Vad lägger vi i begreppen?

Har så smått vågat mig tillbaka till skolbloggar och Twitter efter en intensiv höst och ett nästan lika intensivt ”jullov” som jag ägnat år studier och läroboksskrivande. Mitt i all stress har jag inte orkat med den allt mer polariserade och låsta skoldebatten. Mycket handlar det om vad vi inte vill ha, en del om vad som skulle kunna ersätta det som inte funkar, men i princip ingenting om hur vi ska komma vidare. Möjligen fylls ”huret” av begrepp som ytterligare skapar klyftor i en redan infekterad debatt. Ikväll hamnade jag till exempel i en debatt om huruvida ”möta elever där de är” är ett annat ord för att ha låga förväntningar, ställa låga krav och låta eleverna helt styra undervisningen” eller ”se vad eleverna kan och börja bygga därifrån i grupp och enskilt”.

I andra ringhörnan finns ”katederundervisning” som av motståndare tolkas som  att ”säga samma sak till alla och strunta i om eleverna förstår”, medan andra menar att det är ”ett bra sätt att säkerställa att elever får den kunskap de ska och inte riskerar att sitta och slösa bort tiden”. Är katederundervisning detsamma som att en lärare står och mal framför en klass halvsovande elever, eller är det ett intressant, lärorikt och givande samtal som läraren leder?

Och vad är ”ensamarbete”? Är det att få tid att själv fundera över det läraren gått igenom, ta eget ansvar eller bli lämnat åt sitt öde med material som inte ger något? Är det ett sätt att få lugn och ro i klassrummet och slippa leda, eller en stunds nedvarvning efter en i övrigt aktiv och social lektion?

”Söka fakta” är det lämnas vid en dator, googla och sedan skriva av, eller söka efter, granska och värdera information. Det senare är kunskapskrav i flera ämnen, medan det förstnämnda tyvärr inte är ovanligt. I en värld fylld av information måste dock källkritik vara en självklarhet.

Filippa Mannerheim påminde mig också om Zarembas beskrivning av kataderundervisning, som det jag skulle kalla ett dialogiskt klassrum. För mig betyder katederundervisning något helt annat och om vi inte klart sätter ord på vad vi egentligen menar är risken stor att onödigt hårda diskussioner uppstår som mer handlar om att avsöja andra som dåliga lärare än att definiera vad som gör en bra sådan.

Mitt mål är fortfarande att möta varje elev, men jag tror att du skulle ha svårt att hitta elever som säger att jag ställer låga krav. Sträng är en vanligare beskrivning än snäll, men på ett positivt sätt. Oftast. Jag har blivit kallad elak många gånger, men aldrig mesig. För mig är det mesigt att inte ställa krav, men också oansvarigt att ställa samma krav på alla. Visst kan jag gå in med inställningen att alla mina elever ska nå A, men undervisar jag som om alla redan nått dit kommer jag att missa många. Undervisningen kommer att ligga alldeles för långt ifrån vissa elevers proximala utvecklingszon.

Det jag inte vill göra är att låta alla arbeta med olika material och aldrig mötas. Gruppen är en viktig del av individens lärande och utan den kommer många, kanske de flesta, inte lika långt i sin utveckling. Jag tror på modeller för inlärning, tydliga exempel, uppgifter som går att lösa på olika sätt. Jag tror mindre på långa genomgångar, men minst av allt tror jag på att lämna eleverna helt till sitt öde.

I engelska går det att låta eleverna sitta själva med text- och övningsbok väldigt mycket. Ett kapitel kan avslutas med ett prov. Eleverna kan till och med jobba i olika böcker på olika nivå. Så vill jag inte undervisa, men ibland behöver de bli så vissa stunder. Alla behöver både tid tillsammans och tid för sig själva. Ibland är det skönt att jobba med en kompis, eller i en liten grupp. Variation är nyckeln.

Mina nior planerar ett projekt själva nu med hjälp av ganska så omfattande instruktioner. De vet vilka uppgifter som ska göras, de har fått förslag på redovisningssätt som de spånat vidare ifrån och de ska imorgon göra en planering i färdig mall där det framgår vilka förmågor de tränar och vilka kunskapskrav de ska jobba med. De uppfattar att de bestämmer massor själv, men är egentligen väldigt hårt styrda. De får frihet, men jag tar ansvar. Det är bättre än att eleverna får frihet under ansvar. Däremot tror jag att många av mina elever upplever att de har ett stort inflytande över undervisningen.

Att få påverka undervisningen handlar för mig inte om att fritt få välja att göra vad man vill, utan att med hjälp bli medveten om vilka förmågor man behöver arbeta mest med och därmed kunna göra en plan. Strategier, de måste skaffa sig strategier. Det är mitt nya favoritord.

Hur är det med dig och semantiken? Vad lägger du in i begreppen ”möta eleverna där de befinner sig”, ”katederundervisning”, ”ensamarbete” och ”eget arbete”? Vilka andra begrepp kan tolkas olika och därmed orsaka onödiga konflikter?

Läs också:

Vi måste prata om den där katedern

Jag försöker  verkligen förstå vad det är Jan Björklund vill. Jag vill tro att han bara uttrycker sig klumpigt ibland, men att han egentligen menar något annat än att vi ska försöka gå tillbaka till en skola för en annan tid. Jag vill tro att han har forskning som stödjer de förslag han lägger fram.

Senaste uttalandet handlar om matematik. Nu är det inte Björklund som sätter rubriker i Lärarnas Tidning, men är det verkligen katederundervisning han menar. Eller vad lägger han i ordet? Jag tolkar det som helklassundervisning. Att alla får samma information samtidigt om samma sak. Som en del av en varierad undervisning funkar det utmärkt. Att lärare skulle kunna nå alla elever i en sådan undervisningssituation torde dock vara omöjligt. Att diskutera i helklass innebär ofta att några få är aktiva. Därmed inte sagt att de andra inte lär sig något, men det är mycket troligt att många missar nödvändig kunskap om all undervisning vänder sig till hela klassen.

Att lärare lär varandra är utmärkt. Att undervisningssituationer, metoder, erfarenheter vänds och vrids på tillsammans är skitviktigt. Att ett matematiklyft ska handla om att vissa ska utses till experter ställer jag mig däremot tveksam till. Ja, det finns bra och mindre bra lärare, men ett första steg måste väl ändå vara att tid till samarbete och uppföljning sker inom en skola med alla lärare som undervisar i ett ämne? Tid till detta, eller prioritering av detta snarare, är väldigt viktigt.

Läraren är den som kan och den som ska lära ut. Att matematikundervisningen, eller annan undervisning för den delen, handlar om att elever uteslutande jobbar själva med böcker och tränar på saker utan hjälp är ingenting jag förordar. Det är helklasstänket jag vänder mig emot. Inled med en genomgång för alla, men ge sedan eleverna tid att lära i mindre grupper, eller själva, med läraren som hjälp, bollplank, eller vad du nu vill kalla det.

Enligt Lärarnas tidning är det dock så här Jan Björklund har sagt och då jag inte hört ekosändningen själv är det citatet jag får gå på:

– En mycket viktig orsak till varför matteundervisningen inte ger tillräckliga resultat är att det undervisas på fel sätt i klassrummen. Detta blir en övergång till en mer traditionell katederundervisning, det vill säga att läraren förklarar, berättar, instruerar, repeterar och diskuterar i helklass med eleverna, säger han till Ekot.

 

Jag undrar vad skolministern grundar detta på? Vad är det för undervisning vi vill ha egentligen? Är en tillbakagång till något som fungerade (?) för 50 år sedan det som ska göra den svenska skolan bättre? Jag är mycket, mycket skeptisk.

För mig krockar instruerar och diskuterar med helklass. Hur tänker du? Och vad menar Jan Björklund egentligen?

Forskning tack och konkreta idéer som andas i alla fall lite framåtanda och kreativitet.

Läs också:

Nu visar vi vägen

Låt lärare visa vägen är rubriken på dagens ledare i GP. En sammanfattning av den senaste tidens skoldebatt som innefattar den omdebatterade debattartikel som Jan Björklund skrev, twitterstormen under hashtagen #merkateder, Zarembas artikelserie, Aftonbladets granskning och nu #skollyftet som också har en egen blogg här.

Jag har funderat kring hur vi höjer statusen på läraryrket. Det finns inga enkla lösningar och jag tror inte att ett förstatligande automatiskt löser alla problem.  Däremot behövs kontroll av skolorna genom Skolinspektionen.

Jag välkomnar lärarlegitimationen, men undrar stilla varför det examensbevis vi redan har inte kan räcka.  Krav på att man som skola och enskild lärare faktiskt arbetar enligt läroplanen känns också mer än rimligt. Nu när Lgr11 snart styr vårt arbete kanske alla en gång för alla släpper Lgr80? Vi måste få till ett gott arbetslagsarbete och få alla att inse att vi har ett gemensamt uppdrag för att eleverna ska lyckas. Läraryrket får aldrig vara ett ensamarbete, den tiden borde vara förbi för länge sedan.

I GP förstår man inte att Björklund provocerar med sitt uttalande om att läraren ska återgå till katedern. Vi hade samma diskussion i arbetslaget för någon vecka sedan. Frågan var vad Björklund egentligen sa och vad vi tolkar in för budskap.

Jag provoceras av att den som ska styra skolan i Sverige inte inser att katederundervisning, som den definieras i t.ex. NE inte har stöd i de styrdokument vi arbetar efter. Eleverna kan inte längre ses som behållare som den upplyste och auktoritäre läraren ska fylla med god kunskap.

Nu var det kanske inte det Björklund menade och inte heller Zaremba. Det exempel Zaremba tog upp som katederundervisning är det definitivt inte. Problemet är att de som leder debatten inte har den kunskap som behövs för att verkligen beskriva verkligheten.

Det är definitivt dags att ta upp goda exempel från dagens skola och förklara för dem som inte är insatta hur en undervisning 2011 kan och ska se ut.

Problemet med att säga att lärare ska visa vägen är att alla lärare inte är lika. Det finns egentligen inget givet rätt och fel i undervisningen. Det som funkar för en kanske inte är rätt alls för en annan. Kravet måste dock vara att styrdokumenten följs och så är inte alltid fallet.

Jag önskar en debatt som verkligen knyts an till det uppdrag vi har på pappret, kalla det vetenskaplig grund om du vill. De känslomässiga inläggen måste finnas i debatten, men inte bara för att uttrycka känslor, utan också för att visa svårigheten i vårt uppdrag. För att lyfta debatten och därmed skolan måste vi dock visa att det finns mer i läraryrket än vad de som gått i skolan ser.

Det är dags att visa vägen!

Läs också:

Heja Anna!

Anna Kaya som driver bloggen Ny i svenska skolan har varit superaktiv i twitterdebatten #merkateder och nu i nya #skollyftet som också har en egen blogg här. Lärarnas Nyheter har också uppmärksammat hennes engagemang.

Läs Annas tankar om skoldebatten i detta tänkvärda inlägg.

Go Anna!

Läs också:

Det där ordet igen

Katederundervisningen tog sig in även i vårt arbetslag i veckan då vi diskuterade en bok vi läst och hur vi kan hantera våra elever som har problem med koncentration.

Vi hamnade i en diskussion där Björklunds debattartikel och vår tolkning av densamma togs upp. Vad är det egentligen han menar? Vad är det egentligen de som inte håller med honom menar?

Jag som kategoriserar mig som flumpedagog, blir jag vansinnigt rädd av det exempel som Maciej Zaremba tar upp där läraren leder en diskussion i inledningen av lektionen? Självklart inte. Jag vill också leda lektioner som lärare. Jag är den som har koll på betygskriterier och kursplaner, men jag är och får inte vara ensam expert. Det är väl utmärkt att leda lektioner och för mig handlar debatten inte om huruvida jag som lärare vågar leda en lektion eller inte, utan hur jag ser på eleverna. För mig doftar katederundervisning passivitet, där jag som lärare är expert och eleverna endast behållare som ska fyllas på med kunskap som sedan ska kontrolleras i ett nationellt prov. Förhoppningsvis menar an Björklund något helt annat, men jag tror tyvärr inte det.

Så här skriver Zaremba:

Jag skildrar detta så utförligt för att belysa det kanske mest bisarra inslaget i svensk skoldebatt. Denna lektion fick mig nästan att längta tillbaka till skolbänken. Men den anses vara helt förkastlig av många pedagoger, i synnerhet de som utbildar vår lärarkår. Det var ju ”katederundervisning”! Ledd av läraren från början till slut. Sådant anses omodernt och auktoritärt, det kväver barnens lust att lära själva. Det hade varit mer ”elevaktivt” och demokratiskt om de i grupper besvarade frågorna ur läroboken.

 

Och nej, det hade inte varit mer elevaktivt att låta elever besvara frågor i någon lärobok.  Det skulle jag snarare kategorisera som katederundervisning. Enkelt och faktabaserat.

För min definition av katederundervisning handlar om synen på kunskap. Att läraren har facit eller läroboken för den delen. En elevaktiv undervisning kan mycket väl ledas av läraren, men den är mer flexibel på så sätt att det handlar om diskussion.

Så här tänker jag. Alla elever har rätt till undervisning. Att jag som lärare presenterar det som ska göras först är självklart. Tydlighet är i alla fall för mina elever extremt viktigt. De ska veta vad de ska göra och varför. Jag är expert, men jag ska tydliggöra för mina elever vilka krav jag (och skolverket) ställer på dem.

För mig är katederundervisning nämligen det jag fick i skolan där det var ett mysterium hur man fick vilket betyg och lärarna sällan kunde förklara det. Det fanns till och med facit till hur en dikt skulle analyseras och detta facit satt läraren på. Tala om att kreativiteten dödades. Undervisningen handlade inte om att diskutera utan om att ta in den kunskap som läraren bestämt var viktig.

När jag och mina elever läst och analyserat dikter i veckan har jag lett samtalet och ställt frågorna, men de har gjort analysen. Ibland har de kommit med idéer som jag aldrig tänkt på. Tänk om personen i Tag mig. Håll mig. Smek mig sakta. är så rädd för döden för att hon tror på Gud och vet att hon gjort dumma saker, sa en elev och det är en tanke som aldrig slagit mig, men den är inte desto mindre sannolik. För jag har inget facit och en bra lärare ska inte alltid ha det.

Så Maciej Zaremba, jag är inte rädd för att leda lektionen och tycker inte heller att det exempel du ger är särskilt läskigt. Möjligen om läraren skulle fortsätta att leda hela lektionen och nästa och nästa. En bra lärare lämnar katedern ibland och lämnar över ansvaret till eleverna. Med tydliga instruktioner av vad som ska göras.

 

 

Läs också:

Jag blir så trött…

Var finns den riktiga skoldebatten? Den som på allvar talar om problemet med elever som inte når målen? Den som funderar över hur en skola för alla ska se ut och om det ens är möjligt att skapa en? Den som diskuterar vilka resurser som är vettiga för att varje elev ska nå sin maxkapacitet?

På Twitter finns #merkateder som ibland når höjder och ibland handlar mer om vem som är bäst, vilka lärare som räknas mest och så om den där katedern då som Jan Björklund och Metta Fjelkner försökt göra till en symbol för den goda undervisningen.

Och nu Carin Jämtin som använder högst personliga erfarenheter från Zimbabwe för att argumentera för skoluniform.

Allvarligt talat. Bara för att alla har likadana kläder på sig suddas inte alla olikheter ut. Det finns ingen quick-fix eller för den delen något vaccin mot utsatthet och mobbing eller ens fattigdom. Det hjälper inte att alla ungar drar på sig likadana huvtröjor. Vi måste alla, i och utanför skolan, arbeta för att skolmiljön ska bli bättre för alla. Vi måste lära dagens unga att acceptera olikheter. Ingenting löses av att alla har en likadan t-shirt under den likadana tröjan.

Det finns riktiga problem i skolan och jag är så trött på att då diskutera katedrar, skoluniformer, kepsar och faktiskt också PISA och superpedagogerna på SVT. Verkligheten ser ut så att skolorna får spara, spara, spara. Klasserna blir större, lärartätheten sämre, de obehöriga eleverna fler, de obehöriga lärarna också,  arbetsmiljön för både lärare och elever är knappast bra och blir bara sämre och i april ska jag få en löneökning på 1.5%.

Hur ska vi få en bättre skola? Hur ska lärarnas status höjas? Hur ska fler elever kunna nå målen?

Jag är så trött på kvasidebatter och tomma ord, nu vill jag på riktigt veta hur min, alla kollegors och alla elevers situation ska bli bättre.

Metabolism och Christermagister tycker också till.

Läs också:

En lärarledd lektion

Vår bokcirkel om Tänk om det där är jag går vidare och mitt i en ny omgång förkylningar har läsningen stagnerat något. Nu ska vi inte skylla allt på virus, utan också konstatera att det är rätt så tufft att läsa en ungdomsbok på ett språk man endast känt till i mellan ett och två år. Tillsammans lyckades vi dock klura ut en hel del.

Kapitel 6-11 stod på programmet och första kapitlet handlar om Agnes första dag i den nya skolan. Tillsammans fick eleverna fram vad som hände, vad läraren hette, vilka klasskamrater som är viktiga och vem den där Jacob egentligen var. Vi pratade också om hur Agnes kände sig och hur de själva hade upplevt den första dagen i vår skola. Bra samtal både för dem som förstått allt i boken och för dem som haft det lite svårare.

De följande kapitlen handlar om Agnes jobb och hennes helg då hon inte vågade ringa någon, men till slut går och fikar med Jacob. Hennes uppgift är att vara smakråd och se det var ett klurigt ord.

Svåra ord ja, det hade jag tagit ut några och eleverna bjöd på några egna. Det är nyttigt för mig att få ta del av de svårigheter de stöter på, då det inte alltid är lätt för mig att inse vilka ord som faktiskt är svåra.

Hur ska eleverna nu komma vidare? Läsningen går på vissa håll trögt och de skulle önska att jag kunde läsa allt högt som jag gjorde med kapitel 1 och 2. Det kommer jag inte att göra, men jag har gett dem frågor att utgå ifrån och hjälper dem självklart gärna att förklara svårigheter de stöter på.

Istället pratade vi om strategier för läsning. Hur gör man egentligen? Förslagen var många. Mitt var att de ska läsa kanske en sida och sedan försöka sammanfatta i en mening eller två vad som hänt. Några föredrog att läsa texten två gånger och titta på frågorna mellan läsningarna. Andra läste och pratade sedan med en kompis. Någon läste vidare och hoppades att det mesta skulle gå in. Någon slog upp många ord i början och lärde sig dem, då tyckte de att läsningen gick lättare och lättare. Någon skrev ordentligt upp alla personer för att underlätta läsningen. Tilläggas bör att jag hade åtta elever så alla fick komma till tals och ingen kunde smita.

En fantastisk lektion om du frågar mig. Med mig som ledare och eleverna delaktiga. Att bara föreläsa och förklara är inte lika effektivt som att låta eleverna tillsammans lösa svårigheter. Så tänker jag.

Hur tänker du?

 

Läs också:

Lära för livet

Visst är det ett uttjatat uttryck, men inte desto mindre är det väl ändå så att eleverna i skolan ska lära sig att lära så att de kan fortsätta att lära hela livet? Vad behöver de då hjälp med?

Tack Killfröken för tipset om Arne Duncans artikel i Huffington Post. Duncan är utbildningsminister i Obamas regering och baserat på endast denna artikel verkar han ha bra mycket bättre kunskaper och visioner för skolan än sin svenska kollega.

Nu ska inte allt elände i den svenska skolan, eller ens i svensk skolpolitik skyllas på Jan Björklund, men klart är att debatten han initierar i princip alltid bli kvasidebatter om någon liten detalj, istället för en riktig ideologisk debatt som fokuserar på skolans och lärarnas uppdrag.

Eva-Lis Sirén företräder Lärarförbundet och hennes debattartikel i DN är en replik till Jan Björklund. Hon, liksom jag, håller med om att lärare ska få ägna sig åt sitt huvuduppdrag, att undervisa, men att det knappast är katedern som ska stå i centrum.

Arne Duncan talar om lifelong learning, Lgr11 talar om förmågor och det är väl där någonstans vi borde börja. Vad behöver eleverna kunna när de lämnar grundskolan och den obligatoriska skolgången officiellt är slut?

Sirén skriver så här:

Att eleverna ska få ett kontinuerligt och aktivt lärarstöd i en strukturerad undervisning kan låta självklart och enkelt. Men hur detta med kateder och helklass som tydlig måttstock ska kunna utvärderas och vara en utgångspunkt för styrning och inspektion utan att begränsa kreativitet och utveckling blir svårt att förstå.

Katederundervisning i helklass går emot allt för mig. Jag vill arbeta i ett flerstämmigt klassrum där jag styr och guidar mina elever, men där de själva är en del av undervisningen. Ibland kan det ske i helklass, men ofta i mindre grupper eller enskilt. Kanske är det detta Björklund menar, men att då förorda katederundervisning är väldigt missvisande.

För att jag som lärare ska hinna fånga upp varje elev precis där han eller hon befinner sig och tillsammans med eleven identifiera nästa steg på väg mot slutmålet, måste jag ha tid och möjlighet. Hur får jag det? Det kan inte vara större klasser än 20 elever och vi behöver vara två lärare eller i alla fall två vuxna i klassrummet. Kanske ännu färre elever om de har väldigt olika behov, men någonstans runt 20 brukar ändå fungera ganska bra. Vissa lektioner kanske lärarna delar gruppen i två grupper om tio, eller en på fem och en på femton beroende på vad eleverna ska göra. Flexibilitet, samarbete och resurser är nyckeln till en god kvalitet på undervisningen. Det och lärarnas utbildning och kompetens. Som det ser ut nu finns dock en hel del lärare med mycket god utbildning och kompetens som ändå inte har förutsättningar att göra ett bra jobb.

Läs också:

Knappast utmärkt Fjelkner

Året är 2011 och till hösten börjar en ny läroplan att gälla. En läroplan, som trots ett namn som luktar Lgr69, i praktiken doftar kreativitet och nyskapande. Ju mer jag studerar de nya styrdokumenten desto mer gillar jag dem.

Samtidigt har vår skolminister och nu också mitt fackförbund bestämt sig för att propagera för en tillbakagång till skolan som fanns före 1968 och som tydligen var helt fantastisk. Det har debatterats katederundervisning efter Björklunds debattartikel i lördags och på twitter har debatten varit frisk under #merkateder.

Morrica såg inte alls det jag såg i artikeln och kanske är det så att jag överreagerar. Jag har läst och läst debattartikeln och kan inte komma ifrån att jag blir både irriterad och lite trött på att skoldebatten blivit så fixerad vid vissa uttryck, som katederundervising, flumskola, hårdare tag osv, utan att uttrycken egentligen definieras. Kanske är det så att Björklund bara vill höja lärares status genom att visa att de kan ta tillbaka makten i klassrummet på ett enkelt sätt, men jag tolkar inte texten så.

Mest handlar det om att jag är trött på den totalsvarta bild av skolan som målas upp och att en stor del av förslagen till lösning hamnar på att lärare gör fel. Den bild som Björklund målar upp är att lärare i skolan helt kapitulerat och låter eleverna göra lite vad som helst,  hur som helst, när som helst. Alla problem ska då lösas genom att läraren ställer sig bakom katedern och leder undervisningen.

Egentligen är det alltså inte själva katedern som stör mig, utan tron på en enkel lösning på ett problem som är mer komplicerat än så. Bättre blir det inte då Metta Fjelkner hänger på skolministern och talar om att det är utmärkt att kraven på katederundervisning ställs.  Att det äntligen talas klartext om vad lärare ska göra, att arbetet ska sättas igång från katedern och ledas från katedern. Att läraren ska sitta vid katedern och hjälpa elever vid katedern känns för mig mest opraktiskt. Katedern ska vara den naturliga samlingspunkten i klassrummet, lektionen ska utgå därifrån. Behöver jag säga att jag är skeptisk.

Ja, lärare ska leda arbetet i klassrummet, så långt är jag med. Att sitta vid katedern och låta elever komma dit för att få hjälp 2011 känns helt absurt. Är det något jag lärt mig är det att de elever som behöver hjälp sällan tar sig fram till en kateder, de ber vanligen inte om hjälp alls utan jag måste se till att jag finns där för dem när de behöver mig, utan att de behöver be om det.

Som lärare vilar ansvaret på mig och jag kan inte bara sitta passivt och vänta på att de kommer till mig. Att det bara är mitt ansvar är dock en sanning med modifikation, är det inte rektor och huvudmannen som ansvarar för att eleven får det stöd den behöver? Värre kaos inbillar jag mig att det blir om elever inte får det stöd de behöver. Men ja, jag har ansvaret för att alla elever får den undervisning och kunskap de har rätt till, jag backar definitivt inte från det ansvaret.

Fjelkner säger också att det är förfärligt att kateder och katederundervisning blir ett skällsord, men det handlar bara om att tiden och utvecklingen sprungit ifrån orden. Det går inte riktigt att damma av begreppet katederundervisning som den såg ut då, men kanske kan vi skapa en ny definition. Tyvärr verkar det som om både Björklund och Fjelkner klarar sig alldeles utmärkt med den gamla, dammiga definitionen, men jag kanske har missuppfattat dem.

Måste vi använda katedern som en symbol för undervisningen i klassrummet? Är det verkligen att nedvärdera lärarkåren om man inte tycker så? Förminskar man lärarkåren om man inte köper begreppet katederundervisning som nytt och fräscht?

Vad tolkar du in i begreppet katederundervisning? Behöver vi en ny definition?  Hur skulle du vilja definiera det istället? Höjer debatten lärarnas status?


Fast Tube by Casper

 

 

Läs också:

Nu backar vi bandet lite

Svenska språket är ordfattigt och därför ska vi ta vara på de ord vi har vilket också torde inkludera katederundervisning, om man får tro Helena von Schantz, som i sin blogg och en Newsmillartikel i ämnet. Det hon menar med katederundervising är lite oklart, men jag skulle säga att det är ungefär så här: om läraren leder lektionen helt och fullt blir undervisningen bättre och eleverna gillar att gå i skolan.

De exempel hon ger på bra katederundervising är dock inte så många, men hon vet i alla fall vad hon inte vill se och det är ungar som lämnas helt åt sig själva med ett eget arbete att utföra i ensamhet.

Jag håller med, men jag har svårt att se hur den katederundervisning som förespråkas skulle vara den naturliga eller ens nödvändiga motsatsen till kaos.

Vad vill jag då ha?

Faktum är att jag har rätt mycket av det jag önskar som små grupper, engagerade kollegor, handledning i arbetslaget och ganska ofta möjligheten att dela klassrum med en kollega.

Tjugo minuter ungefär, om ens, funkar det att lyssna aktivt. Själv brukar jag dö efter ungefär tio och är sedan någon helt annan stans i tanken, men elever är tåliga och kan kanske hålla i tjugo.

Lite föraktfullt skriver Helena von Schantz att läraren absolut inte ska läsa ur en bok, utan berätta från hjärtat för att fånga eleverna. Jag skulle säga att hon har rätt och fel.

Jag älskar att berätta, men jag tror inte att jag är ensam om att ibland sväva ut lite väl mycket och då bli lite lätt oorganiserad. Struktur är a och o och en lärare som älskar att höra sin egen röst och berättar utan att göra eleverna delaktiga tappar snart bort dem. Med eller utan kateder.

Läroboken är ett stoff som fyller ett syfte. Eleverna behöver bli vana vi att läsa faktatexter, om än tillrättalagda och att som del av genomgången tillsammans läsa läroboken är viktigt. Snarare läsprata, då vi ofta läser lite och därefter sammanfattar vad som är viktigt så att alla får en gemensam röd tråd att hänga upp resten av sin kunskap på.

För mer kunskap måste till. Faktan och förståelsen är viktig, men för att vi ska hjälpa eleverna att få den kunskap de behöver för livet måste de vidare från katederundervisningen. De ska inte släppas vind för våg med ett arbete som de klipper och klistrar ihop från diverse internetsajter utan handledas vidare. Vad behövs då? Små grupper, engagerade lärare och gärna fler än en vuxen i klassrummet.

Säg inte katederundervisning snälla, hur ordfattigt det svenska språket än må vara. Säg lärarledd undervisning, för självklart ska lärare ha en arbetssituation som möjliggör för dem att leda allt arbete i klassrummet. Att låta eleverna steg för steg träna sin egen förmåga är dock inte oviktigt, men självklart med läraren som handledare. Och ja, jag använder ordet handledare. Det vore synd att inte använda ett sådant ord när vi nu har ett så ordfattigt språk.

 

 

Läs också: