När dom andra bli en del av oss

Idag har jag sett mina elever på scenen och som alltid när det sker behövde jag torka en tår. I år var det mer än en tår, faktiskt grät jag en rejäl skvätt. Jag skyller allt på Lucia och på integrationen. I luciatåget fanns nämligen två före detta språkintroduktionselever som nu går på estetiska programmet inriktning musik. Från att ha varit nyanlända, ensamkommande, språkelever, ja en del av de andra, okända, är de nu en del av en klass och ett program. När jag såg dem sjunga mitt ibland de andra musikeleverna började tårarna rinna. Det var ett så tydligt exempel på att de fått en plats där de får vara mer som alla andra än de tidigare varit i Sverige. Ännu tydligare blev det när jag berömde dem efteråt och en klasskompis som går en annan inriktning asgarvade och utbrast ”men ni dansade ju inte ens i takt”. Så som man skojar med en vän, men aldrig med en främling.

Ännu fler tårar blev det efter att ha läst en artikel om ännu en av våra elever i lokaltidningen. Den ende av dem som fått sitt tredje avslag, men inte den ende som ännu inte har uppehållstillstånd. Han är mitt i vårt vi och självklart drabbar de alla elever på programmet när hans framtid är så oviss.

Just idag vill jag bara tänka på gemenskapen vi hjälpt till att skapa genom att integrera elever från Språkintroduktion, trots att de ännu inte är behöriga. Inte på hur jag ibland får slå knut på mig själv för att kunna stötta dem och ändå behålla en tillräckligt hög nivå på undervisningen. Jag vill också tänka på hur det inte är ”språkelever” och ”vanliga elever” i våra ettor, utan ett gött gäng ungar som alla har olika behov, men som kämpar på och trivs ihop. Att vissa av dem kommer att behöva kämpa lite extra är helt klart, men det handlar inte bara om ursprung. Jag har skrivit mer om vårt projekt här.

Läs också:

Att möta gamla elever

Sent igår tog jag bussen hem från Göteborg efter en lite väl utdragen tågresa från Stockholm. Det blåste kallt och jag ville helst av allt bara kura ihop mig på ett bussäte och lyssna på musik. Nu blev resan en helt annan, då en gammal elev dök upp. Han bar upp min väska på bussen och vi pratade hela vägen hem.

När jag kände honom var han en pojke. En ganska liten och rädd sådan. Han var en av de första flyktingar från Afghanistan som vi hade hos oss och det var tydligt att han varit med om mycket. Det var också mycket som gjorde honom arg och han orkade inte alltid fokusera.

Nu var den lilla pojken en man och han kom direkt från jobbet på en restaurang i Göteborg. Något av det första han gjorde var att be om ursäkt för att han inte alltid gjorde sitt bästa i skolan och jag sa att han inte hade något att be om ursäkt för. Vi talade om att hitta ett nytt liv i ett nytt land och nu kände han sig verkligen hemma. Han älskade skogen och den friska luften och kunde inte se sig själv i varken Afghanistan eller Iran längre.

Något vi också talade mycket om var självklart skolan och vilka lärare han kom ihåg. Han kommentar om mig och mina två kollegor som jobbade tillsammans på Språkintroduktion, som då hette IVIK, var att vi verkligen ville att eleverna skulle lyckas. Då hade han inte riktigt kunnat uppskatta det, men han hade tänkt på det mycket senare. Jag hade tur, sa han och jag tänkte att jag faktiskt haft tur som fått se hur han utvecklats och att faktiskt få positiv respons om mitt arbete.

Det är något med ögonen med de elever som inte känner sig trygga och något som förändras när de gör det. En del landar redan efter några månader, för andra krävs det år. Det handlar inte om otacksamhet, utan om otrygghet. Att möta en trygg och lycklig blick från en elev som tidigare inte haft en sådan är något av det största i läraryrket. Det är då det känns att det jobb vi lärare gör faktiskt spelar roll.

Läs också:

Dagens skolfråga

Det går knappt en dag utan att skolan på något sätt debatteras i media. Idag är det SFI-undervisningen som står i centrum. Alliansen vill att Arbetsförmedlingen ska ta över ansvaret för den. Jag förstår grundtanken att människor snabbt ska ut i arbete, men den förändring som redan gjorts där Arbetsförmedlingens etableringslotsar ska ta hand om nyanlända flyktingar har väl knappast varit en succé?

Det är möjligt att det funkar utmärkt på andra platser, men jag märker några stora problem. Störst är kanske att vi inte lyckats hitta någon etableringslots alls i vår kommun att ha kontakt med, vilket känns som en förutsättning. Problemet med dessa etableringslotsar är också att ingen tar ett helhetsgrepp på familjen. Alltså faller mycket av ansvaret kring nyanlända ungdomar nu på skolan. Skolan ska självklart ha ansvar för dessa elevers skolgång, men det finns så mycket annat som dessa elever behöver ha hjälp med. Att få en bra fritid i sin nya kommun till exempel. Där behöver många stöttning. Visst funkar det som lärare att ringa fotbollslag eller basketdito, men det är inte riktigt vårt jobb.

Att Arbetsförmedlingen ska få ännu mer ansvar när modellen som redan finns har en hel del brister verkar bara ogenomtänkt. Ett förslag som är lätt att slänga ur sig så att det tydligt ska framgå att Alliansen minsann fokuserar på att nyanlända ska ut i arbete.

Att SFI-undervisningen kanske måste förändras är en fråga för sig, men där har jag för lite kunskap för att kunna uttala mig. Någonting säger mig att artikelförfattarna har det också.

Läs också: