Hur ställer vi krav?

Läser vidare i Johan Kants bok efter en paus då skönlitteratur lockat mer. Just nu presenterar han en rad elever som han har ställt högre krav på än många andra, eller i alla fall annorlunda krav. Det handlar om att känna eleven, men först kanske att strunta i vad som har hänt tidigare och låta eleven börja om. En av eleverna han beskriver börjar på IV efter grundskolan och Kant skriver om lärare som inte ställer krav, som säger att det är omöjligt att nå målen och därmed ett nationellt program. Detta efter två veckor.

Jag funderar på hur vi gör.

Nu ska de som går på IM erbjudas olika program eller inriktningar om du så vill. Den som beräknas bli behörig på ett år får gå preparand. Något som självklart kan omförhandlas då elevernas studieplaner ska uppdateras med jämna mellanrum. En elev som har inga eller väldigt få poäng med sig från grundskolan kommer inte att placeras på preparandutbildningen. Därmed inte sagt att eleven inte kan gå i samma grupp som de som går preparandutbildning, läsa samma kurser och ta lika många eller fler betyg.

Jag känner igen sättet Kant resonerar på, att det går att lära sig mer än man någonsin gjort tidigare med en lärare som bryr sig, men att det hårda jobbet måste göras av eleven själv.

Förväntningarna ska vara höga, men ansvaret för studierna ska lämnas till eleverna. Det betyder inte att jag som lärare inte ska göra allt för mina elever, men det betyder att jag inte kommer att tjata. Rättare sagt kommer jag att försöka sluta tjata. Det är svårt.

Så vad blir slutsatsen? Även elever som inte nått behörighet på grundskolan ska mötas med höga förväntningar. Att döma ut en elevs chanser efter två veckor som Kant berättar om är vansinne. Därmed inte sagt att alla måste studera på samma sätt eller att alla behöver studera på gymnasiet, men det är en helt annan historia.

Läs också:

Något slags avtryck

Idag är det bokjobb som gäller och tanken var att jag skulle sitta på biblioteket för att få lugn och ro. Nu öppnade det inte förrän tolv och därför blev det ett café som fick fungera som arbetsplats först. Djupt försjunken i en grammatikövning hörde jag plötsligt en röst. Jag vaknade till, tittade upp, såg en leende karl, blev förvirrad, tittade igen och insåg att det var en gammal elev som stod framför mig.

”Oj, vad du har vuxit”, sa jag spontant och möttes av ett skratt och en jättekram. Den lilla spenslige killen, med fler myror i baken än de flesta jag träffat, såg nu både lugn och trygg ut.

Det var fortfarande en del skit berättade han, men det började lösa sig. Och ja, en hel del skit har det varit, det vet jag. Det fina i eländet är dock att det finns ett gott hjärta även hos denne pojke som livet inte varit så snällt mot.

Noll poäng hade han när han dök upp hos oss på Individuella Programmet för några år sedan. Ett år senare hade han 10, men hans självförtroende var på tillväxt och hans leende nådde ibland ögonen. Efter två år hade han 30 poäng och lämnade oss. Fortfarande var skolan inte den bästa platsen han visste och hans väg kommer kanske aldrig att bli spikrak.

Det är fint att träffa på gamla elever och se att det hänt något med dem trots skit. Att det finns något fint inom dem och att någonting lyser i deras ögon.

En stor kram till fick avsluta vårt samtal och det värmde i hjärtat. Jag tänkte på det som jag och mina kollegor faktiskt uträttar. Vi kan inte skydda våra elever mot livets skit, men vi kan ge dem kärlek och kanske också hopp.

 

Läs också:

Det är eleverna som gör det

Idag har mina elever fått sommarlov. Jag ska jobba några dagar till, men den positiva energi som jag fått idag gör att jag känner mig piggare än på länge.

Jag har just kramat om ett par elever som jag undervisade mitt första år på Individuella Programmet. De var då två arga 16-åringar. En med en tunga vassare än de flesta jag mött och den andra med en inställning till skolan som knappast var positiv. Inställningen till sin egen kunskap och förmåga var dessutom ytterst liten.

Vi gick rätt många ronder de första månaderna. Inte sällan undrade jag vad jag gett mig in på. Någonstans runt höstlovet vände det och resten av året kämpade de båda för ett VG som en av dem nådde. Båda blev dock behöriga och har klarat sig bra på gymnasiet. I förra veckan tog de studenten.

Mina små flickor har blivit vuxna. Tyvärr lyckades jag inte hitta dem i röran på studentdagen, men idag fick jag chansen att gratulera dem. Tro mig när jag säger att jag känner mig lika stolt som vilken förälder som helst över vilka fina, unga människor de utvecklats till. Jag är glad att jag fått vara en liten del av deras liv och få uppleva denna utveckling.

Jag har också fått gratulera två IVIK-elever som nu är behöriga. De har redan gått ett år på gymnasiet, men fortsatt kämpa med att klara svenska som andraspråk för grundskolan. Jag har känt dem sedan de lärde sig sina första ord på svenska. I februari 2009 kom de till Sverige. Nu har de slutat ettan på gymnasiet. Är det inte fantastiskt?

En försiktig grabb, som blivit både vuxen och säker. En arg grabb, som blivit en lugn och trygg vuxen. Det är inte ofta elever tackar för god undervisning och stöd, men de gjorde det. Det värmer. Det är dagar som denna då jag är helt säker på att ingen annan i världen kan ha ett lika bra jobb som jag har.

Fick en så skön kommentar från den av dem som har ungefär lika mycket temperament som jag. Hjälp vad vi har skrikit på varandra. Han sa: ”I början tyckte jag bara att du var sträng och elak, men nu förstår jag att du tycker om mig och bara vill att jag ska lära mig mycket.”

Och ja, den bilden stämmer nog. Jag ställer krav, höga krav, på dem som har möjlighet att nå upp till dem. Det kan verka hårt, men för mig är det snällt. Att inte ställa rätt krav på varje elev är att svika. Nu har vi alla tre fått vad vi vill, betyg i svenska som andraspråk.

Skolavslutningar är speciella. I år mer än någonsin, då hösten innebär stora förändringar. Ny chef och ny organisation. Det känns galet bra. Samtidigt som jag är riktigt trött efter ett ganska tungt år är jag så glad över vad hösten ser ut att bjuda på. Vi har fått tillbaka en chef som vi tidigare haft och trivts med. Efter en omorganisation bytte hon program, men nu är hon tillbaka. Det kommer att bli så himla bra. Det var länge sedan jag kände så inför ett läsår och det är så skönt att få göra det.

 

Läs också:

Vilka härliga dagar

Två dagar i Stockholm tog på krafterna. I natt har jag sovit 15 timmar och känner mig som en människa igen.

Men vad roligt vi hade! Vi kom till huvudstaden vid lunchtid på måndagen. Åkte till vandrarhemmet och sedan blev det lunch på Pizza Hut. Dagens gemensamma studiebesök var på TV4 och det var verkligen kul. Två tjejer som arbetar med Nyhetsmorgon berättade arbetet med programmet går till och vi fick se studion. Verkligen intressant.

Lite fri shoppingtid innan vi sågs för att gå ut och äta middag.  Mycket god mat på Libanesen och efter en promenad hem hade klockan hunnit bli 23.00.

De sov inte mycket ungarna, men kom ändå upp i rätt tid och jag tror och hoppas att de inte störde någon. Dagens studiebesök var på Riksdagen och vi hann också med en liten tur till Slottet och Skansen.  Riksdagsbesöket var riktigt bra. Eleverna ställde bra frågor och fick bra svar. När vi reste oss och gick från debatten ville flera av dem stanna kvar då det var så intressant. De är för söta.

Slutsatsen? Det är så himla kul att få lite kvalitetstid med sina elever, men hjälp vad trött jag var igår. Vi kom inte hem förrän 00.30 och då var jag så uppe i varv att jag hade svårt att sova. Igår var det dock student och det funkade att vara lite disträ. Mina första iv-elever tog studenten och jag var lika stolt som vilken mamma som helst. Mina små arga och osäkra elever var nu vuxna och stolta. Så häftigt!

Läs också:

Vad är ett extra år?

Jag arbetar på programmet som skrämmer många. Straffet för dem som misslyckats i skolan. Ett misslyckande inte bara för eleven märk väl, utan även för skolan och för Sverige. Alla ska gå ut nian med fullständiga betyg och vara behöriga att börja gymnasiet hösten därefter. Tittar man på söksiffrorna i årets gymnasieval inser man också att studieförberedande program är bäst och efter tre år där ska alla elever självklart ta studenten med fullständiga betyg och en gymnasieexamen.

Ibland tror jag att det här är definitionen av en skola för alla. En skola där alla gör samma sak. För att avvika från det här är tydligen hemskt för både eleven och dess föräldrar, att inte sätta ett G ett misslyckande för läraren och dessutom för skolans rykte.

Låt mig säga att jag håller med och samtidigt inte.

Alla elever kommer inte att nå målen för G i år 9 i alla ämnen. Alla blir inte behöriga på gymnasiet. Det kan bero på att skolan inte satt in adekvata resurser och då är det hemskt. Det kan också bero på att eleven i fråga faktiskt behöver ett extra år att befästa sina kunskaper och därefter kunna lyckas bättre på gymnasiet. Det kan också hända att eleven behöver mer än ett år extra, men kanske bestämmer sig för att inte gå gymnasiet alls. Det finns andra alternativ som Folkhögsskolor.

År efter år lämnar elever grundskolan med G i ämnen där de kanske inte alls nått målen. De kallas ibland ”snäll-G” men jag skulle vilja säga att ett betyg som egentligen satts för att eleven försökt och kämpat, inte för att målen är uppnådda är ett svek. Kanske går det hyfsat, eller till och med bra för elever med dessa betyg, men troligen hade det gått ännu bättre med ett års extra studier på Individuella Programmet.

I höst startar fem introduktionsprogram, men alla fokuserar på att göra eleverna till säkrare och mer kompetenta människor. Vissa kanske befäster sina kunskaper och säker ett nationellt program året efter, andra kanske får en praktikplats som de trivs på som sedan kan leda till en yrkesintroduktion och på sikt ett jobb.

Efter årets överlämnande av elever från grundskolan till gymnasiet i vår kommun är det klart att de elever som ”ligger på gränsen” men ändå får ett G är väldigt, väldigt många. Jag har funderat mycket på om vi verkligen gör eleverna en tjänst när de får betyg som de bara nästan förtjänat. Jag kan säga att många lärare på gymnasiet är oroade över de bristfälliga kunskaper många elever har med sig trots betyg.

Jag har arbetat i grundskolan i åtta år och vet själv hur gärna man vill godkänna elever och hur stor pressen är både från föräldrar och inte sällan arbetsgivaren att ”hellre fria än fälla”. Det är ingen lätt situation.

Vad tänker du?

Läs också:

Problemskapande beteende

All personal på Individuella Programmet har tillsammans läst och samtalat om boken Problemskapande beteende vid utvecklingsmässiga funktionshinder av Bo Hejlskov Elvén och jag tänkte sammanfatta lite av de tankar som dykt upp under läsningen.

Huvudbudskapet är att elever som har utvecklingsmässiga funktionshinder inte fungerar som ”vanliga” elever, varvid våra ”vanliga” strategier och bemötanden inte heller kan appliceras på denna elevgrupp. Via många konkreta exempel leder Bo Hejlskov Elvén oss in i ett lite annorlunda sätt att tänka. Det handlar om tydliga strategier för bemötande av elever som av många ses som omöjliga.

Nu är inte mitt budskap att all elever på individuella programmet är funktionshindrade eller ens speciellt annorlunda, men boken var ändå nyttig att läsa. I slutet av boken skriver Hejlskov Elvén om hur stress påverkar prestationer och där kan alla säkert känna igen sig. Stress gör att elever och även lärare fungerar sämre. Det är väl värt att fundera över. Hur skapar vi en lugn och stressfri miljö i skolan?

Jag gillar att boken ger tydliga tips på hur man kan agera som vuxen för att relationen till ungdomarna kan bli bättre. Relationen mellan oss är grunden för allt arbete och det är lätt att glömma det i allt prat om hårdare tag, prestationer och prov. Det viktigaste är att eleverna i våra skolor är bra och att de har vuxna runt omkring som hinner finnas där för dem.

 

Läs också:

När IV blir IM

Idag har alla inom vårt programlag, dvs lärare, rektor, specialpedagog, syv, coach, fritidspedagog och vår alldeles egna forskare planerat inför hösten och vår nya organisation. IV blir IM och de nya introduktionsprogrammen har tydligare syfte och mål. Vår nuvarande organisation täcker det mesta, men vi ser detta som ett bra tillfälle till nytänk. Utmaningen blir att kombinera grupp och individ, då vår erfarenhet säger att grupptillhörighet är viktig. Att hålla undervisningsgrupperna små och att varje mentor har tid och möjlighet att skapa en personlig relation med varje elev är också extremt viktigt.

Några kollegor lyssnade under förra veckan på Martin Hugo, lektor i pedagogik vid högskolan i Jönköping, som snart kommer ut med boken Från motstånd till framgång: Att motivera när ingen motivation finns och hans syn på våra elever och deras behov stämmer väl överens med den vi har. Däremot krockar det väldigt mycket med den skolpolitik som alliansen med Jan Björklund i spetsen står för.

Martin Hugo har följt elever och lärare på IV-programmet och gjort vad han kallar en etnografisk fallstudie. Syftet är att tydliggöra hur utsatta, omotiverade och skoltrötta ungdomar upplever och har upplevt skolan. Det är en stor utmaning att vända dessa elever och få dem att hitta en motivation och en drivkraft att faktiskt inse att de kan påverka sitt liv.

Viktigt är att komma ihåg att de elever, som kommer till oss på det som i höst blir introduktionsprogrammen, inte misslyckats för att de inte är intelligenta nog, inte heller för att lärarna inte har testat deras kunskaper tillräckligt. Istället handlar det om att de någonstans på vägen tappat förtroende för skolan i allmänhet och lärare i synnerhet. De har troligen inte fallit innanför de ramar som skolan står för och inte klarat av att nå de mål som de själva upplever som meningslösa eller omöjliga att nå.

Vi kan ge dem tusen nationella prov, låta dem ha för- eller kvarsittning varje dag och skriva in alla deras ogiltiga frånvarotimmar i betyget, men vad gör det för gott?

Vad behöver vi istället fokusera på? När de nya eleverna dyker upp hos oss i augusti är vår viktigaste uppgift att vända deras inställning till skolan. Inte genom att bjuda på glass varje dag och låta dem göra lite som de vill. Tvärtom ska strukturen vara supertydlig, kraven tydliga, målen tydliga. Det handlar inte om att vi ska acceptera skolk eller att eleverna ska få göra som de vill, men det krävs bra mycket mer än att skolk skrivs in i betyget. Vad Martin Hugo säger, som jag också kan skriva under på, är att eleverna inte motiveras ett skit av betyg, läxor, prov, kursplanemål eller vad det nu må vara. Om inställningen till skolan inte ändras kommer de inte att lära sig någonting. Däremot kan det gå snabbt att ta igen det som eleverna missat under sina tidigare skolår när motivationen finns.

Relationen mellan lärare och elev är viktigare än något annat. En ömsesidig respekt, fokus på det som är bra och en benhård tro på att elev kan lyckas. Vi måste tycka om dem, bry oss om dem inte hela tiden hota med straff och repressalier.

Martin Hugo följde under tre år ett IV-program där fokus låg på karaktärsämnen inom hotell och restaurang snarare än på kärnämnen. Det är intressant att vända på det så att elevernas intresse och ”det nya” står i fokus istället för att det ska bli samma gamla skola där eleverna tidigare misslyckats.

För mig blir det bara Språkintroduktion nästa år och även där kommer vi att försöka få in mer karaktärsämnen och omvärldskunskap i främst svenska som andraspråk. Jämfört med IVIK så kommer Språkintroduktion fokusera ännu mer på svenskan och vi kommer också att fortsätta arbeta med praktik som några elever haft redan i år, men även individualisera undervisningen mer så att de ord och den kunskap som behövs på praktiken och de ord och kunskaper som eleverna får under praktiken ska kopplas mer till svenskan.

Förhoppningsvis får alla elever en dator och då kommer vi att kunna fortsätta vår kamp för att ansvaret för studierna mer och mer ska lämnas över till eleverna. Tydliga individuella utvecklingsplaner och mål som lätt kan mätas som eleven själv satt upp. Fler mentorssamtal, tydligare och tätare uppföljning gör att det förhoppningsvis funkar att eleverna i en grupp arbetar med olika saker utan att det blir rörigt.

Jag ser redan fram emot nästa år och är övertygad om att vår verksamhet kommer att bli ännu bättre. Det ska bli så kul med en rejäl nystart!

Här kan du lyssna på Martin Hugo.

Läs också:

En varm bok om lärande

När jag skrev mitt inlägg om den relation jag och mina kollegor jobbar för att få med våra elever kom jag att tänka på en bok som jag läste förra året. En helt fantastisk bok om de elever många glömmer.

 

De frusna, utåt sett, tuffa pojkarna med mössa och vantar på i klassrummet blir varma först när frusenheten ersatts av trygghet och tillhörighet. De sköra fågelflickorna med ont i magen och huvudvärk flyger, flyr från skolan när det blir jobbigt. De väljer att inte synas. De hittar tillbaka till sina bon först när de fått hjälp att upptäcka att boträdet finns inom dem själva.

Jag har också mött dem, eleverna som gömmer sig i ytterkläder och kepsar och de som inte har mod, ork eller kanske lust att stanna till i skolan. Hur får vi dem med oss? Inte genom att skriva in skolk i betyget, förbjuda kepsar, beslagta mobiltelefoner, sätta betyg tidigare, tvinga dem att genomföra fler nationella prov eller för den delen köra stenhård katederundervisning. Tror knappast heller att de blir speciellt mycket mer studiemotiverade av att ha sina föräldrar häckande i klassrummet.

Vi måste istället försöka nå varje elev, hitta nyckel och låsa upp varenda unge. Hur? Genom att faktiskt vara intresserade av varför de gör som de gör och varför de är som de är. I svenskundervisningen är det till exempel väldigt viktigt att våga blanda in det personliga. Det betyder inte att undervisningen ska ske helt efter elevens önskemål, att vi ska ägna oss uteslutande åt navelskådning, eller att läraren ska ställa lägre krav. Det handlar helt enkelt om ett samspel mellan lärare och elev där stoffet ska användas för att foga dem samman.

Vem är jag? I den frågan startar Christina Monthan Axelsson sin kurs i svenska A. Boken startar dock redan i förordet där hon belyser lärares dilemma. Alla har gått i skolan, alla tror sig därmed veta allt om skolan och alla vill därför diskutera den samma. Jag är så trött på att läsa om Björklunds löjliga förslag som med all önskvärd tydlighet visar att han inte har någon som helst aning om vad elevers problematik beror på och vad som egentligen behövs för att skolan ska bli en bättre plats. Jag är också trött på att höra skräckhistorier från skoltiden där 15-åringar i vuxnas kroppar berättar om någon knäpp lärare som får symbolisera oss alla. Ännu mer trött blir jag på dem som träffat en bra obehörig person och därför menar att lärarutbildning är meningslös.

Christina Monthan Axelssons bok Fågelflickor och frusna pojkar – Om att se eleven gav mig hopp. Antagligen gillar jag boken så mycket för att Monthan Axelsson har samma elev- och kunskapssyn som jag har och dessutom arbetar på det sätt jag vill göra. En del har jag prövat, annat var nytt och i samma anda.

En viktig insikt som jag tycker att alla lärare (och gärna skolministern också) bör ha/få är att elever inte är behållare att fylla med kunskap. Inte heller beror allt oönskat beteende på att de vill jävlas med skolpersonalen eller att de är dumma, misslyckade, stökiga eller ens att de har dyslexi eller adhd eller någon annan diagnos. Det kanske helt enkelt är så att vi inte möter dem på sin nivå, vi talar inte med dem och inte ens till dem på ett språk som de förstår. Vi får dem inte att förstå vad meningen med allt är och det är kanske det de funderar mest över. Meningen med livet, vilka de är och var de är på väg.

Jag blev väldigt glad över att läsa Monthan Axelssons bok och min krypande jobbångest byttes mot en glädje över att jag faktiskt har ett helt fantastiskt jobb och en stilla förväntan. Det blir fler blogginlägg om denna fantastiska bok. Var så säker.

Läs också:

Vi i aphuset

På twitter oroade sig @mittilivet lite över hur det ska bli när det i Stockholm inte längre ska finnas något IV-gymnasium. Eleverna ska fördelas på flera skolor och hon frågar sig hur det då ska bli för hennes elever. Ska de känna sig dumma?

Hur är det nu undrar jag? Känner de sig stolta över att gå på sin skola? Om svaret är ja har personalen lyckats med uppdraget att ge eleverna en bra utbildning och en rejäl dos självkänsla. De kommer då klara sig utmärkt i ett iv-klassrum på en ”vanlig” gymnasieskola. Är svaret nej kommer de troligen inte att trivas i framtiden heller.

Ja, de går ett extra år på gymnasiet, men det är grymt viktigt att sälja in det faktum att detta extra år faktiskt kan innebära en rad fördelar. De  får en chans att landa tillsammans med lärare som är vana vid att arbeta med elever som tyckt att skolan varit trög, de får en bra förberedelse för gymnasiet, eller kanske en insikt om att gymnasiet inte är deras grej, de får förhoppningsvis lära sig nya saker i en liten grupp och en lugn miljö.

Jag har visserligen bara arbetat på ett individuellt program som är mer eller mindre integrerat i gymnasieskolan i vår kommun. I små kommuner är det säkerligen lättast att göra så och jag ser en hel del fördelar med det. Speciellt för våra elever som går på IVIK, som kan fasas in på program samtidigt som de får vårt stöd, men även för elever som lämnar oss och går vidare. Jag älskar att se dem växa upp och känner mig väldigt stolt över att mina första IV-elever tar studenten till våren.

Hur går det att skapa en lugn miljö och en tillhörighet i en skola där det bara går IV-elever? Det är jag väldigt nyfiken på.

Den mest speciella grupp vi har går visserligen i ett hus på gården, lite ifrån resten av skolan, men då vår skola består av hur många byggnader som helst är det egentligen inga konstigheter. Någon gång har någon av eleverna sagt att de går i aphuset, men mer kommentarer om skolan har det inte varit. Jag tror och hoppas inte att de ser sig som annorlunda eller sämre än andra.

Däremot kan jag som lärare bli lite irriterad över att vi så ofta glöms bort i planeringen av till exempel studiedagar, utvärderingar, utflykter, studiebesök och annat, men vi har skrikit rätt högt och nu räknas vi lite mer.

Det är mycket som händer för mig och mina kollegor den närmaste tiden. Även för våra elever, men vår förhoppning är att de inte ska se det som en så stor förändring. De flesta program som ska finnas i höst finns hos oss redan nu, men visst krävs det en del justeringar.

Läs också: