I onsdags lyssnade vi på två föreläsningar om kreativitet och entreprenöriellt lärande. Tanken är att jag ska skriva inlägg om det. Tills dess bjuder jag på ett fantastiskt klipp om hur ledarskap kan fungera. En ensam person med en idé kan ses som en galning och den första följaren är avgörande för hur ledarens budskap ska gå fram. En måste börja för att fler ska följa efter. Till slut kanske det är de få som inte följer efter ledaren som ses som galna.
Jag har länge tänkt att det här med förstatligande av skolan kanske inte löser så mycket, men nu blir jag mer och mer övertygad om att en rejäl förändring behövs och då kanske det är dags för en central styrning. Att försöka styra med fler nationella prov och en dokumentationsbörda som ständigt ökar kanske inte är rätt väg, men hur blir det i praktiken bättre om staten ansvarar för det hela? Främst handlar det för mig om att olikheten mellan hur kommuner hanterar skolan och budgeten för den. I statens budget är skolan en mindre del än i den kommunala och därmed tror och hoppas jag att de pengar som ska till skolan inte försvinner i en kommunal budget i obalans. Om skolorna får de anslag de behöver kommer troligen resultaten bli bättre. Jag hoppas att den chansen blir större om staten ansvarar över skolornas anslag.
Jag förstår tanken med att kommunerna ska ta hand om skolan, så att besluten tas närmare verksamheten. Något som fungerar i teorin, men inte i praktiken. Istället känns skolan som en lekplats för kommunala tjänstemän som tar beslut mer eller mindre slumpartat, vilket skapar en stor oro.
Jag satt bredvid en kollega på ett annat program på lunchen som ondgjorde sig över entreprenöriellt lärande, som vår skolledning vill att vi arbetar med. ”Våra elever klarar inte friheten”, sa han och jag bekräftade att många av våra elever, eller egentligen de flesta, inte heller klarar det. Vi har därför gjort en tolkning av metoden utifrån våra förutsättningar. Det blir kanske inte en enhetlig pedagogisk metod över hela skolan, men det är knappast det jag menar med likvärdighet. Målet kan väl inte vara att alla ska göra samma sak, utan att alla ska göra det som är bäst för eleverna? Hur ska då detta kontrolleras? Hellre genom besök i klassrummet av chefer och varför inte någon yttre person från t.ex. skolinspektionen, än fler nationella prov och mer likriktning. Det ska inte varieras för variationens skull, men vissa olikheter måste vi acceptera. Då menar jag inte att det är okej att vissa skolor är sämre än andra, utan faktiskt precis tvärt om. Vissa skolor behöver extra satsningar och måste få det. Alla ungdomar har rätt till en bra utbildning i en bra skolmiljö. Så är det tyvärr inte i dag.
Att bara skylla på kommunaliseringen funkar inte, påpekar Hans Bergström och skyller istället på den socialdemokratiska jämställdhetstanken där låglöneyrken skulle uppvärderas på bekostnad av andra yrkesgrupper. Att mot bakgrund av detta mena att det är i princip omöjligt att vända utvecklingen skulle jag säga är att avsäga sig ansvaret för den skola som Sverige har just nu. Det har knappast blivit bättre de senaste åren, snarare tvärtom. För mig är den kontrollapparat som regeringen satt igång något som ger mer problem än resultat. Jag har svårt att se fler nationella prov eller en studentexamen som lösningar. Då är det på lärarna det faller, snarare än på huvudmannen som istället borde ställas till ansvar för de neddragningar som fortfarande pågår.
Liksom Ibrahim Baylan har jag också svårt att se hur en tillbakagång till en skola som var anpassad för ett samhälle som inte längre finns, kan ses som en utveckling. Vi behöver något nytt och inte heller i Baylans text finner jag några konkreta förslag. Det finns väl inte en politiker som inte vill höja lärarnas status, eller garantera att alla elever får baskunskaper i tidig ålder, men hur ska det gå till?
Så vad vill jag ha? En statlig skola med en fördelning av anslag utifrån elevernas behov, kontroll i form av mer ”besök” i klassrummet, men jag vill inte att alla ska tvingas göra samma sak som i t.ex. Storbritannien. De nya kursplanerna med sitt centrala innehåll är bättre och tydligare. Nationella prov? Gärna, men de får inte ta för mycket fokus. De ska ses som en värdemätare, inte som facit. I Finland finns inga nationella prov, men en skola där lärare värderas högt. Lärarnas lön och status måste förbättras. Det snackas mycket, men ändå händer absolut ingenting mer än att vi får mer att göra. En ökad övervakning är inte rätt väg att gå. Vi ska inte kontrollera mer, utan diskutera. Som med kollegan ovan, vi började vårt samtal väldigt långt ifrån varandra och hittade efter hand en gemensam plattform. Det är viktigt.
Lärarlegitimationer då? Jo det hade väl varit bra. Att en reform som haussats så mycket helt läggs på is känns väldigt märkligt. Jag hör inte till dem som tror att en legitimation automatiskt leder till högre status för lärarna, men att säkerställa att lärare är behöriga för den tjänst de har är självklart väldigt viktigt. Det ska inte finnas obehörig personal. Punkt.
Började kommentera Janis inlägg på Skollyftet, men när jag kom över 200 ord insåg jag att ett inlägg kanske är befogat. Hon skriver om eleverna, som faktiskt borde stå i centrum när skolan debatteras, och den motivation som de måste ha eller få för att lyckas i skolan.
Just elevernas motivation eller motor är det vi diskuterar mest i mitt arbetslag på individuella programmet. Att eleverna faktiskt kommer dit hän att de vill lära för sin egen skull. Når de dit har de kommit långt och då går det i princip alltid mycket bättre med studierna.
Hur motiverar vi eleverna?
Det beror på, men ofta faktiskt genom att lämna över ansvar och förvänta oss massor. Instruktionerna och kraven ska vara glasklara, men det är eleven som ska göra jobbet med hjälp av läraren. Just att försöka hitta det lilla, lilla intresseområde eller arbetssätt som motiverar varje elev är det roligaste jag vet. När man gör det och ”låser upp” inlärningsprocessen går det inte annat än älska läraryrket.
Så, varierande och individanpassad undervisning är nyckeln tror jag. Vi vet vad eleverna ska lära sig, men det går att göra det på så många sätt. Det gäller ”bara” att ha tiden att lära känna eleverna och tillsammans med dem staka ut vägen mot målen.
”Jag är en sån som inte läser” har många elever sagt till mig eller ”Jag har aldrig behövs redovisa inför klassen”. Att då säga ”nej men då behöver du inte försöka den här gången heller” är vansinne. Någon vill inte läsa, en annan vill inte tala inför klassen och de flesta skulle haft MVG i alla ämnen om inte alla lärare de träffat på varit så himla dumma i huvudet. Hur motivera dem att faktiskt försöka?
Först och främst måste de själva få bestämma den bok de vill läsa. De måste också stöttas genom läsningen. Det är därför jag läst Ego Girl av Carolina Gynning. Eleverna bestämde, jag skapade förutsättningarna och projektet lyckades. Målet var att komma över sin rädsla för böcker och det gäller att ha rätt mål i fokus när uppgifter skapas.
Eleven som inte ville tala inför klassen valde att berätta om World of Warcraft. Han erbjöds att träna inför en mindre grupp, fick massor av taltips av mig och redovisade med bravur för mig och en inbjuden kompis, därefter väntade klassen och det fungerade utmärkt. Visst var han nervös, men han gjorde det. Målet var att våga tala inför klassen och det gäller som sagt att ha rätt mål i fokus när uppgifter skapas.
När jag skriver att vi ska lämna över ansvaret till eleverna menar jag inte att de ska sitta själva och planlöst forska om något, tvärtom. De ska få veta exakt vad de ska göra och inte minst varför. De ska inte göra en uppgift för att jag vill, utan för att de vill det själva. Då är det inte fel
Ett sätt att få eleverna motiverade är att uppgifterna de gör känns angelägna och att arbeta med t.ex. sociala medier kan vara ett sätt att knyta skolan till verkligheten. Tanken inom det entreprenöriella lärandet, att elevens intresse ska vara drivkraften i lärandeprocessen är därför mycket sympatisk tycker jag. Det betyder inte att eleverna ska få bestämma själva vad de vill lära sig, men att de kan vara med att påverka hur de ska lära sig.
Det är inte så att allt elevaktivt arbete är flummigt och ostrukturerat, det är inte heller så att elevaktivt arbete inte är genomtänkt och lärarstyrt. Ett bra elevaktivt arbete bygger på enorma för beredelser från arbetslaget med glasklara instruktioner, tydliga kopplingar till läroplanens mål och många uppföljningar på väg mot målet. Problemet med detta är att det kräver så mycket mer av läraren än att bara förbereda en föreläsning eller göra ett läxförhör. Problemet är också att få arbetsgivare är beredda att ge lärare tiden för att faktiskt utveckla arbetet i arbetslaget.
Hur motiverar vi eleverna?
Genom att faktiskt se dem, deras behov och inte minst deras intressen.