Igår skrev Cecilia Nilsson om hur roligt det är att vara lärare och glädjen är i fokus även idag.
40 år senare och fortfarande lika roligt – eller rättare sagt roligare!!!
Så skulle man på ett enkelt sätt beskriva mitt yrkesliv som lågstadielärare.
Att bli fröken i skolan har varit min dröm ända sedan jag själv gick i skolan. Min fröken i första och andra klass var dock inte den bästa förebild man kunde ha, hon var nyutbildad men utbildad till att skrämma barn till kunskap. Jag var livrädd och även om inte jag utsattes för hennes ilska så kommer jag inte ihåg att jag kände någon glädje i att gå i skolan. Det blev en ändring när jag började i 3:an och fick en underbar fröken som såg oss barn och som kunde skratta med oss och som fick oss att tycka skolan var fantastisk! Fröken Ingrid har alltid varit min förebild! Jag hoppas att mina elever kommer att se mig som en fröken Ingrid!
Att få mina skolbarn att tycka det är roligt i skolan är det allra viktigaste. När man känner lust och glädje så lär man sig!
Jag har under mina 40 år som lärare träffat 13 omgångar förstaklassare och det har alltid varit en utmaning. När jag hade min första etta var det LTG- metoden som var det allra nyaste – att lära sig läsa på talets grund. Vi skrev gemensamma texter som vi använde i läsinlärningen. Vi letade ord som vi skrev på små lappar och höll under texterna. De första ordet var ”sa”. Barnen tränade också bokstäver och de fick välja vilken bokstav de ville jobba med! Allt material fanns uppkopierat i pärmar som stod i klassrummet! Minns att man stod i kopieringsrummet i flera dagar innan skolstarten! Det fanns inga färdiga bokstavsböcker då!
LTG-metoden höll i sig ganska länge men sedan kom det forskning som visade att man skulle skriva sig till läsning. Jag läste då didaktik på halvfart under några år, det blev både grundläggande didaktik och svenska didaktik. Den uppsats som skulle skrivas i den andra kursen handlade just om att skriva. Min uppsats fick namnet ”Kan det bli poesi?” och mina elever blev världens bästa poeter! Vi skrev dikter som samlades i diktböcker som vi sedan kopierade till föräldrarna som fick betala dyrt för dessa alster!
För 5 år sedan var det dags att läsa igen, specialpedagogik på kvartsfart denna gången och på distans!!
I min klass hade barnen då jobbat mycket med datorer, vi hade 3 stationära datorer i klassrummet och barnen skrev sig till läsning enligt Tragetons idéer och nu var jag på väg att börja med en ny etta. Jag var skolans IT-guide och vi hade hört om spännande projekt i England där varje elev hade var sin dator. One to one började också komma i Sverige men bland de äldre eleverna. Kommunens IT-pedagoger och skolutvecklare började diskutera möjligheten för oss att pröva och det var jag som fick chansen. Alla mina elever i åk 1 fick var sin dator – stora laptops som förvarades i ett säkerhetsskåp i skolan. Jag hade fått några datorväskor så möjligheten fanns att få hem datorn under helgen. Eftersom det gått ett tag på terminen innan datorerna kom så hade många av barnen lärt sig läsa och det fanns också barn som ännu inte knäckt koden. En flicka hade så svårt med motorik och hon vägrade att skriva för hand och hon tyckte det var väldigt jobbigt. När så datorerna kom så tog det inte mer än 2 veckor innan denna tös läste flytande och hon tyckte plötsligt att allt blev mycket roligare. Redan från början använde vi datorerna varje dag och i alla ämnen. Barnen lärde sig snabbt, de fotograferade och lärde sig lägga in bilder som de skrev text till. De skrev sagor, räknesagor, dikter och de berättade om vad de lärt sig.
Klassen blev väldigt bra på att samarbeta och det var lugnt i klassrummet- barnen jobbade ofta 2 och 2 och de diskuterade stavning och grammatik med varandra och vi hade väldigt roligt!
Vi hade under denna tiden ofta studiebesök och det var mycket populärt hos barnen, de kände sig stolta och ville gärna berätta för besökarna om vad de lärt sig. De såg också möjligheten att få lite extra hjälp! Besökarna blev imponerade över hur duktiga barnen var vilket fick dem att växa ytterligare! Duktiga barn med stort självförtroende, det är barn som gillar skolan och som presterar bra resultat!
I slutet av åk 3 gjorde dessa barn de nationella proven med alldeles utmärkta resultat. Samtliga elever klarade samtliga delprov med godkänt resultat och de allra flesta hade toppenresultat. Resultatet var ett litet kvitto på att barnen lär sig bättre med hjälp av datorn som ett pedagogiskt redskap!
Nu i höst börjar dessa barn i åk 5 och de är fortfarande lika positiva och studiemotiverade. Flickan som sent lärde sig läsa har fått diagnosen dyslexi, man kan ju bara spekulera i hur det hade gått för henne om hon inte haft sin dator!
I höstas startade jag med en ny etta som också kommer att bli min sista! Nu hade Ale kommuns satsning slagit igenom så alla elever från åk 1 till 4 skulle ha var sin dator och nu var det små sk. Classmates som gällde, datorer med vridbar touchskärm och penna och med kamera och mikrofon. Redan på uppropsdagen var datorerna på plats och barnen fick med sig sin alldeles egna dator hem direkt. Från första dagen har vi under detta läsåret använt datorn och de skrev sagor som de kunde rita till. De lärde sig snabbt att använda datorn alla redskap och de skrev sina sagor i PowerPoint! Första sagan började vi att skriva gemensamt. Det blev 4 gemensamma sidor och sedan var barnen redo att fortsätta sin saga själva. Det har blivit många sagor under detta första år och det tog inte lång tid innan alla barnen lärt sig läsa. Idag läser alla kortare kapitelböcker utan besvär och med stor behållning! De älskar att läsa och de älskar att skriva!
Själva läsinlärningen skiljer sig inte så mycket från det som mina elever födda 1966 gjorde. Vi skriver fortfarande en gemensam text i veckan – inte på blädderblocket men på datorn som visas genom projektorn på våran whiteboard. Vi läser tillsammans och undersöker texten på samma sätt som då och till en början skrev jag ut texten och barnen kunde ringa in ord, bokstäver eller meningar som de kunde läsa eller kände igen. Barnen skriver också sina egna text en gång i veckan, det gör vi i anslutning till den gemensamma texten. Någon kanske väljer att skriva något från den gemensamma texten men de allra flesta väljer att skriva något eget. På samma sätt har jag gjort tidigare också men då för hand vilket innebar att många inte fick så mycket skrivet! Nu är texterna betydligt längre och framförallt mer innehållsrika! Det är så sant det som Arne Trageton säger: ”Det är lättare att skriva än att läsa och det är lättare att skriva på datorn än att skriva för hand” Precis så enkelt är det!!
Det var en av mina 19 elever som kunde läsa när de började ettan ytterligare 2 var på god väg att knäcka koden men några kunde bara ett fåtal bokstäver. Det är alltså en helt vanlig klass som startade i augusti 2011. Av dessa 19 barn finns 4 som pratar ett annat språk hemma och en pojk med diagnosen ADHD med autistiska drag + en grav språkstörning. Dessa barn har lärt sig läsa och skriva och de känner stor arbetsglädje och har ett fantastiskt självförtroende. Pojken med språkstörning kan inte säga alla ljud, men med hjälp av det talande tangentbordet så har han lärt sig läsa. Personalen på habiliteringen är förundrade över hans utveckling! Jag tror att det varit mycket svårare för honom utan sin dator och jag tror definitivt att hans självförtroende varit mindre!
Nu kan vi bara konstatera att blivande klass 2 orange är en fantastisk klass med fantastiska ungar med fantastiska föräldrar och det gör att deras fröken tycker att varje skoldag är en glädjens dag – jag längtar verkligen efter att få träffa dem igen och åter få vara med i deras utveckling!
Tänk att det kan vara så fantastiskt att vara lärare!! Världens allra viktigaste och roligaste jobb!
Vill ni följa oss så har vi en klassblogg. Från den kommer varje barn att få en egen blogg som är länkad från klassbloggen. Det dröjer kanske någon månad innan det är klart så innan dess får ni nöja er med det jag skriver. http://bloggen.ale.se/brittmariehagman