Att få lov att leka

1661237_10153825310272410_6432236907091705683_n

Det diskuteras en hel del kring ensamkommande flyktingbarn. Bilden som media ger oss är att de har svårt att låta bli att råna och tafsa på folk och att de alltid är äldre än vad de påstår sig vara. Det är därför vi behöver använda oss av totalt ovetenskapliga ålderstester, självklart förklara svenska regler och traditioner och gärna stoppa så många som möjligt vid gränsen.

När det gäller ålder tänker jag inte ge mig in i diskussionen. Idag har jag suttit på överlämning med vår skolsköterska och fått höra om de saker mina elever varit med om i sitt hemland och på vägen hit till Sverige. De har varit med om så mycket elände att de ka jämställas med vilken gammal människa som helst.

Ändå tar de sig till skolan varje dag och de möter mig och mina kollegor med ett leende och inte sällan en kram. Om de beter sig som ”vanliga tonåringar ser jag det som ett friskhetstecken. Jag önskar dem möjligheten att få vara de barn de faktiskt är.

Idag utnyttjade vi det fantastiska vintervädret, värmde saft, fixade fika och tog med oss skärtlappar och tefat ut i närmaste backe. Några var riktigt skeptiska, men alla (inklusive denna lärare som lånat ut sina skidbyxor) åkte minst en gång nedför backen. Skratten som hördes var fantastiska och att se hur våra elever hjälpte och peppade varandra var riktigt fint.

Att de är barn är för mig ingen tvekan. Att de är barn som varit med om allt för många hemska saker är lika självklart. Att vi borde hjälpa dem att få ett nytt, tryggt hemland borde också vara självklart.

Och ja, vi har talat om händelserna i Köln och Stockholm och ja, vi pratar ofta om hur de ska bete sig mot andra. Vi som undervisar dessa nyanlända elever har självklart ett ansvar, men det har också de som klumpar ihop dem till en missanpassad, lögnaktig och kanske till och med farlig grupp. För mig är de istället trasiga ungar som åldrats i förtid och förtjänar att ibland få leka.

Läs också:

Har du ångest lilla vän? Bra!

Nu är ångest ett relativt begrepp, men det är knappast upplyftande att läsa om psykologen Pia Rosanders forskning som visar att elever som känner är ordentliga och känner oro och ångest inför skolarbetet får bättre betyg. Troligen för att de då gör det de ska. Däremot oroas Rosander över att just oro och ångest inte direkt borgar för en god djupinlärning.

I en skola fylld av prov och läxor kan jag se att detta skulle stämma. Däremot tror jag inte att ordentliga elever automatiskt känner oro och ångst. Det är inget nytt fenomen det här. De ”duktiga” klarar skolan, medan de som är ”röriga” eller kanske egentligen kreativa och impulsiva, inte klarar sig lika bra. Fortfarande är det viktigt att sitta still, lyssna till läraren och jobba med samma sak som alla andra.

För ja, det är individualisering som krävs konstaterar Rosander. Självklart är det så. Elever är olika och att tro att de ska lära på samma sätt är inte rimligt. Fler nationella prov och betyg tidigare torde knappast vara bra för någon. De ”duktiga” får prestationsångest och ”de andra” fixar troligen inte heller den provfixerade skolan.

Just nu är ”eget arbete” det fulaste som finns. I alla fall för skolminister Björklund som verkar ta för givet att eleverna släpps vind för våg och får göra lite som de vill så fort läraren inte står i katedern, eller möjligen ger eleverna prov eller läxförhör. Mellantinget då? Finns det inte en gyllene medelväg?

Lärares arbetsbörda ökar. Mer än i andra yrken om man får tro Aftonbladet. Nu säger detta inte mycket egentligen, då det skulle kunna var fullt möjligt trots detta att läraryrket är totalglassigt i jämförelse med andra yrken. Jag har dock svårt att se att så är fallet. Samtalen  på lärarrummen talar sitt tydliga språk. De många sjukskrivningarna likaså. Många lärare mår väldigt dåligt.

Om alla elever ska tvingas in i samma mall kommer många att falla ifrån. Kring dessa elever ska extra mycket dokumentation göras. Om vi istället kunde minska på all förbannad mätning kanske situationen kunde varit en annan. Jag tror dessutom att många lärare tillhör den samvetsgranna och ångestdrivna gruppen som är rädda för att misslyckas. Kanske är det också därför det är lätt att klamra sig fast vid gamla strukturer istället för att våga nytt.

Jag pratar utveckling och strategier med mina elever så gott som dagligen. Jag sätter inga betyg på enskilda uppgifter, utan på helheten. Tillsammans med eleverna gör jag bedömningen. Det finns ett visst intresse i att ha nationellt prov i såväl svenska som andraspråk som engelska helt klart, men det kostar många gånger mer än det smakar. Den nya information jag får om mina elevers kunskaper är ytterst begränsad.

Så hur vänder vi detta? Så länge skolpolitiken ser ut som den gör är jag rädd att det inte kommer att vända alls, utan istället fortsätta utför. Resultatet blir troligen fler elever med ångest, fler elever utan betyg och fler sjukskrivna lärare.

Vad vill jag ha? En flumskola där alla ungar gör precis som de vill? Självklart inte. Motsatsen till en skola som testar allt med hjälp av prov eller mäter allt möjligt och omöjligt  är inte en skola som inte har koll på vad eleverna kan. Jag är glad att jag har mitt twitter-flöde som till stor del befolkas av lärare med visioner. Lärare som sätter elevernas lärande i centrum och gärna använder ny teknik för att kunna erbjuda eleverna fler sätt att lära på. För det måste finnas alternativ.

Hur tänker du?

 

Läs också:

Lärartycket 37 Om att lära för livet

Lärartycket är ett viktigt initiativ som gett mig mycket att fundera på. Igår skrev Anna-Lena Larsson om hur hon och hennes elever samarbetar med andra lärare och elever i Europa. Idag är det min tur att ta över stefettpinnen och det gör jag med stor respekt för det sällskap jag befinner mig i.

I fredags var jag på fest med kollegor från den skola jag arbetade på mellan 2000 och 2007. Under kvällen tänkte vi tillbaka tillsammans på den tid då vi var ganska nya i yrket. När vi drack vin och diskuterade pedagogik långt in på morgontimmarna. När vi ville förändra världen, eller i alla fall skolan, eller i alla fall situationen för just våra elever. Vi diskuterade undervisningssätt, delade med oss av lyckade projekt och lektioner, samarbetade både kring elever och ämnen. Jag saknar den tiden ibland.

Det talas mycket om att elever ska lära för livet och det är viktigt. Lika viktigt är det att vi lärare lär för livet. Hela livet. Jag må vara en bra lärare i mina bästa stunder, men jag är inte färdig. Jag vill aldrig bli färdig. Jag hoppas verkligen att jag aldrig får för mig att jag är det. En bra lärare slutar aldrig att utvecklas och jag vill  vara en bra lärare.

Att aldrig bli färdig är kanske det är det bästa och troligen det mest frustrerande med mitt yrke. Nya elever betyder nya utmaningar. Nya utmaningar betyder ny kunskap. Ny kunskap som kan handla om de ämnen jag undervisar och hur de kan läras ut på bästa sätt. Eller ny kunskap som handlar om nya pedagogiska rön, rapporter som rör min vardag och kanske nya tekniska prylar som kan förenkla den eller i alla fall göra den lite roligare.

Jag är en hobbypluggare av rang. Nästan varje termin de senaste åren har jag läst någon universitetskurs på distans. Det betyder att jag förutom min lärarexamen har ett gäng andra poäng. Jag säger inte att det automatiskt gör mig till en bättre lärare, för se så enkelt är det inte, men det betyder att jag lär mig. Att jag utmanar mig själv på samma sätt som jag utmanar mina elever.

Jag tror att det är nyttigt att som lärare vara elev ibland. Det betyder inte att jag aldrig tillåter mig själv att landa och tycka att jag är bra nog. Det handlar istället om att jag av respekt för mina elever och mina kollegor aldrig tillåter mig att landa så mycket att jag fastnar i gamla hjulspår. Det betyder inte heller att jag alltid gör om min undervisning fundamentalt inför varje läsår, men att jag ändrar den utifrån elevernas behov. Det är min skyldighet som lärare.

En bra lärare stannar aldrig. En bra lärare fastnar aldrig. En bra lärare ser varje ny dag som en utmaning. En bra lärare ser till att lära sig saker varje dag av både elever och kollegor. Jag orkar inte alltid vara en bra lärare, men mitt mål är ändå att vara det. Så måste det vara.

Riktigt så bra är jag nämligen inte ännu. Varje dag är inte den mest spännande utmaningen. Varje elev bringar inte bara ren glädje. Men jag har definitivt lärt mig att det är mitt ansvar som lärare att både utmana och tycka om. Det är sällan, troligen aldrig, eleverna som ska förändras. Istället är det jag som aldrig ska tro att det som funkade i en annan grupp automatiskt fungerar i en ny.

Det här med att utnyttja kollegors kunskaper tror jag att fler med mig är dåliga på. Vi talar ofta om att vi skulle dela med oss mer, men istället fastnar vi ofta i en hets som gör att den egna gruppen står i fokus, snarare än att dela med oss till andra. Vi hinner inte alltid lyfta blicken. Tid och strukturer för samarbete är kanske det som behövs mest i skolan idag. Det skulle gynna både eleverna och lärarkåren. Dessutom blir det en bra fortbildning som ser till att vi inte stannar.

Om vi bara kunde få lite arbetsro, lite vila från alla reformer och alla krav på mer eller mindre onödig dokumentation, så hade vi fått tid till en utveckling som gynnar våra elever mer. Först då tror jag att den svenska skolan lyfter. Utveckling och förändring måste nämligen komma inifrån.

Nu lämnar jag över stafettpinnen till en gammal bloggfavorit, nämligen Jacob Möllstam aka Killfröken.

Läs också:

Tankar om lärarrollen

Jag har inte alltid varit en bra lärare. Faktum är att jag inte alltid är säker på att jag är det ens nu. Jag möter så många elever och ibland når jag dem inte. Då känner jag mig riktigt kass. Men ibland, ganska ofta faktiskt, så känner jag att jag gör ett riktigt bra jobb. Att jag gör skillnad. Det är de stunder jag är helt säker på att jag aldrig kommer att sluta vara lärare.

Jag tänker ibland på alla de ungar jag träffat. Det måste vara tusentals. En del kanske jag bara fått äran att vara med några dagar, medan andra hängt med i flera år. Bland dessa tusentals elever har jag svårt att hitta någon jag inte tyckt om men frågan är om jag alltid har förmedlat det? Kanske har det inte alltid varit det som stått i centrum. Det här med att tycka om har jag nämligen förstått storheten i med åren. För mig är det nu på många sätt kärnan. Förr hamnade jag ofta i konflikt med mig själv om mitt fokus, där typiska skolkunskaper ofta blev för viktiga.Alla elever behöver känna sig sedda och omtyckta. Det är minst lika viktigt som att de får alla betyg de behöver. Den som inte känner sig viktig kommer inte heller att lära sig lika mycket.

Jag glömde dessutom att alla elever är någons barn. Att alla vill att deras barn ska vara omtyckta. Att den lärare som försöker vara professionell och fokuserar helt på resultat och mål kanske uppfattas som opersonlig och till och med elak.

Det betyder inte att jag inte pratar läroplan och betyg. Jag älskar läroplanen och följer den självklart. Att ett betyg betyder tydlighet och ger konkret information om elevers kunskapsutveckling har jag dock svårt att se. Betyg är bara en förenkling av verkligheten som skapar en falsk tydlighet och därmed trygghet. Dessutom har den en biprodukt som stavas exkludering och i förlängningen kanske till och med utslagning. Bra som komplement kanske, men inte som facit.

Så tänker jag. Så hoppas jag att jag kommer att fortsätta tänka. För mig är nyckeln till en bättre skola inte fler nationella prov och hårdare kvar. Istället handlar det mer inkluderande, respekt och kanske en extra kram. Men så är jag också en flumpedagog deluxe.

Igår var vi på lägerskola med våra elever på IA och SI, dvs Individuellt alternativ och Språkintroduktion. Mycket prat, mycket mat, många skratt, prat om framtiden, prat om året som gått och många, många kramar. Det kallar jag en högkvalitativ undervisningsdag.

Läs också:

Konsten att våga läsa

Just nu handlar arbetet i vår klass mycket om att våga skriva, att våga läsa och att sedan prata om det som vi/de läser och skriver.  Vi koncentrerar oss på noveller. Vi har haft en del högläsning för att eleverna ska få gemensamma exempel att återknyta till, men de har också läst lite själva. Den egna novellen har de än så länge planerat, de har beskrivit huvupersonen, miljön, huvudkonflikten och annat viktigt för sina kompisar och de har lärt sig att prata som författare. Det är deras novell, de har makten och många av dem har vuxit rejält. Någon är fortfarande rädd för att berätta för andra, någon annan har inte kommit i gång med sin egen, men hjälp andra. Hittills har i alla fall allt gått klart över förväntan.

Tjugo minuters läsning varje morgon har återinförts, helt i linje med vad Aidan Chambers förespråkar.  Många elever läser mer, men alla läser något. Vi har burit böcker, köpt billigt på biblioteket, köpt dyrare och nyare böcker och så har jag skänkt en del. Detta betyder att det finns en knökfull bokhylla i klassrummet med allt från lätta barnböcker med några få ord, till böcker som vänder sig till unga vuxna. En och annan klassiker har letat sig in, bland annat den tecknade versionen av Mary Shelleys Frankenstein.

Aidan Chambers böcker om boksamtal har nyöversatts och bearbetats och i somras kom de ut i en volym kallad Böcker inom och omkring oss.  Den senaste veckan har jag läst om den för att vara redo för onsdagens möte med Aidan Chambers och Katarina Kuick på Stadsbiblioteket.

Igår prövade jag att ha ett boksamtal helt utifrån den mall som prestenterades av Aidan Chambers, som går ut på att eleverna ska ta fram det de tycker om, inte tycker om, saker de undrar och mönster, upprepningar eller ledtrådar.

Jag läste en enkel novell från Mango högt, ritade sedan en smiley på tavlan och släppte ordet fritt bara genom att säga ”Så, nu vill jag veta vad ni tyckte om i den här novellen?”. Någon muttrade att den var helt meningslös och jag bad henne hålla kvar den tanken så att vi kunde återkomma till det senare. Andra började dock hitta saker de gillade, stora och små. Faktum är att de var aktiva, kändes säkrare och vågade mer än vanligt. Då har vi ändå ett avslappnat klassrumsklimat där ordet verkligen är fritt och eleverna ofta är väldigt frispråkiga.

Roligast var att fundera kring det vi inte visste. Vad huvudpersonens mamma var till exempel och hur en förälder för och ska vara mot sina barn. En elev hade reagerat på att hon sett föräldrar ta hårt i sina barn i Sverige, trots att lagen säger att man inte får slå sina barn. Vad är egentligen att slå?

Om du inte resan läst Böcker inom och omkring oss rekommenderar jag verkligen att du gör det. Många av exemplen är visserligen om yngre barn, men modellen funkade utmärkt även på mina elever som nästan alla är över 18. Vill du läsa mer om boken kan du göra det här.

Läs också:

Vi i aphuset

På twitter oroade sig @mittilivet lite över hur det ska bli när det i Stockholm inte längre ska finnas något IV-gymnasium. Eleverna ska fördelas på flera skolor och hon frågar sig hur det då ska bli för hennes elever. Ska de känna sig dumma?

Hur är det nu undrar jag? Känner de sig stolta över att gå på sin skola? Om svaret är ja har personalen lyckats med uppdraget att ge eleverna en bra utbildning och en rejäl dos självkänsla. De kommer då klara sig utmärkt i ett iv-klassrum på en ”vanlig” gymnasieskola. Är svaret nej kommer de troligen inte att trivas i framtiden heller.

Ja, de går ett extra år på gymnasiet, men det är grymt viktigt att sälja in det faktum att detta extra år faktiskt kan innebära en rad fördelar. De  får en chans att landa tillsammans med lärare som är vana vid att arbeta med elever som tyckt att skolan varit trög, de får en bra förberedelse för gymnasiet, eller kanske en insikt om att gymnasiet inte är deras grej, de får förhoppningsvis lära sig nya saker i en liten grupp och en lugn miljö.

Jag har visserligen bara arbetat på ett individuellt program som är mer eller mindre integrerat i gymnasieskolan i vår kommun. I små kommuner är det säkerligen lättast att göra så och jag ser en hel del fördelar med det. Speciellt för våra elever som går på IVIK, som kan fasas in på program samtidigt som de får vårt stöd, men även för elever som lämnar oss och går vidare. Jag älskar att se dem växa upp och känner mig väldigt stolt över att mina första IV-elever tar studenten till våren.

Hur går det att skapa en lugn miljö och en tillhörighet i en skola där det bara går IV-elever? Det är jag väldigt nyfiken på.

Den mest speciella grupp vi har går visserligen i ett hus på gården, lite ifrån resten av skolan, men då vår skola består av hur många byggnader som helst är det egentligen inga konstigheter. Någon gång har någon av eleverna sagt att de går i aphuset, men mer kommentarer om skolan har det inte varit. Jag tror och hoppas inte att de ser sig som annorlunda eller sämre än andra.

Däremot kan jag som lärare bli lite irriterad över att vi så ofta glöms bort i planeringen av till exempel studiedagar, utvärderingar, utflykter, studiebesök och annat, men vi har skrikit rätt högt och nu räknas vi lite mer.

Det är mycket som händer för mig och mina kollegor den närmaste tiden. Även för våra elever, men vår förhoppning är att de inte ska se det som en så stor förändring. De flesta program som ska finnas i höst finns hos oss redan nu, men visst krävs det en del justeringar.

Läs också:

Vad provocerar dig?

Idag var jag, min kollega, våra elever och en massa andra elever från gymnasiet på Yvonne, en teaterföreställning på Backa teater som handlar om utsatthet och kombinerar en pjäs från 1938 och unga människors tankar hösten 2010.

Yvonne gör egentligen ingenting, men lyckas ändå provocera så många. Kanske just för att hon inte reagerar och inte talar. Hon tar skit och det gör att andra blir osäkra.

Vad provocerar dig?

Busschauffören var tydligen lite provocerad av att två av mina elever, som satt längst fram, inte talade svenska med varandra.

-Är inte det konstigt, sa han till mig, de pratar ju så dålig svenska att de borde öva.

Jag undrade försiktigt om han hade talat spanska med en svensk kompis i Spanien. Han hävdade att han självklart hade gjort det om han bott där.

-Jasså, sa jag, det hade inte jag.

Fundera nu en gång till och jag vänder mig inte bara till vår kära busschaufför. Tänk dig att du bor i Spanien. Du har bott där i två år och eftersom spanjorerna inte är speciellt intresserade av att umgås med en utböling som du har du mest tränat spanska på kursen där ingen, förutom läraren, har spanska som modersmål. Ni åker buss tillbaka till skolan efter ett teaterbesök. Vilket språk talar du och din svenska kompis?

Eller låt mig göra det enklare. Du bor i London. Du pratar flytande engelska och har inget problem att klara  dig språkligt. Du umgås dock främst med dina studiekamrater som alla har annat modersmål än engelska. Ni har varit på teater och du sitter på bussen hem bredvid din svenska kompis. Vilket språk talar ni?

Det jag undrar är vad som egentligen provocerade chauffören. Han var absolut inte otrevlig, men han var helt klart illa berörd av något. Kanske att dessa två grabbar har en tendens att snacka oavbrutet, eller för att den ena killen lånade/snodde hans mikrofon och hälsade oss alla välkomna tillbaka till skolan. På svenska.

Yvonne gjorde egentligen ingenting, men människorna runt om henne blev provocerade. De hävdade att hon var äcklig, obehaglig, knäpp. För att hon inte pratade med någon. För att hon bara fanns där. Vad var det egentligen som var så provocerande med henne?

Nu vill jag inte säga att mina elever inte behöver lära sig svenska, eller att jag inte ställer krav på dem. Det lovar jag att de gör. Jag skulle dock inte hålla med om att killarna i fråga talar dålig svenska. De talar svenska med brytning, men de har ett bra ytflyt med tanke på sin förhållandevis korta tid i Sverige. Brytningen kan de kanske till och med få leva med. Den säger ingenting om kvaliteten på deras språk. Men de provocerar.

Yvonne provocerade människor i sin närhet så mycket att de ville göra sig av med henne. De fick för sig att hon tog över dem, att hon orsakade en massa konflikten mellan dem, att hennes rädsla var orsaken till allt. Yvonne gjorde ingenting ändå blev alla så upprörda.

Läs också:

Ge oss betygen vi förtjänar

Det är kul att läsa krönikorna på GP:s Graffitisidor, men just den här gången blev jag mest trött. Det handlar om betyg och huruvida lärare är ”för snåla” med de högsta betygen och därför inte ger eleverna de betyg de ”förtjänar”.

Ärligt talat är jag så trött på betygsdebatten. Självklart tycker alla elever att de är värda MVG, men problemet i skolan idag är knappast att eleverna får för låga betyg, snarare en galopperande betygsinflation som i sig säkert är orsaken till att elever uppfattar att ett G är kasst, VG ett betyg du får om du läser en läxa ibland och MVG är det självklara betyget för den som gör det mesta läraren kräver.

Just den här krönikan handlar om hur Nicklas klass får sina första betyg i år åtta och ingen visar sig få MVG. Inte alls konstigt då kriterierna som finns idag talar om vad man ska kunna i år 9. Om en elev uppnått dessa kriterier i år 8 ska han eller hon självklart få ett MVG. Ingen tvekan om det. Då är alla kriterier uppfyllda och det ska då inte heller gå att sänka betyget i fråga. Det är uppnåendemål vi snackar om här, inte terminsbetyg. man kan alltså inte sätta betyg på ”det vi gjort hittills” som Nicklas önskar. Om det inte finns lokala betygskriterier vill säga och det tycker jag är ett mycket dåligt alternativ.

Argumentet att betygen kan komma att sänkas borde alltså inte förekomma, utan argumentet skulle rimligen vara att eleverna ännu inte uppnått kriterierna för MVG, något som väldigt få elever torde ha gjort då tre terminers undervisning återstår. Eller?

Hur diskuterar vi betyg med eleverna egentligen? Vet Nicklas och hans kompisar vad som krävs för varje betygssteg? Vet de vilka krav som ställs på dem, eller tror det att det räcker att vara ”lite bättre” som det uttrycks i krönikan? Ärligt talat verkar det vara så att Nicklas inte har en aning om vad som krävs för de olika betygsstegen och där har hans lärare helt klart misslyckats med att förmedla kursplanernas innehåll.

Tydlighet är viktigt och som lärare måste vi bli mycket bättre på att tydliggöra vad det är vi bedömer och vad som egentligen krävs av eleverna. Det får inte vara så att betygssättningen ses som godtycklig och att det bara är dåliga elever som inte får MVG.

Nu kommer en ny betygsskala och den har visserligen fler steg, men är inte så mycket tydligare än den gamla. Även den måste förmedlas till eleverna så att betygssättningen inte blir en överraskning. Här har vi en av förutsättningarna för att lärare ska uppfattas som professionella. Eleverna ska känna att de verkligen får de betyg de förtjänar, men då måste de först veta vilka krav som egentligen ställs på dem.

Läs också:

För vem finns den nya gymnasieskolan?

Även om få av mina elever kommer att gå ett nationellt program på gymnasiet tycker jag att det är bra att de får kunskaper om vilka program det finns. Nu går det att få information om den nya gymnasieskolans program på 15 olika språk. Tyvärr finns det ingen text på mandarin, men i övrigt är alla elevers språk representerade.

Det enda jag är lite rädd för är att jag tänder deras hopp om vidare utbildning som kanske inte kommer att vara möjlig. Behörighetsreglerna som införs till hösten är nämligen tuffare än de nuvarande. Visserligen kan engelskan undantas, men att få ihop minst 80 poäng när du just anlänt till Sverige blir svårt ens med validering av kunskaper. Svenska språket måste finnas där och det räcker inte med ett ytflyt för att klara studier på ett andraspråk.  Dessutom är det många av mina elever som vill in på ett teoretiskt program och då krävs 120 poäng.

Vi har just nu tre elever som läser på nationella program utan att ha betyg i svenska som andraspråk. De har inte heller fått så många grundskolebetyg, utan endast fått plats efter rekommendation från oss lärare. Det gemensamma för dem är att de har förhållandevis god studievana, men framför allt en egen motor och en vilja att lyckas. Med stöttning från oss lärare på IVIK och en reducerad studieplan går det bra.

I julas blev vår första elev helt behörig och hon gick då andra året på naturprogrammet. Vissa kurser som engelska och samhällskunskap har hon efter sig och vi har ännu inte enats om en lösning på detta. Troligen blir det komvux senare, men då hon är vår första elev som går vidare från IVIK till nationellt program blir hon också något av en försökskanin. En ganska lycklig sådan ska tilläggas.

Det är inte så att våra elever inte tycker om IVIK, men självklart vill de vidare till en svensk klass för att förhoppningsvis få svenska vänner och fler utmaningar. Det är också viktigt att ”komma ikapp” då flera av dem skulle ha tagit sin examen redan om de varit kvar i sitt hemland.

Jag är rädd att den nya gymnasieskolan stänger ute fler i och med de nya behörighetsreglerna. Jag tycker egentligen att det är bra att behörighetskraven ökar, men mina elever ser tyvärr ut att komma rejält i kläm.

 

 

Läs också: