Såg ni Allt faller i måndags? Jag tyckte att det var briljant, men många tog illa vid sig. Johan Rheborg, spelad av Johan Rheborg, skämtade om personer med Downs syndrom, blev utskälld av en mamma och totaldissad av hennes son med Downs syndrom. Den vi till slut skrattade åt var den fiktive Johan. Ingen annan.
Jonas Gardell, i serien spelat av Jonas Gardell, skämtade om branden i Backa. Ingen skrattade. Gardell fick äta upp sitt skämt och definitivt skämmas, då en anhörig drev med honom i en bar efter föreställningen. Gardell var den som fick skämmas. Eller rättare sagt den Jonas Gardell som Jonas Gardell spelade. En fiktiv version av honom själv, som i serien blev en lite pinsam komiker som inte förmår att se gränserna för vad man kan skämta om.
Det handlar om skämt. Kanske inte snygga sådana, men ändå skämt. Jonas Gardell fick dock förklara sig och be om ursäkt. Detta trots att hans rollfigur drev mer med sig själv än någon annan.
Kan man skämta om allt? Soran Ismail talade om det i sitt vinterprogram och konstaterade att det alltid finns en risk att människor tar illa vid sig om man skämtar. Det betyder dock inte att komikern har för avsikt att såra, eller att hen ens kommer att sluta skämta om frågan.
Nu vil jag inte jämföra mig själv med dessa briljanta komiker, men ändå ta upp en liten twitterstorm som jag orsakade idag då jag skrev följande tweets:
Vad var syftet? Att avslöja min pinsamma fixering vid ett korrekt språk och hur det tar sig uttryck. Inte tänker jag på riktigt avfölja någon pga dennes språk. Inte heller ser jag ner på dyslektiker. Jag är en språksnobb, men det är ett problem för mig, inte för någon annan. Jag rättar nämligen inte personer på varken twitter, facebook eller ens i verkligheten. Detta trots att det ibland kryper i mig.
Jag mår dåligt av att så många inte kan skilja på de och dem. Jag irriterar ihjäl mig på särskrivningar. Det betyder inte att jag skriver perfekt själv. Långt ifrån. Det går dock inte att komma ifrån att människor bedöms efter sitt språk. På gott och ont.
Varje dag möter jag elever som misslyckats. Många av dem har dyslexi, andra har just börjat lära sig svenska och deras skriftspråk är helt naturligt bristfälligt. Vissa är helt enkelt läs- och skrivovana. Gemensamt för dem alla är att de inte tror sig kunna bli goda språkanvändare.
Att ha dyslexi är definitivt en svårighet. Det är ofta svårt att både läsa och skriva och inte sällan känner sig en dyslektiker helt dum i huvudet. Som lärare kan jag förstå den känslan, men inte acceptera den. Som lärare säger jag till mina elever att det är okej att känna att det är svårt att läsa och skriva, men däremot är det inte okej att gömma sig bakom sina svårigheter istället för att utmana sig själv.
I torsdags handlade #skolchatt om förväntningar och mycket kretsade kring huruvida förväntningar och krav är samma sak. Mitt svar är definitivt nej. Mina krav på eleverna är enkla. Jag vill att de tar sig till skolan om de förmår och att de gör sitt bästa. Om de inte vill eller orkar vill jag att de talar med någon vuxen så att de får hjälp.
Däremot har jag höga förväntningar på mina elever och det inkluderar även dem som har adhd, dyslexi, aspbergers syndrom eller vad det må vara. Jag förväntar mig att de gör sitt bästa och att de vill och vågar utvecklas. Med mitt stöd självklart.
Just nu jobbar jag extra mycket med två elever som har grav dyslexi. Under sin grundskoletid har de fått all hjälp och lite till. De har alltså inte lärt sig hur de ska hantera sina svårigheter. Istället har de sluppit. De har alltså inte tagit makten över sitt liv, utan endast undvikit det svåra. Jag har använt ordet ”stödskadad” om dessa elever och har träffat många som dem. De som lärt sig att de har svårt att läsa och skriva och därför aldrig behövt göra det. Inte bra för självförtroendet.
Min övertygelse är att alla kan utvecklas och att alla ska få hjälp att göra det. Okej att du har allmänna eller specifika läs- och skrivsvårigheter, men att undvika det svåra leder ingenstans.
Mitt nya favoritord är strategi och det är om strategier jag talar om med mina elever. Detta oavsett vilka de är och oavsett vilka svårigheter de må ha. Jag vill hjälpa dem att hitta strategier för att utvecklas. För att kompensera sina svårigheter och därmed nå sitt mål. För jag har höga förväntningar på mina elever.
Det är dock inte detsamma som att jag tycker att de är kassa om de inte är perfekta. Inte heller tycker jag på riktigt att det värsta som finns är att folk inte kan skriva korrekt. Sedan kan jag inte hjälpa att jag mår dåligt av överanvändningen av dem, men se det har absolut ingenting att göra med skribentens eventuella dyslexi.
Det blev kanske lite snurrigt det här, men jag hoppas att ni förstår min poäng. Det är okej att inte skriva perfekt, men samtidigt är det varje människas rätt att få hjälp att utvecklas språkligt och att få ett självförtroende som skribent. Där har jag och andra lärare en viktig uppgift. Jag sviker dem inte mest då jag skämtar om att avfölja twittrare som skriver illa, utan då jag accepterar att de inte kan utvecklas språkligt.
Läs också: