Retroaktiv lön för mödan

Idag var det någon som ropade på mig i korridoren. Jag vände mig om, såg en ung man som jag först inte kände igen. Någon sekund senare kopplade jag och tur var väl det då den (inte så) främmande mannen gav mig en bamsekram. Han tog studenten i våras och då var jag och min kollega på hans gymnasieskola och uppvaktade honom. Redan då hade det hänt massor med honom, men han var aldrig 100% säker på sitt gymnasieval. Det var mer det program han råkade komma in på. Trots detta vet jag att han gjorde ett kanonjobb.

Nu berättade han om den utbildning han gick nu, som gav en annan kompetens. När han berättade om sina framtidsdrömmar lyste det om hela ungen. Han var nöjd och stolt. Jag blev detsamma.

Den rädda och arga lilla pojke som jag träffade för några år sedan finns inte kvar längre. Han var nästan försvunnen när jag och denne fantastiska unge man skiljdes åt efter att ha varit varandras sparringpartners i ett år, men nu var han som bortblåst.

Ett möte som det här gör varje minut av alla mina dagar, veckor, månader och år som lärare betydelsefulla. Ett möte som det här gör att jag inser att jag och mina kollegor gör skillnad. Ett möte som det här gör att jag orkar i många dagar, veckor, månader och år till. Ändå tills nästa möte som detta. För det kommer att komma fler.

Och sedan finns det de som säger att lärare tjänar dåligt.

Läs också:

Är detta ett första steg mot förändring?

Tio procent mer till lärarna är inte hisnande dyrt. Det skulle kosta omkring fem miljarder, lite mindre än den sänkta restaurangmomsen på 5,4 miljarder. Det starkt ifrågasatta sista steget i sänkningen av bolagsskatterna – från 24 till 22 procent – beräknas till 7,6 miljarder. Den senare motsvarar ganska jämnt 15 procent i höjning för lärarna. Rimligtvis borde ett lärarlyft vara betydligt mer angeläget för samhällsekonomin.

 

Läs hela artikeln på DNDebatt

Läs också:

Inte överraskande, men ändå…

Ett avtal som visserligen ger lite i år, men sedan inte mycket. Ska vi vara nöjda med det? Jag är skeptisk. Speciellt till de osäkra åren då ingen procentsats finns. Att det skulle leda till att kommunerna helt plötsligt uppvärderar lärarna och ger dem en massa pengar kan inte någon ens hoppas på.

Jag vill veta vad avtalet innebär i övrigt, i praktiken. Just nu känner jag mig mest uppgiven. Funderar också på om det inte är så att facket behöver mig mer än jag behöver dem.

 

Läs också:

Hur talar vi om läraryrket?

Läste Sven Järgerstedts inlägg och blev inspirerad att skriva en replik. Skulle jag rekommendera andra att välja mitt yrke? Ja och nej. Jag vill hävda att jag väldigt ofta har världens bästa jobb. Jag har turen att ha fantastiska kollegor och fina elever. Mina elever har ofta haft det tufft, men responsen jag får av dem är spontan och varm. Så många skratt och så många kramar.

Jag älskar att planera och genomföra lektioner där eleverna lär sig och utvecklas. Jag tycker om att tillsammans med dem tydliggöra kunskapsutveckling. Det är något av det mest spännande och givande man kan syssla med. En lyckad lektion ger definitivt energi, inte bara till mig utan förhoppningsvis också till eleverna.

Den här veckan fick  alla mina elever en dator. Att se de helt nyanlända ta emot sin dator med glädje och stolthet. Höra deras skratt när de satte igång den. Underbart. Samtidigt är det mitt ansvar att springa med dem till datatekniker, se till att alla kontrakt blir underskrivna och inte minst översatta. Många samtal och många timmar som går åt till saker som knappast är egentliga lärarsysslor.

Där har du mitt jobb i ett nötskal. Lektioner och planering i alla ära, men det är inte det jag ägnar större delen av veckorna åt. I perioder är det mest dokumentation och en hel del bärande av lådor. Läraren är något av en allt-i-allo och visst finns det en viss charm i det, men kanske är det lite bortkastade pengar.

Jag har löjligt många högskolepoäng. Förutom min utbildning på 4,5 år har jag läst ett år engelska, en termin religion respektive geografi på kvällstid, ett år svenska som andraspråk eller egentligen två år på halvtid och nu lärarlyftet för att få gymnasiebehörighet i svenska. För mig är det inte okej att som lärare klaga över att man inte får någon fortbildning. Man får inte mycket som lärare. Man fixar det själv. Det är den bistra verkligheten.

Och så lönen då. Jo den är väl ett kapitel för sig. Jag ligger förhållandevis bra till om man jämför och det brukar vara ett argument under lönesamtalen. Inte okej. Nu brukar jag inte tänka så mycket på lönen än just i lönesättningstider, men visst är det rätt illa att lärare inte värderas högre?

Det finns många fördelar med läraryrket och det är därför jag fortfarande tycker att mitt jobb är ett av de bästa. Den dagen nackdelarna överväger kommer jag att byta yrke och de som redan gjort det tillhör knappast de sämsta inom lärarkåren, utan tvärtom är det de bästa som försvinner. Det är en fara inte bara för skolan, utan för Sverige. Det tål att tänkas på.

 

Läs också:

Är det inte lite sorgligt ändå?

Lärare är lata, gnälliga och inkompetenta. De är dessutom helt onödiga då det finns internet och troligen oförmögna att strukturera sitt arbete som egentligen inte alls är påfrestande. Det vet ju alla.

I ett öppet brev till skolminister Jan Björklund beskriver en lärare sin situation och då brevet omskrivs i tidningen blir reaktionerna som ovan. Hur kommer vi ifrån det? Troligen går det inte, då alla självklart är sig själv närmast och aldrig kommer att unna andra en förbättring. Att lärare är så många, så uppmärksammade och i många fall, så svartmålade, bidrar säkert till uppfattningen.

Om nu ”alla andra” jobbar mer än lärare och tjänar mindre, dessutom med samma längd på högskoleutbildningen är det definitivt något som är otroligt fel i samhället. Då borde fler yrkesgrupper uppmärksammas. Jag har dock svårt att tro att det är så. Ja, många jobbar säkert mer, jag vet många men de tjänar helt klart bättre, få av dem har också studieskulder likt mina. Andra har (valt?) att ha egna företag och jobbar galet mycket. Andra tjänar mindre, jobbar fler veckor per år, men har inget jobb hemma när arbetsdagen är slut. Märk väl fler veckor, inte fler timmar.

Jag har valt mitt yrke själv och tycker att jag har ett bra jobb. Jag gick en intressant utbildning, har fördjupat mig i ämnen som jag älskar och jag har både fantastiska kollegor och elever. I år dessutom en nygammal och väldigt bra chef. Jag har tur. Nackdelen är att jobbet aldrig tar slut och att jobb och fritid glider in i varandra.

Är det inte lite sorgligt att det i samhället finns ett sådant förakt mot lärare? Vad har vi gjort för att förtjäna det? Min enda upplevelse av en otrevlig och inkompetent läkare gör inte att jag föraktar alla läkare, det faktum att jag ibland fått med mig en dålig vara hem från affären gör inte att jag kallar alla som jobbar i alla mataffärer för varken lata eller inkomptenta. Samtidigt finns en bitterhet mot skolan som säkert kan förklaras med den arbetssituation som lärarna har. Utbrända och stressade lärare i skolor utan resurser kan inte ta hand om eleverna på bästa sätt. Resultatet blir att föraktet ständigt ökar. Dags att vända trenden kanske?

Dags också att de utlovade förbättringarna för lärare verkligen görs, så att vi inte behöver dra det här varv på varv på varv och uppfattas som ännu gnälligare. Björklund lovar, eller ska jag säga rekommenderar, satsningar men lämnar ansvaret till kommunerna. Och då vet vi ju hur det går.

Läs också:

Om arbetstid och status

Vet ni vad jag är trött på? Att alltid få förklara att vi inte är lediga när eleverna är det och att vi därmed inte går hem när eleverna slutar för dagen. Förstår inte hur någon fortfarande kan tro att det är så, men tydligen är det fortfarande en utbredd uppfattning. Läraryrket är ett glassigt jobb, vi jobbar aldrig men gnäller ändå.

Inte konstigt egentligen att gemene man tror så när vår egen arbetsgivare är helt säker på att lärare är ett gäng smitare. Johan Kant skriver bra om  varför staten måste ta ansvar för lärarna, istället för SKL som uppenbarligen har noll koll på vad det innebär att vara lärare.

Jag ska berätta en historia om ett helt annat jobb jag hade för väldigt länge sedan för att visa vad resultatet blir när de anställda ses som smitare. Jag arbetade som telefonist på ett bolag där köerna ibland var långa. Självklart ska kunder inte behöva vänta i telefonen, där håller jag med. Detta kan lösas på flera sätt. Ett naturligt kunde varit att anställa fler telefonister.

Istället sattes skyltar som visade antal personer i kö in i kontoret. Cheferna hoppades säkert att detta skulle få de anställda som ibland maskade, tog raster oftare än andra, sprang på toa och satt och småpillade med annat istället för att ta ett nytt samtal.

Vad hände då alla fick veta hur många kunder som väntade i kö? Satte smitarna fart? Självklart inte, däremot jobbade de som tidigare gjort mycket ännu mer. De blev tröttare och mer stressade, tyckte sämre om sitt jobb och många av dem sökte sig till andra företag.

Redan nu flyr många av de riktigt bra lärarna skolan. De orkar inte med ett jobb som sliter ut dem utan att betala sig. De trötta lärarna blir kvar. Dels orkar de knappast söka sig vidare och frågan är vem som vill anställa dem. Till saken hör att de är just trötta och att de snarare blir sämre än bättre av att arbetsuppgifterna ökar.

Eva-Lis Sirén efterlyser högre lön och bättre karriärmöjligheter för lärare för att få fler att välja läraryrket och dessutom stanna där. Det är riktigt viktiga frågor och tillsammans med ett förstatligande kan det säkert ge goda resultat.

Jag efterlyser dock en diskussion om vad som är lärarnas uppgift och vad som ska antas rymmas inom vår arbetstid. Som det är nu, med 35 timmar i skolan och 10 därutöver hinner jag med mitt jobb ganska bra. I alla fall så länge undervisningstiden inte ökar, något som ständigt diskuteras. Mycket av den stress som finns bland lärare tror jag handlar om att många nya direktiv kommer uppifrån och väldigt ofta handlar mer om att kontrollera än att inspirera och förbättra. Hur ska vi hinna och vad ska tas bort. Vi måste prioritera själva, men också ges möjlighet att göra det i dialog med både kollegor och inte minst med våra chefer, både rektorer och politiker.

Varför vill arbetsgivaren att lärarna ska vara 40 timmar i skolan och dessutom arbeta 5 timmar till? För att kvaliteten ska bli högre säger SKL. För att kontrollera mer säger jag. Jag tror inte heller att denna åtgärd på något sätt ökar kvaliteten. Det är bara en köskylt som stressar de redan stressade och gör de tröttare ännu mer uppgivna. Säkert kan det också skrämma bort en hel del duktiga lärare.

Läs också:

Om sanningen ska fram

Om vi alltid håller med på varenda APT, om vi lyssnar intresserat, om vi läser hela LGR, om vi jobbar hela helgen, om vi gör  LPP,  IUP, NP och om vi gnolar varje dag.

Får vi högre löner då?

Mera pengar, mera kosing, mera stålar?

Om sanning ska fram.

Underbart klipp, se det och sprid det! En lysande del av lönedebatten.

 

Läs också:

Debatten går vidare

Idag sommartalar Gustav Fridolin i Vittsjö och han har också publicerat ett inlägg på DN-debatt där han talar om vikten av höjda lärarlöner för att behålla de bästa lärarna i våra skolor, som inte sällan funderar på att byta yrke och dessutom locka de bästa till läraryrket.

Så här skriver han:

För att fler ska vilja utbilda sig till lärare krävs att vi värderar läraryrket som ett av våra viktigaste framtidsyrken inte bara i ord, utan också i lön.

Frågan är om det går att höja lönerna så mycket som lärarfacken vill utan att gå ifrån ferieanställningarna. Som det är  nu jobbar vi lärare mest när eleverna är på plats och mindre när de inte är det. Helt logiskt att ledigheten för den övertid som görs under terminerna tas ut under sommaren. Trots detta har gemene man svårt att se att lärare arbetar alls.

Hur får vi debatten att visa att det finns otroligt många bra lärare i Sverige som arbetar hur hårt som helst, hur många timmar som helst? Hur ska vi få samhället att förstå att dessa lärare måste få lön efter ansvar och utbildning?

Läs också:

Vad lockande det måste vara

Lärare tillhör de yrkesgrupper som förlorar på sin utbildning enligt en undersökning som tar hänsyn till bland annat lön, utbildningslängd och studielån. Inte direkt upplyftande läsning. Tror knappast att toppstudenter lockas till lärarutbildningar oavsett hur många gånger utbildningen förändras eller förbättras.

Nu, om inte förr, är det definitivt dags att för mindre snack och mer löneökning. Kanske inte så konstigt att de politiker med lärarutbildning som slutade jobba i riksdagen i höstas hellre lever på sin fallskärm.

Läs också: