Bye, bye Björklund

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Jag har inte riktigt vågat ropa hej, innan det varit helt klart vem som ska ta över efter Jan Björklund. Har fler än en natt drömt mardrömmar om att han lyckats krångla sig in i regeringen och tvingat sig till posten som utbildningsminister. Men se, nu är han borta. Äntligen. Istället är det Gustav Fridolin som blir utbildningsminister och vi får en helt ny minister, en gymnasie- och kunskapslyftsminister, Aida Hadzialic, som ska ansvara för bland annat gymnasiet och sfi. När jag presenterade ministrarna för mina elever idag, påpekade jag att hon är ung och att det säkert är bra, då hon ganska nyss gick på gymnasiet själv. Varvid en elev utbrister ”men det är ju mer än sju år sedan!”, som om det var en halv evighet. Och ja, sju år är en lång tid, speciellt för unga.

Hur som helst kan det bara bli bättre och om Fridolin kan genomföra ens en bråkdel av det han säger sig vilja göra, kommer det helt klart att bli ett lyft för svensk skola. Visserligen är jag mycket tveksam till att det är rätt väg att göra gymnasiet obligatoriskt, då jag är rädd att det kommer att lägga skulden för ett misslyckande på eleven i ännu större utsträckning än nu. I princip alla påbörjar en gymnasieutbildning, men färre slutför den. Vi måste ta reda på varför och erbjuda utbildningar som passar även de som idag hoppar av. Det kan handla om att ha valt ”fel” program, att man inte får tillräckligt med hjälp och stöd, att man vill ha en mer praktiskt inriktad utbildning eller att studiemiljön är dålig. Det kan också beror på mobbing och social ohälsa. För att fler ska kunna slutföra sina gymnasiestudier krävs inte tvång och hårdare krav, utan förändrade förutsättningar för såväl lärare och elever. Fler vuxna i skolan, inte bara lärare, utan inom andra viktiga yrkesgrupper inom skolan som t.ex. kuratorer, studievägledare och skolbibliotekarier.

Något som jag gillar är återinförandet av minst ett estetiskt ämne på varje gymnasieprogram. Att ge en minister titeln kultur- och demokratiminister visar tydligt att vår nya regering värdesätter kulturen och det är bra. Kanske är det läge att ta fram lite bubbel och skåla för våra nya ministrar och fira att den gamla är ett minne blott. Jag kan inte med ord beskriva hur glad jag är över det.

Läs också:

Dagens ord

Skärmdump 2014-09-07 20.17.51

Att Jan Björklund inte tar något som helst ansvar för de sjunkande skolresultaten, eller de ökade klyftorna mellan de som klarar sig bra i skolan och de som inte gör det, är så pinsamt och så tragiskt att jag saknar ord. Att införa betyg tidigare, lägga pengar på läx-RUT och införa fler nationella prov är inte rätt väg att gå. Frågan är om en ny skolminister kommer att lyckas bättre, men sämre lär det inte kunna bli. Det räcker inte heller att bara pumpa in pengar i skolan, utan att fundera över hur de ska användas. Jag skulle önska fler vuxna i skolan, inte nödvändigtvis mindre klässer, även om smärtgränsen är passerad i klasser med fler än 30 elever, men helt klart möjligheten att vara flera vuxna i en klass samtidigt. Då når vi större lugn och dessutom sker ett idéutbyte mellan lärare naturligt. Chansen att det i alla fall blir mer likvärdigt inom en skola är då större och där finns nu stora skillnader. Att sätta sitt barn i skolan är ett lotteri. I samma skola kan vardagen för eleverna se väldigt olika ut, beroende på arbetslag, undervisande lärare och klassens sammansättning. Det är inte okej.

Läs också:

Frustrationen

Jag hoppas att Metta Fjelkners utredning om ordning och reda kom till fler slutsatser än att ett ordningsomdöme ska bifogas betyget. Om skolorna vill. En sådan liten detalj, som troligen ger minimal effekt. Vi skriver redan omdömen, diskuterar ordning och reda på utvecklingssamtal. Med vissa diskuterar vi det dagligen.

Det diskuterades flitigt på Twitter under gårdagen efter Jan Björklunds utspel om det som media snabbt kallade ordningsbetyg, som skulle vara en ”skarp information till föräldrarna”. I princip alla i mitt flöde, där det finns många lärare, var överens om att detta är ett förslag som endast skrapar på ytan. Som så ofta när det gäller Björklunds och Alliansens skolpolitik ska tilläggas. Ännu en obduktion, ett papper i betygskuvertet. Jag hoppas sannerligen att elev och föräldrar får ”skarp information” tidigare än så.

Alla ser ordningsproblem, men förkastar de förslag som ges, så sammanfattade en politiker i flödet diskussionen och det känns lite symptomatiskt. En enkel lösning på ett komplext problem och lärare förväntas jubla. Att dessutom göra intyget frivilligt ger riksdagspolitiker ännu en chans att skylla på kommunerna, hade ni bara infört vårt ordningsomdöme, så skulle ordningsproblemen vara lösta. Sipp sippelipp, som min mattelärare på gymnasiet alltid sa när hon ville visa hur enkelt ett matematiskt problem gick att lösa.

Så vad är lösningen? Jag vet ärligt talat inte, men jag vet att det är mer komplext än vad diskussionen om ordning och reda vill låta påskina. Det jag vet är att elever inte alltid har en god arbetsmiljö i skolan. Jag vet också att nya grupper, t.e.x. i år sex, ofta har fler problem med ordning och reda. Jag har däremot endast haft en nia där problemen fortfarande fanns kvar. I den klassen fanns ett antal elever som störde och det de hade gemensamt var att deras föräldrar inte kunde förstå att så var fallet. Jag vill absolut inte skylla allt på föräldrarna, det vore också för enkelt, men min erfarenhet säger mig att det krävs att skolan och hemmet jobbar tillsammans, för att en lösning ska hittas.

Bästa sättet att nå lugn i de grupper jag undervisat är att hinna med eleverna. Många stör för att de behöver hjälp med den uppgift de håller på med. Det är också viktigt att jag som lärare hinner prata med mina elever och lära känna dem. Många kanske behöver få lov att t.ex. ta ett varv till sitt skåp under lektionen för att kunna hålla sig lugna, andra kanske helst sitter längst bak för att få överblicka, andra vill gärna sitta själva. Genom att lära mig saker om mina elever kan jag som lärare hjälpa dem att hitta lugn. Små grupper get inte automatiskt studiero, men det är bra mycket större chans att en grupp på drygt 20 elever nå ordnig och reda än i en på drygt 30.

Två lärare i klassrummet kan också vara en lösning. Många elever behöver omedelbar respons, något de inte kan få och det behöver de lära sig, men mer hjäp än en lärare kan ge i en stor klass är våra elever värda att få. Inte bara de som ständigt kräver den. Ordning och reda blir det när förutsättningarna finns, inte när ett extra papper läggs i betygskuvertet. Möjligen kan någon elev skärpa sig av rädsla att få ett dåligt omdöme, men är det den känslan vi vill uppnå.

Ett ordningsomdöme bygger på en skolverklighet där alla förutsätningar för ordning och reda finns, men där eleverna har valt att skita i det. All skuld läggs på individen, vilket är ett mycket märkligt sätt att tänka. Som om det bara handlar om att välja att skärpa sig.

Förslag som detta gör mig vansinnigt frustrerad.

Läs också:

Kanske okej att blicka bakåt

Jan Björklund talar om katederundervisning, men den här bilden som delades på Twitter visar att det fanns vettiga tankar redan 1899. Förutom att det kanske inte är smidigt att kalla elever trögtänkta, så finns det en tanke om att lärare inte alls ska tala, utan lära sina elever att göra det. Helt enkelt lära elever att lära, inte trycka i dem kunskap som kanske går över huvudet på dem.

BkZq1uMIgAAqx3h

Läs också:

93. Precis så är det!

DN-debatt skriver alla grundskolerektorer och grundskolechefen i Haninge kommun om det orimliga i alla de nationella prov som genomförs i år 3, 6 och 9, samt om hur mycket undervisningstid som går bort till följd av dem. Deras slutsats är samma som min, att proven bidrar till att svenska elevers kunskaper blir sämre.

I vår har jag knappt haft någon vettig engelskundervisning i varken år 6 eller 9, då så mycket tid gått åt till att göra proven i alla ämnen och för mig att ta ut dem i par eller smågrupper och genomföra muntliga prov. Faktiskt är det också så att jag missat en massa med mina sjuor också, då de fått vikarier när jag gjort prov med andra elever. De har dessutom fått vikarier en massa lektioner på grund av att i princip alla deras lärare har prov i andra klasser. Jan Björklund verkar övertygad om att fler nationella prov är nödvändiga för att höja kvaliteten och kunskapen i svenska skolan. Jag är tämligen övertygad om att proven i den form de har idag orsakar en försämring av såväl kvalitet och kunskap. Dessutom ökar de stressen hos en redan stressad lärarkår, som vill göra annat än att genomföra, rätta och gemensamt bedöma prov. Inte heller känns det speciellt vettigt att sammanställa, fylla i resultatmatriser eller föra in provbetyg.

I år har jag genomfört prov i tre klasser. 29 sexor i svenska med sammanlagt fem delprov, 20 sexor i engelska med sammanlagt fyra delprov och 25 nior i engelska med sammanlagt fyra delprov. Om jag räknar lågt har jag lagt 45 minuters rättningstid på varje elevs prov och minst 15 minuter för resultatsammanställning /elev med allt vad det innebär. Ungefär en timme/elev alltså och en total tid på 74 timmar.

Lägg där till de muntliga proven. I svenska ska eleverna göra de muntliga proven i grupper om tre och varje prov tar ca 30 minuter. I engelska ska proven göras parvis och varje prov tar även där ca 30 minuter. Jag har använt några lektioner till detta, men främst min planeringstid och i ett fall även mentorstiden. I runda slängar 18 timmar. Det är inte rimligt.Och det knäppaste av allt är kanske att skolorna får betala för proven, men inte använda dem fritt. För fritt använda nationella prov, kanske i alla årskurser hade varit ett bra komplement i min undervisning.

Om vi nu ska ha så många nationella prov är mitt förslag att de delas upp på fler terminer, så att hela våren i tre årskurser inte trasas sönder av dem. Här skriver jag mer om det.

Läs också:

66. Big mistake, huge!

Tittade på Partiledardebatten på Svt Agenda igår och ångrade mig snart. Inga direkta svar på någonting, utan mest en tävling om vem som oftast fick chans att tala illa om motståndaren. Vid ett tillfälle liknade det hela sandlådan och ”du är dum”, ”nej, du är dum” var inte långt borta.

Stadsvetaren Malena Rosén Sundström säger i SvD att skoldebatten var mest intressant, men jag har svårt att hålla med. Intressant på så sätt att den hettade till, men meningslös då det verkar vara helt omöjligt att få Björklund att erkänna att han kanske inte är på rätt väg. Visserligen erkänner han storsint att Alliansen bär viss del av skulden till att vår administration ökat så lavinartat, men han verkar inte fatta att de tidigare betygen och det ökade antalet nationella prov bär stor skuld till detta. Istället ler han lite självgott och menar att förändringar måste få ta tid. Det gör mig helt galen.

Men så är det väl ingen hemlighet att Björklund inte är min största favorit, men tyvärr har oppositionen få konkreta egna förslag. Risken är stor att det fortsätter att gå utför med svenska skolan om ingen plockar bollen och gör något konkret, genomtänkt och forskningsbaserat. Dessutom gärna något som får kosta lite.

Moderaterna föreslår lämplighetstest för lärare och det är inget dumt förslag, problemet är bara att så otroligt få vill bli lärare att det inte finns många att gallra bland. Det är där det måste satsas och då hjälper det inte att ändra lärarutbildningen var och vartannat år. Vi måste få en vettig arbetssituation och en lön som kan locka många in i yrket. Det är viktigare än att satsa pengar på att göra ett urval när urvalet från början är så magert och lärarutbildningen blivit en utbildning som alla kan komma in på i brist på annat.

 

Läs också:

24. Lösningen på alla problem

Jag orkar inte riktigt kommentera dagens skolpolitiska utspel som Alliansen gjort. De säger sig vilja ha mer kunskap i skolan och svaret på hur det ska gå till är, som alltid, att ge betyg tidigare. Likt en papegoja upprepas detta mantra och nu har Björklund fått med sig sina polare.

Ja, det finns problem i dagens skola, men att hela tiden lägga förslag som baseras på tyckande, inte forskning lär inte lösa några som helst problem. Det handlar inte om att jag, eller mina lärarkollegor, inte ser vilka elever som behöver mer stöttning, men det finns inte förutsättningar att hjälpa alla elever på sin nivå. Det om något är galet.

Stöd ges i första hand till dem som skriker högt och det gäller både elever och föräldrar. Om betyg kan ge de andra stöd är det självklart bra, men jag tycker att det borde räcka med en skollag. Vi vet vilka elever som inte hänger med, ofta vet vi även vad som behöver göras. Låt oss få arbetsro och tid att göra det. Nu ägnar jag tid jag inte har åt att hjälpa elever utanför mina lektioner, för att jag vet att det behövs. Oftast hinner jag inte ändå och drabbas av dåligt samvete, som jag kanske inte borde ha.

Jag vill ha färre elever att ansvara för. Inte nödvändigtvis mindre klasser eller ens färre undervisningstimmar, men färre grupper och färre elever. Om jag ska hinna följa allas kunskapsutveckling och utmana dem på sin nivå behöver jag få tid att verkligen lära känna dem.

Nu i vår ägnar jag absurt mycket tid åt att förbereda, genomföra, rätta och bedöma nationella prov.  Jag ägnar också en massa tid åt att dokumentera annat eleverna gör, för att allt ska vara genomtänkt och tydligt inför betygssättningen. I den bästa av världar hinner jag med både formativ och summativ bedömning, men som det är nu hinner jag inte bedöma formativt och diskutera kunskap med eleverna lika mycket som jag önskar. Alla elever, alla, behöver stöttning för att utvecklas och utvecklas ska de få oavsett vilken bokstav de har i betyg.

Externa rättare av nationella prov då, hade inte det hjälpt en del. Jo, visst hade det gjort det. Frågan är bara vilka som ska rätta och hur proven behöver förändras för att bedömningen garanterat ska bli korrekt. Det där med att ta in bemanningsföretag gick ju inte direkt lysande förra gången och de behöriga lärare vi har behövs bättre i klassrummet med eleverna, än bland rättningshögarna. Det kan bli bra, men det är trots allt ännu ett förslag som känns mer populistiskt än genomtänkt. Tyvärr har det blivit lite av den svenska skolpolitikens melodi.

I lördags kväll diskuterade jag skolgranskning på twitter (ja, jag vet att det är knäppt att göra sådant en lördagskväll men det gjorde jag) och min debattmotståndare hade en annan definition av granskning än jag har. Jag saknar de mer komplexa utredningarna, de som kanske inte säljer lösnummer eller lockar tv-tittare, utan som faktiskt gör en analys och ger en helhetsbild. Alliansen saknar helt klart en sådan helhetsbild.

Jag håller med om att det är allt annat än seriöst att hela tiden föreslå förändringar av skolsystemet, utan att utvärdera de förändringar som redan genomförsts. Hur förändrade införandet av betyg i år 6 kunskapsutvecklingen? Hur ser det ut med arbetsbelastningen för lärare efter införandet av desamma? Vad tycker eleverna? Föräldrarna? I Björklunds mantra ingår också att lyfta fram betyg som ett sätt att öka tydligheten gentemot föräldrarna. Betyg är en bokstav som visserligen säger lite, men det behövs en dialog och en sådan måste det finnas tid med, inte bara med de föräldrar som har barn som riskerar att få F, utan med alla föräldrar.

Jag tror inte att vi vänder kunskapsutvecklingen i Sverige om vi inte börjar jobba med varandra och inte som nu när trenden är att vi jobbar mer och mer mot varandra. En anledning till det är att politiker förenklar problematiken och gör tydligt att lärare är inkompetenta. Varför skulle elever och föräldrar ha respekt för skolan då? Om deras barn får en bokstav stämplad i pannan ännu tidigare lär relationen knappast bli bättre. Betyg leder inte till dialog, utan till misstro och konflikt. Det är inte en skola jag vill ha.

 

 

 

Läs också:

21. Tre fel i ett

Det börjar med att Anders Borg uttalar sig osedvanligt korkat och respektlöst om skolan. De som har lite mer koll på skolan reagerar. Expressen plockar upp det och i anslutning till artikeln låter de sedan sina läsare rösta om följande:

Screenshot 2014-03-20 22.19.43

”Lite som att fråga ”Tycker du att det skrivs ut för lite antibiotika i Sverige?” Där de som själv inte fått antibiotika när de önskat av de elaka läkarna uttalar sig utan att ha någon som helst kunskap.

Flumpedagogik, jag är allergisk mot detta hittepåord som inte betyder någonting.

Och vad händer då? Jo, vår käre skolminister som har gjort till sitt största mål att totalt såga Sveriges lärare jäms med fotknölarna hänger på sin polare Borg och bekräftar att allt visst kan skyllas på flumpedagogisken.

Jag har sagt det förr och jag säger det igen, om flumpedagogik är motsatsen till det Jan Björklund står för kallar jag mig med glädje flumpedagog.

För övrigt anser jag att det är hög tid att byta ut såväl skolminister som regering. Det räcker nu.

Är ni förresten nyfikna på resultatet av Expressens undersökning? Så här såg det ut när jag kollade senast:

Screenshot 2014-03-20 22.29.25

 

Det är stunder som denna som jag allvarligt funderar på att byta yrke. Är vansinnigt trött på att bli pissad på av dem som samtidigt strör en massa tomma ord, om att vilja höja lärares status, omkring sig. Är också extremt trött på att ha ett yrke som kreti och pleti anser sig ha full koll på.

 

Läs också:

16. Om ordning och reda

Skolpolitiken just nu är mer farsartad än någonsin. Alliansen och oppositionen tävlar om att lägga förslag skapade med karbonpapper och totalt utan någon röd tråd. Visserligen håller jag inte med om allt Anna Dahlberg skriver i Expressen, men är det inte konstigt att utredningar och rapporter helt ignoreras?

Det är stökigare än någonsin i svenska klassrum hävdar DN och hänvisar till utredningar som visar att Jan Björklunds ”hårdare tag” inte haft någon effekt. När Björklund själv beskriver skillnaden mellan blockens skolpolitik lyfter han fram att Alliansen vill ha ordning och reda. Det betyder att oppositionen vill ha kaos, eller?

Självklart ska det vara ordning och reda i klassrummet. Frågan är vad det betyder. Såväl Martin Karlberg, Marcus Samuelsson och Joakim Larsson pekar på krocken mellan elever som är vana vid inflytande och lärare som har svårt att hantera det. Så här säger Joakim Larsson:

Man har återuppväckt gamla disciplinideal från en tid då auktoriteten byggde på kroppslig bestraffning. Eftersom lärarna inte har samma maktmedel i dag måste synen på ordning förändras.

 

Där finns en del av konflikten mellan Björklunds teori och verkligheten. Gamla förslag kan inte appliceras på en ny miljö. Så hur gör vi då?

För mig blir det mer och mer tydligt att vi måste få med oss föräldrarna. När de låter som sina ungar med repliker som ”men du säger ju bara till mitt barn” och jag hör ekon från klassrummet ”varför säger du bara till mig” och tänker att det här blir aldrig bra. Smicker är då min bästa strategi. Föräldrar vill höra att deras barn är fantastiska och då de faktiskt är det handlar det bara om att lyfta fram det. Om det alltid funkar? Nej, men ofta.

Med vissa elever behöver jag som lärare gå några ronder. Jag behöver kanske vara en jävla idiot och kanske dum i huvudet innan vi möts. Där befinner jag mig just nu med en elev och jag räknar med att det ger sig. Alternativet att låta eleven leka bort lektionerna i sällskap med mobilen, vandra runt i klassrummet och störa sina klasskamrater, finns inte på kartan. Jag är lite osmidig på det sättet. Än så länge har jag nått eleven då vi ses i mindre grupp och i korridorerna och i matsalen funkar det bra. Ett steg i taget.

Ordning och reda för mig är då alla elever gör det de ska, kanske inte är knäpptysta, men fokuserade. Kanske ställer de ibland frågor rakt ut, men det finns ett lugn trots det. Ordning och reda är inte att bara jag hörs.

Just nu undervisar jag i fyra klasser, i två av dem är det alltid ordning och reda. I de andra två är det lugnt nästan hela tiden, men vi har en bit kvar. Det tar tid att skapa en relation med alla elever, men det går. Ordning och reda är ett ansvar för alla. För mig som lärare, för arbetslagets andra lärare, för rektor, för eleverna och faktiskt också för föräldrarna. Att på allvar tro sin tolvåring som säger att en lärare ”bara säger till mig” är inte okej. Utgå istället från att det handlar om att läraren vill ha ordning och reda och därför säger till när det behövs, men kontakta gärna läraren och fråga. Och då menar jag fråga, inte anklaga.

Läs också: