Och så några muntrare saker…

Lärartycket går ut på att lyfta fram det bästa med vårt yrke. Efter att ha läst det här inlägget kanske du tror att mitt jobb är endast elände. Absolut inte. Tvärtom är det både roligt och givande. I bakgrunden finns det jobbiga, men här och nu finns glädjen.

Det var bland annat glädjen som Anne-Marie Körling sökte, men främst kanske den professionelles röst. Inifråntankar, inte spekulationer och tyckande av dem som står utanför.  Hundra röster från lärare i yrket. Mer än 100 till och med.

Camilla Lindskoug är den som organiserar hela härligheten. Hon har valt att inte fokusera på det som är jobbigt eller det som media lyfter fram. Det är inte bara elände. Istället listar hon saker hon tycker är roliga. Saker hon tycker om.

Min lista liknar hennes på många sätt.

Jag tycker om att få en kram av elever efter lov,  på morgonen, eller helt spontant bara för att.

Jag tycker om när de första svenska orden formas av den som nyss har kommit.

Jag tycker om att se hur eleverna hjälper varandra och hur översättningarna går från språk till språk tills alla har förstått.

Jag tycker om att se i elevers ögon när de har förstått. Hur lättade och glada de är.

Jag tycker om att lära mina elever att lära. Att tillsammans med dem finna strategier för utveckling.

Jag tycker om friheten i mitt jobb. Att jag faktiskt har fått ansvaret att forma en undervisning jag tror på, tillsammans med kollegor och ibland tillsammans med eleverna.

Jag tycker om att planera arbetsområden som passar alla elever där de är just nu. Texter de alla kan lära av. Uppgifter de alla kan göra. Det är en utmaning.

Jag tycker om blandning av rutin och nyheter i min vardag.

Jag tycker om att jag lär mig nya saker varje dag, att jag aldrig någonsin blir fullärd.

 

 

Läs också:

Veckan som kommer

Jag har verkligen inte hunnit med den här stackars bloggen det senaste. Mycket på jobbet just nu, men så är det säkert för alla. Tycker också att min energi har tagit helt slut och jag längtar verkligen efter ljuset.

Det blir ännu en intensiv vecka, men en rolig sådan som går i utbytets tecken. Idag kommer en lärare hit från språkintro i Stenungssund, en twitterkollega som jag träffat live några gånger också. De har arbetat med 1-1 ett år längre än vi och det ska bli kul att utbyta elever. Dessutom har vi ungefär lika stora grupper och liknande visioner om hur vårt arbete ska se ut.

Imorgon kommer representanter från Alingsås och Partille då vi tre kommuner längs Alingsåspendeln samarbetar en del kring andra elever. Just Språkintro har det inte hänt så mycket med. Antar att det blir ett mer organisatoriskt möte då det är rektorerna som bjudit in till det.

På onsdag drar de flesta av eleverna på IM till Göteborgsoperan för att se West Side Story, som passar perfekt in i vårt kärlekstema. Ska bli härligt!

På torsdag ska jag och min kollega ansvara för programtiden på 1,5 timme under eftermiddagen. Vi ska prata om språkförstärkande arbetssätt, lite om Gibbons och andra gurus, samt en del av det som står att läsa i Greppa språket. Min kollega har varit på flera utbildningar som handlar om mottagandet av nyanlända elever och det kommer hon att berätta om. Vi ska också fokusera lite på hur språkutvecklingen brukar se ut och hur man som lärare kan stötta eleverna så att de utvecklar ett skolspråk. Spännande, men lite pirrigt.

Nästa veckan kommer representanter från RFSU till gruppen för att ha det första av fyra seminarium om kärlek och sex. Vi har redan förberett eleverna genom att prata om kroppen, organ och könsorgan. Vi har också pratat en hel del om mödomshinnan, eller slidkransen som är ett bättre ord. Genom att visa ett provrör eller liknande med vätska i, röd om man vill att det ska se ut som mensblod, och plastfolie över som ett lock blir det väldigt tydligt att det inte kan finnas en hinna som täcker slidans ingång. Det hade då varit omöjligt för flickor att ha mens innan de haft sex och så är det ju inte. Vi har också pratat en hel del om HBTQ och jag är stolt över hur mycket mina elever har utvecklats de senaste åren. De har en mer accepterande syn på andra människor och vi har kunnat prata väldigt fritt om såväl kärlek,  sex som sexualitet.

Kvällarna ägnar jag åt arbete med lärarhandledningen till engelskaboken som väldigt, väldigt snart finns på riktigt. Börjar bli lite utarbetad känner jag av att aldrig vara riktigt ledig, men kul är det absolut. I vecka 8 ska handledningen skickas in och mitt mål är att jag ska hinna färdigt innan det är dags för lov v. 7. Skulle gärna vilja vara lite ledig och umgås med min familj då.

En intensiv och rolig vecka alltså. Vad ska du göra?

 

Läs också:

Tankar om särbehandling

Jag läser om Zlatan. Om hans utanförskap. Hur han lever i Sverige men ändå inte. Om hur han inte vet vem Ravelli är, men älskar Brasilien. Om att han är det svarta fåret som de svenska papporna vill ha bort från Malmö FF. Om hur mycket ilska som byggs upp inom honom.

Jag läser också om skolan. Om hur han har svårt att sitta stilla. Om hur han pluggar, men inte orkar skriva uträkningar i matte och anklagas för att fuska. Om hur han får en extralärare trots att betygen är hyfsade. En som han säger, hänger honom i hasorna och som får en innebandyboll i huvudet.

Jag funderar över hur vi i skolan bidrar till känslan av utanförskap? Hur gör jag det?

Läs också:

2011 i backspegeln

Året började lugnt med sex veckor i Thailand. Helt klart något av det bästa vi gjort. Både ungarna och vi mådde bra av all tid tillsammans.

Mycket har i år handlat om den lärobok jag skriver i engelska inför steg 5. Nu är den i princip klar och vi håller för fullt på med lärarhandledningen. Ska bli väldigt spännande att få se den färdiga boken.

Att skriva är något jag alltid drömt om och att den här chansen plötsligt dök upp är helt otroligt. Jag är glad att jag vågade tacka ja dessutom och måste säga att det varit grym fortbildning på många sätt.

På jobbet har det varit mycket nytt, speciellt nu i höst då IV blivit IM. För mig personligen har det inte betytt jättemycket, då jag bara är på Språkintroduktion, men det faktum att fler ämnen ska erbjudas gör att resurserna sprids ut och flyttas om. Mest har det betytt att arbetslagen splittrats väldigt och det är tråkigt. Alla stressar runt som galningar för att hinna med mer på samma tid. Vi har däremot fått en ny rektor som vågar vara mer pedagogisk ledare än andra chefer vi haft och det kan bli riktigt bra.

Ny läroplan betyder också att det, som alltid, behövs förändringar. Vi har arbetat utifrån den gamla i år, men självklart sneglat på Lgr-11. Jag tycker om den, både de inledande sidorna där vårt gemensamma uppdrag förklaras, men också att kursplanerna är mer konkreta. Det behövs fortfarande tolkning, men mycket av de tolkningar jag gjorde av LPO-94 och som jag slagits mycket för, är nu tydligt nedskrivna i Lgr-11. Jag tänker då främst på att fokusera på processen, inte bara produkten och att formativ bedömning ska gälla.

Jag är också glad att jag har ett utökat kollegium här i bloggvärlden och på twitter. Jag har inte deltagit i så många #skolchatt, men de jag varit med i har fått mig att verkligen tänka över vad jag tycker. Ni gör att jag ännu mer vill hänga med i vad som händer i skolans värld, lära mig mer och slipa mina argument. Jag lärt mig massor av er alla, tack för det!

Nu är det 2012 och jag önskar att det blir det år då min kompetens som lärare i svenska som andraspråk tas mer på allvar. Vi arbetar i motvind och står ofta väldigt ensamma. Jag önskar mig kanske helt enkelt ett år med mycket lyssnande och dialog.

Jag hoppas också på en bra avtalsrörelse och att det äntligen blir lärarnas tur. Det har snackats så mycket, men nu är det dags för handling.

Läs också:

Hur ställer vi krav?

Läser vidare i Johan Kants bok efter en paus då skönlitteratur lockat mer. Just nu presenterar han en rad elever som han har ställt högre krav på än många andra, eller i alla fall annorlunda krav. Det handlar om att känna eleven, men först kanske att strunta i vad som har hänt tidigare och låta eleven börja om. En av eleverna han beskriver börjar på IV efter grundskolan och Kant skriver om lärare som inte ställer krav, som säger att det är omöjligt att nå målen och därmed ett nationellt program. Detta efter två veckor.

Jag funderar på hur vi gör.

Nu ska de som går på IM erbjudas olika program eller inriktningar om du så vill. Den som beräknas bli behörig på ett år får gå preparand. Något som självklart kan omförhandlas då elevernas studieplaner ska uppdateras med jämna mellanrum. En elev som har inga eller väldigt få poäng med sig från grundskolan kommer inte att placeras på preparandutbildningen. Därmed inte sagt att eleven inte kan gå i samma grupp som de som går preparandutbildning, läsa samma kurser och ta lika många eller fler betyg.

Jag känner igen sättet Kant resonerar på, att det går att lära sig mer än man någonsin gjort tidigare med en lärare som bryr sig, men att det hårda jobbet måste göras av eleven själv.

Förväntningarna ska vara höga, men ansvaret för studierna ska lämnas till eleverna. Det betyder inte att jag som lärare inte ska göra allt för mina elever, men det betyder att jag inte kommer att tjata. Rättare sagt kommer jag att försöka sluta tjata. Det är svårt.

Så vad blir slutsatsen? Även elever som inte nått behörighet på grundskolan ska mötas med höga förväntningar. Att döma ut en elevs chanser efter två veckor som Kant berättar om är vansinne. Därmed inte sagt att alla måste studera på samma sätt eller att alla behöver studera på gymnasiet, men det är en helt annan historia.

Läs också:

Hur blir någon motiverad?

Sitter och lyssnar på Steve Wicks korta filmer om MI som du hittar här.

Det är mycket han säger som är värt att fundera kring. Som att just nu kan ändras. Vad är en person motiverad till just nu. Motivation är ingen egenskap och det finns inga omotiverade personer. Trots detta har många av våra elever omotiverad stämplad i pannan och tanken är att vår fortbildning i år ska handla om MI, motiverande intervju, eller kanske hellre motiverande samtal.

Det handlar om att hitta var personen, eller elev i vårt fall, befinner sig just nu. Alla är motiverade att göra någonting, men vad det är och den perfekta tidpunkten för det varierar. Att mina elever skulle vara motiverade att jobba med svenska just på mina svensklektioner är kanske inte så självklart och att de förväntas vara motiverade att göra det jag säger till dem är definitivt inte alls självklart.

Jag vill att mina elever ska fundera kring sin inlärning och vad som motiverar dem att lära sig mer svenska. Vad är deras mål och hur ska de nå dit?

Steve Wicks talar om att alla inte är medvetna om sitt problembeteende och därför inte ser sin egen roll i sammanhanget.  Jag kan bli rätt trött på att det snackas mycket och görs lite, men istället för att bli förbannad på att eleverna inte jobbar med det jag säger till dem, vid ust det tillfälle jag ber dem att göra det, försöker jag få dem medvetna om att det de uttrycker med ord och det de uttrycker med sina handlingar och sitt beteende inte riktigt hänger ihop.

Det går till exempel inte att få betyg i svenska som andraspråk om man väljer att sova första lektionen varje dag och därefter jobba med engelska. Eller går kanske det gör, men förutsättningarna är ganska mycket sämre än de skulle kunna vara.

Hur motiverar vi våra elever att ta tag i det som är jobbigt och känns motigt?

Det gäller att bita sig i tungan ibland och inte servera förslag på lösningar. Det är meningslöst och förslaget inte kommer från den som ska göra förändringen. Stötta ska vi göra, men inte göra jobbet. Så svårt, så svårt. Jag var inne på det redan igår.

Vad är det för beteende som ska förändras? Vilket stöd behöver eleven? Hur ska förändringen bibehållas och inkluderas i det gamla livet? Vilka strategier behöver eleverna utveckla?

Viktigt också att inte döma om det nya nu visar sig hålla under några dagar, men att de gamla, mindre bra, vanorna kommer tillbaka. Vad fungerade bra? Vad gick snett? Hur går vi vidare?

Nu ska jag gå och ha mentorssamtal med mina elever om just detta.

Läs också:

Konsten att bestämma lagom mycket

Gymnasiet är en frivillig skolform. Det betyder att de elever som kommer från den obligatoriska grundskolan med ofullständiga betyg och landar hos oss på IM måste tänka lite nytt.

De måste inte vara hos oss. De måste ingenting. Däremot finns det lärare runt dem som mer än gärna hjälper dem att göra det som krävs för att de ska nå betyg och därmed behörighet. Där har ni nyckeln till den filosofi som vi försöker förmedla.

Som lärare planerar jag självklart mina lektioner väl. Jag gör individuella planeringar till mina elever som utgår ifrån de behov de har och den kunskapsnivå, eller i mitt fall, språkliga nivå de befinner sig på.

Däremot kan jag inte göra jobbet åt mina elever. Jag har också bestämt mig för att sluta tjata och bestämma vad de ska syssla med en viss lektion.  Spontant vill jag styra dem, bestämma för dem och det leder inte till annat än att jag tar på mig ansvar som egentligen är deras. Jag blir en tjötlärare och det vill jag inte vara.

Jag jobbar just nu med att vara stöttande kanske till och med inspirerande, men att låta eleverna ta sitt eget ansvar och inte tjata på dem om de väljer att inte jobba en lektion. Målet är att de ska jobba varje lektion, men för att de vill, inte för att jag säger det.

Så tänker jag. Hur tänker du?

Läs också:

En intensiv början

Nu har eleverna kommit på plats, de flesta i alla fall, och vi har börjat planera så smått för hösten. Många mentorssamtal där vi pratat om fokus och mål. Var befinner sig eleven och vart är han eller hon på väg. Vad vill han eller hon ha åstadkommit när terminen och/eller skolåret är slut?

Vi filar på studieplaner och individuella utvecklingsplaner. Vi gör individuella planeringar för svenskan, försöker hitta infärgningar från andra ämnen som gör att eleverna lär sig saker de behöver och får läsa sådant som intresserar dem, samtidigt som de utvecklar sitt språk.

Jag har läst, vridit och vänt på den nya kursplanen i svenska som andraspråk och de mål som eleverna ska ha nått innan de lämnar oss. Funderat på hur det bästa kan lockas fram ur varje elev.

Måste också snegla på kursplanerna i svenska som andraspråk 1 och 2 för gymnasiet för att se vad som väntar eleverna senare. Hur kan de förberedas på bästa sätt? Vad kan de utveckla själva och vad behöver de hjälp med?

Många gånger är läraren en detektiv som ska de ledtrådar som tillsammans bildar det pussel som är elevernas kunskap och kompetens. Det gäller att ta hänsyn till hur de mår, vad de kan, vad de vill, vad de drömmer om och vad de hoppas. Visst är det spännande?

Läs också:

Tankar om introduktionsprogrammen

Sedan eleverna slutar har vi haft tre, bra dagar. I onsdags satt vårt program och gjorde undervisningsgrupper, samt schema inför hösten. Vi diskuterade varje elev, nya och gamla, och funderade över vilken undervisningsgrupp vi tror blir bäst för varje elev. Till hösten kommer våra program kallas Introduktionsprogram (IM) och vi erbjuder då Preparandutbildning, Yrkesintroduktion, Språkintroduktion och Individuellt alternativ. Jag kommer att arbeta på IA, samt SI. Det blir alltså lite annorlunda mot i år och det ska bli riktigt kul. Våra program skiljer sig lite från de nationella:

Introduktionsprogrammen har inga nationellt fastställda programstrukturer och examensmål. I stället har eleven en individuell studieplan som ligger till grund för utbildningen. Eleven läser på heltid utom om eleven önskar lägre studietakt och om det i så fall ligger i linje med vad utbildningen syftar till.

Det blir ett ständigt uppdaterande av den individuella studieplanen. Annars blir den inte meningsfull. Det gäller att hitta ett bra system för det. Vi har idéer, jag och min kollega på SI (språkintroduktion) och förhoppningsvis är det bra sådana.

Vi hamnade i en massa diskussioner kring de av våra elever som kommit en bit med svenskan, utan att ha blivit behöriga. Skulle de så snart de var lite pratbara flyttas från SI till något annat program, eller gå kvar. Det beror på skulle jag säga, men det finns inte alltid ett självändamål i att ta vägen från SI till något annat program inom IM om eleven senare ska till ett nationellt program. Jag vill hellre blicka mot de nationella programmen så att de elever som är studievana kan börja plocka poäng där, eller i alla fall få en chans att integreras i ett ämne som han eller hon är bra på.

Att sitta på en samhällslektion med svenska elever när du knappt kan berätta vad du gjort under helgen på svenska, har jag däremot svårt att se vitsen med. Med yngre barn kan ”språkbadande” säkert vara hur bra som helst, men för mina elever som snart är vuxna är jag rätt att det i bästa fall blir en lektion de sitter av och i sämsta fall en lektion som gör att de känner sig helt dumma i huvudet. Det betyder inte att jag vill stänga in mina elever i vårt klassrum och aldrig låta dem pröva sitt språk med svenska elever. Jag tycker bara att det är viktigt att hitta elevens proxymala utvecklingszon så att det faktiskt sker en utveckling. Att låta någon som brukar springa 1 km istället springa Göteborgsvarvet blir knappast bra.

Vår tanke i höst är att eleverna ska integreras i det de är bra på. Förmiddagarna blir det mycket svenska som andraspråk och på eftermiddagarna ska vi samarbeta med IA och ev. även YI. Då kan eleverna syssla med foto, musik, film, matlagning, bild, drama, pyssel eller blogg. Det går också att få läxhjälp eller välja att läsa andra ämnen för att nå behörighet. Då alla ska ha en individuell utvecklingsplan är det naturligt att de faktiskt gör olika saker.

Jag kan bli galet irriterad på synen att svenska som andraspråk är ett ämne eleven har tills den klarar att prata svenska. Då ska han eller hon självklart få ha ”vanlig” svenska, ”riktig” svenska och inte svenska för idioter. Nu förstod vissa kollegor mitt och min sva-kollegas argument, men inte alla. Det är tröttsamt.

Läs också:

Vad är ett extra år?

Jag arbetar på programmet som skrämmer många. Straffet för dem som misslyckats i skolan. Ett misslyckande inte bara för eleven märk väl, utan även för skolan och för Sverige. Alla ska gå ut nian med fullständiga betyg och vara behöriga att börja gymnasiet hösten därefter. Tittar man på söksiffrorna i årets gymnasieval inser man också att studieförberedande program är bäst och efter tre år där ska alla elever självklart ta studenten med fullständiga betyg och en gymnasieexamen.

Ibland tror jag att det här är definitionen av en skola för alla. En skola där alla gör samma sak. För att avvika från det här är tydligen hemskt för både eleven och dess föräldrar, att inte sätta ett G ett misslyckande för läraren och dessutom för skolans rykte.

Låt mig säga att jag håller med och samtidigt inte.

Alla elever kommer inte att nå målen för G i år 9 i alla ämnen. Alla blir inte behöriga på gymnasiet. Det kan bero på att skolan inte satt in adekvata resurser och då är det hemskt. Det kan också bero på att eleven i fråga faktiskt behöver ett extra år att befästa sina kunskaper och därefter kunna lyckas bättre på gymnasiet. Det kan också hända att eleven behöver mer än ett år extra, men kanske bestämmer sig för att inte gå gymnasiet alls. Det finns andra alternativ som Folkhögsskolor.

År efter år lämnar elever grundskolan med G i ämnen där de kanske inte alls nått målen. De kallas ibland ”snäll-G” men jag skulle vilja säga att ett betyg som egentligen satts för att eleven försökt och kämpat, inte för att målen är uppnådda är ett svek. Kanske går det hyfsat, eller till och med bra för elever med dessa betyg, men troligen hade det gått ännu bättre med ett års extra studier på Individuella Programmet.

I höst startar fem introduktionsprogram, men alla fokuserar på att göra eleverna till säkrare och mer kompetenta människor. Vissa kanske befäster sina kunskaper och säker ett nationellt program året efter, andra kanske får en praktikplats som de trivs på som sedan kan leda till en yrkesintroduktion och på sikt ett jobb.

Efter årets överlämnande av elever från grundskolan till gymnasiet i vår kommun är det klart att de elever som ”ligger på gränsen” men ändå får ett G är väldigt, väldigt många. Jag har funderat mycket på om vi verkligen gör eleverna en tjänst när de får betyg som de bara nästan förtjänat. Jag kan säga att många lärare på gymnasiet är oroade över de bristfälliga kunskaper många elever har med sig trots betyg.

Jag har arbetat i grundskolan i åtta år och vet själv hur gärna man vill godkänna elever och hur stor pressen är både från föräldrar och inte sällan arbetsgivaren att ”hellre fria än fälla”. Det är ingen lätt situation.

Vad tänker du?

Läs också: