Att lära av varandra

En av de bästa sakerna med mitt programarbetslag är att man får ta precis den plats man vill. Den som har energin tar stafettpinnen, men det är också okej att ibland ställa sig i bakgrunden. Vi har olika roller, olika erfarenheter och vi är bra på att lära av varandra.

Under våren ska olika personer ansvara för vår gemensamma mötestid på tisdagar och då dela med sig av någon expertis de har. Idag talade de ansvariga för vår ena IA-grupp om en kurs i MI (motiverande intervju) som de varit på. Kursledare var Steve Wiggs och de var mycket nöjda med utbildningen.

Vårt förhållningssätt mot eleverna är genomtänkt och vi är överens i arbetslaget om hur vi ska vara gentemot de elever vi undervisar. Mycket är redan inspirerat av MI, trots att vi aldrig kallat det så. Vi har talat om elevens egen motor och hur viktigt det är att förändringen inte kommer från någon annan än eleverna själv. Att en inre motivation är nödvändig. Visst finns det betyg, prov och framtidsdrömmar, som kan fungera som yttre motivation, men det räcker definitivt inte. Inte heller hjälper det att vi lärare tjatar, hotar eller ens kommer med hundra förslag på lösningar.

MI används mycket inom missbrukarvård, där det talas om vikten av att verkligen vara beredd på förändring. På samma sätt kan man förändra andra dåliga vanor och beteenden som t.ex. stor frånvaro, bristande studieengagemang eller andra skolrelaterade saker.

Mina kollegor talade om att locka till utveckling, genom att förstärka det positiva och att hela tiden underlätta för förändring. Det gäller att analysera diskrepansen mellan ett målbeteende och den situation som eleven befinner sig i just nu. Att upptäcka negativa mönster, eller lockelser, för att sedan undvika dem. Inte att fördöma, tjata eller ens komma med en massa råd. Att istället vara lugn, bekräfta, spegla och ställa öppna frågor.

Att ha regelbundna samtal med eleverna är en viktig del av det vi tror på, nu vill vi utveckla dem så att vi når ännu bättre resultat. Det kräver att en del gamla mönster bryts även då det gäller oss lärare. Mycket intressant.

den här sidan hittar du exempel på hur man kan använda MI.

Läs också:

Varför är jag här?

Gymnasiet är en ny plats. En frivillig skolform med elever som börjar bli vuxna. Trots att IM handlar om att bli färdig med grundskolan är jag och mina kollegor väldigt noga med att få våra elever att förstå att de är hos oss för att de valt det, inte för att de har skolplikt.

De första veckorna har mycket tid gått åt till att lämna över ansvaret till eleverna. Inte så att de ska fixa undervisningen och jag rulla tummarna självklart. Istället vill jag att de ska bli medvetna om sina styrkor och svagheter, göra sina mål tydliga och förstå att de lär för sin egen skull. Vi har pratat kompetenser som ansvarstagande, motivation och självförtroende, satt upp målbilder och alla har fått fundera på hur de lär sig bäst.

Några har visserligen mest blivit nervösa och rädda. De vill att jag ska säga till dem exakt vad de ska göra och att övningarna ska bestå av små käcka luckor där de kan fylla i ett enskilt ord utan att behöva tänka. Detta har de gjort tusen gånger och de gör det utan att tänka och utan att lära. Det är skillnad på att göra och att kunna. Det har vi också pratat mycket om.

”Jag har gjort fem kapitel i boken” är ett helt ointressant uttalande och kunskaperna inte har fastnat. Många är dock vana vid att göra och att kanske inte tänka så mycket. Något jag kan se en viss funktion med, men som jag möjligen låter vara läxa och då i webbform. På lektionerna vill jag att vi gör något vettigare.

Idag har vi haft ”pratlektion” på engelskan och eleverna har intervjuat varandra. Igår hade vi prov, eller rättare sagt ”prov” och det visade sig då att många tyckte att det var svårt att formulera frågor. Alltså övade vi på det idag. Jag säger ”prov” för att det handlade om uppgifter där eleven fick en chans att se vad de lärt sig under de senaste veckorna och vad de behövde träna mer på. Jag gick igenom provet med varje elev och resultatet blev att det (förhoppningsvis) blev tydligt vad de lärt sig och vad jag förväntade mig att de skulle ha lärt sig.

På svenskan hade vi meningstävling. Eleverna fick tvåordsmeningar, t.ex. Hunden springer. och fick sedan göra en så lång mening som möjligt. En mening lät ungefär så här ”Den bruna hunden, som heter Felix, springer snabbt runt i den stora trädgården tillsammans med den snälla kvinnan som han bor tillsammans med.”

Mycket kreativt arbete och dessutom tydlig fokusering på vad som kan vara svårt med att konstruera korrekta meningar. Nästa vecka tränar vi adjektiv, adverb och konjunktioner, för att meningarna ska bli ännu bättre.

Den viktigaste lärdomen mina elever fort under den första månaden på IM är dock att de nu kan svara på frågan ”Varför är jag här?”. Jag hoppas att de dessutom trivs i den miljö som ännu är ganska ny för dem. Och inte minst att de förstår att jag finns där för deras skull, men att de inte ska plugga för att göra mig glad.

Läs också:

Hur blir någon motiverad?

Sitter och lyssnar på Steve Wicks korta filmer om MI som du hittar här.

Det är mycket han säger som är värt att fundera kring. Som att just nu kan ändras. Vad är en person motiverad till just nu. Motivation är ingen egenskap och det finns inga omotiverade personer. Trots detta har många av våra elever omotiverad stämplad i pannan och tanken är att vår fortbildning i år ska handla om MI, motiverande intervju, eller kanske hellre motiverande samtal.

Det handlar om att hitta var personen, eller elev i vårt fall, befinner sig just nu. Alla är motiverade att göra någonting, men vad det är och den perfekta tidpunkten för det varierar. Att mina elever skulle vara motiverade att jobba med svenska just på mina svensklektioner är kanske inte så självklart och att de förväntas vara motiverade att göra det jag säger till dem är definitivt inte alls självklart.

Jag vill att mina elever ska fundera kring sin inlärning och vad som motiverar dem att lära sig mer svenska. Vad är deras mål och hur ska de nå dit?

Steve Wicks talar om att alla inte är medvetna om sitt problembeteende och därför inte ser sin egen roll i sammanhanget.  Jag kan bli rätt trött på att det snackas mycket och görs lite, men istället för att bli förbannad på att eleverna inte jobbar med det jag säger till dem, vid ust det tillfälle jag ber dem att göra det, försöker jag få dem medvetna om att det de uttrycker med ord och det de uttrycker med sina handlingar och sitt beteende inte riktigt hänger ihop.

Det går till exempel inte att få betyg i svenska som andraspråk om man väljer att sova första lektionen varje dag och därefter jobba med engelska. Eller går kanske det gör, men förutsättningarna är ganska mycket sämre än de skulle kunna vara.

Hur motiverar vi våra elever att ta tag i det som är jobbigt och känns motigt?

Det gäller att bita sig i tungan ibland och inte servera förslag på lösningar. Det är meningslöst och förslaget inte kommer från den som ska göra förändringen. Stötta ska vi göra, men inte göra jobbet. Så svårt, så svårt. Jag var inne på det redan igår.

Vad är det för beteende som ska förändras? Vilket stöd behöver eleven? Hur ska förändringen bibehållas och inkluderas i det gamla livet? Vilka strategier behöver eleverna utveckla?

Viktigt också att inte döma om det nya nu visar sig hålla under några dagar, men att de gamla, mindre bra, vanorna kommer tillbaka. Vad fungerade bra? Vad gick snett? Hur går vi vidare?

Nu ska jag gå och ha mentorssamtal med mina elever om just detta.

Läs också:

Konsten att bestämma lagom mycket

Gymnasiet är en frivillig skolform. Det betyder att de elever som kommer från den obligatoriska grundskolan med ofullständiga betyg och landar hos oss på IM måste tänka lite nytt.

De måste inte vara hos oss. De måste ingenting. Däremot finns det lärare runt dem som mer än gärna hjälper dem att göra det som krävs för att de ska nå betyg och därmed behörighet. Där har ni nyckeln till den filosofi som vi försöker förmedla.

Som lärare planerar jag självklart mina lektioner väl. Jag gör individuella planeringar till mina elever som utgår ifrån de behov de har och den kunskapsnivå, eller i mitt fall, språkliga nivå de befinner sig på.

Däremot kan jag inte göra jobbet åt mina elever. Jag har också bestämt mig för att sluta tjata och bestämma vad de ska syssla med en viss lektion.  Spontant vill jag styra dem, bestämma för dem och det leder inte till annat än att jag tar på mig ansvar som egentligen är deras. Jag blir en tjötlärare och det vill jag inte vara.

Jag jobbar just nu med att vara stöttande kanske till och med inspirerande, men att låta eleverna ta sitt eget ansvar och inte tjata på dem om de väljer att inte jobba en lektion. Målet är att de ska jobba varje lektion, men för att de vill, inte för att jag säger det.

Så tänker jag. Hur tänker du?

Läs också:

När IV blir IM

Idag har alla inom vårt programlag, dvs lärare, rektor, specialpedagog, syv, coach, fritidspedagog och vår alldeles egna forskare planerat inför hösten och vår nya organisation. IV blir IM och de nya introduktionsprogrammen har tydligare syfte och mål. Vår nuvarande organisation täcker det mesta, men vi ser detta som ett bra tillfälle till nytänk. Utmaningen blir att kombinera grupp och individ, då vår erfarenhet säger att grupptillhörighet är viktig. Att hålla undervisningsgrupperna små och att varje mentor har tid och möjlighet att skapa en personlig relation med varje elev är också extremt viktigt.

Några kollegor lyssnade under förra veckan på Martin Hugo, lektor i pedagogik vid högskolan i Jönköping, som snart kommer ut med boken Från motstånd till framgång: Att motivera när ingen motivation finns och hans syn på våra elever och deras behov stämmer väl överens med den vi har. Däremot krockar det väldigt mycket med den skolpolitik som alliansen med Jan Björklund i spetsen står för.

Martin Hugo har följt elever och lärare på IV-programmet och gjort vad han kallar en etnografisk fallstudie. Syftet är att tydliggöra hur utsatta, omotiverade och skoltrötta ungdomar upplever och har upplevt skolan. Det är en stor utmaning att vända dessa elever och få dem att hitta en motivation och en drivkraft att faktiskt inse att de kan påverka sitt liv.

Viktigt är att komma ihåg att de elever, som kommer till oss på det som i höst blir introduktionsprogrammen, inte misslyckats för att de inte är intelligenta nog, inte heller för att lärarna inte har testat deras kunskaper tillräckligt. Istället handlar det om att de någonstans på vägen tappat förtroende för skolan i allmänhet och lärare i synnerhet. De har troligen inte fallit innanför de ramar som skolan står för och inte klarat av att nå de mål som de själva upplever som meningslösa eller omöjliga att nå.

Vi kan ge dem tusen nationella prov, låta dem ha för- eller kvarsittning varje dag och skriva in alla deras ogiltiga frånvarotimmar i betyget, men vad gör det för gott?

Vad behöver vi istället fokusera på? När de nya eleverna dyker upp hos oss i augusti är vår viktigaste uppgift att vända deras inställning till skolan. Inte genom att bjuda på glass varje dag och låta dem göra lite som de vill. Tvärtom ska strukturen vara supertydlig, kraven tydliga, målen tydliga. Det handlar inte om att vi ska acceptera skolk eller att eleverna ska få göra som de vill, men det krävs bra mycket mer än att skolk skrivs in i betyget. Vad Martin Hugo säger, som jag också kan skriva under på, är att eleverna inte motiveras ett skit av betyg, läxor, prov, kursplanemål eller vad det nu må vara. Om inställningen till skolan inte ändras kommer de inte att lära sig någonting. Däremot kan det gå snabbt att ta igen det som eleverna missat under sina tidigare skolår när motivationen finns.

Relationen mellan lärare och elev är viktigare än något annat. En ömsesidig respekt, fokus på det som är bra och en benhård tro på att elev kan lyckas. Vi måste tycka om dem, bry oss om dem inte hela tiden hota med straff och repressalier.

Martin Hugo följde under tre år ett IV-program där fokus låg på karaktärsämnen inom hotell och restaurang snarare än på kärnämnen. Det är intressant att vända på det så att elevernas intresse och ”det nya” står i fokus istället för att det ska bli samma gamla skola där eleverna tidigare misslyckats.

För mig blir det bara Språkintroduktion nästa år och även där kommer vi att försöka få in mer karaktärsämnen och omvärldskunskap i främst svenska som andraspråk. Jämfört med IVIK så kommer Språkintroduktion fokusera ännu mer på svenskan och vi kommer också att fortsätta arbeta med praktik som några elever haft redan i år, men även individualisera undervisningen mer så att de ord och den kunskap som behövs på praktiken och de ord och kunskaper som eleverna får under praktiken ska kopplas mer till svenskan.

Förhoppningsvis får alla elever en dator och då kommer vi att kunna fortsätta vår kamp för att ansvaret för studierna mer och mer ska lämnas över till eleverna. Tydliga individuella utvecklingsplaner och mål som lätt kan mätas som eleven själv satt upp. Fler mentorssamtal, tydligare och tätare uppföljning gör att det förhoppningsvis funkar att eleverna i en grupp arbetar med olika saker utan att det blir rörigt.

Jag ser redan fram emot nästa år och är övertygad om att vår verksamhet kommer att bli ännu bättre. Det ska bli så kul med en rejäl nystart!

Här kan du lyssna på Martin Hugo.

Läs också:

Här var det morötter

Började kommentera Janis inlägg på Skollyftet, men när jag kom över 200 ord insåg jag att ett inlägg kanske är befogat. Hon skriver om eleverna, som faktiskt borde stå i centrum när skolan debatteras, och den motivation som de måste ha eller få för att lyckas i skolan.

Just elevernas motivation eller motor är det vi diskuterar mest i mitt arbetslag på individuella programmet. Att eleverna faktiskt kommer dit hän att de vill lära för sin egen skull. Når de dit har de kommit långt och då går det i princip alltid mycket bättre med studierna.
Hur motiverar vi eleverna?

Det beror på, men ofta faktiskt genom att lämna över ansvar och förvänta oss massor. Instruktionerna och kraven ska vara glasklara, men det är eleven som ska göra jobbet med hjälp av läraren. Just att försöka hitta det lilla, lilla intresseområde eller arbetssätt som motiverar varje elev är det roligaste jag vet. När man gör det och ”låser upp” inlärningsprocessen går det inte annat än älska läraryrket.

Så, varierande och individanpassad undervisning är nyckeln tror jag. Vi vet vad eleverna ska lära sig, men det går att göra det på så många sätt. Det gäller ”bara” att ha tiden att lära känna eleverna och tillsammans med dem staka ut vägen mot målen.

”Jag är en sån som inte läser” har många elever sagt till mig eller ”Jag har aldrig behövs redovisa inför klassen”. Att då säga ”nej men då behöver du inte försöka den här gången heller” är vansinne. Någon vill inte läsa, en annan vill inte tala inför klassen och de flesta skulle haft MVG i alla ämnen om inte alla lärare de träffat på varit så himla dumma i huvudet.  Hur motivera dem att faktiskt försöka?

Först och främst måste de själva få bestämma den bok de vill läsa. De måste också stöttas genom läsningen. Det är därför jag läst Ego Girl av Carolina Gynning. Eleverna bestämde, jag skapade förutsättningarna och projektet lyckades. Målet var att komma över sin rädsla för böcker och det gäller att ha rätt mål i fokus när uppgifter skapas.

Eleven som inte ville tala inför klassen valde att berätta om World of Warcraft. Han erbjöds att träna inför en mindre grupp, fick massor av taltips av mig och redovisade med bravur för mig och en inbjuden kompis, därefter väntade klassen och det fungerade utmärkt. Visst var han nervös, men han gjorde det. Målet var att våga tala inför klassen och det gäller som sagt att ha rätt mål i fokus när uppgifter skapas.

När jag skriver att vi ska lämna över ansvaret till eleverna menar jag inte att de ska sitta själva och planlöst forska om något, tvärtom. De ska få veta exakt vad de ska göra och inte minst varför. De ska inte göra en uppgift för att jag vill, utan för att de vill det själva. Då är det inte fel

Ett sätt att få eleverna motiverade är att uppgifterna de gör känns angelägna och att arbeta med t.ex. sociala medier kan vara ett sätt att knyta skolan till verkligheten. Tanken inom det entreprenöriella lärandet, att elevens intresse ska vara drivkraften i lärandeprocessen är därför mycket sympatisk tycker jag. Det betyder inte att eleverna ska få bestämma själva vad de vill lära sig, men att de kan vara med att påverka hur de ska lära sig.

Det är inte så att allt elevaktivt arbete är flummigt och ostrukturerat, det är inte heller så att elevaktivt arbete inte är genomtänkt och lärarstyrt. Ett bra elevaktivt arbete bygger på enorma för beredelser från arbetslaget med glasklara instruktioner, tydliga kopplingar till läroplanens mål och många uppföljningar på väg mot målet. Problemet med detta är att det kräver så mycket mer av läraren än att bara förbereda en föreläsning eller göra ett läxförhör. Problemet är också att få arbetsgivare är beredda att ge lärare tiden för att faktiskt utveckla arbetet i arbetslaget.

Hur motiverar vi eleverna?

Genom att faktiskt se dem, deras behov och inte minst deras intressen.

Läs också: