Tag Archives: Lärarrollen

Apr18

Utan planering ingen undervisning

Posted on 18 april, 2013 by Linda O

15 april presenterade Skolverket en kartläggning av lärares tidsanvändning och där framgår att ca 1/3 av tiden ägnas åt undervisning, men bara 1/10 till planering och lika mycket till dokumentation. Min första reaktion var att det var otroligt lite tid som användes till planering. Ska undervisningen hålla hög kvalitet och om samarbete mellan lärare och över ämnesgränser ska hinnas med måste mer tid finnas att planera den. Att ensamarbete ökar och att många tvingas jobba övertid under helgerna och att den största delen av bedömningen görs hemma är oroande.

Hos Pernilla Alm hittade jag en liten notis från DN 16/4 och dessa få rader visar hur lite koll de har på skolan, vilket redan visats i deras så kallade skolgranskning. Rubriken lyder ”Planering skäl undervisningstid”. Läs det igen och fundera hur en sådan rubrik kommer till. Läs sedan min rubrik. Så tänker jag. Det blir ingen vettig undervisning om det inte finns tid att planera den.

Liksom Pernilla önskar jag mer tid till planering och definitivt mer tid för efterarbete och dokumentation. För dokumentation handlar inte bara om att skriva in ett betyg i ett datorsystem. Alla möten som lika gärna kunde ersättas med ett informerande e-mail kunde jag vara utan och jag tycker faktiskt att det blivit vettigare möten på min arbetsplats. Jag är alltså inte emot möten som sådana, men det ska finnas mål och mening med dem. Annars kan den tiden användas till samarbete mellan kollegor.

Min drömfördelning ser ut så här:

30% undervisning (här ingår den ständigt närvarande formativa bedömningen)

25% planering enskilt och gemensamt (här ingår även inläsning av pedagogisk litteratur och annan fortbildning)

25% efterarbete och dokumentation (här ingår också kunskapsrelaterade samtal med elever under arbetets gång)

20% möten av olika slag, inklusive utvecklingssamtal och mentorssamtal.

Hur tänker du?

Läs också:

Mar2

Japp, jag är skådis

Posted on 2 mars, 2013 by Linda O

Japp, jag är skådis

Som lärare är jag både skådespelare och ståuppare. Jag spelar rollen som lärare och kan inte låta mina personliga känslor skina igenom. Jag måste vara professionell. Det betyder inte att jag inte visar några känslor eller att jag inte engagerar mig i mina elever. Det betyder dock att jag ibland sväljer saker som inte borde sägas.

Läs om vad Radioteaterns chef Stina Oscarson säger om läraren som skådespelare.

Läs också:

Feb24

Vad händer nu?

Posted on 24 februari, 2013 by Linda O

Vad händer nu?

Det ska bli spännande att se vad som händer efter att Arbetsmiljöverket konstaterat att lärares arbetsbelastning är för hög. Vilka krav kan ställas på arbetsgivaren? Och vilka krav kan vi ställa på de enskilda läraren att prioritera för att tiden ska räcka till?

Jag hoppas att diskussionen om arbetsbelastning diskuteras mer och att vi faktiskt kan komma fram till vad som är viktigast. Att lärare inte hinner planera och efterarbeta sina lektioner är något som borde oroa. Undervisningen är ändå själva kärnan i lärarens uppdrag, eller borde i alla fall vara det. Viktigt är också att hinna se alla elever. Att hinna prata med dem, fråga hur de mår, visa att de är viktiga.

Läs också:

Jan16

Jag – en läsare

Posted on 16 januari, 2013 by Linda O

Jag – en läsare

Var åttonde lärare under 40 har inte läst någon skönlitterär bok alls det senaste året. Oavsett vilket ämne den läraren har är det beklagligt. Kanske inte en katastrof, men helt klart mycket beklagligt. Det jag undrar är om dessa lärare läser andra saker, t.ex. aktuell skolforskning, publikationer från Skolverket, facklitteratur gällande sitt ämne eller pedagogik/metodik i allmänhet. Om de gör det kan jag förlåta dem lite, men gör de inte ens det tycker jag att det är en smärre katastrof.

För mig är läsning en mycket viktig del av livet. Jag läser massor, både för att hänga med i vad som är aktuellt i forskning om utbildning men självklart också för ren underhållning.Jag läser facklitteratur och skönlitteratur för både unga och gamla. Jag läser på svenska och som engelsklärare läser jag också självklart på engelska.

För mig är det en självklarhet att jag som lärare i svenska, engelska och svenska som andraspråk läser skönlitteratur. Att som lärare läsa böcker för unga borde vara självklart. Att inte bara använda böcker som förr fungerade, utan faktiskt bemöda sig med att hitta böcker, nya eller gamla, som passar perfekt för en viss grupp eller en viss elev.

Endast fyra av tio lärare läser fler än fyra böcker per år. Det betyder att långt ifrån alla lärare som undervisar i svenska eller svenska som andraspråk läser ens fyra böcker om året. Det betyder också att de lärare som undervisar i engelska inte gör det. Det betyder att lärare som undervisar i SO-ämnen eller NO-ämnen inte läser fler böcker om året. I förlängningen innebär det att dessa lärares elever troligen inte får möta god och aktuell litteratur i skolan.

Skönlitteratur kan öka förståelsen i alla ämnen. All fakta kan levandegöras med hjälp av fiktion. Då duger det inte med att oreflekterat välja böcker som ”alltid har funkat förut”.

Mina elever må tycka att jag är galen som läser flera böcker i veckan, men de uppskattar att få låna en bok av mig som jag läst och tror ska passa dem perfekt. För att kunna locka eleverna till läsning måste läsningen vara lockande för läraren själv. För att entusiasmera eleverna måste läraren själv känna entusiasm. Ungdomar läser allt sämre. Det är en katastrof om deras lärare också gör det. Speciellt med tanke på att alla lärare är språklärare enligt vår nya läroplan. Det här duger inte.

Läs också:

Sep23

Hur talar vi om läraryrket?

Posted on 23 september, 2012 by Linda O

Hur talar vi om läraryrket?

Läste Sven Järgerstedts inlägg och blev inspirerad att skriva en replik. Skulle jag rekommendera andra att välja mitt yrke? Ja och nej. Jag vill hävda att jag väldigt ofta har världens bästa jobb. Jag har turen att ha fantastiska kollegor och fina elever. Mina elever har ofta haft det tufft, men responsen jag får av dem är spontan och varm. Så många skratt och så många kramar.

Jag älskar att planera och genomföra lektioner där eleverna lär sig och utvecklas. Jag tycker om att tillsammans med dem tydliggöra kunskapsutveckling. Det är något av det mest spännande och givande man kan syssla med. En lyckad lektion ger definitivt energi, inte bara till mig utan förhoppningsvis också till eleverna.

Den här veckan fick alla mina elever en dator. Att se de helt nyanlända ta emot sin dator med glädje och stolthet. Höra deras skratt när de satte igång den. Underbart. Samtidigt är det mitt ansvar att springa med dem till datatekniker, se till att alla kontrakt blir underskrivna och inte minst översatta. Många samtal och många timmar som går åt till saker som knappast är egentliga lärarsysslor.

Där har du mitt jobb i ett nötskal. Lektioner och planering i alla ära, men det är inte det jag ägnar större delen av veckorna åt. I perioder är det mest dokumentation och en hel del bärande av lådor. Läraren är något av en allt-i-allo och visst finns det en viss charm i det, men kanske är det lite bortkastade pengar.

Jag har löjligt många högskolepoäng. Förutom min utbildning på 4,5 år har jag läst ett år engelska, en termin religion respektive geografi på kvällstid, ett år svenska som andraspråk eller egentligen två år på halvtid och nu lärarlyftet för att få gymnasiebehörighet i svenska. För mig är det inte okej att som lärare klaga över att man inte får någon fortbildning. Man får inte mycket som lärare. Man fixar det själv. Det är den bistra verkligheten.

Och så lönen då. Jo den är väl ett kapitel för sig. Jag ligger förhållandevis bra till om man jämför och det brukar vara ett argument under lönesamtalen. Inte okej. Nu brukar jag inte tänka så mycket på lönen än just i lönesättningstider, men visst är det rätt illa att lärare inte värderas högre?

Det finns många fördelar med läraryrket och det är därför jag fortfarande tycker att mitt jobb är ett av de bästa. Den dagen nackdelarna överväger kommer jag att byta yrke och de som redan gjort det tillhör knappast de sämsta inom lärarkåren, utan tvärtom är det de bästa som försvinner. Det är en fara inte bara för skolan, utan för Sverige. Det tål att tänkas på.

Läs också:

Feb19

Det är mycket nu

Posted on 19 februari, 2012 by Linda O

Det är mycket nu

Jag har faktiskt unnat mig flera dagars ledighet under lovet. Detta trots att jag har saker att göra både med lektionsplanering och lärhandledningsskrivande. Det får vänta och jag är glad att jag tog det beslutet, trots att nästa vecka kommer att rivstarta.

Nu är det då söndag och lovet är över. Jag tittar på första gången på Den övervakade skolan och känner igen mycket av mitt eget jobb. Nu är vi kanske inte alltid lika tålmodig som Mr Drew, men mycket av tiden under veckan går åt till samtal med mina elever. Vi övervakar kanske inte varje steg de tar, men många av dem. Det är fördelen med att ha få elever. De får mycket av min tid. Nackdelen är att det är svårt att smita. Eller kanske är det också en fördel?

Varje elev behöver få krav ställda på sig, men det ska vara rimliga krav. Dessutom är det min uppgift som lärare och mentor att lyfta fram det som är bra och omformulera det negativa till något positivt. Som Mr Drew som säger att eleven inte är dum utan beter sig dumt. Det är viktigt.

Ikväll ska jag läsa en bok. Inte planera och inte tänka på jobbet. Morgondagen börjar med en halv studiedag så jag har bara en lektion och därmed tid att planera resten av veckan efter den. Mycket är redan planerat, då vi är mitt i ett projekt om kärlek och sex.

Vecka 9 ska vi börja läsa en gemensam bok, Sms från Soppero av Ann-Helén Laestadius, som besöker skolan i slutet av mars. Det ska bli riktigt kul och det är uppgifter till boken jag ska göra imorgon. Det mesta finns i huvudet redan, men det behöver struktureras och skrivas ner.

Läs också:

Jan16

Att orka lyfta

Posted on 16 januari, 2012 by Linda O

Att orka lyfta

Våra elever borde inte ha lov. Många av dem mår bäst utan lov. Det händer alltid så mycket elände under loven. Det blir så många tråkiga överraskningar som dyker upp när vi inte träffats på några veckor. Idag en så tråkig att jag nästan satte mig ner och storgrät. Livet är inte rättvist. Långt ifrån.

Jag tänker att det viktigaste är att de orkar komma till skolan. Att de hittar någon sorts rutin. Att de alltid är välkomna. Alltid saknade. Att det finns en plats för dem. Att de möts av en kram och ett leende. Att vi gör det så lätt som möjligt att välja skolan.

Livet är hårt för många. Det gör mig så ledsen.

Läs också:

Dec8

Tankar kring framgångsfaktorer

Posted on 8 december, 2011 by Linda O

Tankar kring framgångsfaktorer

Vi har en forskare från Pedagogen som undersöker vårt program och ett antal andra IM-program i främst västra Sverige. Igår hade vi studiedag och hon berättade lite kort vad hon och hennes kollega kommit fram till hittills.

Från och med nu i höst är det som förr hette IV uppdelat i flera Introduktionsprogram. Det är egentligen inget nytt för oss, då vi redan tidigare erbjudit flera olika spår inom IV, men resultatet av omorganisationen har varit att elevernas vardag blir mer splittrad.

Behörighetsreglerna ändrades som ni vet inför detta läsår. För att bli behörig krävs nu 8 eller 12 betyg, beroende på vad du tänker söka. Bedöms du kunna nå behörighet på ett år är det en preparandutbildning du ska gå.

Viktigt för våra elever är en stabil miljö, få lärare, en trygg grupp och tydliga rutiner. Något som också bekräftades av ”vår” forskare. Det som hon kallar ”im-pedagogik” handlar mycket om att möta eleven, hinna med dem och ge dem full fokus. Att veta mycket om dem, men att under lektioner försöka få dem att fokusera på studier så långt det går.

Jag känner igen den splittrade bild av en grundskollärare som står i kontrast till den bild av en im-lärare som presenterades. I ett klassrum i grundskolan är det svårt att koncentrera sig på en elev. Samtalet blir som när ett gäng föräldrar ska fika tillsammans med sina relativt små barn. Inga meningar blir färdiga och samtalet många gånger totalt obegripligt. En förklaring av en skoluppgift som hela tiden avbryts av att läraren ryter till för att någon ska vara tyst, eller ta av sig kepsen, eller sluta väga på stolen osv, är troligen ingen bra förklaring.

Ja, vi har förre elever, men också en annan syn på dem. Kanske är det för att de är äldre som de lärt sig att bättre hantera sin skolsituation, men det kan också ha att göra med att vi arbetar mycket med att våra elever ska hitta ett sätt att koncentrera sig som funkar för dem. Vissa behöver musik, andra röra sig ibland, någon kanske verkligen inte klarar sig utan en paus på facebook ibland och de allra flesta arbetar utmärkt även med keps och jacka på.

Jag har elever som kräver omedelbar respons då de behöver hjälp. Ibland kan de får det, men långt ifrån alltid. Om jag hjälper någon annan vill jag hinna göra det ordentligt. När du får hjälp ska du få det till 100% och som lärare vill jag då inte lämna eleven förrän denna kommit vidare. Det funkar inte om resten av grupper svingar sig i lamporna, men det händer ytterst sällan. De vet att de får ordentligt av min tid när jag sätter mig bredvid dem.

Vikten av rutiner och tydliga regler kan inte nog betonas för vår elevkategori. Få överraskningar ger trygghet. Varje morgon går jag igenom dagens lektioner på tavlan. Vi läser mellan 9 och 9.20. Kommer du försent får du vänta utanför tills läsningen är över. Nu har vi tittat på julkalendern istället, men en lugn start blir det oavsett.

Lektionerna börjar och slutar samtidigt varje dag, förutom på måndagar då starten är lite senarelagd. Veckan startar alltid med att vi har mentorstid och går igenom vad som kommer att hända i veckan. Dessa saker står alltid på tavlan under dagen.

De två första lektionerna på dagen är det totalt svenskfokus som gäller, någon matte och engelskalektion slinker också ner. Då försöker vi inte att prata så mycket om andra saker som eleverna behöver hjälp med eller har problem med. Efter lunch då de väljer individuella kurser har vi mer tid. Några går då och studerar t.ex. historia, bild, idrott och biologi, andra är i köket och lagar mat, några jobbar i klassrummet.

Då finns tid att prata mer med de elever som har mycket att oroa sig för. Det handlar om sjuka syskon, oro för framtiden eller egentligen vad som helst. Jag vet massor om mina elever och det är okej. Viktigt är att jag tar dem på allvar och inte slutar ställa krav på dem för att de mår dåligt.

Nu ska jag snart släppa in eleverna för en ny dag. På dagens program står inspelning av tal och förberedelse inför kvällens klassträff där nya och gamla elever ska träffas med oss lärare och fika lite. Föräldrar och syskon brukar komma med också och denna gång även några barn till nuvarande och gamla elever. En trevlig tradition som är viktig för gemenskapen.

Läs också:

Nov27

Vad är respekt?

Posted on 27 november, 2011 by Linda O

Vad är respekt?

Jag läser Johan Kants bok och redan i inledningen slås jag av hur mycket jag känner igen mig i hans syn på eleverna. Han talar om respekt och om att det inte är något man får automatiskt. Att det krävs ett gäng strider och en tydlighet för att eleverna ska veta vad som gäller och vem det är som bestämmer. Läraren måste vara en tydlig ledare. Det betyder inte att man på något sätt ska trycka ner eleverna, tvärt om förtjänar de all respekt, men det betyder inte heller att elever mår bäst av att bestämma allt själva.

Elevernas respekt får du när du är tydlig med vad skolan är till för, när du tar konflikter, drar gränser för vad som får sägas och göras, låter eleverna ta konsekvenserna av sitt handlande, när du använder humor och skojar med eleverna och visar dem kärlek – visar att du bryr dig om dem. Det innebär att när en elev gjort något dumt, när det som hänt är utrett, då ska det inträffade släppas och du ska i ord och handling visa att du tror på eleven och dennes möjligheter. En dumhet ska inte ligga en elev i fatet för all framtid. Det är då läraren har förtjänat sin respekt.

Läs också:

Jul10

Vilken sorts lärare är du? Del 3

Posted on 10 juli, 2011 by Linda O

Vilken sorts lärare är du? Del 3

Är du läraren som planerar varje lektion in i minsta detalj, den som försöker planera men aldrig lyckas följa det som är tänkt eller kanske den som aldrig planerar utan bara improviserar?

Jag har aldrig varit någon detaljplanerare, men jag brukar skriva ordentliga anteckningar om vad jag ska säga på mina genomgångar. Det är väldigt bra att ha en sammanfattning att utgå ifrån. Självklart måste det finnas plats för sidospår, men om man som jag är lite snurrig måste det finnas en struktur att luta sig mot. Som ny lärare tror jag att det är väldigt viktigt att planera, men ännu viktigare att inte bli knäckt om planeringen inte håller. Och det gör den nästan aldrig vilket inte är detsamma som att lektionen, eller planeringen för den delen, är dålig. Flexibilitet är nödvändigt. Samtidigt ska flexibiliteten vara kontrollerad av läraren så att det inte handlar om att eleverna kan styra iväg lektionen hur långt som helst.

När jag läste på lärarhögskolan fick vi i uppgift att planera 60 minuters lektion. En av mina kursare, som jag ofta hamnade i diskussion med huruvida jag som var så ung verkligen skulle utbilda mig till lärare, hade gjort en helt fantastisk planering. Han var fd. officer och det kanske är förklaringen till planeringens utseende. Ungefär så här sa han:

Först ropar jag upp dem, det tar 2 minuter. Därefter delar jag ut dagens uppgift, det tar två minuter. Sedan går jag igenom uppgiften, det tar 5 minuter. Tid för frågor, 5 minuter. Och så fortsatte det tills han fyllt sin timme.

Jag kunde självklart inte låta bli att räcka upp handen och fråga vad som hände om hans planering sprack. ”Det gör den inte”, svarade han, ”jag har klockat”. Den här mannen skulle arbeta som 1-7 lärare, men han gjorde aldrig det utan blev rektor istället. Kanske lika bra det, men två av mina vänner som hade honom som chef håller nog inte med. Flexibilitet någon?

Jag är alltså mer en lärare som planerar, men sällan lyckas följa planeringen. Ibland planerar jag för lite och det fungerar ett kort tag, men inte i längden. Ibland behöver man ta till en ”tröskel-planering” men inte för ofta. Jag mår inte bra om jag inte har hyfsad kontroll.

Just det här med kontroll och kanske ännu mer struktur är någon jag ständigt brottas med. På högstadiet gav jag alltid eleverna en översikt över ämnesområdet och uppgifterna med betygskriterier och uppnåendemål och det fungerade bra. Själva lektionsplaneringen, eller snarare körschemat behöll jag för mig själv. På min nuvarande arbetsplats håller jag på att skola in eleverna i att klara lite friare uppgifter, men det är svårt.

I IVIK har vi kört veckoplanering som jag huvudsakligen gjort åt eleverna. De är inte alls vana vid att planera sitt arbete själva, men de håller på att lära sig. Under förra läsåret började det fungera ganska bra, speciellt då jag började lägga ut planeringarna i vår Facebook-grupp.

I år kommer alla gemensamma uppgifter att finnas på den nya lärportalen som jag hoppas alla elever ska komma igång med. Någon ny utmaning måste man ha varje år så att man inte stagnerar!