Det har diskuterats en hel del kring betygssättning det senaste efter att skolinspektionen kontrollrättat ett gäng nationella prov i bland annat svenska B och kommit fram till att väldigt många lärare sätter för höga betyg jämfört med de lärare som kontrollrättat.
Mest skrämmande är att var nionde uppsats fått IG av skolinspektionen, men MVG av läraren. Jag kan tänka mig fall där en elev skrivit en briljant text, men missuppfattat ämnet. En sådan uppsats ska inte betygsättas, men jag skulle tro att detta ofta ses mellan fingrarna på om texten trots detta håller god kvalitet. Det gör det inte rätt, men jag tror att det är en förklaring.
Det faktum att lärare pressats av rektorer, elever och föräldrar att sätta högre betyg har också lyfts fram. En gång har jag uppmanats av en chef att sätta betyg på en elev, mina argument för varför jag inte gjort det accepterades dock. Att elever pressar händer ofta, det är lättare att hantera än att föräldrarna gör det. Eleverna är nämligen mer insatta i styrdokumenten och det går därmed att ha en mer sansad diskussion med dem.
Metta Fjellkner skriver på DN Debatt om att var femte lärare pressats av sin chef att sätta högre betyg än eleverna förtjänat. Den betygsinflation vi upplevt de senaste åren visar med all önskvärd tydlighet att betygen säger väldigt lite om elevernas faktiska kunskaper.
Att det skulle gå att sätta helt objektiva och rättvisa betyg är en myt skulle jag säga. Vi är känslomässigt engagerade i våra elever och kan inte vara objektiva. Alternativet att endast ge eleverna flervalsfrågor med rätta svar som sedan rättas centralt är dock ett helt meningslöst alternativ. Allt är inte svart eller vitt och därmed inte rätt eller fel. Jag har svårt att se vitsen med betyg som urvalssystem för högre studier och därmed försvinner också själva meningen med betygssättningen i sig.
Som det står i dagens ledare i GP är det allt för vanligt med ”snälle-betyg” som inte gör något annat än att lura eleverna och deras föräldrar. Betyg sätts på kunskaper som inte uppvisats och någon gång slår detta tillbaka på eleven. Som det är nu har eleverna som lämnar gymnasiet högre betyg än eleverna hade för några år sedan, men kunskaperna tycks snarare ha minskat om man får tro lärarna på Universitet och Högskolor.
Per Acke Orstadius skriver på GP Debatt om att betygen aldrig kan bli rättvisa. Han menar att det största skälet till detta är att skolors anseende och ekonomi är beroende av de betyg som eleverna på skolan får.
Så här skriver han bland annat:
Eftersom betygen inte fyller några funktioner utöver urvalet, är det hög tid att låta varje utbildning utforma sina egna urvalsmetoder som särskilda högskoleprov, intervjuer eller förberedande kurser med fri intagning och senare sållning. De fördelar man skulle vinna är att de lämpligaste studenterna väljs ut. Viktigast av allt är dock att eleverna skulle må så mycket bättre om de slapp betygsstressen.
Han menar också att det är meningslöst att lägga tid och resurser på att få lärare att sätta rättvisa betyg, då det är helt omöjligt. Istället borde tiden och pengarna läggas på att utveckla undervisningen. Intressant tanke, för vad ska vi egentligen ha betygen till om de inte mäter elevernas kunskaper?
Läs också:
