Tag Archives: Lärartycket

Lärartycket 93 – Kunskaper ska byggas utav lust och glädje!

Lärartycket 93 – Kunskaper ska byggas utav lust och glädje!

Igår skrev Cecilia Nilsson om hur roligt det är att vara lärare och glädjen är i fokus även idag.

40 år senare och fortfarande lika roligt – eller rättare sagt roligare!!!

Så skulle man på ett enkelt sätt beskriva mitt yrkesliv som lågstadielärare.

Att bli fröken i skolan har varit min dröm  ända sedan jag själv gick i skolan. Min fröken i första och andra klass var dock inte den bästa förebild man kunde ha, hon var nyutbildad men utbildad till att skrämma barn till kunskap. Jag var livrädd och även om inte jag utsattes för hennes ilska så kommer jag inte ihåg att jag kände någon glädje i att gå i skolan. Det blev en ändring när jag började i 3:an och fick en underbar fröken som såg oss barn och som kunde skratta med oss och som fick oss att tycka skolan var fantastisk! Fröken Ingrid har alltid varit min förebild! Jag hoppas att mina elever kommer att se mig som en fröken Ingrid!

Att få mina skolbarn att tycka det är roligt i skolan är det allra viktigaste. När man känner lust och glädje så lär man sig!

Jag har under mina 40 år som lärare träffat 13 omgångar förstaklassare och det har alltid varit en utmaning. När jag hade min första etta var det LTG- metoden som var det allra nyaste – att lära sig läsa på talets grund. Vi skrev gemensamma texter som vi använde i läsinlärningen. Vi letade ord som vi skrev på små lappar och höll under texterna. De första ordet var ”sa”. Barnen tränade också bokstäver och de fick välja vilken bokstav de ville jobba med! Allt material fanns uppkopierat i pärmar som stod i klassrummet! Minns att man stod i kopieringsrummet i flera dagar innan skolstarten! Det fanns inga färdiga bokstavsböcker då!

LTG-metoden höll i sig ganska länge men sedan kom det forskning som visade att man skulle skriva sig till läsning. Jag läste då didaktik på halvfart under några år, det blev både grundläggande didaktik och svenska didaktik. Den uppsats som skulle skrivas i den andra kursen handlade just om att skriva. Min uppsats fick namnet ”Kan det bli poesi?” och mina elever blev världens bästa poeter! Vi skrev dikter som samlades i diktböcker som vi sedan kopierade till föräldrarna som fick betala dyrt för dessa alster!

För 5 år sedan var det dags att läsa igen, specialpedagogik på kvartsfart denna gången och på distans!!

I min klass hade barnen då jobbat mycket med datorer, vi hade 3 stationära datorer i klassrummet och barnen skrev sig till läsning enligt Tragetons idéer och nu var jag på väg att börja med en ny etta. Jag var skolans IT-guide och vi hade hört om spännande projekt i England där varje elev hade var sin dator. One to one började också komma i Sverige men bland de äldre eleverna. Kommunens IT-pedagoger och skolutvecklare började diskutera möjligheten för oss att pröva och det var jag som fick chansen. Alla mina elever i åk 1 fick var sin dator – stora laptops som förvarades i ett säkerhetsskåp i skolan. Jag hade fått några datorväskor så möjligheten fanns att få hem datorn under helgen. Eftersom det gått ett tag på terminen innan datorerna kom så hade många av barnen lärt sig läsa och det fanns också barn som ännu inte knäckt koden. En flicka hade så svårt med motorik och hon vägrade att skriva för hand och hon tyckte det var väldigt jobbigt. När så datorerna kom så tog det inte mer än 2 veckor innan denna tös läste flytande och hon tyckte plötsligt att allt blev mycket roligare. Redan från början använde vi datorerna varje dag och i alla ämnen. Barnen lärde sig snabbt, de fotograferade och lärde sig lägga in bilder som de skrev text till. De skrev sagor, räknesagor, dikter och de berättade om vad de lärt sig.

Klassen blev väldigt bra på att samarbeta och det var lugnt i klassrummet- barnen jobbade ofta 2 och 2 och de diskuterade stavning och grammatik med varandra och vi hade väldigt roligt!

Vi hade under denna tiden ofta studiebesök och det var mycket populärt hos barnen, de kände sig stolta och ville gärna berätta för besökarna om vad de lärt sig. De såg också möjligheten att få lite extra hjälp! Besökarna blev imponerade över hur duktiga barnen var vilket fick dem att växa ytterligare! Duktiga barn med stort självförtroende, det är barn som gillar skolan och som presterar bra resultat!

I slutet av åk 3 gjorde dessa barn de nationella proven med alldeles utmärkta resultat. Samtliga elever klarade samtliga delprov med godkänt resultat och de allra flesta hade toppenresultat. Resultatet var ett litet kvitto på att barnen lär sig bättre med hjälp av datorn som ett pedagogiskt redskap!

Nu i höst börjar dessa barn i åk 5 och de är fortfarande lika positiva och studiemotiverade. Flickan som sent lärde sig läsa har fått diagnosen dyslexi, man kan ju bara spekulera i hur det hade gått för henne om hon inte haft sin dator!

I höstas startade jag med en ny etta som också kommer att bli min sista! Nu hade Ale kommuns satsning slagit igenom så alla elever från åk 1 till 4 skulle ha var sin dator och nu var det små sk. Classmates som gällde, datorer med vridbar touchskärm och penna och med kamera och mikrofon. Redan på uppropsdagen var datorerna på plats och barnen fick med sig sin alldeles egna dator hem direkt. Från första dagen har vi under detta läsåret använt datorn och de skrev sagor som de kunde rita till. De lärde sig snabbt att använda datorn alla redskap och de skrev sina sagor i PowerPoint! Första sagan började vi att skriva gemensamt. Det blev 4 gemensamma sidor och sedan var barnen redo att fortsätta sin saga själva. Det har blivit många sagor under detta första år och det tog inte lång tid innan alla barnen lärt sig läsa. Idag läser alla kortare kapitelböcker utan besvär och med stor behållning! De älskar att läsa och de älskar att skriva!

Själva läsinlärningen skiljer sig inte så mycket från det som mina elever födda 1966 gjorde. Vi skriver fortfarande en gemensam text i veckan – inte på blädderblocket men på datorn som visas genom projektorn på våran whiteboard. Vi läser tillsammans och undersöker texten på samma sätt som då och till en början skrev jag ut texten och barnen kunde ringa in ord, bokstäver eller meningar som de kunde läsa eller kände igen. Barnen skriver också sina egna text en gång i veckan, det gör vi i anslutning till den gemensamma texten. Någon kanske väljer att skriva något från den gemensamma texten men de allra flesta väljer att skriva något eget. På samma sätt har jag gjort tidigare också men då för hand vilket innebar att många inte fick så mycket skrivet! Nu är texterna betydligt längre och framförallt mer innehållsrika! Det är så sant det som Arne Trageton säger: ”Det är lättare att skriva än att läsa och det är lättare att skriva på datorn än att skriva för hand” Precis så enkelt är det!!

Det var en av mina 19 elever som kunde läsa när de började ettan ytterligare 2 var på god väg att knäcka koden men några kunde bara ett fåtal bokstäver. Det är alltså en helt vanlig klass som startade i augusti 2011. Av dessa 19 barn finns 4 som pratar ett annat språk hemma och en pojk med diagnosen ADHD med autistiska drag + en grav språkstörning. Dessa barn har lärt sig läsa och skriva och de känner stor arbetsglädje och har ett fantastiskt självförtroende. Pojken med språkstörning kan inte säga alla ljud, men med hjälp av det talande tangentbordet så har han lärt sig läsa. Personalen på habiliteringen är förundrade över hans utveckling! Jag tror att det varit mycket svårare för honom utan sin dator och jag tror definitivt att hans självförtroende varit mindre!

Nu kan vi bara konstatera att blivande klass 2 orange är en fantastisk klass med fantastiska ungar med fantastiska föräldrar och det gör att deras fröken tycker att varje skoldag är en glädjens dag – jag längtar verkligen efter att få träffa dem igen och åter få vara med i deras utveckling!

Tänk att det kan vara så fantastiskt att vara lärare!! Världens allra viktigaste och roligaste jobb!

Vill ni följa oss så har vi en klassblogg. Från den kommer varje barn att få en egen blogg som är länkad från klassbloggen. Det dröjer kanske någon månad innan det är klart så innan dess får ni nöja er med det jag skriver. http://bloggen.ale.se/brittmariehagman

 

Läs också:

Lärartycket 37 Om att lära för livet

Lärartycket 37 Om att lära för livet

Lärartycket är ett viktigt initiativ som gett mig mycket att fundera på. Igår skrev Anna-Lena Larsson om hur hon och hennes elever samarbetar med andra lärare och elever i Europa. Idag är det min tur att ta över stefettpinnen och det gör jag med stor respekt för det sällskap jag befinner mig i.

I fredags var jag på fest med kollegor från den skola jag arbetade på mellan 2000 och 2007. Under kvällen tänkte vi tillbaka tillsammans på den tid då vi var ganska nya i yrket. När vi drack vin och diskuterade pedagogik långt in på morgontimmarna. När vi ville förändra världen, eller i alla fall skolan, eller i alla fall situationen för just våra elever. Vi diskuterade undervisningssätt, delade med oss av lyckade projekt och lektioner, samarbetade både kring elever och ämnen. Jag saknar den tiden ibland.

Det talas mycket om att elever ska lära för livet och det är viktigt. Lika viktigt är det att vi lärare lär för livet. Hela livet. Jag må vara en bra lärare i mina bästa stunder, men jag är inte färdig. Jag vill aldrig bli färdig. Jag hoppas verkligen att jag aldrig får för mig att jag är det. En bra lärare slutar aldrig att utvecklas och jag vill  vara en bra lärare.

Att aldrig bli färdig är kanske det är det bästa och troligen det mest frustrerande med mitt yrke. Nya elever betyder nya utmaningar. Nya utmaningar betyder ny kunskap. Ny kunskap som kan handla om de ämnen jag undervisar och hur de kan läras ut på bästa sätt. Eller ny kunskap som handlar om nya pedagogiska rön, rapporter som rör min vardag och kanske nya tekniska prylar som kan förenkla den eller i alla fall göra den lite roligare.

Jag är en hobbypluggare av rang. Nästan varje termin de senaste åren har jag läst någon universitetskurs på distans. Det betyder att jag förutom min lärarexamen har ett gäng andra poäng. Jag säger inte att det automatiskt gör mig till en bättre lärare, för se så enkelt är det inte, men det betyder att jag lär mig. Att jag utmanar mig själv på samma sätt som jag utmanar mina elever.

Jag tror att det är nyttigt att som lärare vara elev ibland. Det betyder inte att jag aldrig tillåter mig själv att landa och tycka att jag är bra nog. Det handlar istället om att jag av respekt för mina elever och mina kollegor aldrig tillåter mig att landa så mycket att jag fastnar i gamla hjulspår. Det betyder inte heller att jag alltid gör om min undervisning fundamentalt inför varje läsår, men att jag ändrar den utifrån elevernas behov. Det är min skyldighet som lärare.

En bra lärare stannar aldrig. En bra lärare fastnar aldrig. En bra lärare ser varje ny dag som en utmaning. En bra lärare ser till att lära sig saker varje dag av både elever och kollegor. Jag orkar inte alltid vara en bra lärare, men mitt mål är ändå att vara det. Så måste det vara.

Riktigt så bra är jag nämligen inte ännu. Varje dag är inte den mest spännande utmaningen. Varje elev bringar inte bara ren glädje. Men jag har definitivt lärt mig att det är mitt ansvar som lärare att både utmana och tycka om. Det är sällan, troligen aldrig, eleverna som ska förändras. Istället är det jag som aldrig ska tro att det som funkade i en annan grupp automatiskt fungerar i en ny.

Det här med att utnyttja kollegors kunskaper tror jag att fler med mig är dåliga på. Vi talar ofta om att vi skulle dela med oss mer, men istället fastnar vi ofta i en hets som gör att den egna gruppen står i fokus, snarare än att dela med oss till andra. Vi hinner inte alltid lyfta blicken. Tid och strukturer för samarbete är kanske det som behövs mest i skolan idag. Det skulle gynna både eleverna och lärarkåren. Dessutom blir det en bra fortbildning som ser till att vi inte stannar.

Om vi bara kunde få lite arbetsro, lite vila från alla reformer och alla krav på mer eller mindre onödig dokumentation, så hade vi fått tid till en utveckling som gynnar våra elever mer. Först då tror jag att den svenska skolan lyfter. Utveckling och förändring måste nämligen komma inifrån.

Nu lämnar jag över stafettpinnen till en gammal bloggfavorit, nämligen Jacob Möllstam aka Killfröken.

Läs också:

Och så några muntrare saker…

Och så några muntrare saker…

Lärartycket går ut på att lyfta fram det bästa med vårt yrke. Efter att ha läst det här inlägget kanske du tror att mitt jobb är endast elände. Absolut inte. Tvärtom är det både roligt och givande. I bakgrunden finns det jobbiga, men här och nu finns glädjen.

Det var bland annat glädjen som Anne-Marie Körling sökte, men främst kanske den professionelles röst. Inifråntankar, inte spekulationer och tyckande av dem som står utanför.  Hundra röster från lärare i yrket. Mer än 100 till och med.

Camilla Lindskoug är den som organiserar hela härligheten. Hon har valt att inte fokusera på det som är jobbigt eller det som media lyfter fram. Det är inte bara elände. Istället listar hon saker hon tycker är roliga. Saker hon tycker om.

Min lista liknar hennes på många sätt.

Jag tycker om att få en kram av elever efter lov,  på morgonen, eller helt spontant bara för att.

Jag tycker om när de första svenska orden formas av den som nyss har kommit.

Jag tycker om att se hur eleverna hjälper varandra och hur översättningarna går från språk till språk tills alla har förstått.

Jag tycker om att se i elevers ögon när de har förstått. Hur lättade och glada de är.

Jag tycker om att lära mina elever att lära. Att tillsammans med dem finna strategier för utveckling.

Jag tycker om friheten i mitt jobb. Att jag faktiskt har fått ansvaret att forma en undervisning jag tror på, tillsammans med kollegor och ibland tillsammans med eleverna.

Jag tycker om att planera arbetsområden som passar alla elever där de är just nu. Texter de alla kan lära av. Uppgifter de alla kan göra. Det är en utmaning.

Jag tycker om blandning av rutin och nyheter i min vardag.

Jag tycker om att jag lär mig nya saker varje dag, att jag aldrig någonsin blir fullärd.

 

 

Läs också:

Så otroligt mäktigt

Så otroligt mäktigt

100 lärarröster ljuder i bloggvärlden och tecknar förhoppningsvis en bild av skolvärlden som kontrasterar till den svartmålning som media och tyvärr även vår skolminister bidrar till. Bloggstafetten Lärrtycket initierades av Anne-Marie Körling och organiseras av Camilla Lindskoug. En gammal blogg- och twitterkollega och en ny bekantskap. Läs mer om hur det hela gick till här.

Bland de hundra lärarna på listan känner jag igen många av mina twänner i det utvidgade kollegiet. Jag själv har fått plats nummer 36 och mamma Britt-Marie har nummer 92. Jag och hennes kollega Emelie Öhrn (nummer 61) bestämde helt enkelt att hon skulle vara med. Det behövs röster från lärare i olika åldrar och med olika arbetsuppgifter och erfarenhet.

Det ska bli så himla kul att följa stafetten runt i skolvärlden. Alldeles strax ska jag börja läsa inläggen som hittills skrivit och sammanfatta dem lite. Jag har skummat igenom alla, men inte riktigt tagit mig tid att begrunda och kommentera.

Mitt inlägg publiceras strax före skolavslutningen. I mitt huvud börjar orden snurra och snart, snart finns nog i alla fall ett inläggsskelett. Lite prestationsångest får jag allt när jag skriver i så fint sällskap.

 

Och här är namnen på lärare som skriver:

  1. Ann-Marie Körling (iniativtagare)
  2. Kristina Alexanderson
  3. Camilla Lindskoug (organisatör)
  4. Linda Smiths
  5. Katarina Lycken
  6. Petter Bergenstråhle
  7. Anna Kaya
  8. Karin Nygårds
  9. Patricia Diaz
  10. Christina Löfving
  11. Peter Habbe
  12. Ann Hultman Jakobsson
  13. Mats Olsson
  14. Maria Grundström
  15. Fredrik Clausson
  16. Mia Melin
  17. Magdalena Ronnby
  18. Elisabet Landström
  19. Sarah Rombrant
  20. Jens Croneman
  21. Ida Aspviken
  22. Ylva Pettersson
  23. Peter Ellwe
  24. Sanna Wirland
  25. Hanna Stehagen
  26. Magnus Ehinger
  27. Marie Andersson
  28. Karoline Thordson
  29. Markus Tilly
  30. My Zetterman
  31. Karin Sonnerås
  32. Daniel Barker
  33. Hanna
  34. Terese Silverbåge
  35. Anna Lena Larsson
  36. Linda Odén
  37. Jacob Möllstam
  38. Linda Larsson
  39. Mikael Arevius
  40. Morrica
  41. Charlotta Wasteson
  42. Linda Karlsson
  43. Frida Linden
  44. Andreas Odén
  45. Helena von Schanz
  46. Cecilia Nilsson
  47. Anna Östman
  48. Hanna Tjörnhed
  49. Theres Swittgren
  50. Malin Larsson
  51. Annika Haugsöen
  52. Pernilla Weman
  53. Karin Jern Karlsson
  54. Jonas Lindhal
  55. Mr. X
  56. Fröken Backman
  57. Malin Eriksson
  58. Sara
  59. Fredrik Sjöstrand
  60. Adriana Sturesson
  61. Emelie Öhrn
  62. Janna Scheele
  63. Catharina Källgren
  64. Ann Nyström
  65. Louise Guldbrandsson
  66. Ylva Staberg
  67. Ann Löwbeer
  68. Dan Svanbom
  69. Mick Hellgren
  70. Linda Forssén
  71. Malin Lundberg
  72. Johan Lanz
  73. Hadar Nordin
  74. Patrik Glad
  75. Marika Nylund Ek
  76. Ingrid Paulin Rosell
  77. Åsa Klausen
  78. Karin Zarrouk
  79. Björn Kindenberg
  80. Marie Horn
  81. Linda Ekemalm
  82. Jan Lenander
  83. Hulya Basaran
  84. Anna Johansson
  85. Inger @vindelalvan
  86. Birgitta Wikström
  87. Marie Linder
  88. Benita Sjöberg Reuter
  89. Irene Wirdelov
  90. Dagmar Machutta
  91. Sven Järgenstedt
  92. Britt-Marie Hagman
  93. Anna Sköldeborn
  94. Anna Öjehagen
  95. Ulrika Eriksson
  96. Ulrika Jonson
  97. Katarina Trobäck
  98. Louise Callmer
  99. Bertram S. Fridell
  100. Camilla Carlberg

Läs också:

Inget tomt tyckande

Inget tomt tyckande

Anne-Marie Körling. Vad vore bloggvärlden utan henne? Skolvärlden? Världen? Alltid med nya tankar, perspektiv, vinklar. Genom att hon vrider och vänder inspirerar hon mig att göra detsamma.

Nu startar hon ett upprop som hon vill att fler lärare hänger på. Lärartycket där vi som faktiskt finns i skolan varje dag kan ge vår bild. Inget tomt och ogrundat tyckande alltså, utan verkligheten här och nu. Någonstans i skolvärlden.

Men det finns inte bara lärare i skolan och därför finns även Rektortycket. Det är bra.

Läs också: