Inspirerad av Karin Berg var jag tvungen att testa Video Scribe. Jag använde appen och det var lite pilligt, men kul. Helt perfekt blev den första filmen självklart inte, men den borde gå att använda.
Ett tips är att titta på Sparkols tutorial-movies innan du börjar skapa själv. I alla fall den första som finns här.
Var åttonde lärare under 40 har inte läst någon skönlitterär bok alls det senaste året. Oavsett vilket ämne den läraren har är det beklagligt. Kanske inte en katastrof, men helt klart mycket beklagligt. Det jag undrar är om dessa lärare läser andra saker, t.ex. aktuell skolforskning, publikationer från Skolverket, facklitteratur gällande sitt ämne eller pedagogik/metodik i allmänhet. Om de gör det kan jag förlåta dem lite, men gör de inte ens det tycker jag att det är en smärre katastrof.
För mig är läsning en mycket viktig del av livet. Jag läser massor, både för att hänga med i vad som är aktuellt i forskning om utbildning men självklart också för ren underhållning.Jag läser facklitteratur och skönlitteratur för både unga och gamla. Jag läser på svenska och som engelsklärare läser jag också självklart på engelska.
För mig är det en självklarhet att jag som lärare i svenska, engelska och svenska som andraspråk läser skönlitteratur. Att som lärare läsa böcker för unga borde vara självklart. Att inte bara använda böcker som förr fungerade, utan faktiskt bemöda sig med att hitta böcker, nya eller gamla, som passar perfekt för en viss grupp eller en viss elev.
Endast fyra av tio lärare läser fler än fyra böcker per år. Det betyder att långt ifrån alla lärare som undervisar i svenska eller svenska som andraspråk läser ens fyra böcker om året. Det betyder också att de lärare som undervisar i engelska inte gör det. Det betyder att lärare som undervisar i SO-ämnen eller NO-ämnen inte läser fler böcker om året. I förlängningen innebär det att dessa lärares elever troligen inte får möta god och aktuell litteratur i skolan.
Skönlitteratur kan öka förståelsen i alla ämnen. All fakta kan levandegöras med hjälp av fiktion. Då duger det inte med att oreflekterat välja böcker som ”alltid har funkat förut”.
Mina elever må tycka att jag är galen som läser flera böcker i veckan, men de uppskattar att få låna en bok av mig som jag läst och tror ska passa dem perfekt. För att kunna locka eleverna till läsning måste läsningen vara lockande för läraren själv. För att entusiasmera eleverna måste läraren själv känna entusiasm. Ungdomar läser allt sämre. Det är en katastrof om deras lärare också gör det. Speciellt med tanke på att alla lärare är språklärare enligt vår nya läroplan. Det här duger inte.
Jag har två söner. Den äldste fyller sju i sommar och har just lärt sig läsa. Den yngste är snart 5,5 och helt ointresserad av allt som har med bokstäver att göra. Möjligen skriver han sitt namn om han måste, men knappt det. Däremot har de båda ett stort intresse av att läsa sig nya saker, älskar att bli lästa för och räknar riktigt bra. De är nyfikna och det är bra.
Som mamma och svensklärare försöker jag undvika att pressa dem. Jag tänker att de kommer att lära sig utmärkt utan att jag tjatar på dem. Det lämnar jag till lärarna i skolan. Och läxor, ja det kommer jag självklart att hjälpa dem med, men än så länge har de inga.
Nu har jag märkt att de omkring mig som har barn i samma ålder gör lite olika. Olika är bra, men jag anar en tendens som skrämmer lite. De som har döttrar lyfter oftare fram hur de läser och skriver hemma tillsammans och hur viktigt det är att de lär sig ordentligt innan de börjar skolan. De som har söner tänker sällan likadant. Alla blir lästa för, men alla uppmuntras inte att läsa, räkna eller skriva hemma. Eller uppmuntras är kanske fel ord, tvinga också, men någonstans däremellan.
Jag uppmuntrar mina ungar till allt detta, men på deras initiativ. Kanske är det inte tillräckligt. Min rädsla för att de ska bli prestationsprinsar finns dock i bakhuvudet. Jag vill att deras nyfikenhet ska leva och är livrädd för att de ska tro att de måste vara duktiga för att vara bra.
Kanske är oron obefogad. Finns uttrycket prestationsprinsar ens? Och varför är det så gott om prestationsprinsessor? Behandlar vi våra barn olika från början, eller är det bara jag som tycker mig se det? Lär vi våra söner att undvika att plugga och bara gå på lust?
Jag gillar inte press och tvång och hoppas verkligen att jag skulle ha samma avslappnade stil mot en dotter. Jag är dock medveten om hur lätt jag skulle ha för att att trilla dit. Jag är nära nu med. Idag lånade jag till exempel lättlästa böcker till storebror om han skulle känna för att läsa och lillebror har nästan fastnat i bokstavsappen Ordens magi med talsyntes.
Inget tvång, men möjligheterna finns. Jag tror det räcker. Vad tror du?
Det går sakta med säkert framåt med vår gemensamma läsning av Sms från Soppero av Ann-Helén Laestadius, som jag tidigare skrivit om här. Vi kommer inte att hinna läsa ut hela boken innan onsdag då författaren kommer på besök, men eleverna har ändå fått med sig en hel del redan, så det känns okej.
Den här veckan har vi valt att låta eleverna jobba ganska mycket själva, men de har också fått läsa högt en och en för oss lärare. Då har vi närläst texten och pratat om alla okända ord och uttryck. Att hinna ägna tid åt varje elev är värdefullt.
Idag har jag läst ett kapitel högt och vi har pratat om det utanförskap som Agnes känner då alla ungdomar i Soppero pratar samiska med varandra och hon inte förstår.
Vad är syftet med läsningen? För vissa elever blir det att svara rätt på våra frågor och jag försökte idag (igen) få dem att förstå att det är en väldigt liten del av läsningen. Att läsa handlar om att utöka sitt ordförråd och att uppleva en miljö som i detta fall är väldigt ny. Viktigt är att förstå och att kunna läsa mellan raderna. I avsnittet vi läste idag fick vi veta att de inte alltid åker helikopter till renarna i Norge, utan att de ibland tar sig dit landvägen med bil eller kanske moped. Nu när farfar åker med tar de dock helikoptern ändå fram.
Ingenstans står det att farfar har svårt att gå, eller att han inte kan åka moped. Vi kan bara dra slutsatsen av den information vi fått att han är gammal och troligen inte orkar med längre resor. Att lära sig läsa mellan raderna är viktigt och är man inte van vid det är det väldigt viktigt att få hjälp med strategier.
I onsdags var jag och lyssnade till Johan Kant. Han talade om sin bok Yrke: Lärare som jag tidigare skrivit om här, här och här. Han talade, bland mycket annat, om vikten av att ha ett språk.
Dagen innan hade jag och min kollega en informationsträff kring möjligheter och svårigheter när man undervisar elever med ett annat modersmål. Vi talade mycket om skillnaderna mellan ett fungerande vardagsspråk och ett skolspråk. Båda måste finnas för att eleverna ska fixa skolan.
Vår speciallärare brukar säga att det tar 5000 timmar att bli en god läsare och att man där kan inkludera den tid som man blivit läst för som liten. Jag kan inte länka, bara tro på henne. Det låter mycket om man tänker på att mina elever läser skönlitteratur kanske 2-3 h varje vecka. Vi startar tis-fre med 20 minuters läsning och just nu när vi har ett litteraturprojekt läser de mycket mer. Förhoppningsvis också hemma. Om inte kommer det att dröja många år innan de blir goda läsare om de någonsin blir det.
Johan Kant gav alla sina elever läsläxor att göra tillsammans med sina föräldrar. Alla har inte föräldrar som fixar läxläsning, men tanken är god. Läsning behöver tränas och det behöver ske regelbunden, ja dagligen.
Johan Unenge skriver om lästräning i en krönika publicerad på LitteraturMagazinet. Att lästräning är lika viktig som idrottsträning. Den som inte tränar på att läsa kommer efter dem som gör det. Det betyder inte bara att det går sämre med just läsandet i svenskan, utan ganska snart också i andra ämnen. Så här skriver Ungenge:
Idag är de flesta forskare överens om att det finns en tydlig koppling mellan läsförståelse och resultat i de allra flesta skolämnen. Det är helt enkelt så att många barn sitter och kliar sig i huvudet inte fattar vad de läser när Pär och Pål ska bygga ett staket runt ett hus som är fyra gånger fem meter. Det är inte matten som är problemet utan svenskan. Men det är ju inte så konstigt om man aldrig läser.
Att få elever som är 16 år och som i princip aldrig läst att bli läsare är en utmaning som heter duga. Att starta morgonen med läsning har gett en del gratis resultat. Lärarna läser tillsammans med eleven oavsett om hen ska undervisa i svenska, matte eller engelska därefter. För mig som älskar att läsa är det en guldstund och jag har fått börja tipsa kollegor om bra böcker att läsa under lässtunden. Eleverna då? Jo de läser. De läser inte snabbt och ibland kommer böcker bort, men de läser.
Inte sällan dyker det upp kommentarer från elever om att de har dyslexi och därför inte behöver läsa. De säger ”jag är en sån som inte läser”. Ibland är det verkligen dyslexi, men oftast handlar det om att de är otränade. De har inte läst böcker på hur många år som helst. Tro katten att det känns motigt när de väl gör det. Det går långsamt, kanske stakar de sig, troligen får de ont i ögonen och kanske i huvudet.
Om de inte brukar jogga skulle de knappast dra ut och springa en mil obehindrat. De skulle säkert bli andfådda, få ont i kroppen, troligen behöva börja gå redan efter någon kilometer. Nästa gång de springer blir de lite bättre, gången därpå lite bättre och efter månader av träning kan de troligen springa en mil.
Det gäller att inte ge upp. Eleverna ska inte börja med en tegelsten med superliten text. Då lär de dö av utmattning efter bara några sidor. Inte heller är det säkert att de klarar sig utan en PT. De behöver en coach som kan pusha de,. hjälpa den, kanske till och med springa bredvid dem ett tag.
Nu läser vi en bok gemensamt i gruppen. Den är ganska svår, svårare än några av dem skulle ha klarat på egen hand. Vi utmanar deras proximala utevcklingszon och stöttar dem så att de når längre än de skulle gjort på egen hand. Det är jobbigt. Ibland har de träningsvärk. Men det går framåt, de tränar och de blir bättre.
Idag ska mina elever redovisa de böcker de läst den senaste tiden. Några kommer att ha fullt upp i natt om de ska bli klara, men några har filmat idag.
Ofta är det bra att få ett tydligt exempel på hur redovisningen ska se ut och därför spelade jag själv in en film som eleverna fått se. En väldigt enkel film gjord med en iPad och det enda som syns i bild är bokens framsida. Uppgiften är att berätta om bokens titel och författare. Lite om handlingen och huvudpersonerna. Eleverna ska också berätta om en viktig händelse i boken och avsluta med att berätta vad de tycker om den och vilken målgrupp den har.
Jag hoppas att få se många bra bokfilmer om en liten, liten stund!
Här kan du se filmen som vänder sig till mina elever, inte någon större publik. Ni får lov att tjuvkika dock.
Rubriken är också undertiteln till Johan Kants bok Yrke: Lärare som jag redan skrivit en del om under läsandets gång, men nu läst färdigt. Det är en bok som spretar en hel del, men som ändå (eller just därför) har mycket att säga.
Johan Kant var tidigare SO-lärare på Jordbromalmsskolan och det är där historien börjar. Trots att det var i SO som Johan Kant var behörig i, undervisade han också i svenska. Det stod väldigt snart klart för honom att det var elevernas språk som behövde förbättras först. Läroböcker är luriga och många elever hade svårt att hänga med. Jag är glad att Kant insåg det och jag hoppas att andra obehöriga svensklärare drar samma slutsats. Det är allt för vanligt att lärare undervisar i ämnen de inte är behöriga i och handlar det om just svenska blir jag extra bekymrad.
Nu verkar Kant ha koll och jag uppskattar hans genomgång av Läsutvecklingsschemat LUS där det tydligt går att se vad eleverna kan och vad de behöver kunna för att klara skolarbetet. Språket är viktigt för kunskapsinhämtningen i alla ämnen och att eleverna blir goda läsare är A och O. Kant rekommenderar daglig läsning av skönlitteratur och jag kan inte annat än hålla med. Våra elever läser varje dag och jag tror att det är en viktig del i deras språkutveckling.
Jag har alltid levt med Lpo-94 och måste erkänna att jag inte hade klart för mig riktigt hur stor skillnaden mellan den och föregångaren Lgr-80 var. Ett helt nytt sätt att tänka och en sådan förändring går inte över en natt. Jag tog examen vid jul 1998, ungefär samtidigt som Johan Kant och fick en chock när min syn på elever och undervisning krockade med den som fanns i ”verkligheten”. Många krockar hade sin förklaring i att jag var formad av en läroplan som fyra år senare inte hade slagit igenom.
Johan Kant kallar sin undervisningsmetod för seminarieundervisning och jag känner igen mycket av den i det sätt jag undervisat elever med bristande studievana och/eller språkkunskaper. Det hjälper inte att hela tiden leta enklare texter. Lärobokens språk måste erövras och då behöver eleverna en lärares stöd. Det tar en jäkla tid att läsa, diskutera och analysera lärobokstexten tillsammans, men det är väl investerad tid. Att lämna eleverna till att läsa själva är dömt att misslyckas.
Seminarieundervisningen är väldigt fyrkantig och på sina ställen väldigt konservativ på så sätt att stoffet handlar om en bok och lite annat. Jag tror som Kant att det måste vara grunden för att eleverna ska kunna studera vidare. Annat material och friare uppgifter behövs också, men inte förrän eleverna har en tydlig rutin för hur de lär sig. Vi brukade säga att vi ”garanterade” en G-nivå, alltså en gemensam undervisning där alla tog sig minst till G. Förutsatt att de var närvarande och dessutom var beredda att lägga ner den tid som krävdes. Tydlighet är viktigt för att så många som möjligt ska nå målen.
Johan Kants bok är intressant på många sätt. Jag håller inte med honom i allt, men i mycket. Jag tror att boken kan fungera bra att läsa tillsammans i ett arbetslag för att sedan diskutera t.ex. kunskap, elevsyn, krav, undervisning, lärarroll och ansvar.
Just nu handlar arbetet i vår klass mycket om att våga skriva, att våga läsa och att sedan prata om det som vi/de läser och skriver. Vi koncentrerar oss på noveller. Vi har haft en del högläsning för att eleverna ska få gemensamma exempel att återknyta till, men de har också läst lite själva. Den egna novellen har de än så länge planerat, de har beskrivit huvupersonen, miljön, huvudkonflikten och annat viktigt för sina kompisar och de har lärt sig att prata som författare. Det är deras novell, de har makten och många av dem har vuxit rejält. Någon är fortfarande rädd för att berätta för andra, någon annan har inte kommit i gång med sin egen, men hjälp andra. Hittills har i alla fall allt gått klart över förväntan.
Tjugo minuters läsning varje morgon har återinförts, helt i linje med vad Aidan Chambers förespråkar. Många elever läser mer, men alla läser något. Vi har burit böcker, köpt billigt på biblioteket, köpt dyrare och nyare böcker och så har jag skänkt en del. Detta betyder att det finns en knökfull bokhylla i klassrummet med allt från lätta barnböcker med några få ord, till böcker som vänder sig till unga vuxna. En och annan klassiker har letat sig in, bland annat den tecknade versionen av Mary Shelleys Frankenstein.
Aidan Chambers böcker om boksamtal har nyöversatts och bearbetats och i somras kom de ut i en volym kallad Böcker inom och omkring oss. Den senaste veckan har jag läst om den för att vara redo för onsdagens möte med Aidan Chambers och Katarina Kuick på Stadsbiblioteket.
Igår prövade jag att ha ett boksamtal helt utifrån den mall som prestenterades av Aidan Chambers, som går ut på att eleverna ska ta fram det de tycker om, inte tycker om, saker de undrar och mönster, upprepningar eller ledtrådar.
Jag läste en enkel novell från Mango högt, ritade sedan en smiley på tavlan och släppte ordet fritt bara genom att säga ”Så, nu vill jag veta vad ni tyckte om i den här novellen?”. Någon muttrade att den var helt meningslös och jag bad henne hålla kvar den tanken så att vi kunde återkomma till det senare. Andra började dock hitta saker de gillade, stora och små. Faktum är att de var aktiva, kändes säkrare och vågade mer än vanligt. Då har vi ändå ett avslappnat klassrumsklimat där ordet verkligen är fritt och eleverna ofta är väldigt frispråkiga.
Roligast var att fundera kring det vi inte visste. Vad huvudpersonens mamma var till exempel och hur en förälder för och ska vara mot sina barn. En elev hade reagerat på att hon sett föräldrar ta hårt i sina barn i Sverige, trots att lagen säger att man inte får slå sina barn. Vad är egentligen att slå?
Om du inte resan läst Böcker inom och omkring oss rekommenderar jag verkligen att du gör det. Många av exemplen är visserligen om yngre barn, men modellen funkade utmärkt även på mina elever som nästan alla är över 18. Vill du läsa mer om boken kan du göra det här.
Jag ska bara skriva, stryka och ändra lite i min halva av läroboken tills på söndag. Därefter är det semester på riktigt. I sällskap med de här godingarna.
Trevlig sommar!
Jag måste tipsa om Matildas läshörna i allmänhet och det här inlägget i synnerhet. Hon ger oss vuxna en knäpp på näsan som vi kan behöva. Dels talar hon om hur vi ofta talar om läsning som nyttigt och att det kanske inte är det smartaste:
En del läser för att det är nyttigt, och inte för att de tycker om det. Alltför många människor läser inte alls, då de blivit skrämda av andras prat om hur nyttigt och viktigt det är. Vill man få ett barn att läsa tror jag att det är väldigt mycket bättre att prata om hur roligt det är, och hur mycket man själv tycker om det, än att berätta om hur nyttigt det är.
Hon berättar om läraren som uppmanade klassen att läsa minst en bok under sommarlovet då det är nyttigt, medan rektorn hoppades att de skulle hinna läsa mycket under sommaren då det är så roligt.
Mina elever vet att jag älskar att läsa och jag försöker att överföra läsglädjen till dem. Det funkar extra bra när vi läser tillsammans. Men visst är det så att jag även propagerar för nyttan med att läsa böcker, då det är positivt för språkutvecklingen. Kanske ska tagga ner lite gällande språket och fokusera på glädjen och upplevelsen en riktigt bra bok ger.
Matilda ger vuxenvärlden några kängor till och konstaterar att tjocka böcker inte måste vara svårare än tunna och att det är helt okej att läsa böcker man inte helt förstår. Hon vill inte att vuxna (läs lärare) ska vara så rädda för att ungdomar inte ska förstå en tjock och svår bok, utan istället uppmuntra dem att utmana sig själva.
Om ett barn i skolan tvingas läsa böcker på rätt nivå, i stället för de böcker som handlar om saker barnet vill läsa om, är det inte konstigt att barnet tappar läslusten. I skolbiblioteket har jag sett ganska små barn som tar upp böcker och lyckligt säger ”Den här vill jag läsa!”, men tvingas ställa tillbaka dem i hyllan när en lärare säger ”Nej, den är alldeles för svår! Välj någon av dem här i stället.”. Efter att ha valt en av böckerna som läraren tyckte passade brukar det glada ”Jag vill läsa den här!” bytas ut mot ett lite uttråkat ”Den här då?”.
Här behöver jag tänka mig för lite. Det är lätt att i all välmening rekommendera lättare böcker och det är, som Matilda så riktigt påpekar, kanske inte alls snällt.