Tag Archives: Läraryrket

Mot grundskolan

Mot grundskolan

Jag varslades från min tjänst på gymnasiets introduktionsprogram för ungefär en månads sedan enligt principen ”sist in först ut”.  Nu har jag fått ett jobberbjudande som gör mig kluven. Det är ett helt okej jobb, men jag har valet mellan att bli uppsagd från min tillsvidaretjänst och istället få ett vikariat på ett år, eller att helt enkelt bli uppsagt utan något erbjudande alls om nytt jobb.

Jag pratade med min chef igår och hennes spontana reaktion var att det är en av de bästa grundskolorna i kommunen och att det säkert ordnar sig om ett år. Hon sa också att hon skulle ringa och gratulera rektorn till en fantastisk rekrytering, om jag nu bestämde mig för att tacka ja.

En liten identitetskris blir det helt klart att inte längre undervisa i svenska som andraspråk, som har varit mitt huvudämne de senaste fem åren. Jag har varit med och bygga upp verksamheten och det är tråkigt att lämna den. Ännu tråkigare är att mina timmar troligen inte kommer att kunna ersättas av min enda behöriga kollega, vilket betyder att elever med rätt till svenska som andraspråk får en obehörig lärare. Sådant tas inte hänsyn till i varselprocessen.

Men grundskolan kan vara både bra och kul ett tag. Elever som faktiskt inte bara kämpar mot ett E långt bort i horisonten. Jag kommer att tacka ja och jag tror att det blir bra. Förhoppningsvis kan jag komma tillbaka till gymnasiet om några år med nya erfarenheter.

Läs också:

Mycket snack och lite verkstad

Mycket snack och lite verkstad

Det är trevligt att läsa texter som den av Peter Wolodarski som trycker på vikten av att satsa på lärarna. Jag håller dock inte med honom om att formell behörighet inte skulle vara viktigt, trots att just det fall han beskriver låter lite halvknäppt. Vi får inte tumma på behörigheten och ställa obehöriga och begåvade lärare mot behöriga som har 0.1 på högskoleprovet. Riktigt så svart-vitt är det knappast. Om det funnits en lärarlegitimation just nu hade jag till exempel kunnat hävda behörighet som skäl för att inte varslas, istället för att kollegor med lärarexamen, men behörighet i andra ämnen, ska ta över mina elever.

Det som också är sorgligt är att min arbetsplats blir av med de flesta lärare under 40 om alla de som varslats faktiskt får gå. Att skolan inte är bättre än det senaste årets budget. Att det inte finns en stabilare satsning på skolan än så. Som det ser ut på det program där jag arbetar får vi fler elever, men två lärare ska ändå bort. Då talar vi om de elever som behöver mest stöd. Vi behöver göra grupperna större. En kortsiktig ”lösning”.

Som Wolodarski skriver måste partierna enas över blockgränserna och verkligen fundera över vilken skola vi ska ha i Sverige. Och då vill jag gärna att de faktiskt diskuterar riktiga saker, som lärarnas och elevernas arbetsmiljö, inte huruvida det ska vara betyg i sexan, fyran eller trean. Problemet med skolpolitiken de senaste åren är att det genomförs en massa ogenomtänkta reformer utan att någon verkar ha koll på helheten. Nu jobbar lärare mer, eleverna mår sämre och lär sig mindre och det sparas i skolan istället för att satsas.

Det som gör mig ledsen är att det pratas så mycket om satsningar på skolan och lärarna och sedan handlar verkligheten bara om att skolorna utgör så stor del av den kommunala budgeten att det är där det sparas. Det behöver styras med hela handen från statligt håll och då menar jag inte Björklunds tafatta försök, utan ett stabil överenskommelse som vi kan bygga framtidens skola utifrån.

Läs också:

Fokus på det positiva

Fokus på det positiva

Vårterminen 2013 inleddes idag med en studiedag för oss lärare. Först berättade min chef och två kollegor om sin resa till Bangladesh, mycket intressant. Möte och sedan trevlig lunch med trevliga kollegor följt av lite egen tid där jag i alla fall hann avsluta det jag borde gjort i december. Kanske inte så dumt att diskutera betyg och vad som behöver utvecklas under våren nu istället. En nystart kan vara bra för alla.

Första veckorna kommer mina elever i svenska som andraspråk att träna inför NP som ligger v.6. I år får texthäftet inte förberedas, men vi ska tillsammans läsa olika sorters texter, kanske några från tidigare NP, och försöka komma fram till bra strategier för att läsa texter på olika sätt.

I engelska var målet i höstas att få gruppen att bli trygg så att eleverna vågade börja prata. Vi har kommit en bit på väg.

Jag försöker att inte tänka på allt jag inte hunnit och hur långt det är kvar för många elever innan de når betyg. Jag försöker istället fokusera på det som är bra. Att jag har härliga kollegor, elever som jag ser fram emot att träffa i morgon och därmed ett jobb som jag trivs med trots att jag just nu får acceptera att jag inte kan varken trolla eller klona mig.

Jag bestämmer att det blir en bra termin!

Läs också:

Är detta ett första steg mot förändring?

Är detta ett första steg mot förändring?

Tio procent mer till lärarna är inte hisnande dyrt. Det skulle kosta omkring fem miljarder, lite mindre än den sänkta restaurangmomsen på 5,4 miljarder. Det starkt ifrågasatta sista steget i sänkningen av bolagsskatterna – från 24 till 22 procent – beräknas till 7,6 miljarder. Den senare motsvarar ganska jämnt 15 procent i höjning för lärarna. Rimligtvis borde ett lärarlyft vara betydligt mer angeläget för samhällsekonomin.

 

Läs hela artikeln på DNDebatt

Läs också:

Inte överraskande, men ändå…

Inte överraskande, men ändå…

Ett avtal som visserligen ger lite i år, men sedan inte mycket. Ska vi vara nöjda med det? Jag är skeptisk. Speciellt till de osäkra åren då ingen procentsats finns. Att det skulle leda till att kommunerna helt plötsligt uppvärderar lärarna och ger dem en massa pengar kan inte någon ens hoppas på.

Jag vill veta vad avtalet innebär i övrigt, i praktiken. Just nu känner jag mig mest uppgiven. Funderar också på om det inte är så att facket behöver mig mer än jag behöver dem.

 

Läs också:

Hur talar vi om läraryrket?

Hur talar vi om läraryrket?

Läste Sven Järgerstedts inlägg och blev inspirerad att skriva en replik. Skulle jag rekommendera andra att välja mitt yrke? Ja och nej. Jag vill hävda att jag väldigt ofta har världens bästa jobb. Jag har turen att ha fantastiska kollegor och fina elever. Mina elever har ofta haft det tufft, men responsen jag får av dem är spontan och varm. Så många skratt och så många kramar.

Jag älskar att planera och genomföra lektioner där eleverna lär sig och utvecklas. Jag tycker om att tillsammans med dem tydliggöra kunskapsutveckling. Det är något av det mest spännande och givande man kan syssla med. En lyckad lektion ger definitivt energi, inte bara till mig utan förhoppningsvis också till eleverna.

Den här veckan fick  alla mina elever en dator. Att se de helt nyanlända ta emot sin dator med glädje och stolthet. Höra deras skratt när de satte igång den. Underbart. Samtidigt är det mitt ansvar att springa med dem till datatekniker, se till att alla kontrakt blir underskrivna och inte minst översatta. Många samtal och många timmar som går åt till saker som knappast är egentliga lärarsysslor.

Där har du mitt jobb i ett nötskal. Lektioner och planering i alla ära, men det är inte det jag ägnar större delen av veckorna åt. I perioder är det mest dokumentation och en hel del bärande av lådor. Läraren är något av en allt-i-allo och visst finns det en viss charm i det, men kanske är det lite bortkastade pengar.

Jag har löjligt många högskolepoäng. Förutom min utbildning på 4,5 år har jag läst ett år engelska, en termin religion respektive geografi på kvällstid, ett år svenska som andraspråk eller egentligen två år på halvtid och nu lärarlyftet för att få gymnasiebehörighet i svenska. För mig är det inte okej att som lärare klaga över att man inte får någon fortbildning. Man får inte mycket som lärare. Man fixar det själv. Det är den bistra verkligheten.

Och så lönen då. Jo den är väl ett kapitel för sig. Jag ligger förhållandevis bra till om man jämför och det brukar vara ett argument under lönesamtalen. Inte okej. Nu brukar jag inte tänka så mycket på lönen än just i lönesättningstider, men visst är det rätt illa att lärare inte värderas högre?

Det finns många fördelar med läraryrket och det är därför jag fortfarande tycker att mitt jobb är ett av de bästa. Den dagen nackdelarna överväger kommer jag att byta yrke och de som redan gjort det tillhör knappast de sämsta inom lärarkåren, utan tvärtom är det de bästa som försvinner. Det är en fara inte bara för skolan, utan för Sverige. Det tål att tänkas på.

 

Läs också:

Och så några muntrare saker…

Och så några muntrare saker…

Lärartycket går ut på att lyfta fram det bästa med vårt yrke. Efter att ha läst det här inlägget kanske du tror att mitt jobb är endast elände. Absolut inte. Tvärtom är det både roligt och givande. I bakgrunden finns det jobbiga, men här och nu finns glädjen.

Det var bland annat glädjen som Anne-Marie Körling sökte, men främst kanske den professionelles röst. Inifråntankar, inte spekulationer och tyckande av dem som står utanför.  Hundra röster från lärare i yrket. Mer än 100 till och med.

Camilla Lindskoug är den som organiserar hela härligheten. Hon har valt att inte fokusera på det som är jobbigt eller det som media lyfter fram. Det är inte bara elände. Istället listar hon saker hon tycker är roliga. Saker hon tycker om.

Min lista liknar hennes på många sätt.

Jag tycker om att få en kram av elever efter lov,  på morgonen, eller helt spontant bara för att.

Jag tycker om när de första svenska orden formas av den som nyss har kommit.

Jag tycker om att se hur eleverna hjälper varandra och hur översättningarna går från språk till språk tills alla har förstått.

Jag tycker om att se i elevers ögon när de har förstått. Hur lättade och glada de är.

Jag tycker om att lära mina elever att lära. Att tillsammans med dem finna strategier för utveckling.

Jag tycker om friheten i mitt jobb. Att jag faktiskt har fått ansvaret att forma en undervisning jag tror på, tillsammans med kollegor och ibland tillsammans med eleverna.

Jag tycker om att planera arbetsområden som passar alla elever där de är just nu. Texter de alla kan lära av. Uppgifter de alla kan göra. Det är en utmaning.

Jag tycker om blandning av rutin och nyheter i min vardag.

Jag tycker om att jag lär mig nya saker varje dag, att jag aldrig någonsin blir fullärd.

 

 

Läs också:

Är det inte lite sorgligt ändå?

Är det inte lite sorgligt ändå?

Lärare är lata, gnälliga och inkompetenta. De är dessutom helt onödiga då det finns internet och troligen oförmögna att strukturera sitt arbete som egentligen inte alls är påfrestande. Det vet ju alla.

I ett öppet brev till skolminister Jan Björklund beskriver en lärare sin situation och då brevet omskrivs i tidningen blir reaktionerna som ovan. Hur kommer vi ifrån det? Troligen går det inte, då alla självklart är sig själv närmast och aldrig kommer att unna andra en förbättring. Att lärare är så många, så uppmärksammade och i många fall, så svartmålade, bidrar säkert till uppfattningen.

Om nu ”alla andra” jobbar mer än lärare och tjänar mindre, dessutom med samma längd på högskoleutbildningen är det definitivt något som är otroligt fel i samhället. Då borde fler yrkesgrupper uppmärksammas. Jag har dock svårt att tro att det är så. Ja, många jobbar säkert mer, jag vet många men de tjänar helt klart bättre, få av dem har också studieskulder likt mina. Andra har (valt?) att ha egna företag och jobbar galet mycket. Andra tjänar mindre, jobbar fler veckor per år, men har inget jobb hemma när arbetsdagen är slut. Märk väl fler veckor, inte fler timmar.

Jag har valt mitt yrke själv och tycker att jag har ett bra jobb. Jag gick en intressant utbildning, har fördjupat mig i ämnen som jag älskar och jag har både fantastiska kollegor och elever. I år dessutom en nygammal och väldigt bra chef. Jag har tur. Nackdelen är att jobbet aldrig tar slut och att jobb och fritid glider in i varandra.

Är det inte lite sorgligt att det i samhället finns ett sådant förakt mot lärare? Vad har vi gjort för att förtjäna det? Min enda upplevelse av en otrevlig och inkompetent läkare gör inte att jag föraktar alla läkare, det faktum att jag ibland fått med mig en dålig vara hem från affären gör inte att jag kallar alla som jobbar i alla mataffärer för varken lata eller inkomptenta. Samtidigt finns en bitterhet mot skolan som säkert kan förklaras med den arbetssituation som lärarna har. Utbrända och stressade lärare i skolor utan resurser kan inte ta hand om eleverna på bästa sätt. Resultatet blir att föraktet ständigt ökar. Dags att vända trenden kanske?

Dags också att de utlovade förbättringarna för lärare verkligen görs, så att vi inte behöver dra det här varv på varv på varv och uppfattas som ännu gnälligare. Björklund lovar, eller ska jag säga rekommenderar, satsningar men lämnar ansvaret till kommunerna. Och då vet vi ju hur det går.

Läs också:

Om jag orkar…

Om jag orkar…

Jag tycker verkligen om mitt jobb. Att vara lärare är fantastiskt på många sätt och jag lär mig något nytt varje dag. Tyvärr är läraryrket också ett yrke med låg status, låg lön i förhållande till utbildningslängd och ett yrke som alla tycker sig ha rätt att hacka på. Ganska ofta känner jag mig färdig att ge upp. Det tycks och tänks från alla håll och kanter, men slutsatsen blir antingen att lärare är lata och egentligen sitter på arslet hela dagarna, eller att lärare är värda en högre lön, men inga reella svar på hur detta ska ske.

Verkligheten är att min löneökning, som jag får vet i lönesamtalet på torsdag, inte kommer att ge många kronor i plånboken.

Nu är lön kanske inte det viktigaste för att jag ska må bra, då är arbetsmiljön tusen gånger bättre, men lönen signalerar ändå någonting. Den kanske gör det värt att fortsätta göra ett riktigt bra jobb trots att både kropp och själ inte sällan protesterar.

Vårens sista månader går alltid i en dimma. Om inte februarilovet och påsklovet funnits att jobba ikapp på och kanske tanka lite energi skulle jag aldrig överlevt. Att kalla det lov är ett hån.

Nu piper öronen, hjärnan är så borta när jag kommer hem att jag knappt kan tänka, inte sällan är jag så uppe i varv att jag har svårt att sova och detta trots att tröttheten är överväldigande.

Några veckor till. Sedan kan jag återhämta mig så att jag orkar ett år till. Kanske.

Jag älskar mitt jobb, men det sliter något förbannat. Jag älskar mina elever, tycker att jag har världens roligaste jobb, men jag vet ärligt talat inte hur länge jag ska orka.

Jag vill inte välja mellan lön eller arbetsmiljö. Båda sakerna behöver förbättras. Jag vill vara lärare länge till. Om jag orkar. För vet ni, jag är en väldigt bra lärare. Jag är bara dålig på att sluta jobba för eleverna för att min arbetstid råkar vara slut.

Dilemmat med läraryrket är att man aldrig blir färdig. Det är tjusningen och förbannelsen. Så länge jag rår över förändringarna och hinner med i svängarna är det okej. Men är det inte ärligt talat så att en hel del arbetsuppgifter som vi lägger mycket tid på är ganska onödiga?

Om någon ska vilja bli lärare och om någon ska orka fortsätta att vara det måste mycket förändras gällande lärares arbetssituation och status. Nu. Snart kan det vara försent.

Läs också:

Hur ökar vi statusen?

Hur ökar vi statusen?

Aftonbladet talar om en ”läsarstorm” där läsarna tydligt menar att kommunerna inte borde få driva skolor. Är ett förstatligande av skolan nödvändigt eller till och med oundvikligt. Mitt faktiskt väldigt genomtänkta svar är, det beror på.

Maciej Zaremba skyller allt elände på kommunaliseringen av skolan. LR kämpar hårt för ett förstatligande som de menar är enda sättet att garantera en likvärdig utbildning. Det är möjligt att det är så, men jag lutar ändå mer åt att det inte är så enkelt att en statlig skola automatiskt blir en bra sådan.

Det behövs likvärdighet, vilket både innebär en säkerhet för eleven med en undervisning som håller hög nivå och betyg som är rättvisa. Det innebär också att lärarnas arbetsbörda ses över och jämnas ut. Det har alltid varit kontroversiellt att säga att olika lärare kanske inte har samma arbetsbörda. Däremot kanske inte en automatiskt arbetar mindre än en annan för att de undervisar i olika ämnen. En tydligare tjänstebeskrivning behövs för alla som arbetar inom skolan.

Jag har till exempel få elever, vilket betyder att jag sällan sitter med de gigantiska högar av arbeten som höll på att knäcka mig då jag undervisade i svenska och so i år 7-9. Till saken hör också att min erfarenhet lärt mig att konstruera uppgifter som prioriterar kvalitet snarare än kvantitet. Mina elever kräver dock en mycket individualiserad undervisning och får den också. Mycket av min tid går åt till att planera och genomföra en undervisning som ska passa både den som är nyanländ och den som snart kommer att nå betyg i svenska som andraspråk för år 9.

För att höja statusen bör alla lärare få en arbetssituation där de faktiskt hinner göra ett bra jobb. Förr fanns ett mått på undervisningsskyldighet, men jag tror inte att ett återinförande automatiskt förbättrar situationen. Istället behöver varje lärares arbetssituation tydliggöras. Att undervisningstiden ständigt ökar är självklart något som inte höjer statusen.

Alla lärare som arbetar i skolan ska vara behöriga för det de arbetar med. Det är så grundläggande och så självklart, men ack så svårt. När lärarutbildningen hela tiden kritiseras får det till följd att många ser utbildningen som meningslös. Att de år lärare tillbringat på universitet är meningslösa. När jag kom in på grundskollärarutbildningen hösten 1994 krävdes det 4,8 i betyg eller 1,8 på högskoleprovet. Nu finns det en lärarutbildning överallt och kraven att komma in är inte höga. Nu tror jag att de som har höga betyg automatiskt blir de bästa lärarna, men när det gäller status har det betydelse. Svårt att komma in, ja då är det en bra utbildning och får därmed högre status.

Ärligt talat förstår jag inte vad det är för utbildning som Jan Björklund tror sig kunna skapa. Ingen lärarutbildning i världen kommer att spotta ut kompletta lärare. Behöriga lärare definitivt, men utan den erfarenhet som behövs för att verkligen bli lärare. Så måste det få vara. De nyutbildade ska få bra tjänster, kanske de bästa och på pappret de enklaste. Inte som nu de klasser som ingen vill ha. En bra ”inskolning” av nya lärare ger status, liksom en genomtänkt lärarutbildning som faktiskt inte ändras vart och vartannat år.

Jag vill inte ha in en enda obehörig vikarie i skolan. Att obehöriga inte ska fastanställas är en självklarhet, men bort även med sk. ”springvikarier” som kan vara 19-åringar som just tagit studenten. Det är inte okej och ger en bild av att vem som helst kan vara lärare.

Kanske är lärarlegitimation lösningen, men jag är inte övertygad. Det känns mer som en onödigt dyr process. Vi har redan examensbevis, räcker inte det?

Och så lönen. Det går inte att komma runt lönen. Med tanke på utbildningslängd och det ansvar vi faktiskt har borde lönen upp rejält. Det snackas mycket om löner, men det händer i princip ingenting. Istället fortsätter civilingenjörer och civilekonomer uppåt, medan lärarna står och stampar. 1,5% blir årets löneökning. Det ger inte direkt några topplöner.

Om förstatligande av skolan är nödvändigt för att lärarnas status och lön ska höjas är jag för det, men jag tycker att det är lite naivt att tro att en sådan reform automatiskt löser allt.

Läs också: