Jag hade en gång en skolblogg …

Jag fick en räkning för webbhotell och den här domänen. Under några veckor har jag funderat över vad jag egentligen ska göra. Det känns liksom lite meningslöst att betala för något som inte används. Nu är dock räkningen betald och jag har bestämt mig för att väcka denna djuot sovande blogg och skriva inlägg i alla fall någon gång i månaden. Ett rimligt mål med tanke på att förra inlägget skrevs i juni när eleverna ganska nyss gått på sommarlov. Mer press vill jag inte sätta på mig.

I år har jag tagit steget (nästan) fullt ut till estetiska programmet och därmed bytt chef. Några timmar har jag kvar på Språkintroduktion och sedan i januari har jag också en sva-grupp på IM. Efter en höst med såväl svenska, som engelska i klasser bestående av 33-35 elever var jag ganska så trött. Fantastiska elever på många sätt, men alldeles för många för att jag skulle hinna återkoppla på ett vettigt sett. Den här terminen är mitt schema trevligare och det känns bra.

Så håll ögonen öppna, det kan dyka upp en rad eller två hä med ojämna mellanrum!

 

Läs också:

Vi pratar hela tiden

Som ni kanske vet tillbringar jag större delen av min arbetsvecka med nyanlända elever, många av dem ensamkommande flyktingbarn från främst Afghanistan. Syrien och Eritrea. Det är de ungdomar som många nu buntar ihop till en grupp — de som är äldre än vad de säger sig vara, har en taskig syn på kvinnor och dessutom är våldsamma. De flesta är killar, men inte alla. De är här och vi behöver förhålla oss till det på ett konstruktivt sätt. Inte peka finger och skrika om utvisning.

Jag vill på inget sätt förminska det som hände i Mölndal igår. Att någon mister sitt liv på jobbet är fruktansvärt. Mina tankar går till den mördades familj och till de som arbetar och bor på det boende där hon arbetade. Många av mina elever bor på liknande boenden. Som på alla andra platser där många ungdomar samlas är det inte alltid helt lugn eller konfliktfritt. Jag skulle dock vilja balansera bilden av de så kallade ensamkommande flyktingbarnen som just nu ses som avskum. De är ungdomar, många av dem väldigt lika de andra svenska ungdomar jag träffar dagligen. De bär dock vanligen runt på en tyngre ryggsäck.

Idag pratade vi om det som hände i Mölndal. Många hade hört, andra inte. Alla var berörda och många ledsna. De har redan insett att de inte är en individ. Att de tillhör en grupp och att det som en individ i en grupp gör påverkar mångas syn på dem. Vi har också pratat om Köln. Talat om vad som är okej och vad som inte är okej. Vi har gjort det tillsammans med studiehandledare, men ibland utan. Ibland dyker det upp frågor och då diskuterar vi dem. Ofta handlar det om det annorlunda i att vi kan vara sambo, ha barn till och med utan att vara gifta. Eller att skolan är gratis och till för alla. Eller att det faktiskt går utmärkt att vara en del av ett par bestående av två människor av samma kön.

Vi pratar om det hela tiden.

Jag är aldrig rädd på jobbet. Då arbetar jag ändå med de elever som av många skulle anses vara de värsta, på gymnasiets mest utskällda program. På introduktionsprogrammen går de som ännu inte har betyg nog att börja gymnasiet. Många av dem trasiga, oavsett kultur, religion och ursprung.

Att arbeta med de här eleverna innebär ibland konflikter, men mest handlar det om att få människor att växa och att lyckas. Så många kramar och skratt varje dag. Glöm aldrig att mina elever, både de som är födda här och de som nyss kommit hit, är individer. Precis som du och jag har de brister, men de förtjänar att bli bedömda efter vilka individer de är, inte efter vilken grupp de tillhör. Inte de ensamkommande, inte de misslyckade, inte de som inte hittat sin plats i skolan hittills.

Bunta inte ihop dem.

Läs också:

En chans till nystart

Jag arbetar som ni kanske vet på gymnasiets introduktionsprogram (IM). Ett program som förut hette individuella programmet (IV) och av Jan Björklund kallades ett stort misslyckande. På ett sätt kan jag hålla med honom — att elever lämnar grundskolan utan behörighet är ett misslyckande, men jag är stolt över att arbeta på ett program som ger dem en ny chans.

Det har varit en mer kaotisk terminsstart än jag tidigare upplevt, främst för att vi har fler elever än någonsin. I gymnasiets lokaler finns också en helt ny verksamhet där ett antal nyanlända flyktingar kartläggs och studerar. Om några veckor landar de hos oss.

Just i år arbetar jag inte med de mest nyanlända, utan delar min tjänst mellan Estetiska programmet, där jag har kvar mina gamla elever som nu läser Svenska 3 och IM där jag undervisar i svenska och svenska som andraspråk för de elever som arbetar för att få minst E på grundskolekurserna och i engelska för de elever som är behöriga för år 9 och därför börjar nosa på engelska 5.

En stor del av min tid ägnar jag åt att bygga relationer med eleverna och även deras föräldrar. Många har ett skolmisslyckande i bagaget och nu behöver de hjälp att hitta självförtroende och/eller motivation att arbeta mot en behörighet. Vi arbetar med MI — motiverande intervju och täta mentorssamtal. Jag har lärt mig att inte hitta lösningar, utan hjälpa eleverna att själva föreslå dem. Mycket handlar just nu om att välja väg. För den som tidigare gjort dåliga studieval av olika anledningar är det en utmaning att nu välja vägen som innebär seriösa studier.

Det handlar aldrig om att eleven gör fel eller är dålig på något sätt. En av grundbultarna i vår filosofi är att aldrig skuldbelägga. Däremot är det aldrig konstruktivt att skylla motgångar på andra. Vi vill att våra elever ska kämpa för att nå så långt det bara går och gör allt för att stötta dem. Ibland handlar det om flera mentorssamtal om dagen, längre eller kortare. Otaliga sms som peppar elever att ta sig iväg till skolan. Samtal och sms till vårdnadshavare med fokus på det som fungerar, men också direktkoppling om det inte gör det.

Det coolaste är de elever som visar sig vara en helt annan än den överlämningen från grundskolan berättar om. Det handlar sällan om att de tidigare lärarna har fel, men att en ny miljö kan ge en chans att börja om. Att bryta gamla mönster och faktiskt göra val som är bra för en själv. Det händer någonting med ögonen då en som tidigare misslyckats äntligen lyckas. Blicken mjuknar. Leendet kryper fram. Jag tror på lovebombing som pedagogisk metod. Ingen elev kan höra för ofta att det är trevligt att träffa hen och att det märks att hen anstränger sig. Ingen elev kan få för mycket beröm. En trygg elev, som känner sig omtyckt och viktig har också lättare att ta kritik. Jag kommer aldrig att tröttna på de mjuka, glada ögonen.

Många elever har börjat fantastiskt bra. Över alla förväntningar. Vissa vacklar fortfarande. Alla kommer de att ha bättre och sämre perioder under året, men jag kommer att göra allt för att de ska lyckas. För att det ska göra det krävs dock att de gör bra val. Att de lyckas får aldrig hända om att jag och mina kollegor har låga förväntningar och ger våra elever allt för enkla uppgifter. Det ska istället handla om att vi förväntar oss massor, men aldrig backar när någon behöver stöd.

Skolsveriges största misslyckande? Om du frågar mig är det inte Introduktionsprogrammen som är det, utan något helt annat. Vi kan istället bli en chans till nystart och det gör att jag är stolt över mitt jobb.

 

 

Läs också:

Nu blir det reklam

Skärmdump 2014-09-21 11.34.33

Tänkte bara meddela att lärarhandledningen till English from the Beginning går att beställa, med beräknad leverens v.41. Den är massiv, 205 sidor och innehåller en massa extra övningar, checklistor utifrån Europeisk Språkportfolio, på svenska och engelska, samt en massa spelkort och andra lättsamma övningar att använda för att få eleverna att prata engelska.

Här finns ett smakprov.

 

Läs också:

96. En stor dag

Idag uppvaktade jag och några av mina gamla kollegor på Språkintro, en tidigare elev som tog studenten. Vi grät en skvätt allihop, inklusive denna fantastiska unga kvinna, som idag var klädd i vitt, med en studentmössa på huvudet. Den fantastiska resa hon gjort är så imponerande och jag kände mig lika stolt som vore hon min egen dotter. Det är något speciellt med elever som jag lärt känna bara några dagar efter de kom till Sverige. De jag följt från deras första, stapplande ord på svenska, till vuxenlivet. Många har jag kontakt med, vissa träffar jag till och med ibland, men långt ifrån alla. Det hade varit både roligt och spännande att träffa dem alla igen och få höra hur de minns sina år på Språkintro och hur de haft det sedan de lämnade.

Dagar som denna påminns jag om vilket fantastiskt yrke vi lärare har. Det är lätt att glömma det när allt är stressigt och tungt, men det är viktigt att få göra det. Tänk att få lära känna så många fantastiska, unga människor. Det är guld värt, trots alla konflikter som uppkommer i vardagen.

2040

Läs också:

Börjar landa så smått

Bit på bit börjar falla på plats och jag har hyfsad koll på i alla fall tre av fyra klasser. Den fjärde klassen har jag ännu bara träffat en lektion, men än så länge verkar de små och söta. Smekmånad än så länge kanske. Niorna gav mig dock ingen smekmånad alls. Som deras femte engelsklärare på högstadiet var första frågan ganska naturlig: ”Och hur länge stannar du då?” Mitt var var att de får stå ut med mig i år i alla fall och sedan dess har de varit med och planerat året, nåfot som funkade över förväntan. Min plan är att se dem som de unga vuxna de faktiskt är. Förhoppningsvis funkar det.

Det är omöjligt att jämföra olika jobb, men frågan har redan kommit från kollegor: ”Är det mer att göra här än på gymnasiet?”. För så är det, att alla vill jämföra och alla vill höra att just deras jobb är det mest krävande. Det är omöjligt att veta. Jag ser dock några stora fördelar med mitt nya jobb. Eleverna är visserligen många fler, men de antal planeringar jag behöver göra i varje grupp är mycket färre. I en klass på 25 elever kanske jag behöver tre, möjligen fyra planeringar. På IM behövde jag minst lika många i en grupp på tio. I de klasser jag nu har hittar jag lättare en minsta gemensamma nämnare, en medelväg att starta vandringen på. Jag vet att eleverna kommer att behöva fler olika vägar att välja mellan längre fram, men än då länge är det väldigt skönt att faktiskt kunna göra en planering för en lektion som faktiskt funkar mer än hyfsat,

Som det känns just nu kan jag fokusera mycket mer på undervisningen och det känns bra. Jag saknar både mina kollegor och mina gamla elever. Jag saknar elevvården, kampen med att hitta rätt väg för varje elev, men jag är just nu väldigt nöjd med att få undervisa i engelska och inte så mycket annat. Grymt lyxigt. Så nej, jag kan inte säga att det är lättare att vara på gymnasiet. Det är annorlunda och utmaningarna ser inte likadana ut, men jag känner mig mer avslappnad i min nya roll än så länge, mer nöjd med de lektioner jag har.

Att undervisningstiden skulle vara mer omfattande på grundskolan är något jag alltid hört och jämfört med mitt tidigare jobb på grunskolan gick min undervisningstid ner då jag började på Introduktionsprogrammen. Däremot gick elevtiden upp. På min nya arbetsplats undervisar jag inte mer, mentorstiden finns på schemat och det känns inte alls som om jag har mindre tid över. Snarare tvärt om. Men som sagt, terminen har bara börjat.

Det som är svårt med ett nytt jobb är att jag inte riktigt kan slappna av. Det gäller att vara uppmärksam, trevlig, lagom frågvis. Jag har inte koll på skrivna och oskrivna regler. Cheferna är nya och jag har ännu inte inte vågat be om ledigt för Bokmässan. Sådana saker flyter alltid lättare på ett jobb man känner till.

Hur har höstterminen börjat för dig?

Läs också:

Ett bra alternativ trots allt

Nu är jag sommarledig efter en fantastisk resa till Kraków med 11 av mina totalt 15 kollegor. Till hösten är de 13 kvar och  även från dem dras några procent till annan verksamhet. Jag hoppas att de trots allt kan behålla den fantastiska verksamhet vi har. Vi som jobbar på programmet som få vill gå och som politiker och media inte sällan sågar. Och ja, jag håller med om att det bästa vore om alla klarade grundskolan, men när det nu inte är så kan jag inte nog framhålla betydelsen av bra introduktionsprogram.

Skärmavbild 2013-06-20 kl. 14.53.14

 

Hösten blir kanske tyngre för dem som nu lämnar grundskolan utan gymnasiebehörighet, men det är långt ifrån självklart. Under de sex år jag arbetat på introduktionsprogrammen Individuellt alternativ och Språkintroduktion, har jag sett otroligt många ungar växa. Från de stukade och många gånger arga barn de är i augusti, till de trygga vuxna de är i juni. Vissa behöver två år, andra till och med tre, men de har tiden så länge de får den hjälp de behöver. Oftast kommer de på någon gång på våren att det bästa för dem faktiskt är att landa rejält och en gång för alla fixa sina betyg, eller på något annat sätt finna en sysselsättning för framtiden som de tror på. Alla vägar till ett bra liv går inte via gymnasiet.

Vi utvärderar vår verksamhet varje termin och våra elever är nöjda. Inte alla självklart, men näst intill. När de väl insett att de faktiskt inte är värdelösa för att de har få betyg, tar de vara på den hjälp de får. Ofta hittar de en inre motor som de tidigare aldrig använt. När vi lärare hunnit bygga en stabil relation till dem, kan vi också ställa höga krav.

Det som gör mig oroad och ledsen är det faktum att de elever som behöver stöd mest nu får två lärare färre. Mina kollegor kommer att få arbeta mer och risken är stor att de då inte hinner se alla elever lika mycket, länge och ofta som de behöver. En trasig sextonåring som lämnat grundskolan stukad behöver nämligen otroligt mycket stöd och omtanke. Att inte ge förutsättningar till lärare som vill hjälpa att faktiskt göra det är en dyr besparing. Kanske ser det bättre ut i årets budget, men varje förlorad ungdom kostar betydligt mer i längden.

När jag sa hej då till mina kollegor efter ett fint tal från min närmaste kollega, gjorde jag det genom att tacka dem för allt de lärt mig. Jag är en annan lärare idag än jag var för sex år sedan. Min elevsyn har förändrats, sättet att ställa krav har gjort det och framför allt har jag insett att det för många elever kan vara bra med ett extra år på introduktionsprogrammen. Ett litet tag kan de få vara precis de personer de är och förhoppningsvis hitta mål och mening i sitt liv. En framtidstro som de inte har.

Så Natanael Derwinger, jag förstår din och andras oro, men om introduktionsprogrammen håller samma kvalitet som de gör på min före detta arbetsplats kommer dessa barn att få det bra. Om kommuner, som den jag bor och arbetar i, envisas med att spara på skolan i allmänhet och på dem som behöver hjälp i synnerhet kommer jag dock att dela din oro. Att tro att den som inte lyckats i grundskolan ska kunna göra det i stora grupper med få lärare är naivt, för att inte säga korkat. Där behöver politikerna definitivt tänka om. Ingen lärare kan trolla, men med resurser har vi lyckats över förväntan väldigt många gånger. Och varje gång ett barn med noll poäng från grundskolan blir behörig för gymnasiet, tar examen från folkhögskola eller hittar ett fast jobb har vi sparat kommunerna mer pengar än dessa barn kostat under sin tid på vårt program. Det tål att tänkas på.

Läs också:

Dog en smula

”Att skiljas är att dö en smula” citerade min chef och visst känns det så. Idag har jag och många av mina kollegor avtackats. En så otroligt sorglig stund, då ingen, förutom en tårögd men ändå nöjd pensionär, faktiskt vill sluta. Jag trodde att jag skulle kunna fixa det utan tårar, men det gick verkligen inte. Jag vet att det blir bra till hösten, det är inte det som är problemet, men jag skulle ännu hellre velat vara kvar. Helst på programmet, men i alla fall på skolan.

Fina ord från chefen och många, många kramar fick jag idag. Igår fick jag god mat och lite för många glas fin. Snart får jag fyra dagar i Kraków tillsammans med de flesta av de bästa kollegorna. Det är skönt med en sådan avslutning. Har aldrig varit i Polen och nu får jag åka dit med riktigt trevligt sällskap.

När det avslöjades vilken skola jag kommer att jobba på i höst hördes några spontana ”Ja!” från kollegor som har sina barn där. Det värmde. När jag träffade mina ny chefer i onsdags förstod jag att jag fått väldigt fina vitsord och det värmer också. Tror säkert att de nya kollegorna kan bli lika bra som mina nuvarande, men just nu känns det som att få kan leva upp till de förväntningar jag har på en bra kollega.

Nu ska jag bläddra i nya skolans skolkatalog, leta efter kollegornas ungar och förundras över hur små de där ungarna i sexan är. Kanske har jag dött en smula, men jag kommer igen.

Läs också:

Om neutrala arenor

När hösten började var en av dem mycket arg. Han var arg på alla. Ur hans mun kom den ena otrevligheten efter den andra och många handlade om hemska invandrare.

När hösten började kunde hon inte ett enda ord svenska. Hon fick gå i skolan för första gången på många år. Hennes mun försökte få ur sig vokalerna på det nya språket.

Idag var alla elever och lärare på vårt program på läger mitt ute i ingenstans, eller inte riktigt då det var så nära Landvetter flygplats att vi kunde ägna oss åt plane spotting, men näst intill. Idag möttes dessa två elever på riktigt för första gången. Han och hon tävlade i samma lag i femkampen och samarbetade helt fantastiskt. Han ansträngde sig för att hon skulle förstå och hon pratade mer än gärna med honom. Ett av alla fina möten idag.

En av mina kollegor brukar tala om vikten av neutrala arenor och då menar han egentligen tillfällen att mötas på en plats, i ett sammanhang utan krav. Just idag var en sådan dag. Alla skötte sig exemplariskt och elever och lärare fick verkligen tid att mötas. Vi spelade fotboll, boule och brännboll. Det var poängpromenad, femkamp, vattenkrig, bad och mycket god mat. Och överallt blandades elever ur olika grupper med lärare som de känner väl såväl som lärare de kanske bara sett någon gång. Så otroligt givande och trevligt. Lärarjobbet när det är som bäst helt klart!

Nu sover de förhoppningsvis snart. Jag slapp nattjänst i år och ska istället gå och lägga mig och mina röda axlar i min egen säng.

Läs också: