En intressant rättningsupplevelse

Idag rättade jag prov som mina elever skrev i fredags. Det var ett analysprov och uppgiften var att analysera en för dem (förhoppningsvis) ny dikt eller novell. En lista på litteraturvetenskapliga begrepp som skulle finnas med var egentligen den enda instruktion de fick. Att kalla det prov och låta dem skriva så mycket de hinner på 90 minuter har visat sig vara bästa sättet för många av mina elever att prestera.

Nu var det intressanta med rättningen som gjordes idag inte analyserna i sig, utan att de var anonymiserade och jag alltså inte visste vem som skrivit texterna jag läste och bedömde. Självklart hoppas jag att min rättning är korrekt även då jag vet vem som lämnat in uppgifter, men det märktes idag hur beroende jag ändå är att veta vem som får den bedömning och kanske ännu mer den respons jag ger. En elev kan ha skrivit den bästa text hen någonsin skrivit och då vill jag inte ge en hård kommentar, medan en annan kanske underpresterat och då behöver få höra det. Eller? Idag blev jag lite osäker och insåg att det kanske inte skiljer på min bedömning av texter för att jag vet vem som skrivit, men definitivt på den respons jag ger.

Fortfarande vet jag inte vem som fått vilket resulat och det känns riktigt spännande. När jag vet det kan jag säkert få ännu mer ledtrådar till huruvida min bedömning brukar vara rättvis eller inte. Det ska bli väldigt intressant. Tyvärr är det program eleverna skrev i lite för buggigt och alla elever lyckades inte skriva i det. Deras texter fick istället skrivas på Classroom och skickas till Urkund. Det är lite synd.

Läs också: