Jag var inte bättre förr

Ibland dyker en gammal elev upp. Det kan vara i person, men oftast i sociala medier eller som senast i en hälsning genom någon annan. Förra veckan fick jag en hälsning via min vfu-student från en elev i en av mina första klasser.  ”Jag var nog rätt stökig”, brukar vara en vanlig kommentar, men allt som oftast minns jag inte alls någon stökighet. Möjligen en myra eller fler i röven, men sällan mer. Frågan är om jag har förträngt, eller om eleven såg sig själv på ett annat sätt än jag gjorde.

När jag tänker tillbaka drygt femton år till mina första år som lärare inser jag hur mycket jag förändrats i min lärarroll. Mest handlar det om en känslomässig distans jag fått till eleverna, som inte handlar om att jag bryr mig mindre, men att jag inte längre tar åt mig lika mycket. I den klass där ovanstående elev gick minns jag så väl en utvärdering av ett arbetsområde, där 22 av 23 elever var positiva. Jag gick hem och grät över den enda elev som inte tyckte om arbetsområdet och tolkade det som att hen inte tyckte om mig. Jag hade svårare att skilja på mig som person och mig som lärare. Om 22 av 23 elever hade varit positiva idag hade jag utan tvekan sett det som ett mycket lyckat arbetsområde och kanske funderat över huruvida de egentligen vågade säga sanningen.

Mycket är likt. Jag har till exempel samma elevsyn, men jag har insett att det är svårt att få en elev att göra något genom att bli förbannad. Fortfarande har jag ganska nära till mina känslor och visst kan jag bli arg ibland, men väldigt sällan blir jag arg ”på riktigt”. Jag kan fejka irritation vid behov, men jag tappar inte kontrollen på samma sätt som jag kunde göra när jag var ny lärare. Nu ska det sägas att det är en stor skillnad mellan högstadiet, där jag började och gymnasiet, där jag är nu, men principerna är desamma. Att bli arg ”på riktigt” leder sällan någonstans.

Igår såg jag väldigt små delar av en diskussion om Bo Hejlskov på Twitter. Det är inte en författare jag läst mycket av och jag ska inte ge mig in i diskussionen, då jag inte har någon helhetsbild. Däremot delar jag hans åsikt att lågaffektivt bemötande är bra både för eleverna, men faktiskt också för mig som lärare. Mycket av mitt sätt att möta elever formades på Introduktionsprogrammen. De elever som går där är inte sällan ”sönderskällda” och att bli arg på dem leder absolut ingenstans. Mycket handlar om att få dem att tro att de kan och faktiskt vilja visa det. Ibland kunde det ta månader, men i princip alltid vände det. Alla nådde inte betyg, men fler än vad jag från början trodde var möjligt. Ett sådant bemötande kan vara svårt att överföra till en stor högstadieklass. Jag märkte dock när jag var tillbaka i grundskolan för några år sedan att det gick bättre än jag kunnat tro. Kanske hade det att göra med att jag är en mycket mer strukturerad lärare nu än jag var då jag var ny, men också att jag försökte att inte låta mig provoceras. Det lyckades inte alltid ska sägas, men jag har blivit bättre.

Jag blev argare förr. De stora känslorna påverkade mig negativt och säkert även mina elever. Jag är fortfarande en lärare som många uppfattar som sträng. Jag ställer höga krav och blir besviken om eleverna inte gör sitt bästa utifrån föruttsättningarna. Ibland ställer förutsättningarna till det och det handlar inte om att jag har börjat ursäkta ett dåligt beteende, snarare tvärtom. Istället har jag blivit bättre på att förstå var problemet ligger och att fråga om jag faktiskt inte förstår. Att fråga är ett sätt att bry sig och elever som känner att lärare bryr sig försöker ofta lite mer. Med en bra relation i bagaget kan jag sedan komma undan med en hel del som jag kanske inte hade kunnat komma undan med annars. Jag kan ställa riktigt höga krav, men jag är också noga med att inte skuldbelägga eleven om hen inte kan leva upp till kraven. Det är också något jag blivit bättre på.

Jag var inte en bättre lärare förr och det är precis som det ska vara. Vi pratar mycket om lärarroll och elevsyn jag och mina vfu-studenter, då jag tycker att det är viktigt att vara medveten om vem du är i klassrummet, hur du kan uppfattas och hur du vill uppfattas. För den som kliver in i mitt klassrum kan mitt bemötande av elever kanske kännas hårt. Jag hoppas också att de ska se att de krav jag ställer, ställs med kärlek. Att blanda skämt med allvar har alltid varit min grej, men balansen har blivit bättre med åren. Eller balans förresten, jag skulle säga att det är både mer skämt och om en följd av det också mer allvar. Jag ställer helt klart högre krav på mina elever nu, men jag tror att jag tydliggör kraven och gör dem mer rimliga. Inte bara ”gör de här 50 instuderingsfrågorna” utan en större nyfikenhet på vad eleverna egentligen funderar över kring just det här arbetsområdet eller en förståelse för varför vissa inte gör dem. Det bygger på att de flesta vet vad de ska göra och därför gör det under tystnad. Min struktur är bättre och det är grunden till mycket. Ingen elev mår dåligt av en tydligt strukturerad undervisning. Jag som lärare gör det definitivt inte.

Tidigare ställde jag höga krav, men var sämre på att stötta dem som inte riktigt förmådde leva upp till dem. Inte sällan talas det om stökiga elever eller ännu värre lata elever, eller ännu lite värre svaga elever. Visst finns de även i mitt klassrum och nej, det är inte så att jag kan trolla bort några svårigheter ens som erfaren lärare. Lösningen kan dock aldrig vara att sänka kraven och låtsas att elever kan det som kunskapskraven säger att de ska kunna om de faktiskt inte kan det. Det går inte att trolla, men det går att få i princip alla elever att nå längre än vad som först verkar möjligt. Det bygger självklart på att eleverna gör sin del, men också på att jag som lärare stöttar dem.

Ta det här med att läsa böcker till exempel. Det är otroligt jobbigt för många att ta sig igenom en hel bok. Alternativet kan inte vara att sluta läsa hela böcker, utan att göra det tillsammans och se till att eleverna vet vad de ska göra. Läs högt några kapitel, låt dem diskutera tillsammans vad de läst, ge skrivuppgifter under tiden och efteråt. Låt det ta tid. Det är inte så att 100% av mina elever kommer igenom alla böcker vi läser, men förvånansvärt många. De som inte läser allt får i alla fall en läsupplevelse som gör att de kanske läser hela boken nästa gång. Lättast att nå bra resultat är det om alla eller i alla fall flera läser samma bok. Just nu läser mina tvåor och treor sakprosa, som de valt själva och då ställs det nästan orimliga krav på mig som lärare att jag ska ha koll på alla böcker. Några standardfrågor är bra att ha då för att starta samtal om det lästa. Just den här gången har vi fokuserat på sanning och källkritik.

Mina råd till mig själv som ny lärare hade varit:

Fokusera på det som funkar och gör mer av det. Det betyder inte att allt som är jobbigt eller tråkigt ska tas bort, men att du troligen behöver stötta mer när krävande uppgifter ska genomföras. Sänk inte kraven, men se till att eleverna får den hjälp de behöver för att nå målen.

Visa känslor, men investera inte för mycket riktiga känslor i klassrummet. Då tar du slut.

De känslor du alltid tjänar på att visa är engagemang och glädje inför undervisningen och även inför elever. Om du signalerar att det ni gör är roligt, viktigt och intressant är det större chans att eleverna tycker det. Nej, allt behöver inte vara roligt i skolan, men som lärare behöver du kunna väcka engagemang.

Det går inte att skälla fram arbetsro och inte heller skälla fram förståelse hos elever. Att tappa ansiktet framför alla är inte kul varken för elever eller för dig. Så ja, jag tror på lågaffektivt bemötande i kombination med höga förväntningar på eleverna, utan skuldbeläggning.

Ställ frågor till elever om du inte förstår deras beteende. Ofta har de ett svar. Har de inte det kanske de i alla fall börjar tänka. ”Hur tänkte du nu?” är en standardfråga, liksom ”Vet du vad du ska börja med?” och ”Vad klarar du själv och vad behöver du hjälp med?”.

Struktur är riktigt viktigt. Se till att alla vet vad de ska göra, så finns det större möjlighet för de som kan att få lov att utvecklas utanför ramarna.

Be om hjälp. Det här har egentligen ingenting med mitt inlägg att göra, men är ändå mitt bästa råd. Tänk om jag inte hade försökt lösa allt själv.

 

Läs också:

All In so far

Jag insåg idag att min familj faktiskt inte fått klämma på min bok All In. Jag fick alltså rota i garderoben och letat fram några böcker. Mamma skulle ta en bok till lärarna som undervisar på högstadiet på hennes grannskola. Mormor tog med sig ett exemplar hem och var mäkta stolt.

Själv har jag nästan hunnit jobba igenom det första kapitlet i boken med min klass. Me and You heter första avsnittet och jag ät grymt glad att jag tagit det lugnt i arbetet med boken. Vi har inte ens jobbat igenom första kapitlet under de här månaderna, då det finns så himla mycket att jobba vidare med. Vi håller på med tv-serier då låten I’ll be there for you från Friends är med i boken och efter text C som handlar om The boy in the striped pajamas kommer vi att se filmen i fråga.

Jag är stolt över vår bok och extra glad över att vi satsade extra på lärarhandledningen. Där finns till exempel enklare versioner av vissa texter, vilket gör det ännu enklare att arbeta med boken i heterogena grupper.

Vill ni veta mer om All In får ni gärna höra av er till mig. Jag inser, medan jag arbetar med boken, att det finns en hel del material inkluderat i bok och lärarhandledning och boken skulle lätt räcka två läsår, t.ex. som läromedel för språkval år 8-9 eller för klasser på IM där eleverna går mer än ett år.

 

Läs också:

Lärartycket 93 – Kunskaper ska byggas utav lust och glädje!

Igår skrev Cecilia Nilsson om hur roligt det är att vara lärare och glädjen är i fokus även idag.

40 år senare och fortfarande lika roligt – eller rättare sagt roligare!!!

Så skulle man på ett enkelt sätt beskriva mitt yrkesliv som lågstadielärare.

Att bli fröken i skolan har varit min dröm  ända sedan jag själv gick i skolan. Min fröken i första och andra klass var dock inte den bästa förebild man kunde ha, hon var nyutbildad men utbildad till att skrämma barn till kunskap. Jag var livrädd och även om inte jag utsattes för hennes ilska så kommer jag inte ihåg att jag kände någon glädje i att gå i skolan. Det blev en ändring när jag började i 3:an och fick en underbar fröken som såg oss barn och som kunde skratta med oss och som fick oss att tycka skolan var fantastisk! Fröken Ingrid har alltid varit min förebild! Jag hoppas att mina elever kommer att se mig som en fröken Ingrid!

Att få mina skolbarn att tycka det är roligt i skolan är det allra viktigaste. När man känner lust och glädje så lär man sig!

Jag har under mina 40 år som lärare träffat 13 omgångar förstaklassare och det har alltid varit en utmaning. När jag hade min första etta var det LTG- metoden som var det allra nyaste – att lära sig läsa på talets grund. Vi skrev gemensamma texter som vi använde i läsinlärningen. Vi letade ord som vi skrev på små lappar och höll under texterna. De första ordet var ”sa”. Barnen tränade också bokstäver och de fick välja vilken bokstav de ville jobba med! Allt material fanns uppkopierat i pärmar som stod i klassrummet! Minns att man stod i kopieringsrummet i flera dagar innan skolstarten! Det fanns inga färdiga bokstavsböcker då!

LTG-metoden höll i sig ganska länge men sedan kom det forskning som visade att man skulle skriva sig till läsning. Jag läste då didaktik på halvfart under några år, det blev både grundläggande didaktik och svenska didaktik. Den uppsats som skulle skrivas i den andra kursen handlade just om att skriva. Min uppsats fick namnet ”Kan det bli poesi?” och mina elever blev världens bästa poeter! Vi skrev dikter som samlades i diktböcker som vi sedan kopierade till föräldrarna som fick betala dyrt för dessa alster!

För 5 år sedan var det dags att läsa igen, specialpedagogik på kvartsfart denna gången och på distans!!

I min klass hade barnen då jobbat mycket med datorer, vi hade 3 stationära datorer i klassrummet och barnen skrev sig till läsning enligt Tragetons idéer och nu var jag på väg att börja med en ny etta. Jag var skolans IT-guide och vi hade hört om spännande projekt i England där varje elev hade var sin dator. One to one började också komma i Sverige men bland de äldre eleverna. Kommunens IT-pedagoger och skolutvecklare började diskutera möjligheten för oss att pröva och det var jag som fick chansen. Alla mina elever i åk 1 fick var sin dator – stora laptops som förvarades i ett säkerhetsskåp i skolan. Jag hade fått några datorväskor så möjligheten fanns att få hem datorn under helgen. Eftersom det gått ett tag på terminen innan datorerna kom så hade många av barnen lärt sig läsa och det fanns också barn som ännu inte knäckt koden. En flicka hade så svårt med motorik och hon vägrade att skriva för hand och hon tyckte det var väldigt jobbigt. När så datorerna kom så tog det inte mer än 2 veckor innan denna tös läste flytande och hon tyckte plötsligt att allt blev mycket roligare. Redan från början använde vi datorerna varje dag och i alla ämnen. Barnen lärde sig snabbt, de fotograferade och lärde sig lägga in bilder som de skrev text till. De skrev sagor, räknesagor, dikter och de berättade om vad de lärt sig.

Klassen blev väldigt bra på att samarbeta och det var lugnt i klassrummet- barnen jobbade ofta 2 och 2 och de diskuterade stavning och grammatik med varandra och vi hade väldigt roligt!

Vi hade under denna tiden ofta studiebesök och det var mycket populärt hos barnen, de kände sig stolta och ville gärna berätta för besökarna om vad de lärt sig. De såg också möjligheten att få lite extra hjälp! Besökarna blev imponerade över hur duktiga barnen var vilket fick dem att växa ytterligare! Duktiga barn med stort självförtroende, det är barn som gillar skolan och som presterar bra resultat!

I slutet av åk 3 gjorde dessa barn de nationella proven med alldeles utmärkta resultat. Samtliga elever klarade samtliga delprov med godkänt resultat och de allra flesta hade toppenresultat. Resultatet var ett litet kvitto på att barnen lär sig bättre med hjälp av datorn som ett pedagogiskt redskap!

Nu i höst börjar dessa barn i åk 5 och de är fortfarande lika positiva och studiemotiverade. Flickan som sent lärde sig läsa har fått diagnosen dyslexi, man kan ju bara spekulera i hur det hade gått för henne om hon inte haft sin dator!

I höstas startade jag med en ny etta som också kommer att bli min sista! Nu hade Ale kommuns satsning slagit igenom så alla elever från åk 1 till 4 skulle ha var sin dator och nu var det små sk. Classmates som gällde, datorer med vridbar touchskärm och penna och med kamera och mikrofon. Redan på uppropsdagen var datorerna på plats och barnen fick med sig sin alldeles egna dator hem direkt. Från första dagen har vi under detta läsåret använt datorn och de skrev sagor som de kunde rita till. De lärde sig snabbt att använda datorn alla redskap och de skrev sina sagor i PowerPoint! Första sagan började vi att skriva gemensamt. Det blev 4 gemensamma sidor och sedan var barnen redo att fortsätta sin saga själva. Det har blivit många sagor under detta första år och det tog inte lång tid innan alla barnen lärt sig läsa. Idag läser alla kortare kapitelböcker utan besvär och med stor behållning! De älskar att läsa och de älskar att skriva!

Själva läsinlärningen skiljer sig inte så mycket från det som mina elever födda 1966 gjorde. Vi skriver fortfarande en gemensam text i veckan – inte på blädderblocket men på datorn som visas genom projektorn på våran whiteboard. Vi läser tillsammans och undersöker texten på samma sätt som då och till en början skrev jag ut texten och barnen kunde ringa in ord, bokstäver eller meningar som de kunde läsa eller kände igen. Barnen skriver också sina egna text en gång i veckan, det gör vi i anslutning till den gemensamma texten. Någon kanske väljer att skriva något från den gemensamma texten men de allra flesta väljer att skriva något eget. På samma sätt har jag gjort tidigare också men då för hand vilket innebar att många inte fick så mycket skrivet! Nu är texterna betydligt längre och framförallt mer innehållsrika! Det är så sant det som Arne Trageton säger: ”Det är lättare att skriva än att läsa och det är lättare att skriva på datorn än att skriva för hand” Precis så enkelt är det!!

Det var en av mina 19 elever som kunde läsa när de började ettan ytterligare 2 var på god väg att knäcka koden men några kunde bara ett fåtal bokstäver. Det är alltså en helt vanlig klass som startade i augusti 2011. Av dessa 19 barn finns 4 som pratar ett annat språk hemma och en pojk med diagnosen ADHD med autistiska drag + en grav språkstörning. Dessa barn har lärt sig läsa och skriva och de känner stor arbetsglädje och har ett fantastiskt självförtroende. Pojken med språkstörning kan inte säga alla ljud, men med hjälp av det talande tangentbordet så har han lärt sig läsa. Personalen på habiliteringen är förundrade över hans utveckling! Jag tror att det varit mycket svårare för honom utan sin dator och jag tror definitivt att hans självförtroende varit mindre!

Nu kan vi bara konstatera att blivande klass 2 orange är en fantastisk klass med fantastiska ungar med fantastiska föräldrar och det gör att deras fröken tycker att varje skoldag är en glädjens dag – jag längtar verkligen efter att få träffa dem igen och åter få vara med i deras utveckling!

Tänk att det kan vara så fantastiskt att vara lärare!! Världens allra viktigaste och roligaste jobb!

Vill ni följa oss så har vi en klassblogg. Från den kommer varje barn att få en egen blogg som är länkad från klassbloggen. Det dröjer kanske någon månad innan det är klart så innan dess får ni nöja er med det jag skriver. http://bloggen.ale.se/brittmariehagman

 

Läs också:

Vad ska vi egentligen jämföra?

Finlands skola sägs vara en förebild för den svenska skolan och ska ha format svensk skolpolitik under Alliansen. Jag läser ännu en artikel om den finska skolan och förvånas igen över hur få likheter det verkar finnas.

Lärare med hög lön och hög status, dessutom med en reglerad arbetstid. Inga nationella prov då Finlands motsvarighet säger sig lita på lärarnas kompetens. En skola där alla får vara med, där det inte finns dåliga skolor och bra skolor. En skola där de sämsta eleverna inte blir sämre. Där likvärdigheten finns kvar.

Hur kan våra skolproblem lösas med mer av det som kanske inte är rätt? Fler nationella prov? Fler friskolor? Mer undervisningstid? Leder inte detta till en ännu sämre arbetsmiljö både för lärare och elever?

 

Finland har en sammanhållen skola där alla skolor är bra. Vi i Sverige har medvetet skapat ett system som bygger på att skolor ska vara bra och dåliga och att de dåliga ska slås ut. Men så kan man faktiskt inte göra. Har man skolplikt – det vill säga att om staten tvingar alla barn att gå i skolan – då har staten en plikt att se till att varenda en av dessa ungar får en bra utbildning och staten kan faktiskt aldrig avhända sig det ansvaret (i alla fall inte om man vill bygga ett hållbart demokratiskt och meritokratiskt samhälle).

 

Är det inte dags att byta kurs? Är det inte dags att ta ansvar?

Läs också:

Om att utvärdera sig själv

När jag och min kollega planerar ett nytt arbetsområde utgår vi självklart från de styrdokument som vi ska följa. I vårt fall ligger fokus på att eleverna ska nå grundskolebetyg i svenska som andraspråk. Vi sneglar också på SFI-målen och den europeiska språkportfolion för att få hjälp att konkretisera de förmågor som ska tränas och de mål som eleverna ska uppnå.

Johan Kant skriver om vikten av utvärdering och vi utvärderar självklart varje arbetsområde. Då vi har väldigt få elever hinner vi också göra muntliga utvärderingar med eleverna och dessutom skräddarsy planeringen efter varje elevs behov och kunskapsnivå.

Jag är medveten om att många har en arbetssituation som gör individualisering svårt, men för mig är det grunden till alla undervisning och till min professionalitet.

Att undervisningen utgår ifrån vad läraren planerar och att eleverna sedan ska tvingas in i planeringen och göra samma sak är tyvärr fortfarande allt för vanligt. Åsikter som ”vi brukar alltid” hörs väldigt ofta. Ny elevgrupp borde rimligen ge en ny planering, men är det verkligen alltid så?

Jag har just nu mina barn i två olika verksamheter. Min äldste har börjat förskoleklass där undervisningen är genomtänkt och anpassad till olika elevers behov. Fokus är att barnen ska utvecklas och växa, inte att de ska tvingas in i en färdig mall. Resultatet? Storebrors självförtroende växer för varje dag och han har till och med börjat skriva på eget initiativ hemma och berättar glatt att fröken sagt att bokstäverna kan se ut lite som de vill när man tränar och att de säkert kommer att bli perfekta.

Förra året vågade han inte göra någonting av rädsla att inte göra rätt. Jag tänkte att det var åldern, eller att vi pressat honom för mycket.

Lillebror som går kvar på förskolan blir istället osäkrare för varje dag. Utvecklingssamtalet förra veckan visade tydligt att det finns ett rätt sätt att arbeta och alla som inte håller sig inom mallen gör per automatik fel. Planeringen utgår ifrån det personalen är roligt och barnen förväntas tycka detsamma.

Nu är det kanske svårt att utvärderas av förskolebarn, men att utvärdera sitt eget arbete kan man alltid göra. Jag är mest oroad över att det här med dåligt självförtroende inte alls har med åldern att göra, utan med den undervisning som bedrivs. Det är dessutom långt kvar till juni.

Ibland önskar jag att jag inte var både lärare och förälder. Är dessuton gift med en lärare och våra frågor om individualisering och läroplanens krav provocerade tyvärr.

Läs också:

Något slags avtryck

Idag är det bokjobb som gäller och tanken var att jag skulle sitta på biblioteket för att få lugn och ro. Nu öppnade det inte förrän tolv och därför blev det ett café som fick fungera som arbetsplats först. Djupt försjunken i en grammatikövning hörde jag plötsligt en röst. Jag vaknade till, tittade upp, såg en leende karl, blev förvirrad, tittade igen och insåg att det var en gammal elev som stod framför mig.

”Oj, vad du har vuxit”, sa jag spontant och möttes av ett skratt och en jättekram. Den lilla spenslige killen, med fler myror i baken än de flesta jag träffat, såg nu både lugn och trygg ut.

Det var fortfarande en del skit berättade han, men det började lösa sig. Och ja, en hel del skit har det varit, det vet jag. Det fina i eländet är dock att det finns ett gott hjärta även hos denne pojke som livet inte varit så snällt mot.

Noll poäng hade han när han dök upp hos oss på Individuella Programmet för några år sedan. Ett år senare hade han 10, men hans självförtroende var på tillväxt och hans leende nådde ibland ögonen. Efter två år hade han 30 poäng och lämnade oss. Fortfarande var skolan inte den bästa platsen han visste och hans väg kommer kanske aldrig att bli spikrak.

Det är fint att träffa på gamla elever och se att det hänt något med dem trots skit. Att det finns något fint inom dem och att någonting lyser i deras ögon.

En stor kram till fick avsluta vårt samtal och det värmde i hjärtat. Jag tänkte på det som jag och mina kollegor faktiskt uträttar. Vi kan inte skydda våra elever mot livets skit, men vi kan ge dem kärlek och kanske också hopp.

 

Läs också:

Kan det vara en lärare?

Jag läser ungdomsboken Ingen annan är som du av Ann-Helén Laestadius opch fastar för några rader där Agnes beskriver sitt förhållande till den mycket äldre Ella som varit hennes ledsagare i Agnes jakt på sin samiska identitet.

Ella hade varit hennes vägvisare. Ingen som pekade med hela handen, men den som ständigt var beredd att fånga när man släppte taget och föll. Och så lyfte hon upp henne, puttade henne lite lätt, fick henne att tänka och byta väg.

Tycker att det är en så fin beskrivning av vad en bra lärare kan vara för en elev.

 

Läs också:

Ge oss betygen vi förtjänar

Det är kul att läsa krönikorna på GP:s Graffitisidor, men just den här gången blev jag mest trött. Det handlar om betyg och huruvida lärare är ”för snåla” med de högsta betygen och därför inte ger eleverna de betyg de ”förtjänar”.

Ärligt talat är jag så trött på betygsdebatten. Självklart tycker alla elever att de är värda MVG, men problemet i skolan idag är knappast att eleverna får för låga betyg, snarare en galopperande betygsinflation som i sig säkert är orsaken till att elever uppfattar att ett G är kasst, VG ett betyg du får om du läser en läxa ibland och MVG är det självklara betyget för den som gör det mesta läraren kräver.

Just den här krönikan handlar om hur Nicklas klass får sina första betyg i år åtta och ingen visar sig få MVG. Inte alls konstigt då kriterierna som finns idag talar om vad man ska kunna i år 9. Om en elev uppnått dessa kriterier i år 8 ska han eller hon självklart få ett MVG. Ingen tvekan om det. Då är alla kriterier uppfyllda och det ska då inte heller gå att sänka betyget i fråga. Det är uppnåendemål vi snackar om här, inte terminsbetyg. man kan alltså inte sätta betyg på ”det vi gjort hittills” som Nicklas önskar. Om det inte finns lokala betygskriterier vill säga och det tycker jag är ett mycket dåligt alternativ.

Argumentet att betygen kan komma att sänkas borde alltså inte förekomma, utan argumentet skulle rimligen vara att eleverna ännu inte uppnått kriterierna för MVG, något som väldigt få elever torde ha gjort då tre terminers undervisning återstår. Eller?

Hur diskuterar vi betyg med eleverna egentligen? Vet Nicklas och hans kompisar vad som krävs för varje betygssteg? Vet de vilka krav som ställs på dem, eller tror det att det räcker att vara ”lite bättre” som det uttrycks i krönikan? Ärligt talat verkar det vara så att Nicklas inte har en aning om vad som krävs för de olika betygsstegen och där har hans lärare helt klart misslyckats med att förmedla kursplanernas innehåll.

Tydlighet är viktigt och som lärare måste vi bli mycket bättre på att tydliggöra vad det är vi bedömer och vad som egentligen krävs av eleverna. Det får inte vara så att betygssättningen ses som godtycklig och att det bara är dåliga elever som inte får MVG.

Nu kommer en ny betygsskala och den har visserligen fler steg, men är inte så mycket tydligare än den gamla. Även den måste förmedlas till eleverna så att betygssättningen inte blir en överraskning. Här har vi en av förutsättningarna för att lärare ska uppfattas som professionella. Eleverna ska känna att de verkligen får de betyg de förtjänar, men då måste de först veta vilka krav som egentligen ställs på dem.

Läs också: