Hundratals kramar

Det här är inte min skola. Tack gode gud för det. Även i en ganska så vanlig högstadieskola finns dock tendenserna, elever som är arga på allt och alla, de som skriker könsord, de som tycker sig kunna sätta sina egna regler, de som slutat lyssna och de som sitter fast vid sina mobiltelefoner. Men det finns nog ingen elev av alla de hundratals, kanske tusentals, jag mött som inte har någon glimt i ögat kvar, något att bygga på.

Idag har jag sagt hejdå till de fyra klasser jag delat vardagen med under året som gått. Fantastiska ungar allihopa, men med mer eller mindre goda förutsättningar att lyckas i skolan. Några grät för att jag ska sluta och menade att de nu aldrig skulle klara engelskan. Jag kramade dem och försökte övertyga dem om att det jobb de gjort under året handlade om dem själva, deras förmåga, inte min. Att allt skulle fortsätta att gå utmärkt. Någon drog en suck av lättnad och sa att nu när jag försvann skulle hen nå A i alla ämnen. Någon som fått ett F undrade vem hen skulle jävlas med under nästan år och var helt medveten om att betyget hen skulle få nästa år handlade helt om arbetsinsats, inte om läraren. De som kramade mig mest är kanske de som jag kämpat extra mycket med i år. De som jag gått några ronder mot, men som jag verkar ha vunnit. Några av dem har helt klart en särskild plats i mitt lärarhjärta.

Några stackars nior får stå ut med mig även nästa år. De verkade som tur är inte så väldigt upprörda, eller så är de bara osedvanligt väluppfostrade. Några ytterligare kommer gå på gymnasieskolan där jag åter ska jobba och jag har lovat att vara jourhavande extralärare om det behövs.

Mot nya äventyr ganska snart, men först en tripp till Frankrike i fyra dagar med arbetslaget, sedan lite skrivbordsröj och ett välförtjänt sommarlov. Jag har verkligen jobbat häcken av mig i år, men det har gett resultat och jag har lärt mig massor. Det finns mycket att säga om läraryrket, men långtråkigt är det aldrig. Att umgås med tonåringar under dagarna är inte alltid en dans på rosor, ibland långt ifrån, men samtidigt väldigt ofta en förmån. Det finns många helt fantastiska ungdomar och jag är glad att jag får jobba med dem.

Läs också:

Om neutrala arenor

När hösten började var en av dem mycket arg. Han var arg på alla. Ur hans mun kom den ena otrevligheten efter den andra och många handlade om hemska invandrare.

När hösten började kunde hon inte ett enda ord svenska. Hon fick gå i skolan för första gången på många år. Hennes mun försökte få ur sig vokalerna på det nya språket.

Idag var alla elever och lärare på vårt program på läger mitt ute i ingenstans, eller inte riktigt då det var så nära Landvetter flygplats att vi kunde ägna oss åt plane spotting, men näst intill. Idag möttes dessa två elever på riktigt för första gången. Han och hon tävlade i samma lag i femkampen och samarbetade helt fantastiskt. Han ansträngde sig för att hon skulle förstå och hon pratade mer än gärna med honom. Ett av alla fina möten idag.

En av mina kollegor brukar tala om vikten av neutrala arenor och då menar han egentligen tillfällen att mötas på en plats, i ett sammanhang utan krav. Just idag var en sådan dag. Alla skötte sig exemplariskt och elever och lärare fick verkligen tid att mötas. Vi spelade fotboll, boule och brännboll. Det var poängpromenad, femkamp, vattenkrig, bad och mycket god mat. Och överallt blandades elever ur olika grupper med lärare som de känner väl såväl som lärare de kanske bara sett någon gång. Så otroligt givande och trevligt. Lärarjobbet när det är som bäst helt klart!

Nu sover de förhoppningsvis snart. Jag slapp nattjänst i år och ska istället gå och lägga mig och mina röda axlar i min egen säng.

Läs också: