Tag Archives: Eva-Lis Sirén

Om arbetstid och status

Om arbetstid och status

Vet ni vad jag är trött på? Att alltid få förklara att vi inte är lediga när eleverna är det och att vi därmed inte går hem när eleverna slutar för dagen. Förstår inte hur någon fortfarande kan tro att det är så, men tydligen är det fortfarande en utbredd uppfattning. Läraryrket är ett glassigt jobb, vi jobbar aldrig men gnäller ändå.

Inte konstigt egentligen att gemene man tror så när vår egen arbetsgivare är helt säker på att lärare är ett gäng smitare. Johan Kant skriver bra om  varför staten måste ta ansvar för lärarna, istället för SKL som uppenbarligen har noll koll på vad det innebär att vara lärare.

Jag ska berätta en historia om ett helt annat jobb jag hade för väldigt länge sedan för att visa vad resultatet blir när de anställda ses som smitare. Jag arbetade som telefonist på ett bolag där köerna ibland var långa. Självklart ska kunder inte behöva vänta i telefonen, där håller jag med. Detta kan lösas på flera sätt. Ett naturligt kunde varit att anställa fler telefonister.

Istället sattes skyltar som visade antal personer i kö in i kontoret. Cheferna hoppades säkert att detta skulle få de anställda som ibland maskade, tog raster oftare än andra, sprang på toa och satt och småpillade med annat istället för att ta ett nytt samtal.

Vad hände då alla fick veta hur många kunder som väntade i kö? Satte smitarna fart? Självklart inte, däremot jobbade de som tidigare gjort mycket ännu mer. De blev tröttare och mer stressade, tyckte sämre om sitt jobb och många av dem sökte sig till andra företag.

Redan nu flyr många av de riktigt bra lärarna skolan. De orkar inte med ett jobb som sliter ut dem utan att betala sig. De trötta lärarna blir kvar. Dels orkar de knappast söka sig vidare och frågan är vem som vill anställa dem. Till saken hör att de är just trötta och att de snarare blir sämre än bättre av att arbetsuppgifterna ökar.

Eva-Lis Sirén efterlyser högre lön och bättre karriärmöjligheter för lärare för att få fler att välja läraryrket och dessutom stanna där. Det är riktigt viktiga frågor och tillsammans med ett förstatligande kan det säkert ge goda resultat.

Jag efterlyser dock en diskussion om vad som är lärarnas uppgift och vad som ska antas rymmas inom vår arbetstid. Som det är nu, med 35 timmar i skolan och 10 därutöver hinner jag med mitt jobb ganska bra. I alla fall så länge undervisningstiden inte ökar, något som ständigt diskuteras. Mycket av den stress som finns bland lärare tror jag handlar om att många nya direktiv kommer uppifrån och väldigt ofta handlar mer om att kontrollera än att inspirera och förbättra. Hur ska vi hinna och vad ska tas bort. Vi måste prioritera själva, men också ges möjlighet att göra det i dialog med både kollegor och inte minst med våra chefer, både rektorer och politiker.

Varför vill arbetsgivaren att lärarna ska vara 40 timmar i skolan och dessutom arbeta 5 timmar till? För att kvaliteten ska bli högre säger SKL. För att kontrollera mer säger jag. Jag tror inte heller att denna åtgärd på något sätt ökar kvaliteten. Det är bara en köskylt som stressar de redan stressade och gör de tröttare ännu mer uppgivna. Säkert kan det också skrämma bort en hel del duktiga lärare.

Läs också:

Och höjer rösterna gör vi också

Och höjer rösterna gör vi också

Två sekunder efter jag publicerade inlägget om dagens ledare i GP såg jag Eva-Lis Siréns debattartikel i DN. Det får alltså bli ett inlägg till innan jag går på påsklov. Eller kompledighet. Vägrar av princip använda ordet lov för min ledighet. Lite OT kanske, men en sak som jag faktiskt tror sänker lärares status är snacket om långa lov och slöa lärare som aldrig jobbar. Svårt att bemöta det utan att låta som en både gnällig och lat lärare. Faktum är dock att jag inte har påsklov nu.

Åter till debatten.

Att uppröras av Zaremba är lätt. Hans syn på skolan i allmänhet och kunskap i synnerhet är lite smått tragisk. Den nöjdaste mannen i Sverige lär vara Jan Björklund som verkar ha tjänat mest på serien. Faktum kvarstår dock att skrämselpropaganda kan ha en poäng. Frågan är bara vem som får skulden för eländet och hur skolan kan lyftas ur det.

Att bara skylla de problem som finns på kommunerna eller ännu värre lärarna är inte så konstruktivt. Problemen behöver komma upp till ytan helt klart och att det på så många håll sparas in på skolan enligt mantrat ”klasstorlek och lärartäthet har ingen betydelse” är beklagligt. För att vi ska få en skola med kvalitet behöver arbetssituationen för både vuxna och barn vara minst dräglig och allra helst fantastisk. Om inte får vi den skola vi förtjänar.

Eva-Lis Sirén har rätt i att debatten måste lyftas från den svart-vita smutskastning som av tradition styrt densamma. Måste den som inte förespråkar katederundervisning och fokusering på endast faktakunskaper per automatik vara för att eleverna lämnas till att själva söka kunskaper i någon vriden bild av en flumskola som jag ärligt talat aldrig sett i verkligheten. Möjligen har eleverna fått klara sig för mycket själva för att läraren har 32 elever i klassrummet samtidigt, men att det inte finns någon gyllene medelväg är helt klart inte sant. Debatten blir dock roligare om det förenklas och förvanskas, eller?

Nu är det inte en sådan debatt vi behöver, utan en mer konstruktiv sådan. Vad är det egentligen vi lärare behöver för att kunna göra ett riktigt bra jobb?

Jag säger det igen, om eleverna i en klass är få är chansen mycket större att jag som lärare kan göra ett bra jobb. Eller ännu hellre en något större grupp och en kollega i klassrummet. Viktigt när man diskuterar gruppstorlek är dock att inte stirra sig blind på en siffra. Det är inte så enkelt att den perfekta gruppstorleken är 20. Det beror självklart helt på hur gruppens sammansättning ser ut och här måste lärarnas professionalitet få avgöra vad som blir bäst, inte den kommunala plånboken.

Mer tid till undervisning och samarbete. Jag är rädd att många tyvärr inte inser vikten av ett fungerande arbetslag, utan fortfarande vill göra sin planering själv. Då kan arbetslagsmöten ses som något som tar tid från förberedelse av undervisningen, då det istället borde vara precis tvärtom.

Lgr11 förespråkar samarbete och ämnesövergripande arbete. Ett samarbete tydligt kopplade till målen i de olika ämnena. Vi behöver ett professionellt och målrelaterat samarbete för att underlätta och förbättra för både oss och eleverna.

Som lärare i svenska som andraspråk vill jag också påpeka det självklara, för språkutvecklingen är vi alla ansvariga. Att då inte utnyttja de kunskaper som jag och andra sva-lärare har är lite dumt. Goda kunskaper i svenska språket är en nödvändighet för att du ska nå höga resultat i andra ämnen. Detta gäller både elever med andra modersmål än svenska och elever som har svenska som modersmål. I den senaste debatten om PISA och andra texter som mäter kunskap pekas på det faktum att det i många fall är läsförståelsen som brister. För språkutveckling och därmed läsförståelse ansvarar alla lärare.

Som alltid kommer debatten också tillbaka till lönerna. De bäst lämpade måste lockas att bli lärare, skriver Sirén och jag skulle vilja lägga till att de också ska vilja vara kvar. Löneutvecklingen är helt klart pinsam. Det går inte att använda något annat ord. Vi kan diskutera tills vi är blåa i ansiktet om vikten av lärares utbildning, men får vi inte de bästa att ens börja studera till lärare för att lönen är så låg når vi ingenstans.

Snart dags för avtalsrörelse. Ge nu lärarna mer än de 1,5% som årets löneöversyn ger. Tomma ord har vi hört allt för många år.

Jag avslutar med Eva-Lis Siréns ord:

Ska vi klara att återupprätta en likvärdig skola måste alla goda krafter arbeta tillsammans, släppa på prestigen och lära av vad internationell och nationell forskning visar fungerar. Svenska ungdomar och svensk tillväxt har inte tid att vänta. Vi lärare vill se längre än till kortsiktiga mediala vinster och cyniska uttryck.

 

 

Läs också:

Lära för livet

Lära för livet

Visst är det ett uttjatat uttryck, men inte desto mindre är det väl ändå så att eleverna i skolan ska lära sig att lära så att de kan fortsätta att lära hela livet? Vad behöver de då hjälp med?

Tack Killfröken för tipset om Arne Duncans artikel i Huffington Post. Duncan är utbildningsminister i Obamas regering och baserat på endast denna artikel verkar han ha bra mycket bättre kunskaper och visioner för skolan än sin svenska kollega.

Nu ska inte allt elände i den svenska skolan, eller ens i svensk skolpolitik skyllas på Jan Björklund, men klart är att debatten han initierar i princip alltid bli kvasidebatter om någon liten detalj, istället för en riktig ideologisk debatt som fokuserar på skolans och lärarnas uppdrag.

Eva-Lis Sirén företräder Lärarförbundet och hennes debattartikel i DN är en replik till Jan Björklund. Hon, liksom jag, håller med om att lärare ska få ägna sig åt sitt huvuduppdrag, att undervisa, men att det knappast är katedern som ska stå i centrum.

Arne Duncan talar om lifelong learning, Lgr11 talar om förmågor och det är väl där någonstans vi borde börja. Vad behöver eleverna kunna när de lämnar grundskolan och den obligatoriska skolgången officiellt är slut?

Sirén skriver så här:

Att eleverna ska få ett kontinuerligt och aktivt lärarstöd i en strukturerad undervisning kan låta självklart och enkelt. Men hur detta med kateder och helklass som tydlig måttstock ska kunna utvärderas och vara en utgångspunkt för styrning och inspektion utan att begränsa kreativitet och utveckling blir svårt att förstå.

Katederundervisning i helklass går emot allt för mig. Jag vill arbeta i ett flerstämmigt klassrum där jag styr och guidar mina elever, men där de själva är en del av undervisningen. Ibland kan det ske i helklass, men ofta i mindre grupper eller enskilt. Kanske är det detta Björklund menar, men att då förorda katederundervisning är väldigt missvisande.

För att jag som lärare ska hinna fånga upp varje elev precis där han eller hon befinner sig och tillsammans med eleven identifiera nästa steg på väg mot slutmålet, måste jag ha tid och möjlighet. Hur får jag det? Det kan inte vara större klasser än 20 elever och vi behöver vara två lärare eller i alla fall två vuxna i klassrummet. Kanske ännu färre elever om de har väldigt olika behov, men någonstans runt 20 brukar ändå fungera ganska bra. Vissa lektioner kanske lärarna delar gruppen i två grupper om tio, eller en på fem och en på femton beroende på vad eleverna ska göra. Flexibilitet, samarbete och resurser är nyckeln till en god kvalitet på undervisningen. Det och lärarnas utbildning och kompetens. Som det ser ut nu finns dock en hel del lärare med mycket god utbildning och kompetens som ändå inte har förutsättningar att göra ett bra jobb.

Läs också: