Tag Archives: Lärarutbildningen

Hur ökar vi statusen?

Hur ökar vi statusen?

Aftonbladet talar om en ”läsarstorm” där läsarna tydligt menar att kommunerna inte borde få driva skolor. Är ett förstatligande av skolan nödvändigt eller till och med oundvikligt. Mitt faktiskt väldigt genomtänkta svar är, det beror på.

Maciej Zaremba skyller allt elände på kommunaliseringen av skolan. LR kämpar hårt för ett förstatligande som de menar är enda sättet att garantera en likvärdig utbildning. Det är möjligt att det är så, men jag lutar ändå mer åt att det inte är så enkelt att en statlig skola automatiskt blir en bra sådan.

Det behövs likvärdighet, vilket både innebär en säkerhet för eleven med en undervisning som håller hög nivå och betyg som är rättvisa. Det innebär också att lärarnas arbetsbörda ses över och jämnas ut. Det har alltid varit kontroversiellt att säga att olika lärare kanske inte har samma arbetsbörda. Däremot kanske inte en automatiskt arbetar mindre än en annan för att de undervisar i olika ämnen. En tydligare tjänstebeskrivning behövs för alla som arbetar inom skolan.

Jag har till exempel få elever, vilket betyder att jag sällan sitter med de gigantiska högar av arbeten som höll på att knäcka mig då jag undervisade i svenska och so i år 7-9. Till saken hör också att min erfarenhet lärt mig att konstruera uppgifter som prioriterar kvalitet snarare än kvantitet. Mina elever kräver dock en mycket individualiserad undervisning och får den också. Mycket av min tid går åt till att planera och genomföra en undervisning som ska passa både den som är nyanländ och den som snart kommer att nå betyg i svenska som andraspråk för år 9.

För att höja statusen bör alla lärare få en arbetssituation där de faktiskt hinner göra ett bra jobb. Förr fanns ett mått på undervisningsskyldighet, men jag tror inte att ett återinförande automatiskt förbättrar situationen. Istället behöver varje lärares arbetssituation tydliggöras. Att undervisningstiden ständigt ökar är självklart något som inte höjer statusen.

Alla lärare som arbetar i skolan ska vara behöriga för det de arbetar med. Det är så grundläggande och så självklart, men ack så svårt. När lärarutbildningen hela tiden kritiseras får det till följd att många ser utbildningen som meningslös. Att de år lärare tillbringat på universitet är meningslösa. När jag kom in på grundskollärarutbildningen hösten 1994 krävdes det 4,8 i betyg eller 1,8 på högskoleprovet. Nu finns det en lärarutbildning överallt och kraven att komma in är inte höga. Nu tror jag att de som har höga betyg automatiskt blir de bästa lärarna, men när det gäller status har det betydelse. Svårt att komma in, ja då är det en bra utbildning och får därmed högre status.

Ärligt talat förstår jag inte vad det är för utbildning som Jan Björklund tror sig kunna skapa. Ingen lärarutbildning i världen kommer att spotta ut kompletta lärare. Behöriga lärare definitivt, men utan den erfarenhet som behövs för att verkligen bli lärare. Så måste det få vara. De nyutbildade ska få bra tjänster, kanske de bästa och på pappret de enklaste. Inte som nu de klasser som ingen vill ha. En bra ”inskolning” av nya lärare ger status, liksom en genomtänkt lärarutbildning som faktiskt inte ändras vart och vartannat år.

Jag vill inte ha in en enda obehörig vikarie i skolan. Att obehöriga inte ska fastanställas är en självklarhet, men bort även med sk. ”springvikarier” som kan vara 19-åringar som just tagit studenten. Det är inte okej och ger en bild av att vem som helst kan vara lärare.

Kanske är lärarlegitimation lösningen, men jag är inte övertygad. Det känns mer som en onödigt dyr process. Vi har redan examensbevis, räcker inte det?

Och så lönen. Det går inte att komma runt lönen. Med tanke på utbildningslängd och det ansvar vi faktiskt har borde lönen upp rejält. Det snackas mycket om löner, men det händer i princip ingenting. Istället fortsätter civilingenjörer och civilekonomer uppåt, medan lärarna står och stampar. 1,5% blir årets löneökning. Det ger inte direkt några topplöner.

Om förstatligande av skolan är nödvändigt för att lärarnas status och lön ska höjas är jag för det, men jag tycker att det är lite naivt att tro att en sådan reform automatiskt löser allt.

Läs också:

Den kompletta läraren

Den kompletta läraren

Lärarutbildningen ska göras om för jag vet inte vilken gång i ordningen.  När jag läste valde man mellan 1-7, 4-9 och gymnasielärare. Ett ingångsämne var också bestämt och min inriktning var sv/XX 4-9. För att komma in i Göteborg krävdes då 4,8 i dåtidens betyg. Själv hade jag bara 4,5 och kom därför in på mitt högskoleprov.

Hur ser det ut idag? Platserna är fler, intagningskraven fler och det verkar ibland som om lärarutbildningen blir en nödlösning för den som inte riktigt vet vad han eller hon ska bli. Nu vet jag inte om detta ger sämre lärare, redan då jag studerade fanns en del som kanske borde valt något annat, men någon betydelse torde de låga intagningskraven ha.

Redan på min tid (994-1998) hördes klagomål på utbildningen i stil med ”det går att klara kursen utan att läsa kurslitteraturen”. Någonting som inte testade behövde man således inte läsa. Katastrofalt om du frågar mig. Inte att det inte fanns tentafrågor på alla kapitel i alla kursböcker, utan att vuxna människor läser för en tenta och inte för sitt framtida yrke.

Hur ser det ut idag då det klagas på lärarutbildningen? Jo det talas om att det kontrolleras för lite och att ingen lär studenterna allt de behöver kunna. Som om studenten vore ett kärl som skulle fyllas av kunskap. Jag känner ige den tanken, det låter lite som de skoltrötta eleverna jag ibland stöter på. Lär mig, visa mig, men ställ inga krav på att jag ska anstränga mig själv.

Jag är övertygad om att det är omöjligt att konstruera en lärarutbildning som spottar ut fullärda, kompetenta lärare efter x antal år. Likaväl som en civilingenjör eller civilekonom eller sjuksköterska inte kan klara sig utan internutbildning och/eller handledning gör en nyutexaminerad lärare det.

När jag fick mitt första jobb visades jag runt, fick ett schema och sedan var det bara att köra. Inget skrivbord, inget direkt arbetslag. Ingen hann egentligen hjälpa mig och jag gjorde så gott jag kunde. Mycket gick bra, men självklart gjorde jag misstag.

Jämför då med jobb nummer två där jag fick en planering av läraren jag skulle vikariera för, material som han använt tidigare, ett skrivbord i ett arbetsrum med skolans alla so-lärare och en kollega som mer än gärna planerade undervisningen tillsammans med mig. Då började jag utvecklas till att bli en mycket mer kompetent lärare.

På arbetsplats nummer tre, där jag sedan stannade i sju år, var vi ett tiotal relativt nyutexaminerade lärare som anställdes samtidigt. Det innebar att vi hittade styrka i varandra, men också att vi mötte ett massivt motstånd när vi presenterade våra idéer från de äldre kollegor som tyckte att de redan prövat, att det inte funkat och att det sätt de arbetade på nu fungerade bra.

Jag tror inte att detta är ett ovanligt scenario som till stor del beror på att få rektorer hinner vara pedagogiska ledare. Nu när jag börjar bli gammal och grå känner jag mig säkrare på hur min undervisning bör se ut och kanske var det vad mina mer erfara kollegor ville förmedla på ett lite underligt sätt.

När blir du komplett som lärare? Aldrig är det spontana svaret, men med stöd från en mentor, kollegor och chefer kan vägen från det nya och osäkra till det säkra och kompetenta gå snabbare och dessutom förhoppningsvis vara mindre smärtsam. Många av de som blev färdiga lärare samtidigt som jag har för länge sedan lämnat skolans värld. De klarade sig inte förbi den hårda och ensamma tiden som nyutexaminerad.

 

Läs också: