Kanske okej att blicka bakåt

Jan Björklund talar om katederundervisning, men den här bilden som delades på Twitter visar att det fanns vettiga tankar redan 1899. Förutom att det kanske inte är smidigt att kalla elever trögtänkta, så finns det en tanke om att lärare inte alls ska tala, utan lära sina elever att göra det. Helt enkelt lära elever att lära, inte trycka i dem kunskap som kanske går över huvudet på dem.

BkZq1uMIgAAqx3h

Läs också:

Hundratals kramar

Det här är inte min skola. Tack gode gud för det. Även i en ganska så vanlig högstadieskola finns dock tendenserna, elever som är arga på allt och alla, de som skriker könsord, de som tycker sig kunna sätta sina egna regler, de som slutat lyssna och de som sitter fast vid sina mobiltelefoner. Men det finns nog ingen elev av alla de hundratals, kanske tusentals, jag mött som inte har någon glimt i ögat kvar, något att bygga på.

Idag har jag sagt hejdå till de fyra klasser jag delat vardagen med under året som gått. Fantastiska ungar allihopa, men med mer eller mindre goda förutsättningar att lyckas i skolan. Några grät för att jag ska sluta och menade att de nu aldrig skulle klara engelskan. Jag kramade dem och försökte övertyga dem om att det jobb de gjort under året handlade om dem själva, deras förmåga, inte min. Att allt skulle fortsätta att gå utmärkt. Någon drog en suck av lättnad och sa att nu när jag försvann skulle hen nå A i alla ämnen. Någon som fått ett F undrade vem hen skulle jävlas med under nästan år och var helt medveten om att betyget hen skulle få nästa år handlade helt om arbetsinsats, inte om läraren. De som kramade mig mest är kanske de som jag kämpat extra mycket med i år. De som jag gått några ronder mot, men som jag verkar ha vunnit. Några av dem har helt klart en särskild plats i mitt lärarhjärta.

Några stackars nior får stå ut med mig även nästa år. De verkade som tur är inte så väldigt upprörda, eller så är de bara osedvanligt väluppfostrade. Några ytterligare kommer gå på gymnasieskolan där jag åter ska jobba och jag har lovat att vara jourhavande extralärare om det behövs.

Mot nya äventyr ganska snart, men först en tripp till Frankrike i fyra dagar med arbetslaget, sedan lite skrivbordsröj och ett välförtjänt sommarlov. Jag har verkligen jobbat häcken av mig i år, men det har gett resultat och jag har lärt mig massor. Det finns mycket att säga om läraryrket, men långtråkigt är det aldrig. Att umgås med tonåringar under dagarna är inte alltid en dans på rosor, ibland långt ifrån, men samtidigt väldigt ofta en förmån. Det finns många helt fantastiska ungdomar och jag är glad att jag får jobba med dem.

Läs också:

16. Om ordning och reda

Skolpolitiken just nu är mer farsartad än någonsin. Alliansen och oppositionen tävlar om att lägga förslag skapade med karbonpapper och totalt utan någon röd tråd. Visserligen håller jag inte med om allt Anna Dahlberg skriver i Expressen, men är det inte konstigt att utredningar och rapporter helt ignoreras?

Det är stökigare än någonsin i svenska klassrum hävdar DN och hänvisar till utredningar som visar att Jan Björklunds ”hårdare tag” inte haft någon effekt. När Björklund själv beskriver skillnaden mellan blockens skolpolitik lyfter han fram att Alliansen vill ha ordning och reda. Det betyder att oppositionen vill ha kaos, eller?

Självklart ska det vara ordning och reda i klassrummet. Frågan är vad det betyder. Såväl Martin Karlberg, Marcus Samuelsson och Joakim Larsson pekar på krocken mellan elever som är vana vid inflytande och lärare som har svårt att hantera det. Så här säger Joakim Larsson:

Man har återuppväckt gamla disciplinideal från en tid då auktoriteten byggde på kroppslig bestraffning. Eftersom lärarna inte har samma maktmedel i dag måste synen på ordning förändras.

 

Där finns en del av konflikten mellan Björklunds teori och verkligheten. Gamla förslag kan inte appliceras på en ny miljö. Så hur gör vi då?

För mig blir det mer och mer tydligt att vi måste få med oss föräldrarna. När de låter som sina ungar med repliker som ”men du säger ju bara till mitt barn” och jag hör ekon från klassrummet ”varför säger du bara till mig” och tänker att det här blir aldrig bra. Smicker är då min bästa strategi. Föräldrar vill höra att deras barn är fantastiska och då de faktiskt är det handlar det bara om att lyfta fram det. Om det alltid funkar? Nej, men ofta.

Med vissa elever behöver jag som lärare gå några ronder. Jag behöver kanske vara en jävla idiot och kanske dum i huvudet innan vi möts. Där befinner jag mig just nu med en elev och jag räknar med att det ger sig. Alternativet att låta eleven leka bort lektionerna i sällskap med mobilen, vandra runt i klassrummet och störa sina klasskamrater, finns inte på kartan. Jag är lite osmidig på det sättet. Än så länge har jag nått eleven då vi ses i mindre grupp och i korridorerna och i matsalen funkar det bra. Ett steg i taget.

Ordning och reda för mig är då alla elever gör det de ska, kanske inte är knäpptysta, men fokuserade. Kanske ställer de ibland frågor rakt ut, men det finns ett lugn trots det. Ordning och reda är inte att bara jag hörs.

Just nu undervisar jag i fyra klasser, i två av dem är det alltid ordning och reda. I de andra två är det lugnt nästan hela tiden, men vi har en bit kvar. Det tar tid att skapa en relation med alla elever, men det går. Ordning och reda är ett ansvar för alla. För mig som lärare, för arbetslagets andra lärare, för rektor, för eleverna och faktiskt också för föräldrarna. Att på allvar tro sin tolvåring som säger att en lärare ”bara säger till mig” är inte okej. Utgå istället från att det handlar om att läraren vill ha ordning och reda och därför säger till när det behövs, men kontakta gärna läraren och fråga. Och då menar jag fråga, inte anklaga.

Läs också:

11. Skitdag

Jag vet att jag lovade ett positivt fokus och jag ska försöka komma dit, men det börjar i moll. Det är tisdag idag. Jag är alltid extra trött på tisdagar. Jag har några riktigt jobbiga lektioner då, i en klass som egentligen är himla fin, men där några ibland läcker otrevligheter. Idag var en sådan dag.

Fokus är  viktigt. En kollega satte sig med mig andra året jag jobbade, men första gången jag grät över en klass. Hen visade skolkatalogen och bad mig peka ut vilka elever som det funkade med. Det var de flesta och så är det alltid. Jag fokuserar på det nu och det faktum att andra elever har beklagat sig över att de inte haft lektion med mig i dag. Det gäller att komma ihåg att det kommer bakslag ibland och att de går över. Nu gråter jag sällan över elever längre, men det händer om än just idag. Ibland funderar jag över vad jag gör på högstadiet, men när jag tänker på alla fina ungar jag får umgås med inser jag att det finns många skäl till att vara just här.

Solen skiner. Jag tänkte hämta ungarna i hyfsad tid. Det har varit en skitdag på många sätt, men det vänder.

Läs också:

Att vara lärare

Igår var jag och handlade i min lokala mataffär och utanför träffade jag en gammal elev. Kram, hej och förvisning av ny bil med imponerande baslåda i bagaget (hans), lite småprat och en allmänt trevlig stund. Jag tycker oftast att det är rätt trevligt att träffa elever på fritiden då det i 99,9% är positiva möten. Detsamma gäller Facebook, där elever i sommar har skickat meddelanden till mitt lärarkonto och där jag faktiskt bestämt mig för att släppa in dem på mitt ”vanliga” konto, men vissa restriktioner. I veckan kom meddelanden som ”Hej Linda bra sommar” och ”Hej min bäst lärare mår bra”. Mina fina elever tränar svenska genom att skriva till mig och jag inser hur mycket jag kommer att sakna dem i höst.

På introduktionsprogrammen där jag jobbat har jag haft en bra relation både till elever och föräldrar. De vet att vi alla gör allt för att våra elever ska lyckas. De vet också att ansvaret inte bara ligger på oss, utan i högsta grad på eleverna. De få som inte insett detta, och då menar jag föräldrar, har inte heller barn som ännu lärt sig att ta ansvar. Äpplen och päronträd ni vet. En gång på sex år har jag hamnat i negativa samtal med föräldrar om deras barns skolgång. Något som tyvärr var mycket vanligare då jag tidigare arbetade på grundskolan.

Nu är jag lite nervös inför att återigen arbeta på grundskolan. Min utgångspunkt är självklart att jag vill att alla elever ska lyckas, men det betyder inte detsamma som att alla elever kommer att lämna grundskolan med minst E i betyg. Det betyder inte heller att jag har allt ansvar för att eleven ska nå ett E. Mycket ansvar är mitt, men jag kan inte göra jobbet för mina elever. Jag kan inte vara deras motor.

På Twitter fick jag länken till en tråd på Familjeliv som handlar om när det är okej att ringa en lärare och många ansåg att lärare har jour dygnet runt och att det är okej att ringa i princip när som helst. De flesta tyckte dock inte så. Fler skrev om vikten av att som lärare faktiskt kunna vara privat. Att i mataffären kunna säga att man inte är där som lärare och alltså inte vill diskutera någons betyg vid fruktdisken. Jag hoppas att de föräldrar jag möter i höst har respekt nog för mig så att de låter mig handla i fred. Än så länge har jag trivts bra med att jobba i mitt närområde och jag hoppas att det förblir så även med yngre elever.

 

Läs också:

Respektera min profession tack

Det är betygssättningstider nu och i 99% av fallen är både lärare, elev och föräldrar helt med på vilket betyg som eleven kommer att få. Läraren för att det finns en lång rad bedömningstillfällen under en termin, eleven för att hen varit delaktig i sitt eget lärande och föräldrarna för att de fått och aktivt tagit del av information om deras barns resultat.

Och så finns det de få föräldrar som är mer så här (även 2013):

teaching-then-now-1

 

Pernilla Alm skriver ett bra inlägg om det, där hon bland annat påpekar följande:

Jag och mina kollegor får vid den här årstiden ta emot en hel del samtal och mail från föräldrar som ifrågasätter betyg. Betyg som är satta av legitimerade lärare med gedigen utbildning och flera års erfarenhet av sitt arbete. Betyg som inte höftas fram, betyg som grundas på kraven i våra styrdokument. Betyg som lärare ligger sömnlösa över. För det enda vi vill är att det ska gå fucking jävla asbäst för våra elever. Vi vill det. Vi vill inte jävlas och vi gör allt vi kan för att tolka kraven till elevens fördel. Jag lovar.

Så. Hur kommer det sig att du trots styrdokument, nationella prov, dokumentation, omdömen och full insyn inte kan slappna av? Varför litar du inte på mig?

 

Både Pernilla och jag önskar att denna hysteriska betygshets skulle få ett slut. Alla elever får inte betyg och det är fruktansvärt tråkigt för alla inblandade. Varför tror vissa föräldrar att lärare vill jävlas genom betygssättning? Hur kul är det egentligen att sätta F och hur mycket merarbete ger det inte oss lärare?

Men ja, betyg ska få ifrågasättas. Det är en demokratisk rättighet. Dessa samtal ska dock ske under lugna, professionella former. Inte via hotfulla mail eller telefonsamtal. Det blir definitivt inte konstruktivt och hjälper ingen. Den enda effekt ett sådant agerande får är att den aktuella eleven får bekräftat av sina föräldrar att lärare är elaka och knäppa människor som bara vill skada. Föräldraengagemang är bra, men det måste finnas en ömsesidig respekt för att det ska fungera.

I en artikel i Sydsvenskan ger Cecilia Nebel tydliga exempel på hur mycket fokus sk medvetna föräldrar lägger på att kritisera och hur lite ansvar de i praktiken tar själva. Här handlar det om en grind på en förskola, men denna grind kan symbolisera så mycket mer.

Så här skriver hon:

Forskning visar att föräldraengagemang är det enskilt viktigaste för att barnen ska lyckas i skolan. Men någonstans går en gräns. När individuella föräldraönskemål får ta allt för stor plats riskerar det att undergräva pedagogers och rektorers auktoritet.

Lärare är en ifrågasatt yrkeskår. I fjol fick 41 procent av högstadielärarna i Lund ta emot kränkande mejl eller samtal från föräldrar. Detsamma gällde 27 procent av låg- och mellanstadielärarna, enligt en undersökning som Lärarnas riksförbund har gjort.

Hur det är för personal på förskolan vet jag inte. Men det är under förskoletiden det börjar – föräldrars relation med skolans värld.

Självklart ska vi visa intresse för våra barns skola och förskola, engagera oss i allt som är bra och höja våra röster när saker och ting sköts illa. Men lärare måste också i lugn och ro få utöva sin profession.

Istället för att skramla till blommor och picknickkorgar i skolavslutningspresent borde pedagogerna få det de förtjänar – respekt.

 

Det ställs höga krav på dagens skolelever och ett tydligt krav är att eleverna måste ta makten över sin egen situation och sitt eget lärande. Det räcker inte med att det finns en yttre motivation, det behövs också en inre. Jag har tidigare skrivit om motiverande samtal, som vi använder oss av på programmet där jag arbetar. Det handlar om att eleverna själva ska inse vad som behöver göras och hålla i taktpinnen. Vi lärare ska finnas runt eleven och stötta, men vi ska inte göra jobbet åt någon. Jag är övertygad om att det är rätt väg att gå. Ingen tjänar på att vi curlar våra elever eller barn. I takt med att de blir äldre måste de lära sig att ta kontroll och ansvar över sitt eget liv. På högstadiet och gymnasiet är det inte små barn vi talar om längre. De kan inte slippa allt ansvar för sin skolgång.

Några punkter som jag vill skicka med föräldrar vars barn får betyg:

1. Vi betygsätter kunskaper, inte elever. Det handlar inte om att vara snäll eller elak, utan att följa de nationella regler som Skolverket har satt upp. Det är alltid både lättast och roligast att sätta ett högt betyg, men vi kan inte bortse från de riktlinjer som finns, då urholkas även det nya betygssystemet.

2. Närvaro som sådan ingår inte i betygssättningen. En elev kan rent teoretiskt vara borta en stor del av undervisningstiden men ändå hinna visa kunskaper nog att få betyg. Det krävs dock mycket stort eget ansvar och stor aktivitet de lektioner eleven är närvarande.

3. Det går absolut att få ett betyg på en kurs trots missat nationellt prov om betygssättande lärare kan styrka att eleverna visat sina kunskaper på annat sätt. Bedömning sker varje lektion och fler uppgifter än nationella prov dokumenteras.

 

Som sagt, det händer inte ofta att jag som lärare får ta emot samtal som i det närmaste liknar de hot som 41% av lärarna i Lund (och säkert i resten av landet) fått.  Det hände igår och förra gången var 2005. Mina elever och jag brukar ha en god dialog kring vad det innebär att få betyg i ett ämne och vad som krävs för de olika betygsstegen. Det är mitt ansvar som lärare. Men själva jobbet måste eleven själv göra, med stöd av mig och förhoppningsvis sina engagerade föräldrar. Som Pernilla Alm skriver vill vi väl alla att de ska gå ”fucking jävla asbäst” för våra elever och barn.

 

Läs också:

Utan planering ingen undervisning

15 april presenterade Skolverket en kartläggning av lärares tidsanvändning och där framgår att ca 1/3 av tiden ägnas åt undervisning, men bara 1/10 till planering och lika mycket till dokumentation. Min första reaktion var att det var otroligt lite tid som användes till planering. Ska undervisningen hålla hög kvalitet och om samarbete mellan lärare och över ämnesgränser ska hinnas med måste mer tid finnas att planera den. Att ensamarbete ökar och att många tvingas jobba övertid under helgerna och att den största delen av bedömningen görs hemma är oroande.

Hos Pernilla Alm hittade jag en liten notis från DN 16/4 och dessa få rader visar hur lite koll de har på skolan, vilket redan visats i deras så kallade skolgranskning. Rubriken lyder ”Planering skäl undervisningstid”. Läs det igen och fundera hur en sådan rubrik kommer till. Läs sedan min rubrik. Så tänker jag. Det blir ingen vettig undervisning om det inte finns tid att planera den.

Skärmavbild 2013-04-18 kl. 08.16.10

Liksom Pernilla önskar jag mer tid till planering och definitivt mer tid för efterarbete och dokumentation. För dokumentation handlar inte bara om att skriva in ett betyg i ett datorsystem. Alla möten som lika gärna kunde ersättas med ett informerande e-mail kunde jag vara utan och jag tycker faktiskt att det blivit vettigare möten på min arbetsplats. Jag är alltså inte emot möten som sådana, men det ska finnas mål och mening med dem. Annars kan den tiden användas till samarbete mellan kollegor.

Min drömfördelning ser ut så här:

30% undervisning (här ingår den ständigt närvarande formativa bedömningen)

25% planering enskilt och gemensamt (här ingår även inläsning av pedagogisk litteratur och annan fortbildning)

25% efterarbete och dokumentation (här ingår också kunskapsrelaterade samtal med elever under arbetets gång)

20% möten av olika slag, inklusive utvecklingssamtal och mentorssamtal.

 

Hur tänker du?

Läs också:

Japp, jag är skådis

Som lärare är jag både skådespelare och ståuppare. Jag spelar rollen som lärare och kan inte låta mina personliga känslor skina igenom. Jag måste vara professionell. Det betyder inte att jag inte visar några känslor eller att jag inte engagerar mig i mina elever. Det betyder dock att jag ibland sväljer saker som inte borde sägas.

Läs om vad Radioteaterns chef Stina Oscarson säger om läraren som skådespelare.

Läs också:

Vad händer nu?

Det ska bli spännande att se vad som händer efter att Arbetsmiljöverket konstaterat att lärares arbetsbelastning är för hög. Vilka krav kan ställas på arbetsgivaren? Och vilka krav kan vi ställa på de enskilda läraren att prioritera för att tiden ska räcka till?

Jag hoppas att diskussionen om arbetsbelastning diskuteras mer och att vi faktiskt kan komma fram till vad som är viktigast. Att lärare inte hinner planera och efterarbeta sina lektioner är något som borde oroa. Undervisningen är ändå själva kärnan i lärarens uppdrag, eller borde i alla fall vara det. Viktigt är också att hinna se alla elever. Att hinna prata med dem, fråga hur de mår, visa att de är viktiga.

Läs också:

Jag – en läsare

Var åttonde lärare under 40 har inte läst någon skönlitterär bok alls det senaste året. Oavsett vilket ämne den läraren har är det beklagligt. Kanske inte en katastrof, men helt klart mycket beklagligt. Det jag undrar är om dessa lärare läser andra saker, t.ex. aktuell skolforskning,  publikationer från Skolverket, facklitteratur gällande sitt ämne eller pedagogik/metodik i allmänhet. Om de gör det kan jag förlåta dem lite, men gör de inte ens det tycker jag att det är en smärre katastrof.

För mig är läsning en mycket viktig del av livet. Jag läser massor, både för att hänga med i vad som är aktuellt i forskning om utbildning men självklart också för ren underhållning.Jag läser facklitteratur och skönlitteratur för både unga och gamla. Jag läser på svenska och som engelsklärare läser jag också självklart på engelska.

För mig är det en självklarhet att jag som lärare i svenska, engelska och svenska som andraspråk läser skönlitteratur. Att som lärare läsa böcker för unga borde vara självklart. Att inte bara använda böcker som förr fungerade, utan faktiskt bemöda sig med att hitta böcker, nya eller gamla, som passar perfekt för en viss grupp eller en viss elev.

Endast fyra av tio lärare läser fler än fyra böcker per år. Det betyder att långt ifrån alla lärare som undervisar i svenska eller svenska som andraspråk läser ens fyra böcker om året. Det betyder också att de lärare som undervisar i engelska inte gör det. Det betyder att lärare som undervisar i SO-ämnen eller NO-ämnen inte läser fler böcker om året. I förlängningen innebär det att dessa lärares elever troligen inte får möta god och aktuell litteratur i skolan.

Skönlitteratur kan öka förståelsen i alla ämnen. All fakta kan levandegöras med hjälp av fiktion. Då duger det inte med att oreflekterat välja böcker som ”alltid har funkat förut”.

Mina elever må tycka att jag är galen som läser flera böcker i veckan, men de uppskattar att få låna en bok av mig som jag läst och tror ska passa dem perfekt. För att kunna locka eleverna till läsning måste läsningen vara lockande för läraren själv. För att entusiasmera eleverna måste läraren själv känna entusiasm. Ungdomar läser allt sämre. Det är en katastrof om deras lärare också gör det. Speciellt med tanke på att alla lärare är språklärare enligt vår nya läroplan. Det här duger inte.

 

Läs också: