Det är bra att Jan Björklund backar ibland. Ännu bättre hade det varit att faktiskt tänka igenom reformer innan de genomförs. Ibland kan det istället vara bättre att inte backa, som i fallet med lärarlegitimationen och att lärare nu ska kunna bli behöriga i ämnen som de inte läst, utan bara undervisat i. Då blir det ju bara en ”typ” lärarlegitimation. Skulle detsamma hända i andra yrken som kräver legitimation?
Det sparkas hur många gymnasielärare som helst, då kullarna är små just nu. Det dröjer dock inte många år tills vi behövs igen, så då får jag väl söka mig tillbaka till gymnasiet. Just nu är jag bara glad åt att de individuella utvecklingsplanerna verkar vara på väg bort, så att livet på grundskolan faktiskt kan bli drägligt.
Det är trevligt att läsa texter som den av Peter Wolodarski som trycker på vikten av att satsa på lärarna. Jag håller dock inte med honom om att formell behörighet inte skulle vara viktigt, trots att just det fall han beskriver låter lite halvknäppt. Vi får inte tumma på behörigheten och ställa obehöriga och begåvade lärare mot behöriga som har 0.1 på högskoleprovet. Riktigt så svart-vitt är det knappast. Om det funnits en lärarlegitimation just nu hade jag till exempel kunnat hävda behörighet som skäl för att inte varslas, istället för att kollegor med lärarexamen, men behörighet i andra ämnen, ska ta över mina elever.
Det som också är sorgligt är att min arbetsplats blir av med de flesta lärare under 40 om alla de som varslats faktiskt får gå. Att skolan inte är bättre än det senaste årets budget. Att det inte finns en stabilare satsning på skolan än så. Som det ser ut på det program där jag arbetar får vi fler elever, men två lärare ska ändå bort. Då talar vi om de elever som behöver mest stöd. Vi behöver göra grupperna större. En kortsiktig ”lösning”.
Som Wolodarski skriver måste partierna enas över blockgränserna och verkligen fundera över vilken skola vi ska ha i Sverige. Och då vill jag gärna att de faktiskt diskuterar riktiga saker, som lärarnas och elevernas arbetsmiljö, inte huruvida det ska vara betyg i sexan, fyran eller trean. Problemet med skolpolitiken de senaste åren är att det genomförs en massa ogenomtänkta reformer utan att någon verkar ha koll på helheten. Nu jobbar lärare mer, eleverna mår sämre och lär sig mindre och det sparas i skolan istället för att satsas.
Det som gör mig ledsen är att det pratas så mycket om satsningar på skolan och lärarna och sedan handlar verkligheten bara om att skolorna utgör så stor del av den kommunala budgeten att det är där det sparas. Det behöver styras med hela handen från statligt håll och då menar jag inte Björklunds tafatta försök, utan ett stabil överenskommelse som vi kan bygga framtidens skola utifrån.
Det går knappt en dag utan att skolan på något sätt debatteras i media. Idag är det SFI-undervisningen som står i centrum. Alliansen vill att Arbetsförmedlingen ska ta över ansvaret för den. Jag förstår grundtanken att människor snabbt ska ut i arbete, men den förändring som redan gjorts där Arbetsförmedlingens etableringslotsar ska ta hand om nyanlända flyktingar har väl knappast varit en succé?
Det är möjligt att det funkar utmärkt på andra platser, men jag märker några stora problem. Störst är kanske att vi inte lyckats hitta någon etableringslots alls i vår kommun att ha kontakt med, vilket känns som en förutsättning. Problemet med dessa etableringslotsar är också att ingen tar ett helhetsgrepp på familjen. Alltså faller mycket av ansvaret kring nyanlända ungdomar nu på skolan. Skolan ska självklart ha ansvar för dessa elevers skolgång, men det finns så mycket annat som dessa elever behöver ha hjälp med. Att få en bra fritid i sin nya kommun till exempel. Där behöver många stöttning. Visst funkar det som lärare att ringa fotbollslag eller basketdito, men det är inte riktigt vårt jobb.
Att Arbetsförmedlingen ska få ännu mer ansvar när modellen som redan finns har en hel del brister verkar bara ogenomtänkt. Ett förslag som är lätt att slänga ur sig så att det tydligt ska framgå att Alliansen minsann fokuserar på att nyanlända ska ut i arbete.
Att SFI-undervisningen kanske måste förändras är en fråga för sig, men där har jag för lite kunskap för att kunna uttala mig. Någonting säger mig att artikelförfattarna har det också.
Förslaget om att inför en ettårig gymnasieutbildning helt utan teori har inte tagits emot med blida ögon. Lärarförbundet varnar för fiasko och pekar på att allt färre väljer yrkesprogram nu när de inte längre ger högskolebehörighet.
Grundidén i allainsens förslag är rätt men fel. Alla som slutar grundskolan är definitivt inte mogna för att läsa ett treårigt program på gymnasiet och resultatet kan bli att de hoppar av. Frågan är dock om en ettårig utbildning löser problemet? Det beror självklart på vad skoltröttheten beror på. Det behöver inte vara så att skoltrötta elever aldrig kommer att gå ett gymnasieprogram som ger behörighet att studera på högskola, eller som ger ett yrkesbevis.
Skolverket har fått i uppdrag att utveckla yrkesintroduktionen inom gymnasiets introduktionsprogram och det tycker jag är en god väg att gå. Vi har redan en yrkesintroduktion där eleverna kan slussas ut i yrkeslivet via en validering av yrkeskunskaper på en praktikplats eller via kortare yrkesutbildningar som leder till jobb. Grundidén är dock att det inte är något du gör när du just lämnat grundskolan. Elever som påbörjar en kortare yrkesutbildning måste anses ha en chans att bli anställningsbara. Som Ibrahim Baylan påpekar måste det finnas jobb, så att utbildningen inte bara blir en längre väg till arbetsförmedlingen.
Jag tror att ett år på ett bra introduktionsprogram kan vara ett mycket bra alternativ för många, framför att få betyg de egentligen inte förtjänat och därmed kunna börja direkt på ett nationellt program. Ännu värre tycker jag det är att elever som saknar betyg i t.ex. engelska kan påbörja ett gymnasieprogram, samtidigt som de läser upp sin grundskolengelska. Jag undervisar dessa elever och uppgiften är övermäktig för vem som helst.
Strävan är att vara som alla andra. Och alla andra går gymnasiet. Att de som egentligen kanske inte är mogna för ett nationellt program ändå slussas in där bäddar för avhopp. Måste vi ha så himla bråttom?
Jag har mött många elever som under det första året hos oss inte tagit ett enda betyg. Det är inte detsamma som att de inte lärt sig någonting. De som har haft det svårt socialt kanske lär sig att umgås med andra under en gemensam frukost eller lunch. De som tycker att de är totalt hopplösa kanske hittar något de är bra på. De helt utan självförtroende kanske vågar börja tro på sig själv. Med dessa kompetenser i bagaget blir de under sitt andra år på IM behöriga och många går vidare till nationella program och tar studenten tre år senare.
Vi behöver dock inse att alla inte går samma väg. Att en folkhögskola eller en kortare yrkesutbildning kan vara den rätta vägen. Att ungdomarna får ett bra liv ändå. Det gäller bara att ge dem en rimlig chans att komma på det, så att det inte blir ett icke-val i brist på andra alternativ. Den ettåriga yrkesutbildningen som alliansen föreslår får inte bli en slasktratt.
Jan på Flumpebloggen spånar kring sabbatsår eller senareläggning av höstterminsstarten i år 1 och det ligger mycket i det. För att veta vad man egentligen vill måste man få landa. Han påpekar också att vi måste se konsekvenserna av den skolpolitik som alliansen för. Att börja jobba som 17-åring kanske inte är det ultimata ens för de som är skoltrötta. Men det kan vara det om 16-åringen får tid att verkligen tänka över sin framtid och våga drömma lite.
Jag kan inte se att förslaget om en ettårig gymnasieutbildning endast är av ondo, men jag manar till eftertanke.
Jag ska inte bara gnälla. Nu backar regeringen gällande nedskärningarna av anslagen till gymnasieskolan. Ett bra beslut.
Ganska ofta diskuterar jag skolan med min far som inte befinner sig i skolans värld. Han gillar Jan Björklund skarpt. Jag tror att många som inte är lärare håller med honom. I media verkar det ju som om det här är en minister som verkligen kan sitt jobb. Eller? Själv är jag enormt skeptisk till Jan Björklund och har väldigt svårt för de flesta av hans reformer. Främst för att hans syn på lärare, skola och elever krockar med min syn på desamma. När det gäller att svartmåla skolan och en hel lärarkår har han definitivt lyckats.
Nu har lärarförbundet låtit 1200 lärare uttala sig om Jan Björklunds roll som skolminister. Resultatet visar med all önskvärd tydlighet att jag inte är ensam om att vara skeptisk mot den skolpolitik som alliansen, men Björklund i spetsen, för. De reformer som genomförts gillas inte och väldigt många av de tillfrågade, hela 59%, anser att deras arbetssituation försämrats sedan Jan Björklund blev skolminister. Jag var inte med i undersökningen, men håller helt klart med om att det blivit tuffare att vara lärare de senaste åren. Då har jag ändå relativt få elever att dokumentera och få högar att rätta.
Jan Björklunds får medelbetyget 1,5 enligt skala 1-5. Långt ifrån godkänt alltså. 29% sätter 0 i betyg. Att kalla det bottenbetyg är definitivt en underdrift.
Mycket har försämrats i skolan. Till exempel blir färre elever behöriga till gymnasiet, fler elever går på introduktionsprogrammen,
En bra förändring är ändå att det nu krävs fler betyg för att anses vara behörig. Med 3 godkända betyg klarar få att fullfölja en gymnasieutbildning.
Frågan är om Anders Borg hade fått vara kvar som finansminister om 1200 civilekonomer gett honom ett lika lågt betyg?
… när vår skolminister, han som ska se till att skolan blir bra, men som också borde lyfta fram det som är bra. Istället sågar han både skolan och oss lärare gång på gång. Faktum är att han lyckas bra med att få alla att tro på den nattsvarta bild av skolan som han målar upp. Dessutom verkar hans mål att öka lärarnas status lite märkligt, med tanke på att han aldrig har något positivt att säga om oss.
Jag hoppas att Gustav Fridolin kan bli lärarnas nya språkrör. Att han kan hjälpa till att bygga upp det som Jan Björklund raserat. Förtroendet för en yrkesgrupp som han inte verkar ta på allvar. För nej, den största risken med Miljöpartiets förslag om att lärare ska få ordinera stöd till elever är inte att lärare försöker få bort bråkiga elever från sin klass, utan att det extra stödet anses för dyrt.
Självklart sågar Jan Björklund Miljöpartiets förslag. Det hör liksom till. Men hans uttalande är helt galet. Läs det här från SvD:
Björklund menar också att det är viktigt att flera professioner, som skolkuratorer och skolsköterskor, är med i beslut till exempel om att flytta en elev till en hjälpklass.
Björklund tror också att ”ordinationsrätten” kan öka kostnaderna, eftersom en lärare kan tycka att det vore skönt att bli av med en besvärlig elev i klassen.
Jag håller med om att en lärare ensam inte ska kunna besluta om extra stöd för en elev. Men att extra stöd skulle innebära att flytta en elev till en ”hjälpklass” visar hur dålig koll Jan Björklund har på skolan idag. Dessutom visar hans kommentar om att ”en lärare kan tycka det vore skönt att bli av med en besvärlig elev i klassen” visar hur lärarfientlig han är.
Det är sorgligt.
Alla elever ska nå målen för år 9. Det är viktigt och det är viktigt att vi lärare har en tro på att det är möjligt för alla. Eller?
Anna Kaya funderar kring huruvida det alltid är eleverna som sa anpassa sig till kriterierna, eller om det ibland faktiskt ska vara precis tvärtom.
I ett tidigare inlägg funderade jag kring huruvida det inte vore bra med svenska för nybörjare steg 1-4 eller kanske till och med fler steg, innan eleverna prövades mot kriterierna för E för år 9. Utlandsfödda elever får sämre och sämre resultat i skolan. Vad beror det på?
En sak tror jag är att det finns så få kontrollstationer innan eleverna når minst betyg E i svenska som andraspråk i år 9. Svenska som andraspråk är nämligen inte svenska 2, en sämre version av svenskundervisningen. Inte heller nybörjarsvenska. För att nå betyg E i svenska som andraspråk i år 9 krävs att eleven har ett välfungerande och mångdimensionellt språk som fungerar i väldigt många olika situationer. Det räcker inte med att kunna delta i ett vardagligt samtal, utan eleven ska kunna argumentera i tal och skrift, analyser olika sorters texter, läsa böcker som inte är förenklade, läsa mellan raderna och dessutom kunna svänga ihop en klurig krönika. Bland mycket annat.
Det är ingenting man gör efter några månader eller ens några få år i ett nytt land, på ett relativt nytt språk. Speciellt inte om man, som mina elever, har oturen att bosätta sig i detta nya land när man är någonstans mellan 16 och 20. Det går inte snabbt, speciellt inte om du inte ens är van vid att läsa och/eller studera på ditt modersmål. Det är inte som att lära sig ett nytt språk som sjuåring, där mycket kommer automatiskt.
Några saker hör jag ofta från kollegor, chefer, elevvårdsteam och alla andra som vill ha åsikter om vad som är bäst för nyanlända elever. Det handlar om att eleverma borde placeras i en svensk grupp för att ”språkbadas” och sedan på ett nästan magiskt sätt lära sig svenska på kort tid och utan något speciellt stöd. Det funkar ju för utbytesstudenter, brukar det heta.
Jag är skeptisk. Missförstå mig rätt, jag vill inte isolera mina nyanlända elever från resten av världen, men de har rätt till en svenskundervisning av lärare som vet hur deras språkutveckling fungerar. De behöver få undervisning i svenska som andraspråk OCH samtidigt integreras.
Vi behöver också bli bättre på att lyssna på vad eleverna egentligen vill. Det är lätt att vi tar för givet att det är hemskt att vara i en liten grupp med andra elever som är nybörjare i svenska och att alla vill ut i en ”vanlig” svensk klass med en gång. För vissa är det så, men inte för alla. Liksom svenska elever vill de nyanlända eleverna olika saker. Så måste det få vara. Det hjälper ingen om vi ägnar oss åt att tycka synd om våra elever och bestämma saker över deras huvuden.
Det heter alltså svenska som andraspråk. Inte svenska 2 och definitivt inte nybörjarsvenska (Svenska 2 är dessutom dagens benämning av det som var svenska B på gymansiet). Väldigt ofta hörs kommentarer som går ut på att en elev som är bra på svenska (läs: har ett ganska bra talspråk som fungerar i vardagliga samtal) borde få lov att läsa ”riktig” svenska (läs: inte svenska 2 som är en sämre version av svenskundervisningen för dem som är riktigt dåliga på svenska).
Jag såg inte gårdagens presskonferens där Jan Björklund och Nyamko Sabuni tydligen talade om både nybörjarsvenska och svenska 2. men där också ett Reformpaket mot segregation i skolan presenterades. Jag ska definitivt sätta mig in mer i detta och återkomma i fler inlägg.
Det är på min skola som undersökningen i artikeln har ägt rum. Den gjordes i en åk 2 och min kollega Emelie är lärare där! Vill du läsa så följ länken
http://www.gp.se/nyheter/debatt/1.915370-bjorklund-sumpa-nu-inte-detta-kunskapslyft