En intressant rättningsupplevelse

Idag rättade jag prov som mina elever skrev i fredags. Det var ett analysprov och uppgiften var att analysera en för dem (förhoppningsvis) ny dikt eller novell. En lista på litteraturvetenskapliga begrepp som skulle finnas med var egentligen den enda instruktion de fick. Att kalla det prov och låta dem skriva så mycket de hinner på 90 minuter har visat sig vara bästa sättet för många av mina elever att prestera.

Nu var det intressanta med rättningen som gjordes idag inte analyserna i sig, utan att de var anonymiserade och jag alltså inte visste vem som skrivit texterna jag läste och bedömde. Självklart hoppas jag att min rättning är korrekt även då jag vet vem som lämnat in uppgifter, men det märktes idag hur beroende jag ändå är att veta vem som får den bedömning och kanske ännu mer den respons jag ger. En elev kan ha skrivit den bästa text hen någonsin skrivit och då vill jag inte ge en hård kommentar, medan en annan kanske underpresterat och då behöver få höra det. Eller? Idag blev jag lite osäker och insåg att det kanske inte skiljer på min bedömning av texter för att jag vet vem som skrivit, men definitivt på den respons jag ger.

Fortfarande vet jag inte vem som fått vilket resulat och det känns riktigt spännande. När jag vet det kan jag säkert få ännu mer ledtrådar till huruvida min bedömning brukar vara rättvis eller inte. Det ska bli väldigt intressant. Tyvärr är det program eleverna skrev i lite för buggigt och alla elever lyckades inte skriva i det. Deras texter fick istället skrivas på Classroom och skickas till Urkund. Det är lite synd.

Läs också:

Jag hade en gång en skolblogg …

Jag fick en räkning för webbhotell och den här domänen. Under några veckor har jag funderat över vad jag egentligen ska göra. Det känns liksom lite meningslöst att betala för något som inte används. Nu är dock räkningen betald och jag har bestämt mig för att väcka denna djuot sovande blogg och skriva inlägg i alla fall någon gång i månaden. Ett rimligt mål med tanke på att förra inlägget skrevs i juni när eleverna ganska nyss gått på sommarlov. Mer press vill jag inte sätta på mig.

I år har jag tagit steget (nästan) fullt ut till estetiska programmet och därmed bytt chef. Några timmar har jag kvar på Språkintroduktion och sedan i januari har jag också en sva-grupp på IM. Efter en höst med såväl svenska, som engelska i klasser bestående av 33-35 elever var jag ganska så trött. Fantastiska elever på många sätt, men alldeles för många för att jag skulle hinna återkoppla på ett vettigt sett. Den här terminen är mitt schema trevligare och det känns bra.

Så håll ögonen öppna, det kan dyka upp en rad eller två hä med ojämna mellanrum!

 

Läs också:

Året som gått och det som kommer

Ännu ett läsår avslutat. Ett annorlunda sådant minst sagt. Jag började en tvådelad tjänst, ungefär halvtid på Introduktionsprogrammen och resten på Estetiska programmet. Jag behöll mina två treor, men fick tyvärr släppa tvåorna. De får jag tillbaka nästa år då de är treor. Det ser jag fram emot. Tyvärr gör det nuvarande kurssystemet det allt för lätt att legitimera lärarbyten och det är varken bra för oss eller eleverna. Det intressanta är att jag nog aldrig varit så populär hos just dessa elever som när jag inte haft dem. Återstår att se hur länge glädjen över att få mig tillbaka håller i höst. De muttrade rätt bra över alla höga krav under Svenska 1 och det lär inte bli bättre i Svenska 3. Det som gör att jag verkligen ser fram emot det, trots att jag vet att det kommer att bli tufft, är att jag verkligen tycker om eleverna och vi har en bra relation. Då är det lättare att ställa krav och det ger också bättre resultat. Den som hävdar att vi inte ska sätta relationerna främst har nog inte tänkt på att de är en förutsättning för kunskap i många fall. Jag är inte och kommer aldrig att vara mina elevers kompis, den som menar att relationsskapande handlar om ett kompisskap är ute och cyklar. Däremot är jag intresserad av dem och vill lära känna dem bättre. Först då kan jag skapa en undervisning och ett klassrumsklimat som främjar kunskap och lärande. Det ska vara trevligt och lärorikt på mina lektioner. Jag vill inte välja.

Mycket av det som händer i världen påverkade min vardag i år. I början av året bestod Språkintroduktion av en klass med ungefär 15 elever och nu i slutet hade vi fyra grupper och totalt ca 50 elever till. Nya kollegor är det positiva, både lärare och studiehandledare, eleverna är fantastiska, men det har varit ett stressigt och omtumlande år. Nästan för omtumlande och det är visserligen dubbelt att i höst nästan vara helt på Estetiska programmet, men jag tror att det blir bra för mig. Jag kommer att ha engelska på Språkintroduktion och till våren släpper jag två kurser i Engelska 5 och 6 till en nu föräldraledig kollega, vilket betyder att våren blir lite mer jämlik. Jag byter dock tillhörighet och rektor då Estetiska programmet blir min hemvist. Eftersom jag ska vikariera för en kollega i höst blir min tjänst något ojämn, med en tuff höst och en förhoppningsvis luftigare vår. Jag säger förhoppningsvis, för det går självklart aldrig att förutse.

Varje år finns det någon person som jag lär mig mer av än andra. I år är det utan tvekan en av våra studiehandledare som stöttat våra daritalande elever hur mycket som helst och som lärt mig mycket om hur det är att växa upp i Afghanistan och sedan ta sig hit. Studiehandledaren kom nämligen själv hit som ensamkommande från just Afghanistan. Nu är det många år sedan och han har både studerat och arbetat här, men att ha en person med samma språk och bakgrund i kollegiet har varit guld värt. Dessutom är det en person som har varit en fröjd att ha med i klassrummet. Vi har hittat ett bra samarbete och en bra jargong som gör det så roligt att undervisa. Det kommer jag att sakna i höst.

I år var året då jag blev lite mer kompis med den rätt så träiga kursen Svenska 3, men jag måste erkänna att jag inte är frälst ännu. Jag hittade också en bra modell där varje kunskapskrav kunde prövas med formativa och summativa uppgifter, vilket gjorde att fler elever nådde önskvärda resultat. Nu hade jag också lärt mig att våren på Estetiska programmet med alla konserter, teaterföreställning och utställningar innebär få ”vanliga” lektioner och jag är nöjd med att årets planering funkade mycket bättre än förra året.

Nästa års utmaning är att bli vän med Svenska 2, denna spretiga kurs som hela tiden riskerar att glida mig ur händerna. Jag satt och planerade med några kollegor igår och vi kom en bit på väg. Skönt att inte behöva uppfinna allt själv. Nu släpper jag alla kurser helt och väntar på att inspirationen ska infinna sig igen. Hjärnan behöver helt klart vila.

Läs också:

Den kreativa vägen till högskolan

Jag arbetar på det högskoleförberedande Estetiska programmet. Ett program där eleverna kan ägna sig åt teater, musik, bild och film, men där de också blir redo för högre studier. Det är lätt att glömma av just den parametern då man talar om just Estetiska programmet, då det tyvärr har ganska låg status. Visst är våra elever kreativa, roliga och trevliga, men smarta? Tveksamt. Så låter det inte sällan och jag blir ganska så provocerad av det. Vem är smart? Är det den som är empatisk och allmänbildad, eller den som är bäst på matematik? Är det den som får A i alla ämnen eller den som läser flest språkkurser eller andra kurser som ger meritpoäng?

Det finns fördelar om alla gymnasieprogram ska sägas. Vi ”vet” alla hur stökiga byggarna är och hur nördiga naturvetarna är. Att sätta en etikett på grupper gör det enkelt att sortera, men det fyller ingen annan funktion än att sprida fördomar. Tyvärr bidrar vi lärare ibland till detta, genom att spä på dessa fördomar och trots att de innehåller viss sanning och inte sällan sägs med kärlek, är det inte okej.

Vi har fyra estetiska inriktningar på den gymnasieskola där jag arbetar. Alla elever i de två klasserna är inte lika, inte ens inom varje inriktning. Visst är de flesta teaterelever mer utåtriktade än de som läser estetik media, men det gäller absolut inte alla. Verkligheten är mer komplex ändå och individer är och förblir individer. Det som tyvärr är gemensamt för många av mina estetelever är synen på sig själva som lite korkade med en total oförmåga att klara svårare uppgifter i kärnämneskurserna. Det stör mig något så vansinnigt. Om det går att vara förberedd inför en teaterpremiär eller ett vernissage går det utmärkt att lämna in uppgifter i tid. Om det går att lära sig stämmor och ackord utantill går det utmärkt att lära sig regler för vetenskapligt skrivande.

Jag har använt alla betyg som betygssystemet tillåter när jag satt betyg i Svenska 3 i år. Alla betyg användes också på kursens nationella prov. Frågan är om detta talar om huruvida eleverna är smarta eller inte, det är jag mycket tveksam till, men det visar helt klart att de inte går att klumpa ihop i en enda stor ”estetklump”.

Om jag ska generalisera skulle jag säga att estetelever ofta är väldigt politiskt medvetna. De är en del av världen och har (på gott och ont) åsikter om det mesta. De är kreativa, men inte alltid utåtriktade, inte sällan verbala med väldigt sällan otrevliga. Det är bra ungdomar, som under de år jag känt dem har vuxit som människor och studenter. Det pratas ofta om att lärare inte ska vara kompisar som om det vore motsatsen till att vara en professionell lärare. Mina elever är definitivt inte mina kompisar, men de är intressanta människor som har mycket att ge. De är individer och individer som är värda att lära känna. Att de tagit en kreativ väg till högskolan, eller var de nu är på väg, har fått dem att växa. Något som några av dem sjöng om på studentlunchen.

.

 

Läs också:

Kanske en komplimang

Jag skämtar ofta med mina elever och gillar när de också vågar skämta tillbaka. När det handlar om väldigt nyanlända elever är det självklart viktigt att vara försiktig, så att missförstånd inte uppstår, eller det är det väl med alla elever förvisso. Jag har hittat en lärarroll som jag trivs med, höga krav, men också mycket skratt och kärlek. Det är en kombination som oftast är ett vinnande koncept, men den hårda och stränga delen kan göra att vissa elever kan vara svåra att vinna över. Då tror jag på ärlighet och brukar försöka hitta tillfälle att prata lite extra med eleven i fråga enskilt, för att höra vad jag kan göra för att vår relation ska bli bättre. Om jag gjort något fel är jag alltid snabb att ta på mig ansvaret och be om ursäkt, som vuxen måste du alltid vara den som backar när det är befogat.

Just nu undervisar jag estetelever och språkintroelever. På många sätt är de lika. De är i behov av struktur, men också mycket kärlek. Jag behöver som deras lärare se hela deras person, intressera mig för deras liv utanför svensklektionerna och alltid vara uppmärksam på deras mående. Kanske är det så för alla elever.

Idag hade jag engelska med en språkintrogrupp bestående av elever som är nybörjare på engelska och varit ganska kort tid i Sverige. Som alltid ville alla ha min hjälp hela tiden, trots att vi gått igenom mycket gemensamt. De har ännu inget självförtroende på engelska. En elev vinkade på hjälp och jag var upptagen med en av hens klasskamrater och vinkade tillbaka, men fortsatte att hjälpa den elev jag stod hos. En tredje elev blandade sig i och förklararade att elev 1 behövde hjälp. Självklart förstod jag det, men förklarade att jag skojade lite. Eleven som jag vinkade åt skrattade gott och eleven som förklarat situationen tittade allvarligt på mig och sa: Du är en lustig kvinna, Linda. Jag valde att ta det som en komplimang, då det allvarliga snart byttes i ett skratt.

Annars har det varit en ganska vanlig dag på språkintro, men många kramar, många skratt och en rad mer allvarliga samtal om mående, mardrömmar och saknad efter familjer som i många fall är borta. Att skapa ett öppet och tillåtande klimat är extra viktigt för elever som inte mår bra. Men förståelse, men inte nödvändigtvis ursäktande. Det gäller eleverna på båda de program där jag undervisar..

Läs också:

Long time no see …

Våren var intensiv och jag hann inte med den här bloggen. För första gången hade jag endast gymnasiekurser, alla tre svenskkurserna och det tog en del tid. Alla klasserna var nya och jag investerade mycket tid till att lära känna sisådär 130 elever. Dessutom skrev jag en hel del på min bok inför svenska och sva 1, som kommer ut på Liber i höst. Just nu har jag skickat tillbaka första versionen av det formgivna manuset med en rad ändringar. Mycket är jag nöjd med, men det är svårt att hitta rätt nivå på ett läromedel som ska förbereda elever för att klara gymnasiet. Många av de böcker som finns på marknaden underskattar elevgruppen och erbjuder en allt för förenklad kurs, men det finns också böcker för högstadiet som är mycket svåra.

Min plan är att försöka skriva här i alla fall ibland under hösten. Jag ska dela min tid mellan introduktionsprogrammen och estetiska programmet, vara ledig en dag i veckan för att kunna skriva fler läromedel och kanske plugga något. Så himla lugnt blir det alltså inte nästa läsår heller, men det känns som om det kommer att bli ett roligt och givande år.

Anledningen till att jag skriver just nu är att jag sprang på en av eleverna på Språkintroduktion när jag var och handlade. Jag insåg då hur himla fina elever jag har och vilken tur jag har som får jobba med ungdomar av olika slag. Precis då försvann ångesten över att höstterminen snart drar igång och jag fick energi. Det kändes riktigt bra.

Den tionde har jag deadline på första kapitlet av ett nytt läromedelsprojekt. Sedan drar hösten igång på allvar.

Läs också:

Mina barn och mina ungar

Vissa dagar är bättre än andra. Jag var på jobbet tidigare än vanligt, fick en kopp glögg, en lussekatt och en pratstund med nya och gamla kollegor på personalrummet innan det var dags för årets luciatåg. För första gången var det mina elever som stod för showen, eller ja, som alltid var det esteteleverna, men de har inte varit mina tidigare. Fina, fina, fina ungar och så begåvade. Stolheten då jag lyssnade till dem var nästan lika som stor, som vore de mina barn. Nästan i alla fall. Tårögd var jag utan tvekan och så tacksam och glad över att få umgås med dessa ungdomar varje dag. Det må vara så att de är hopplösa ibland, men de är mina ungar, trots att vissa av dem kanske är för vuxna för att kallas så. Coolast var hon som i svart glitterklännning spelade på sin gitarr och sjöng jazzigare än någon annan, men de var alla fantastiska. Så fint att få se dem göra det bästa de vet.

På väg från luciatåget träffade jag en av de första elever jag hade på den tiden då Språkintroduktion hette IVIK. Hon var 18 år och hade varit en knapp vecka i Sverige. Nu har hon tre barn och vi har kontakt på Facebook, men det var flera år sedan jag träffade henne. Faktum är att hon såg yngre ut idag, än då jag träffade henne för första gången. Hon var också tusen gånger gladare.

Det är dagar som denna som jag verkligen älskar mitt jobb. Jag tycker alltid om det märk väl, men visst finns det tristess och rutin även i det mest spännande yrket. Dagen avslutades med en riktigt oseriös lektion med en av mina treor, där min deadline innan jul diskuterades. Var det den ortodoxa julen jag menade? Eller kanske nyår? Kinesiskt? Eller iranskt?

Därifrån var vägen inte lång till att läsa kinesiska horoskop och därefter göra jungtest. Där fick jag bekräftat att jag är en extremt känslostyrd person, ofta extrovert, men med ett behov av att få vara introvert.

Vad har jag gjort mer? Utmanat mina ettor och gett dem ett uppdrag som jag hoppas att de löser under våren. Förhoppningsvis får ni veta mer om det senare.

Men nu tar jag helg. Ha en trevlig sådan.

Läs också:

Om att ha en passion

file0001643451282

En av de coolaste sakerna med att jobba just på estetiska programmet är att eleverna drivs av en passion till exempel till musik, teater, konst, foto eller rörlig bild. Min passion är litteratur och språk och att jag varit väldigt tydlig med det tror jag har gjort eleverna nyfikna. De vet hur det är att tycka riktigt mycket om något och när jag går igång med mina svensksaker är det som att de också vill förstå storheten utifrån respekt för min passion och i förlängningen av mig. Det gör mig glad.

Nu ser jag fram emot att få bli en del av deras passioner. Att se deras bilder, uppleva deras konst, höra deras musik och se deras föreställningen. Det ska bli otroligt roligt!

 

Läs också:

Kreativt kaos

Schemat ändras fortfarande och det är lite snurrigt, men mest är nya jobbet så himla roligt och inspirerande. En massa nya elever och galet många namn att lära sig. Ett gäng i varje klass som kommer att behöva jobba lite extra hårt, några som behöver få en spark i baken ibland och några som behöver bromsas. De är dock alla lugna, de lyssnar (oftast) och jag har inte ens behövs tänka på att höja rösten. Jag har redan insett att jag behöver se över min tidspessimistiska sätt att planera. Eleverna gör det de ska, några är redan borta mycket och kommer att få svårt att hålla tempot, men alla kör på när de finns på plats. Alltså blir det tid över. Tid som förra året gick till att skapa lugn ägnas nu åt skolarbete.

Roligt är också att få umgås med kreativa ungdomar, som har en passion. Även om den handlar om musik, teater, bild, foto eller film och inte svenska smittar det liksom av sig. Ettorna och tvåorna har fått spåna idéer på vad vi kan göra i år, utifrån ämnes- och kursplaner och måmnga förslag är riktigt bra. Treorna är lite skärrade ska sägas, de vet att Svenska 3 är svår och har dessutom lite vuxenångest inför studenten, men de flesta gick igång på att studera politisk retorik och argumentera utifrån olika ämnesområden som är viktiga i valrörelsen.

Om resten av terminen blir hälften så rolig och trevlig som de här första veckorn har varit, kommer det att blir en kanonhöst. Det känns gött.

Läs också:

Det börjar pirra

Hängde på biblioteket idag, som ligger i anslutning till gymnasieskolan jag snart ska återvända till. Det känns i hela kroppen att det kommer att bli kanon. Träffade på min nygamla chef, enhetschefen, skolbibliotekarien som tyvärr ska sluta, några kollegor, en av administratörerna och en vaktmästare. Allt känns så rätt.

Det blev några timmars skrivande och det känns som om det börjar flyta på lite. Första utkastet behöver inte vara perfekt direkt, men det gäller att hitta en bra nivå, en lagom personlig ton, balans mellan instruktioner och övningar, samt en logisk följd.

Träffade min käre make vid lunch och sprang då på en elev som jag hade förra året och kommer att undervisa även i höst. Hen var sådär härligt, pirrigt nervös inför skolstarten och det smittade av sig. Jag är alltid lite nervös då jag träffar nya kollegor och elever. Inte så mycket som i början av min lärarkarriär, men det pirrar allt i magen. Jag känner en del blivande kollegor lite, men jag har inte jobbat nära dem tidigare. Lägg där till sisådär 150 elever.

Vi diskuterade rädslor under lunchen och konstaterade att alla säkert har någon. Makens rädsla var att inte ses som kompetent nog, jag är mer rädd för att inte bli omtyckt. Andra kanske oroar sig för att göra fel.

På tisdag smäller det, men tills dess ska jag försöka få lite ordning på vårt kaotiska hus.

Läs också: