Börjar landa så smått

Bit på bit börjar falla på plats och jag har hyfsad koll på i alla fall tre av fyra klasser. Den fjärde klassen har jag ännu bara träffat en lektion, men än så länge verkar de små och söta. Smekmånad än så länge kanske. Niorna gav mig dock ingen smekmånad alls. Som deras femte engelsklärare på högstadiet var första frågan ganska naturlig: ”Och hur länge stannar du då?” Mitt var var att de får stå ut med mig i år i alla fall och sedan dess har de varit med och planerat året, nåfot som funkade över förväntan. Min plan är att se dem som de unga vuxna de faktiskt är. Förhoppningsvis funkar det.

Det är omöjligt att jämföra olika jobb, men frågan har redan kommit från kollegor: ”Är det mer att göra här än på gymnasiet?”. För så är det, att alla vill jämföra och alla vill höra att just deras jobb är det mest krävande. Det är omöjligt att veta. Jag ser dock några stora fördelar med mitt nya jobb. Eleverna är visserligen många fler, men de antal planeringar jag behöver göra i varje grupp är mycket färre. I en klass på 25 elever kanske jag behöver tre, möjligen fyra planeringar. På IM behövde jag minst lika många i en grupp på tio. I de klasser jag nu har hittar jag lättare en minsta gemensamma nämnare, en medelväg att starta vandringen på. Jag vet att eleverna kommer att behöva fler olika vägar att välja mellan längre fram, men än då länge är det väldigt skönt att faktiskt kunna göra en planering för en lektion som faktiskt funkar mer än hyfsat,

Som det känns just nu kan jag fokusera mycket mer på undervisningen och det känns bra. Jag saknar både mina kollegor och mina gamla elever. Jag saknar elevvården, kampen med att hitta rätt väg för varje elev, men jag är just nu väldigt nöjd med att få undervisa i engelska och inte så mycket annat. Grymt lyxigt. Så nej, jag kan inte säga att det är lättare att vara på gymnasiet. Det är annorlunda och utmaningarna ser inte likadana ut, men jag känner mig mer avslappnad i min nya roll än så länge, mer nöjd med de lektioner jag har.

Att undervisningstiden skulle vara mer omfattande på grundskolan är något jag alltid hört och jämfört med mitt tidigare jobb på grunskolan gick min undervisningstid ner då jag började på Introduktionsprogrammen. Däremot gick elevtiden upp. På min nya arbetsplats undervisar jag inte mer, mentorstiden finns på schemat och det känns inte alls som om jag har mindre tid över. Snarare tvärt om. Men som sagt, terminen har bara börjat.

Det som är svårt med ett nytt jobb är att jag inte riktigt kan slappna av. Det gäller att vara uppmärksam, trevlig, lagom frågvis. Jag har inte koll på skrivna och oskrivna regler. Cheferna är nya och jag har ännu inte inte vågat be om ledigt för Bokmässan. Sådana saker flyter alltid lättare på ett jobb man känner till.

Hur har höstterminen börjat för dig?

Läs också:

Nytt läsår, nya möjligheter

Nicklas Mörk skriver om sina övergripande tankar inför det nya läsåret. Jag känner att jag absolut inte kan detaljplanera mer än kanske första veckan, men har också några övergripande saker jag vill arbeta med. Efter att ha bläddrat i en engelskbok får år 7 inser jag att mina nya elever kommer att ställa helt andra krav på mig än mina gamla. Än så länge är det bara engelska på mitt schema, så jag får utgå från att det ser ut så även då jag får mitt riktiga schema.

1) No hands up, mitt mål är att kunna genomföra Dylan Wiliams tanke med hjälp av glasspinnar, kort eller vad det nu må vara. Målet måste vara att alla kan komma till tals.

2) Eleverna ska vara aktiva i såväl planering som utvärdering. Måste skissa på hur det rent konkret kan gå till. Smarta mål kanske?

3) Läsa, lyssna, tala, skriva varje engelsklektion.

4) Flippa mera.

5) Hjälpa eleverna att lära sig bedöma och utveckla sina språkkunskaper. Strategier, strategier, strategier.

6) Upptäcka iPadens underbara värld. Tyvärr har bara 1 av 4 klasser iPads och de kommer inte förrän om ett par månader. I övrigt finns det i princip inga digitala hjälpmedel.

 

Läs också:

Att vara lärare

Igår var jag och handlade i min lokala mataffär och utanför träffade jag en gammal elev. Kram, hej och förvisning av ny bil med imponerande baslåda i bagaget (hans), lite småprat och en allmänt trevlig stund. Jag tycker oftast att det är rätt trevligt att träffa elever på fritiden då det i 99,9% är positiva möten. Detsamma gäller Facebook, där elever i sommar har skickat meddelanden till mitt lärarkonto och där jag faktiskt bestämt mig för att släppa in dem på mitt ”vanliga” konto, men vissa restriktioner. I veckan kom meddelanden som ”Hej Linda bra sommar” och ”Hej min bäst lärare mår bra”. Mina fina elever tränar svenska genom att skriva till mig och jag inser hur mycket jag kommer att sakna dem i höst.

På introduktionsprogrammen där jag jobbat har jag haft en bra relation både till elever och föräldrar. De vet att vi alla gör allt för att våra elever ska lyckas. De vet också att ansvaret inte bara ligger på oss, utan i högsta grad på eleverna. De få som inte insett detta, och då menar jag föräldrar, har inte heller barn som ännu lärt sig att ta ansvar. Äpplen och päronträd ni vet. En gång på sex år har jag hamnat i negativa samtal med föräldrar om deras barns skolgång. Något som tyvärr var mycket vanligare då jag tidigare arbetade på grundskolan.

Nu är jag lite nervös inför att återigen arbeta på grundskolan. Min utgångspunkt är självklart att jag vill att alla elever ska lyckas, men det betyder inte detsamma som att alla elever kommer att lämna grundskolan med minst E i betyg. Det betyder inte heller att jag har allt ansvar för att eleven ska nå ett E. Mycket ansvar är mitt, men jag kan inte göra jobbet för mina elever. Jag kan inte vara deras motor.

På Twitter fick jag länken till en tråd på Familjeliv som handlar om när det är okej att ringa en lärare och många ansåg att lärare har jour dygnet runt och att det är okej att ringa i princip när som helst. De flesta tyckte dock inte så. Fler skrev om vikten av att som lärare faktiskt kunna vara privat. Att i mataffären kunna säga att man inte är där som lärare och alltså inte vill diskutera någons betyg vid fruktdisken. Jag hoppas att de föräldrar jag möter i höst har respekt nog för mig så att de låter mig handla i fred. Än så länge har jag trivts bra med att jobba i mitt närområde och jag hoppas att det förblir så även med yngre elever.

 

Läs också:

Bra om reformtrötthet

Mitt fokus i höst blir läsförståelse och för första gången ska jag också arbeta med iPads i skolan. I engelskan ligger fokus fortsättningsvis på strategier och att våga. Ny skola och säkert nytt fokus gällande fortbildning. För mig är det fortfarande mycket spännande att lära, men ibland måste det finnas tid för eftertanke. Jag vet att mitt arbetslag arbetat mycket med synen på eleven och där känner jag att mina erfarenheter från introduktionsprogrammen är mycket bra att ha. Förhoppningsvis kan jag tillföra en del. Detsamma gällande att digitalisera undervisningen. Mest vill jag dock lära mig nytt. Jag inspirerar gärna andra, men jag är för gammal för att försöka dra med mig dem som egentligen inte vill. Det är en rektorsfråga.

I dagens DN finns en bra artikel om skolan. Det händer inte ofta. Johannes Åman skriver bland annat så här:

Varje reform är förenad med kostnader. För det första naturligtvis de ekonomiska – även åtgärder med positiva effekter kan vara oförsvarliga om de slukar mycket resurser. För det andra måste man också ta med i beräkningen att kraft och förtroende investeras varje gång ansvariga politiker säger: Det här är så viktigt att ni måste genomföra det.

Sådana maningar kan människor lyssna på och försöka hörsamma. En gång, två gånger, kanske tre. Men varje gång med lite större tveksamhet. Lärare som verkligen tagit till sig ett reformbudskap känner sig svikna när det efter bara några år ersätts av nya besked om vad som gäller. Och de som förhållit sig mer avvaktande styrks i övertygelsen att man inte ska vänta sig något gott uppifrån.

 

Jag undrar ofta varför de som vägrar förändring får så stort inflytande i skolorna. Hur lärare kan vägra följa de direktiv som kommer. Någonstans kanske det handlar om den trötthet som ibland kommer över även mig. Trötthet som orsakas av att jag engagerat mig och jobbat hårt för något som sedan byts ut till något annat. Det går mode i reformer och många av dem känns mer som en tillfällig fluga än ”riktiga” förändringar. Det bidrar till att det sällan finns en röd tråd i lärares fortbildning. Någon kurs i entreprenöriellt lärande för det är bra, check, it-kurser, check, formativ bedömning, check osv. osv. osv. Men vilka förändringar når egentligen klassrummet?

Vi behöver tid att landa. Kanske främst för att de som ställer sig bredvid och menar att det inte är någon idé att förändra inte får större mandat än de redan har. Men också för att de som ständigt har som mål att förändra, utveckla och förbättra sin undervisning ska orka det. Tid för samarbete behövs också.

Läs också:

Saker jag tänker på

Jag är ledig. Har semester. Sommarlov. Men ändå är jag lärare och debatten tystnar aldrig. I Almedalen diskuteras skolan. Jag tycker. Håller med, förvånas, förtvivlar.

Mest tänker jag på min vardag och funderar på vad jag behöver.

Jag byter jobb i höst. Från ett jag tycker mycket om, till ett jag tror blir bra. Besparingar, varsel och omplacering gör att jag inte bestämmer själv.

Det betyder inte att jag inte vill ha det jobb jag fått. Jag ser fram emot det. Utmanas av det. Tror att hösten kommer att bli spännande och lärorik.

Ändå funderar jag på vad jag mest vill ha.

Jag vill ha tid att möta eleverna. Kanske är mindre klasser svaret. Eller så handlar det om den tid jag har att planera och efterarbeta de möten, dvs lektioner jag har. Tid att göra ett så bra jobb som jag kan göra. Utifrån forskning. Utifrån beprövad erfarenhet.

Jag vill ha möjlighet att väcka mina elevers nyfikenhet. Den nyfikenhet de hade när de började skolan. Den nyfikenhet jag tror att de har kvar.

Jag vill att min passion för lärande ska smitta av sig. Att de ska tro och veta att de kan och att de ska vilja bli bättre. Att alla ska nå den kapacitet som de kan.

Jag tror på skolan. På kunskapen. På elever som vill ha kunskap.

Jag tror på öppna dörrar. På samarbete och på ett delande av kunskap och erfarenhet.

Jag tror på att jag kommer att få en fantastisk höst.

Allt annat vore omöjligt.

Läs också:

Mot grundskolan

Jag varslades från min tjänst på gymnasiets introduktionsprogram för ungefär en månads sedan enligt principen ”sist in först ut”.  Nu har jag fått ett jobberbjudande som gör mig kluven. Det är ett helt okej jobb, men jag har valet mellan att bli uppsagd från min tillsvidaretjänst och istället få ett vikariat på ett år, eller att helt enkelt bli uppsagt utan något erbjudande alls om nytt jobb.

Jag pratade med min chef igår och hennes spontana reaktion var att det är en av de bästa grundskolorna i kommunen och att det säkert ordnar sig om ett år. Hon sa också att hon skulle ringa och gratulera rektorn till en fantastisk rekrytering, om jag nu bestämde mig för att tacka ja.

En liten identitetskris blir det helt klart att inte längre undervisa i svenska som andraspråk, som har varit mitt huvudämne de senaste fem åren. Jag har varit med och bygga upp verksamheten och det är tråkigt att lämna den. Ännu tråkigare är att mina timmar troligen inte kommer att kunna ersättas av min enda behöriga kollega, vilket betyder att elever med rätt till svenska som andraspråk får en obehörig lärare. Sådant tas inte hänsyn till i varselprocessen.

Men grundskolan kan vara både bra och kul ett tag. Elever som faktiskt inte bara kämpar mot ett E långt bort i horisonten. Jag kommer att tacka ja och jag tror att det blir bra. Förhoppningsvis kan jag komma tillbaka till gymnasiet om några år med nya erfarenheter.

Läs också: