Vi måste prata om den där katedern

Jag försöker  verkligen förstå vad det är Jan Björklund vill. Jag vill tro att han bara uttrycker sig klumpigt ibland, men att han egentligen menar något annat än att vi ska försöka gå tillbaka till en skola för en annan tid. Jag vill tro att han har forskning som stödjer de förslag han lägger fram.

Senaste uttalandet handlar om matematik. Nu är det inte Björklund som sätter rubriker i Lärarnas Tidning, men är det verkligen katederundervisning han menar. Eller vad lägger han i ordet? Jag tolkar det som helklassundervisning. Att alla får samma information samtidigt om samma sak. Som en del av en varierad undervisning funkar det utmärkt. Att lärare skulle kunna nå alla elever i en sådan undervisningssituation torde dock vara omöjligt. Att diskutera i helklass innebär ofta att några få är aktiva. Därmed inte sagt att de andra inte lär sig något, men det är mycket troligt att många missar nödvändig kunskap om all undervisning vänder sig till hela klassen.

Att lärare lär varandra är utmärkt. Att undervisningssituationer, metoder, erfarenheter vänds och vrids på tillsammans är skitviktigt. Att ett matematiklyft ska handla om att vissa ska utses till experter ställer jag mig däremot tveksam till. Ja, det finns bra och mindre bra lärare, men ett första steg måste väl ändå vara att tid till samarbete och uppföljning sker inom en skola med alla lärare som undervisar i ett ämne? Tid till detta, eller prioritering av detta snarare, är väldigt viktigt.

Läraren är den som kan och den som ska lära ut. Att matematikundervisningen, eller annan undervisning för den delen, handlar om att elever uteslutande jobbar själva med böcker och tränar på saker utan hjälp är ingenting jag förordar. Det är helklasstänket jag vänder mig emot. Inled med en genomgång för alla, men ge sedan eleverna tid att lära i mindre grupper, eller själva, med läraren som hjälp, bollplank, eller vad du nu vill kalla det.

Enligt Lärarnas tidning är det dock så här Jan Björklund har sagt och då jag inte hört ekosändningen själv är det citatet jag får gå på:

– En mycket viktig orsak till varför matteundervisningen inte ger tillräckliga resultat är att det undervisas på fel sätt i klassrummen. Detta blir en övergång till en mer traditionell katederundervisning, det vill säga att läraren förklarar, berättar, instruerar, repeterar och diskuterar i helklass med eleverna, säger han till Ekot.

 

Jag undrar vad skolministern grundar detta på? Vad är det för undervisning vi vill ha egentligen? Är en tillbakagång till något som fungerade (?) för 50 år sedan det som ska göra den svenska skolan bättre? Jag är mycket, mycket skeptisk.

För mig krockar instruerar och diskuterar med helklass. Hur tänker du? Och vad menar Jan Björklund egentligen?

Forskning tack och konkreta idéer som andas i alla fall lite framåtanda och kreativitet.

Läs också:

Vilken skillnad gör en möbel?

Sigbrit Franke skriver i DN om debatten kring skola och undervisning som varit livlig under våren efter Jan Björklunds utspel om katederundervisning. Precis som jag tycker menar hon att det finns en hel del onödiga fel i Björklunds resonemang, samt ett flertal formuleringar som definitivt gjorde mig och många andra irriterade. ”Den förhatliga katederundervisningen” måste tillbaka menar Björklund och i sin artikelserie säger sig Maciej Zaremba älska katederundervisning, trots att den undervisningsmodell han hänvisar till och imponeras av är något helt annat.

Någon som kommenterat Frankes artikel menar att Björklund inte alls av misstag talat om katederundervisning utan att han verkligen vill ha tillbaka en skola där läraren är aktivt och fyller den passiva eleven med kunskap. Jag har svårt att tro att det är så. Hoppas verkligen inte att det är så.

Hur som helst så är Sigbrit Frankes text intressant och läsvärd.

 

Läs också:

Det där ordet igen

Katederundervisningen tog sig in även i vårt arbetslag i veckan då vi diskuterade en bok vi läst och hur vi kan hantera våra elever som har problem med koncentration.

Vi hamnade i en diskussion där Björklunds debattartikel och vår tolkning av densamma togs upp. Vad är det egentligen han menar? Vad är det egentligen de som inte håller med honom menar?

Jag som kategoriserar mig som flumpedagog, blir jag vansinnigt rädd av det exempel som Maciej Zaremba tar upp där läraren leder en diskussion i inledningen av lektionen? Självklart inte. Jag vill också leda lektioner som lärare. Jag är den som har koll på betygskriterier och kursplaner, men jag är och får inte vara ensam expert. Det är väl utmärkt att leda lektioner och för mig handlar debatten inte om huruvida jag som lärare vågar leda en lektion eller inte, utan hur jag ser på eleverna. För mig doftar katederundervisning passivitet, där jag som lärare är expert och eleverna endast behållare som ska fyllas på med kunskap som sedan ska kontrolleras i ett nationellt prov. Förhoppningsvis menar an Björklund något helt annat, men jag tror tyvärr inte det.

Så här skriver Zaremba:

Jag skildrar detta så utförligt för att belysa det kanske mest bisarra inslaget i svensk skoldebatt. Denna lektion fick mig nästan att längta tillbaka till skolbänken. Men den anses vara helt förkastlig av många pedagoger, i synnerhet de som utbildar vår lärarkår. Det var ju ”katederundervisning”! Ledd av läraren från början till slut. Sådant anses omodernt och auktoritärt, det kväver barnens lust att lära själva. Det hade varit mer ”elevaktivt” och demokratiskt om de i grupper besvarade frågorna ur läroboken.

 

Och nej, det hade inte varit mer elevaktivt att låta elever besvara frågor i någon lärobok.  Det skulle jag snarare kategorisera som katederundervisning. Enkelt och faktabaserat.

För min definition av katederundervisning handlar om synen på kunskap. Att läraren har facit eller läroboken för den delen. En elevaktiv undervisning kan mycket väl ledas av läraren, men den är mer flexibel på så sätt att det handlar om diskussion.

Så här tänker jag. Alla elever har rätt till undervisning. Att jag som lärare presenterar det som ska göras först är självklart. Tydlighet är i alla fall för mina elever extremt viktigt. De ska veta vad de ska göra och varför. Jag är expert, men jag ska tydliggöra för mina elever vilka krav jag (och skolverket) ställer på dem.

För mig är katederundervisning nämligen det jag fick i skolan där det var ett mysterium hur man fick vilket betyg och lärarna sällan kunde förklara det. Det fanns till och med facit till hur en dikt skulle analyseras och detta facit satt läraren på. Tala om att kreativiteten dödades. Undervisningen handlade inte om att diskutera utan om att ta in den kunskap som läraren bestämt var viktig.

När jag och mina elever läst och analyserat dikter i veckan har jag lett samtalet och ställt frågorna, men de har gjort analysen. Ibland har de kommit med idéer som jag aldrig tänkt på. Tänk om personen i Tag mig. Håll mig. Smek mig sakta. är så rädd för döden för att hon tror på Gud och vet att hon gjort dumma saker, sa en elev och det är en tanke som aldrig slagit mig, men den är inte desto mindre sannolik. För jag har inget facit och en bra lärare ska inte alltid ha det.

Så Maciej Zaremba, jag är inte rädd för att leda lektionen och tycker inte heller att det exempel du ger är särskilt läskigt. Möjligen om läraren skulle fortsätta att leda hela lektionen och nästa och nästa. En bra lärare lämnar katedern ibland och lämnar över ansvaret till eleverna. Med tydliga instruktioner av vad som ska göras.

 

 

Läs också:

Knappast utmärkt Fjelkner

Året är 2011 och till hösten börjar en ny läroplan att gälla. En läroplan, som trots ett namn som luktar Lgr69, i praktiken doftar kreativitet och nyskapande. Ju mer jag studerar de nya styrdokumenten desto mer gillar jag dem.

Samtidigt har vår skolminister och nu också mitt fackförbund bestämt sig för att propagera för en tillbakagång till skolan som fanns före 1968 och som tydligen var helt fantastisk. Det har debatterats katederundervisning efter Björklunds debattartikel i lördags och på twitter har debatten varit frisk under #merkateder.

Morrica såg inte alls det jag såg i artikeln och kanske är det så att jag överreagerar. Jag har läst och läst debattartikeln och kan inte komma ifrån att jag blir både irriterad och lite trött på att skoldebatten blivit så fixerad vid vissa uttryck, som katederundervising, flumskola, hårdare tag osv, utan att uttrycken egentligen definieras. Kanske är det så att Björklund bara vill höja lärares status genom att visa att de kan ta tillbaka makten i klassrummet på ett enkelt sätt, men jag tolkar inte texten så.

Mest handlar det om att jag är trött på den totalsvarta bild av skolan som målas upp och att en stor del av förslagen till lösning hamnar på att lärare gör fel. Den bild som Björklund målar upp är att lärare i skolan helt kapitulerat och låter eleverna göra lite vad som helst,  hur som helst, när som helst. Alla problem ska då lösas genom att läraren ställer sig bakom katedern och leder undervisningen.

Egentligen är det alltså inte själva katedern som stör mig, utan tron på en enkel lösning på ett problem som är mer komplicerat än så. Bättre blir det inte då Metta Fjelkner hänger på skolministern och talar om att det är utmärkt att kraven på katederundervisning ställs.  Att det äntligen talas klartext om vad lärare ska göra, att arbetet ska sättas igång från katedern och ledas från katedern. Att läraren ska sitta vid katedern och hjälpa elever vid katedern känns för mig mest opraktiskt. Katedern ska vara den naturliga samlingspunkten i klassrummet, lektionen ska utgå därifrån. Behöver jag säga att jag är skeptisk.

Ja, lärare ska leda arbetet i klassrummet, så långt är jag med. Att sitta vid katedern och låta elever komma dit för att få hjälp 2011 känns helt absurt. Är det något jag lärt mig är det att de elever som behöver hjälp sällan tar sig fram till en kateder, de ber vanligen inte om hjälp alls utan jag måste se till att jag finns där för dem när de behöver mig, utan att de behöver be om det.

Som lärare vilar ansvaret på mig och jag kan inte bara sitta passivt och vänta på att de kommer till mig. Att det bara är mitt ansvar är dock en sanning med modifikation, är det inte rektor och huvudmannen som ansvarar för att eleven får det stöd den behöver? Värre kaos inbillar jag mig att det blir om elever inte får det stöd de behöver. Men ja, jag har ansvaret för att alla elever får den undervisning och kunskap de har rätt till, jag backar definitivt inte från det ansvaret.

Fjelkner säger också att det är förfärligt att kateder och katederundervisning blir ett skällsord, men det handlar bara om att tiden och utvecklingen sprungit ifrån orden. Det går inte riktigt att damma av begreppet katederundervisning som den såg ut då, men kanske kan vi skapa en ny definition. Tyvärr verkar det som om både Björklund och Fjelkner klarar sig alldeles utmärkt med den gamla, dammiga definitionen, men jag kanske har missuppfattat dem.

Måste vi använda katedern som en symbol för undervisningen i klassrummet? Är det verkligen att nedvärdera lärarkåren om man inte tycker så? Förminskar man lärarkåren om man inte köper begreppet katederundervisning som nytt och fräscht?

Vad tolkar du in i begreppet katederundervisning? Behöver vi en ny definition?  Hur skulle du vilja definiera det istället? Höjer debatten lärarnas status?


Fast Tube by Casper

 

 

Läs också:

Nu backar vi bandet lite

Svenska språket är ordfattigt och därför ska vi ta vara på de ord vi har vilket också torde inkludera katederundervisning, om man får tro Helena von Schantz, som i sin blogg och en Newsmillartikel i ämnet. Det hon menar med katederundervising är lite oklart, men jag skulle säga att det är ungefär så här: om läraren leder lektionen helt och fullt blir undervisningen bättre och eleverna gillar att gå i skolan.

De exempel hon ger på bra katederundervising är dock inte så många, men hon vet i alla fall vad hon inte vill se och det är ungar som lämnas helt åt sig själva med ett eget arbete att utföra i ensamhet.

Jag håller med, men jag har svårt att se hur den katederundervisning som förespråkas skulle vara den naturliga eller ens nödvändiga motsatsen till kaos.

Vad vill jag då ha?

Faktum är att jag har rätt mycket av det jag önskar som små grupper, engagerade kollegor, handledning i arbetslaget och ganska ofta möjligheten att dela klassrum med en kollega.

Tjugo minuter ungefär, om ens, funkar det att lyssna aktivt. Själv brukar jag dö efter ungefär tio och är sedan någon helt annan stans i tanken, men elever är tåliga och kan kanske hålla i tjugo.

Lite föraktfullt skriver Helena von Schantz att läraren absolut inte ska läsa ur en bok, utan berätta från hjärtat för att fånga eleverna. Jag skulle säga att hon har rätt och fel.

Jag älskar att berätta, men jag tror inte att jag är ensam om att ibland sväva ut lite väl mycket och då bli lite lätt oorganiserad. Struktur är a och o och en lärare som älskar att höra sin egen röst och berättar utan att göra eleverna delaktiga tappar snart bort dem. Med eller utan kateder.

Läroboken är ett stoff som fyller ett syfte. Eleverna behöver bli vana vi att läsa faktatexter, om än tillrättalagda och att som del av genomgången tillsammans läsa läroboken är viktigt. Snarare läsprata, då vi ofta läser lite och därefter sammanfattar vad som är viktigt så att alla får en gemensam röd tråd att hänga upp resten av sin kunskap på.

För mer kunskap måste till. Faktan och förståelsen är viktig, men för att vi ska hjälpa eleverna att få den kunskap de behöver för livet måste de vidare från katederundervisningen. De ska inte släppas vind för våg med ett arbete som de klipper och klistrar ihop från diverse internetsajter utan handledas vidare. Vad behövs då? Små grupper, engagerade lärare och gärna fler än en vuxen i klassrummet.

Säg inte katederundervisning snälla, hur ordfattigt det svenska språket än må vara. Säg lärarledd undervisning, för självklart ska lärare ha en arbetssituation som möjliggör för dem att leda allt arbete i klassrummet. Att låta eleverna steg för steg träna sin egen förmåga är dock inte oviktigt, men självklart med läraren som handledare. Och ja, jag använder ordet handledare. Det vore synd att inte använda ett sådant ord när vi nu har ett så ordfattigt språk.

 

 

Läs också:

Hur tänker du nu Björklund?

Låt mig tydliggöra en sak först, jag tror inte på den skola Ylva Johansson ville ha där alla arbetar med olika saker i olika rum lite som på förskolan. Nej, jag är lite för mycket kontrollfreak för det. Däremot vill jag inte heller ha Björklunds klassrum där allt tydligen ska ske i helklass. Mycket kan jag ställa upp på när det gäller katederundervisning (detta förhatliga ord) men att all undervisning ska ske i helklass med läraren som samtalsledare är inte det jag strävar efter. Kanske för att jag tillhörde kategorin elever som avskydde långa genomgångar och visserligen snabbt lärde mig att se intresserad ut, klurade ut vilka svar läraren vill ha och därför tillbringade skoltiden någon helt annanstans i tanken.

Jag känner igen mig själv i många duktiga elever. De som verkligen är uttråkade av att behöva göra samma sak som alla andra och lyssna på en genomgång som inte ger dem någonting. Ändå är det dessa, de duktiga eleverna, som Björklund säger sig vilja få igång.Jag är tveksam.

Måste det bli kaos för att alla inte gör samma sak? Är det inte bra om eleverna lär sig olika saker och får en chans att utvecklas på sin nivå? Jag förstår inte Björklunds resonemang.

Jag arbetar med elever som misslyckats i skolan och kanske kan det bero på en fri och flummig undervisning, men jag är osäker på det. Istället verkar det beror på att de varit uttråkade och känt att de inte haft någon kontakt med lärarna. Hur blir den kontakten bättre av att läraren står och mässar  vid tavlan hela dagarna.

Så vad tror jag då på?

Som lärare är du definitivt ansvarig för att få igång alla elever och garantera minsta möjliga gemensamma kunskap.  Genomgångar, eller som jag föredrar, gemensam läsning av det viktigaste stoffet brukar vara bra. Förklara alla konstiga ord, resonera kring dem tillsammans. Fundera över vad som egentligen är det viktigaste att kunna och sätta egna ord på dessa kunskaper. Grundläggande för mig är att orden blir elevernas, inte att de lär sig dem utantill. Det värsta som finns är att rätta prov där svaren är direkt tagna från läroboken, eller min genomgång. Jag vill veta att eleven förstått.

För att säkerställa det måste min genomgång och mitt ansvar följas av elevens egna arbete och deras ansvar. Detta måste däremot inte ske i ett klassrum i kaos. Det är inte kaos i mitt klassrum bara för att eleverna jobbar själva. Däremot är det få elever i mitt klassrum. Så få att jag kan sätta mig vid var och en och se hur långt de kommit, svara på deras frågor och diskutera hur de ska komma vidare. I en klass med ett elevantal som närmar sig 30 hade detta självklart inte varit möjligt.

Med en dåres envishet hävdar jag alltså att elevantalet har stor betydelse. Björklund kan tala om katederundervisning tills han blir blå i ansiktet, men att nå elever i stora klasser på detta sätt är omöjligt. Möjligtvis kan eleverna sitta tysta och lyssna, men hur vet man att eleverna inte är som jag var? När de svarar rätt på faktaproven? Skulle inte tro det.

 

Läs också: