Tag Archives: Skoldebatt

Maj12

Vi måste våga tala om det

Posted on by
Vi måste våga tala om det

Orättvisorna ökar i vårt samhälle. Klyftorna mellan de som har och de som inte har ökar. Tyvärr börjar ojämlikheten redan i skolan, då de där klyftorna finns mellan skolor men faktiskt också inom. Många skyller på det fria skolvalet, där bättre bemedlade föräldrar väljer bort vissa skolor för sina barn. Väljer bort dåliga skolor. Att säga så låter lite illa, som om föräldrar som inte tjänar lika mycket är lite dummare och därför inte gör valet. Jag kan tycka att det här med att välja låter lite fint, men resultatet har blivit helt galet. Felet ligger dock inte i själva möjligheten att välja, utan att det faktiskt finn skolor som föräldrar vill välja bort. Om alla skolor vore bra, skulle problemet inte vara så stort. Alla skolor ska vara bra, visst är det lätt att säga, men utan rejäla satsningar händer självklart ingenting.

”Vi måste våga tala om klassfrågan” skriver Anna Dahlberg i Expressen och jag håller med henne. Det handlar inte om att skuldbelägga föräldrar som väljer, eller ens de som inte väljer, det handlar om skillnader mellan skolor som inte borde få finnas. Dahlberg skräder inte ord och när man börjar tänka som hon gör blir det inga roliga tankar som snurrar i huvudet:

Det sociala arvet blir allt viktigare. Familjebakgrunden avgör hur du lyckas i skolan och det i sin tur avgör hur du klarar dig resten av livet. Det är 8-10 gånger vanligare att hamna i kriminalitet om man har låga betyg än om man har medelgoda eller höga betyg. De psykosociala problemen följer hack i häl liksom hälsobekymmer och svårigheter att få fotfäste på arbetsmarknaden.

 

I den här gruppen befinner sig ofta mina elever. Oavsett om de gått i en bra eller dålig skola tyvärr. För vissa spelar det ingen roll vilken skola de går i, om skolan inte kan nå just dem. I den bästa av världar gick alla ur nian med betyg nog att ta sig in på gymnasiet för att tre år senare ta studenten, fortsätta till universitetet eller få ett jobb och sedan leva lyckliga i alla sina dagar. Så ser det självklart inte ut och hur många miljoner, ja till och med miljarder, som satsas på skolan måste det finnas olika vägar till framgång. Alla är inte mogna nog att trycka på gasen genom högstadiet och gymnasiet och ut i livet. En del behöver lite extra tid och lite extra stöd. En del behöver Introduktionsprogrammen. IV ni vet, skolans största misslyckande enligt Björklund och många andra. Jag förstår tanken. Det är ett misslyckande om elever inte lyckas i skolan. Ett misslyckande för skolan. För eleven blir det ett ännu större misslyckande om hen inte möter rätt stöd efter den misslyckade grundskoletiden. Att då spara pengar på dem som behöver mest stöd är vansinne. Men det sparas och tyvärr sparas det rejält.

Så här fortsätter Anna Dahlberg:

Eftersom gymnasiekompetens har blivit ett grundläggande krav för att få jobb beskriver Arbetsförmedlingen utvecklingen som ”alarmerande” med risk för livslånga arbetsmarknadsmässiga problem.

Tillströmningen sker främst från två håll. Dels handlar det om nyanlända invandrare med låg utbildningsnivå, dels om den växande utslagningen från skolan. Var fjärde 19-åring saknar numera fullständiga betyg från gymnasieskolan.

Så ser det nya klassamhället ut. Betongförorten möter bruksorten och båda dras neråt av globaliseringens gravitationskraft.

Det är inte särskilt meningsfullt att prata om skolans kris eller arbetslösheten utan den bakgrunden. Skolresultaten sjunker visserligen över hela linjen, men det är utslagningen av de svaga eleverna som är det mest akuta problemet.

 

Så nu till den viktiga frågan. Är det viktigast att årets budget går ihop, eller är det kanske lite viktigare att satsa på dem som behöver det just nu så att de inte kostar betydligt mer i framtiden? En retorisk fråga skulle jag säga. Tyvärr är den långt ifrån retorisk för många politiker, då här och nu har alldeles för stort fokus i den ekonomiska diskussionen. Det handlar om människors liv och då tänker jag inte på lärares, utan på ungdomars. På lång sikt är det väldigt dyrt att spara på skolan. Jag skulle vilja gå så långt som att säga att besparingar på de svagaste grupperna är att offra dem. Det måste vi våga tala om.

 

Läs också:

Maj5

Varför jag börjar tro på staten

Posted on by
Varför jag börjar tro på staten

Egentligen tycker jag att grundtanken med en kommunal skola är bra. Att besluten tas nära oss. I verkligheten fungerar det inte alls. Vi fick en genomgång av kommunens controller och det framgick att utbildning står för nästan 60% av kommunens budget. Klart att det sparas på skolan då. I en större, statlig budget går det lättare att spara på annat. Kanske är det dags för öronmärkta statliga pengar till skolan. Det har funnits Wernerssons-pengar, Baylan-pengar, ja till och med Persson-pengar men inga Björklund-pengar.

Jag kan ofta vara irriterad över att vår skolminister vet så lite om verkligheten i skolan och att han inte tar forskning på allvar. När vi mötte fyra våra allianspolitiker i kommunstyrelsen i torsdags var det tydligt att Björklund definitivt är expert på området i jämförelse. Kommunpolitiker är i nästan alla fall fritidspolitiker och de var definitivt inte insatta alls i hur skola och utbildning ser ut i praktiken. De hade någorlunda koll på den statistik som de fått presenterat för sig, men inte tillräcklig kunskap för att kunna se bakom statistiken. Jag är helt säker på att våra kommunpolitiker inte är sämre pålästa än några andra kommunpolitiker. Tyvärr. Sedan kan en tycka att de borde förberett sig inför ett möte med personalen på kommunens största arbetsplats, men det är en annan fråga.

Det håller inte att skylla på dålig ekonomi och att det ser lika illa ut överallt. Det går inte att offra våra barn med argumentet att det inte finns pengar. Om inte kommunerna tar sitt ansvar måste staten göra det. Det finns ingen annan lösning.

I ett längre perspektiv är det ingen besparing att dra ner på kostnader för utbildning. I rapporten Skolverkets lägesbedömning 2013 riktas hård kritik till kommunerna och andra huvudmän, då likvärdigheten på utbildningen i Sverige är riktigt dålig. Inte bara mellan kommuner, utan också inom.

Likvärdigheten är ett ansvar även för kommunala och enskilda huvudmän. Resurser i form av stöd, skickliga lärare och rektorer måste sättas in där de bäst behövs. För att motverka de ökade skillnaderna mellan elever och skolor krävs att huvudmän har en mer medveten användning av tillgängliga resurser och att de även på andra sätt arbetar för ökad likvärdighet.

 

 

Om vi ska ha en skola där alla kan lyckas utifrån sina förutsättningar kan man inte spara på Introduktionsprogrammen och Gymnasiesärskolan som de gör i vår kommun. Då kan man inte göra klasserna större varken inom förskolan, grundskolan eller på gymnasiet. De elever vi har på Introduktionsprogrammen har i många fall kostat kommunen massa pengar redan och visst kan man tycka att de borde kunna skärpa sig, men det funkar inte riktigt så. Det jag vet är att vi har ett bra Introduktionsprogram och en bra Gymnasiesärskola, men nästa år kommer det att bli mycket sämre.

I ett läge av nedskärningar borde ansvarsfulla politiker göra en konsekvensbeskrivning. Visst kan det vara så att det får ihop budgeten just i år, men hur blir det på sikt? De elever jag har kostar samhället det kan ingen säga något om. Förr insåg kommunstyrelsen att de måste få kosta under några år, då en elev som får jobb är en billigare medborgare på lång sikt än en som hoppar av skolan, hamnar i drogberoende eller kriminalitet. Och nej, det handlar inte om att svartmåla någon utan om den tuffa verklighet som väntar vissa av våra elever. Vi kan inte rädda alla, men vi kan rädda många och för varje elev som räddas sparar vi miljoner åt kommunen.

Tydligen kan man minska en budget för att elevkullarna är små under några år framöver, trots att det inte är färre elever som söker vår skola. Ännu. Däremot verkar det svårt att öka budgeten för att på sikt spara pengar. I Skolverkets lägesbedömning 2013 trycker Skolverket på hur viktigt det är att se utbildning som en investering för framtiden som på sikt leder till ekonomisk tillväxt. Vi kan kanske inte konkurrera med vår industri, men vi kan konkurrera med kunskap. Undersökningar visar att svenska elever är bland de bästa på engelska bland elever i andra OECD-länder och inte bara kassa på matte. Hur kan vi använda de kunskaperna väl?

Och så det kanske viktigaste i rapporten, som också talar för en långsiktighet istället för att göra sig av med lärare när elevkullarna tillfälligt går ner. När vi drygt 20 lärare lämnar gymnasiet finns bara en handfull lärare under 40 år kvar på skolan. Så ser det ut på många håll. Så här står det i Skolverkets rapport:

Ett andra utvecklingsområde som Skolverket vill uppmärksamma är att till- gången till kompetenta lärare måste säkras.

Den framtida tillgången till lärare och förskollärare är hotad. Stora pensionsavgångar är att vänta, svenska lärare är mindre nöjda med sitt yrkesval än genomsnittet för andra EU-/OECD-länder, allt fler lärare överväger att byta yrke, studenter med goda studieresultat väljer bort utbildningar som är inriktade mot pedagogiska yrken, och långsiktiga prognoser spår brist på lärare och förskollärare. Några ljusglimtar finns, till exempel att intresset för lärarut- bildningen ökar och att lärare som upplever stöd från rektor är mer nöjda med sitt karriärval.

Återkommande signaler tyder även på att det pedagogiska ledarskapet inte ges den prioritet som är nödvändig och att andra uppgifter upptar huvuddelen av rektorernas tid. Rektorers förtrogenhet med den dagliga praktiken i skolan, tydlighet i det pedagogiska ledarskapet och förmåga att kommunicera och förankra skolans mål är nödvändiga i en väl fungerande skola.

 

Det är lätt att säga att det är viktigt att satsa på lärare, men lite har blivit gjort. De stora löneökningarna lyser med sin frånvaro i de flesta kommuner och arbetsförhållandena försämras ständigt. Ännu ett skäl till att förstatliga skolan, då det då inte räcker med att riksdagspolitiker pratar. Då har de också möjlighet att påverka dessa frågor i praktiken.

Jag bjuder på ett sista citat från en rapport som jag tycker ni ska läsa. Den sammanfattar mycket av det som också jag ser  som problematiska i dagens skola. Tyvärr finns inga förslag till lösning och risken är stor att det fortsätter med en kvasidebatt på nationell nivå som inte har någonting med vår verklighet att göra. Den verklighet där skolan och dess lärare är mycket mindre värd än den årliga kommunbudgeten.

Skolverket anser att en grundläggande princip i diskussionen om lärares yrkesvardag bör vara att lärare ska använda tiden till det som gynnar elevers kunskapsutveckling. För att lärare ska kunna genomföra undervisning av god kvalitet krävs att de har tid till planering av undervisningen och till bedömning av elevers arbete. Det krävs också att de har tid för analys och dokumentation av elevers kunskapsutveckling samt återkoppling av elevernas utveckling till elever och föräldrar. Skolverkets nationella studie av hur grundskollärare använder sin tid visar att lärare undervisar ungefär lika mycket som de förväntades göra innan den reglerade undervisningsskyldigheten försvann år 2000. Samtidigt som nya uppgifter tillkommit sedan dess i form av dokumentation, administration, kontakter med föräldrar, insatser för elevers hälsa och psyko- sociala miljö finns inget som tyder på att tidigare arbetsuppgifter tagits bort, eller nya stödfunktioner inrättats i skolan, i någon större omfattning.

Läs också:

Maj4

Ett möte mellan statistik och verklighet

Posted on by
Ett möte mellan statistik och verklighet

Det satt fyra politiker från de styrande allianspartierna i kommunstyrelsen längst fram i salen. I publiken satt några till. Resten av salen var fylld av gymnasielärare. Gymnasielärare som fått veta att drygt 20 av deras kollegor får sluta och de som är kvar jobba mer.

Det handlar om arbetsbrist sa politikerna. Kostymen är för stor.

Det är inte sant sa vi. Ni har krympt kostymen så mycket att ingen går i den längre.

Vi vill ha en skola för alla, sa politikerna.

Den skolan har ni sparat bort, sa vi. När det finns 32 i klassen och varje lärare får fler kurser, fler klasser och i många fall blir mentor för 32 elever, då blir det inte en skola för alla. Ingen skola för de elever som behöver stöd, inte för de elever som behöver utmaningar och inte heller för lärarna som vill, men inte längre kan, möta alla.

Vi sparar inte på dem som behöver mest stöd, sa politikerna.

Det gör ni, sa jag, på programmet där jag arbetar finns de elever som behöver mest stöd. Nästa år blir de minst lika många, troligen fler, men två av deras lärare får sluta.

Det är olyckligt, sa politikerna, med vi bestämmer inte hur fördelningen av resurserna inom skolan ser ut.

Det finns ingenting att fördela, sa vi.

Den statistik vi fått till oss säger att besparingarna är nödvändiga. Att kullarna är små och lärarna för många. Så säger politikerna.

Vi har nästan lika många elever nästa år trots att kullarna är små. Vi har kunnat locka elever att söka till oss då vi haft en bra skola att erbjuda dem. Det kan vi inte nästa år. Vi kan inte med stolthet säga att vår skola är den bästa för eleverna. Så säger de nu uppgivna lärarna.

En efter en presenterar lärarna sig. Berättar vad vi heter och hur länge vi jobbat. Berättar att gränsen är nådd nu, att vi inte kan vara bra lärare, att det är för många saker vi inte hinner, för många elever som inte får den hjälp de behöver, för många elever som inte når de resultat som de kunde ha nått om det fanns pengar och utrymme nog för oss att göra vårt jobb. Vi berättade om elever som mår allt sämre och som behöver fler vuxna i sin närhet. Inte färre. Vi berättade att vi inte orkar mer och att många funderar på att byta yrke, eller i alla fall arbetsplats. Vi berättar om en skola vi var stolta över att arbeta på som nu inte blir sig lik. Vi berättar om år av besparingar som nu gått alldeles för långt. Vi berättar om människorna bakom statistiken.

Vår statistik säger att ni inte kommer att behöva arbeta mer. Att det är arbetsbrist som gör att ungefär 20 lärare måste bort. Vi litar på statistiken, säger politikerna.

Verkligheten säger att vi tappar 50 elever och drygt 20 lärare. Hur går det ihop? Vi frågar för att få veta, säger lärarna.

Det handlar om pengar, säger politikerna. Det finns inga pengar. Men vi vill ha en bra skola för alla som lockar elever i hela regionen.

Hur går det ihop? Det undrar jag.

 

 

Läs också:

Apr6

Det börjar lukta fiasko

Posted on by
Det börjar lukta fiasko

Inga förändringar blir perfekta. Några hamnar alltid i kläm. Så var det när betygssystemet med relativa betyg från 1-5 ändrades till IG-MVG och så är det nu när eleverna ska betygssättas F-A. Min syster tillhörde den första årskullen som fick G-MVG, ni vet då när det fanns max ett MVG per klass, om ens. Då den som fick MVG skulle kunna minst lika mycket som läraren. Alla förändringar betyder att vi måste studera förändringen ordentligt och då är vi kanske extra hårda. Min syster överlevde. Det krävde komvuxstudier, men hon kämpade istället för att ge upp. Det kommer att funka för dagens studenter också.

En förändring som drabbat personalen i skolan är införandet av Lärarlegitimation. Nu skulle det krävas behörighet i de ämnen man undervisade i, vilket är mer än rimligt även om jag tycker att ett examensbevis eventuellt kompletterat med ett utdrag på övriga högskolepoäng borde räcka. Jag är ändå glad över att kraven på behörighet skärps. Jag tror det är viktigt för läraryrkets status och jag tror definitivt att det är viktigt för eleverna.

Men nu backar så Björklund och säger att de som jobbat riktigt länge  som lärare kan bli behöriga ändå. Och jag blir så trött. Den här reformen har kostat massor och nu ska det göras en massa undantag. Inget ont om äldre kollegor, vist är erfarenhet en viktig sak, men faktum kvarstår att universitetsstudier i ett ämne ger fördjupade kunskaper. Utan dessa kunskaper blir undervisningen inte sällan väldigt läroboksstyrd och därmed också grund. Visst kan det vara så att dessa lärare läser en massa facklitteratur i de ämnen de undervisar i och därmed kan massor, men om så är fallet borde det gå alldeles utmärkt att läsa in de poäng som behövs. Ja, det är jobbigt och ja, det tar tid. Jag vet det då jag själv läser in den gymnasiebehörighet som jag ännu inte har.

Vad har då det nya betygssystemet med lärarlegitimationen att göra? Dels att några alltid hamnar i kläm och att det är beklagligt, men också att det handlar om att göra det bästa av situationen. Det bästa är inte att göra en massa undantag, möjligen för studenterna, men inte för de som undervisar i ämnen de inte är behöriga i. Eleverna ska ha de bästa lärarna och behöriga lärare med erfarenhet torde vara det bästa för dem.

Ska vi öka läraryrkets status funkar det inte att hela tiden ändra reformer och skapa mer kaos än reda. Jag känner lite som Feldt kände om löntagarfonderna. Om Alliansen nu baxat den här lärarlegitimationen ända hit kan de inte göra en kovändning som underminerar yrkets status ytterligare.

Janne har också skrivit om denna dyra reform som blivit mindre än en tummetott.

 

Läs också:

Mar31

Mycket snack och lite verkstad

Posted on by
Mycket snack och lite verkstad

Det är trevligt att läsa texter som den av Peter Wolodarski som trycker på vikten av att satsa på lärarna. Jag håller dock inte med honom om att formell behörighet inte skulle vara viktigt, trots att just det fall han beskriver låter lite halvknäppt. Vi får inte tumma på behörigheten och ställa obehöriga och begåvade lärare mot behöriga som har 0.1 på högskoleprovet. Riktigt så svart-vitt är det knappast. Om det funnits en lärarlegitimation just nu hade jag till exempel kunnat hävda behörighet som skäl för att inte varslas, istället för att kollegor med lärarexamen, men behörighet i andra ämnen, ska ta över mina elever.

Det som också är sorgligt är att min arbetsplats blir av med de flesta lärare under 40 om alla de som varslats faktiskt får gå. Att skolan inte är bättre än det senaste årets budget. Att det inte finns en stabilare satsning på skolan än så. Som det ser ut på det program där jag arbetar får vi fler elever, men två lärare ska ändå bort. Då talar vi om de elever som behöver mest stöd. Vi behöver göra grupperna större. En kortsiktig ”lösning”.

Som Wolodarski skriver måste partierna enas över blockgränserna och verkligen fundera över vilken skola vi ska ha i Sverige. Och då vill jag gärna att de faktiskt diskuterar riktiga saker, som lärarnas och elevernas arbetsmiljö, inte huruvida det ska vara betyg i sexan, fyran eller trean. Problemet med skolpolitiken de senaste åren är att det genomförs en massa ogenomtänkta reformer utan att någon verkar ha koll på helheten. Nu jobbar lärare mer, eleverna mår sämre och lär sig mindre och det sparas i skolan istället för att satsas.

Det som gör mig ledsen är att det pratas så mycket om satsningar på skolan och lärarna och sedan handlar verkligheten bara om att skolorna utgör så stor del av den kommunala budgeten att det är där det sparas. Det behöver styras med hela handen från statligt håll och då menar jag inte Björklunds tafatta försök, utan ett stabil överenskommelse som vi kan bygga framtidens skola utifrån.

Läs också:

Mar27

Hur ska det här vändas?

Posted on by
Hur ska det här vändas?

Nästan vem som helst kan komma in på lärarutbildningen. Att det går att komma in på någon utbildning med 0,1 på Högskoleprovet är en katastrof i sig, men att dessa personer ska undervisa andra är inte lyckat. Att det går att kryssa lite som man känner på ett högskoleprov och komma in på en universitetsutbildning urholkar hela utbildningssystemet. Visst kan det finnas fantastiska lärarstudenter även i denna grupp, men många studenter klarar inte utbildningen. Hur kommer vår skola att se ut när lärarna inte har de kunskaper som krävs?

Vem vill bli lärare om det går att jobba med annat? Långa arbetsdagar och dålig lön. Ingenting som lockar toppstudenter. När kommunerna dessutom sparar sönder skolan lär även de lärare som idag jobbar inom yrket fundera över att byta yrke. Jag har gjort det mycket den senaste tiden. Kanske är det bra att vem som helst kommer in på lärarutbildningen, för det finns få som vill jobba inom skolan.

Läraryrket är ett låglöneyrke och ett yrke med kvinnodominans, speciellt i de lägre årskurserna. Kraven på lärare ökar hela tiden. Kvinnor är mer sjukskrivna än män. Sambandet?

Skärmavbild 2013-03-27 kl. 09.44.49

 

Bild från Aftonbladets nätupplaga.

Läs också:

Mar26

Budget, budget, budget

Posted on by
Budget, budget, budget

bild-26

Att hålla budget är viktigt. Så viktigt att rektorer i Lerums kommun, där jag arbetar, hotas med sänkta löner om budgeten inte hålls. Självklart ska skolans ledare inte slösa pengar i onödan, men när endast 5 av 20 enheter i kommunen klarar att hålla budget kanske kommunens företrädare ska fundera över huruvida det verkligen är rektorerna det är fel på, eller måhända den budget de tilldelats. Tyvärr finns artikeln om Lerum inte i den digitala upplagan av GP, utan endast i pappersversionen.

bild-25

Förra veckan fick vi en genomgång av kommunens budget och utbildningen står för ungefär 55% av kostnaderna. Klart att det är där det måste skäras. I en statlig budget hade skolan varit en mycket mindre del och troligen hade vissa kostnader kunnat täckas lättare. Jag tror inte att det handlar om slarv eller inkompetens hos rektorerna för 15 av 20 skolor i Lerum, utan om att utbildning kostar. Att vissa skolor i kommunen är nybyggda och ännu överdimensionerade spelar också in. När det gäller gymnasiet beror en del av underskottet på att elevunderlaget minskar, men det förklarar inte hela underskottet.

Vår kommun har låg lärartäthet jämfört med andra kommuner och antalet sjukskrivna lärare är jämförelsevis högt. Jag citerar min gamle chef Lars-Åke Rosenqvist: – Självklart ska man hålla budget. Men hur mycket som satsas på skolan är en politisk fråga.

I dagens GP finns en mycket välskriven debattartikel som två elever på Hvitfeldska gymnasiet i Göteborg har skrivit. Hvitfeldska är, liksom den gymnasieskola jag arbetar på, en skola med förhållandevis högt söktryck, som ändå tvingas till stora nedskärningar. En sak som skribenterna lyfter fram är hur låg elevpengen är i Västra Götaland jämfört med Stockholm och Malmö.

Låt oss göra ett räkneexempel. På min arbetsplats finns, lågt räknat 1300 elever. Lägg till blygsamma 6000 per elev (då har VG ändå en lägre elevpeng än Stockholm och Malmö) och vips försvinner 3/4 av vårt underskott. Då hade situationen varit en helt annan.

Allt handlar självklart inte om pengar. Att bara pumpa in pengar i en skola utan att fundera över hur de ska användas leder troligen inte till speciellt mycket bra. Samtidigt måste politikerna vara medvetna om att man inte kan spara sönder den kommunala skolan. Då får man snart den skola man betalar för och inte den skola man vill ha.

Läs också:

Feb21

Mer tid till vad?

Posted on by
Mer tid till vad?

Prioritera svenska för nyanlända elever, säger Jan Björklund, då han redovisar Regeringens förslag på hur undervisningen för nyanlända ska förändras. Det låter säkert spontant bra för de flesta, men för mig låter det än en gång som att Björklund inte är speciellt insatt i frågan.

Som det också påpekas av NC (Nationellt Centrum för svenska som andraspråk) lär man sig inte bara svenska i ämnet svenska som andraspråk, utan behöver språkutvecklande undervisning i alla skolämnen för att tillgodogöra sig de olika ”skolspråk” som används i de olika ämnena. Utan dessa kunskaper är eleverna sämre rustade då de senare slussas ut i klasser. Språk- och kunskapsutveckling måste gå handi hand. Så här står det:

 

Att man fokuserar på svenskundervisningen under elevens första år är naturligtvis en stor fördel men vi ser farhågor i att man enbart har fokus på att elever lär svenska i svenskämnet. Svenska lärs bäst genom ämnet svenska och genom övriga skolämnen där svenskan används och utvecklas i relation till ett ämnesinnehåll. Om eleven inte får ämnesundervisning under det första skolåret har eleven inget svenskt biologispråk, idrottsspråk eller samhällskunskapsspråk när han eller hon slussas vidare till ordinarie undervisning.

 

Jag hade önskat ett större fokus på att fortbilda alla lärare i hur man arbetar språkutvecklande med nyanlända elever och i dessa alla ska självklart även modersmålslärare inkluderas. De elever som får studiehandledning på sitt modersmål utvecklas ofta mycket snabbt på det nya språket. Förhoppningsvis kan detta bli en följd om tiden i förberedelseklass begränsas till max ett år.

Den förlängda skolplikten är troligen bra, men det framgår inte var eleverna ska studera. Som lärare på Språkintroduktion är jag självklart intresserade av detta. I år har vi fått elever som är både 14 och 15 för att grundskolan inte haft någon beredskap och för att de ändå ”snart kommer till gymnasiet”. Genom att placera allt för unga elever på Introduktionsprogrammen minskar deras chans att kunna ta betyg i alla de praktiska ämnen grundskolan erbjuder. Vi kan visserligen erbjuda våra elever idrott, musik och bild, men i nuläget varken hemkunskap eller slöjd. Främst för att de flesta elever har med sig dessa betyg då de kommer till oss. Fjortonåringar har dessutom ingenting på gymnasiet att göra.

Å andra sidan är det kanske inte superlyckat att ha kvar artonåringar på grundskolan heller, så kanske blir övergången från grundskola till gymnasium ungefär som nu. Frågan är om det ska ske vid en viss ålder, eller bedömas individuellt. Här måste reglerna vara tydliga.

Att Skolverket får i uppdrag att utveckla kartläggnings- och bedömningsmaterial är mycket bra. Bra om bedömningsmaterialet utgår ifrån den Språkportfolio som redan används inom EU.

Självklart är jag också intresserad av huruvida stadsbidraget som Regeringen beslutat om enbart kommer att tillfalla grundskolan, eller om vi på gymnasiet får del av det. Många ensamkommande flyktingbarn är runt 16 och hamnar då hos oss. Från och med nästa år har vår elevpeng räknats ner och kommunens controller meddelade detta med motiveringen att våra elever är så studiemotiverade. Och ja, det är de, men de behöver också enormt mycket stöd och hjälp för att nå så goda kunskaper som det bara går. Grupperna kan därför inte vara för stora.

Så här står det att Björlund sagt:

Den utökade undervisningen i svenska för elever som kommer till Sverige i sjätte klass eller senare anslås 30 miljoner kronor per år i statsbidrag. Det ska gå till att nyanlända elever får tre timmar mer svenska i veckan, de fyra första terminerna i svensk skola.

Då hoppas jag att detta även gäller de fyra första terminerna på Språkintroduktion, men tyvärr låter det inte så. Väldigt synd om så skulle vara fallet, då det blir svårare och svårare att lära sig ett nytt språk ju äldre man blir.

Björklund har rätt i att det i förlängningen innebär mycket stora kostnader för samhället om våra elever inte lär sig bra svenska, då detta kan innebära ett utanförskap. Tyvärr räcker det inte att jag bor och arbetar i en kommun styrd av Moderaterna, för de verkar tänka betydligt mer kortsiktigt än Björklund i detta fall. Problemet med kommunal budget är att det är just kortsiktig.

 

 

Läs också:

Feb14

Det är lätt att gnälla

Posted on by
Det är lätt att gnälla

Inser att det här blivit en riktigt gnällig blogg, men det förekommer så mycket galen debatt kring skolan att det kanske inte är så konstigt. Tänkte ändå fundera lite över vilka reformer jag skulle vilja se i skolan.

Lärare hinner inte med för- och efterarbete. Det är allvarligt. Om vi ska få hög kvalitet på lärandet måstre det finnas tid för reflektion. Minska undervisningstiden. Satsa på kvalitet.

Kvalitet blir det också om lärare hinner se eleverna och vara delaktig i deras lärande. Ständig formativ feedback är mer fruktbart än betyg en gång per termin. För att lärare ska hinna se krävs få elever och en lugn miljö. Satsa på mindre grupper, eller ännu hellre två lärare i varje klass på säg 25 elever. Det ger möjlighet till större flexibilitet.

Betyg är måhända ett bra utvalssystem, men i övrigt säger det väldigt lite om elevernas kunskaper. Att sätta betyg i år 3 innebär bara ökad administration och stämplande av elever. Problemet är inte att lärare inte vet vilka elever som behöver söt, utan att skolorna inte har råd med det. Riktade statliga pengar till stöd som är inkluderande. Ett tvålärarsystem vore t.ex. en bra väg att gå. Vi behöver självklart även speciallärares och specialpedagogers kompetens, men två lärare i klassrummet hinner mer än en.

Inkludera lärare i svenska som andraspråk i gruppen av specialpedagoger, som handledare för andra lärare. Svenska skolan behöver ett språklyft och den speciella kompetens som dessa lärare besitter behöver spridas till fler. Dessa skulle kunna få titeln språkhandledare.

För elever med annat modersmål än svenska behövs extra satsningar. Det måste också bli lättare för de sent anlända, utan betyg från hemlandet, att ta sig vidare in på gymnasiet. I grunden tycker jag att det är bra att kraven på antal godkända ämnen har höjts, men den här elevgruppen hamnar i kläm och riskerar utanförskap.

Läxhjälp ska inte finansieras med skatteavdrag utan pengarna ska tillföras varje skola. Istället för längre skoldagar förordnar jag läxhjälp. Sommarskola är också en bra idé, men för den som vill, inte bara som straff för den som riskerar att inte få betyg.

Erbjud inte bara fortbildning. Kräv det. Inte genom tvång, men nästan. Alla lärare behöver utbilda sig regelbundet för att utvecklas. Då räcker det inte med Lärarlyftet II som visserligen ger mig mycket kunskap, men också en sämre ekonomi. Jag bekostar min egen fortbildning. Det är fel. Avsätt pengar till ett lärarlyft värt namnet och se till att inte bara de redan engagerade fortsätter sitt lärande.

Lärares administrativa arbete behöver minskas. IUP i tidiga årskurser och betyg på högstadiet kan vara en väg att gå. Inför inte fler nationella prov, utan låt Skolverket arbeta fram en kunskapsbank med prov, bedömningsexempel och annat som lärare kan använda i sin bedömning.

Lärarhandledare är ett bra förslag. Vi behöver bli bättre på att lära av varandra. Förstelärare och andra karriärtjänster som Alliansen presenterat är inte lika fruktsamt för verksamheten. Istället för att fokusera på timplan och enskilda ämnen behövs samarbete.

Ungefär så här skulle jag önska att de skolpolitiska förslagen skulle se ut. Men vad vet jag. Jag är ju bara lärare.

 

Läs också:

Feb14

Hur tänker ni nu?

Posted on by
Hur tänker ni nu?

Det är Alla hjärtans dag och jag ska försöka vara lite extra snäll dagen till ära, men det är svårt med förslag så galna som detta. Inför betyg i år 3. Varför? För att det ska gå bättre för barn till föräldrar utan hög utbildning. Det är alltså ett solidariskt och fint förslag som Moderaterna nu lägger fram. Denna övertro på betyg skulle varit lite gulligt naiv om det inte var barn det handlade om. Barn som ska reduceras till en bokstav.

För Björklund är ett betyg tydligare än ett omdöme. Han menar att det är en bra och tydlig information till barnet och dess föräldrar om hur det går. För mig är betyget just en bokstav. Om du, som vi lärare, lusläser kursplaner och betygskrav blir det kanske lite mer, men för föräldrar och barn blir det bara en stämpel. Tydlig måhända, men ändå bara en bokstav.

Vad händer med en nioåring som får ett F? På vilket sätt hjälper det den framtida kunskapsutvecklingen för detta barn?

Det är för att skolan ska sätta in extra stöd tidigt som betyg ska ges brukar det heta. Då räcker det väl att skolan vet om att den här eleven inte når målen? Självklart ska föräldrarna informeras, men måste nioåringen verkligen få veta att hen är misslyckad? Fråga vilken lärare som helst om hen vet vilka elever som behöver extra stöd och du får ett svar. Fråga sedan vilka av dessa som verkligen får adekvat stöd och du får ett annat svar. Det är fortfarande ekonomin som styr.

Fler nationella prov och betyg tidigare. Mantrat som alliansens politiker upprepar. Forskning visar att det är det bästa. Vilken forskning då undrar jag? Det är roligt att Finland lyfts fram som en förebild. Där ges visserligen betyg tidigt, men några nationella prov för att kontrollera elever och lärare finns inte. Istället finns en respekt för lärare och deras kunskaper. Något som saknas i Alliansens politik.

Men jag skulle ju vara snäll idag. Finns det då inget positivt i Moderaternas 5 punkter? Mer tid i svenska? Jo tack, det vore bra, men om elevernas språk ska utvecklas krävs ett språkutvecklande arbetssätt i alla ämnen. Sommarskola? Absolut. En frivillig sådan för till exempel nyanlända elever som mina. De skulle älska sommarskola. Att elever som inte når målen erbjuds sommarskola är bra. I övrigt är jag skeptisk. Dags för ny regering och ny skolpolitik. Helst igår. Jag önskar att de som sneglar mot Finland kunde bidra till att öka lärarnas status, inte bara införa betyg tidigt. Och gärna satsa lite på skolan så att det där stödet som vi vet att vissa barn behöver faktiskt kan ges inom den budget skolan fått.

 

 

Läs också: