En studiedag om tolerans

Vi inledde läsåret med en föreläsning från Christer Mattsson som forskar om våldsbejakande extremism. Han grundarna till den så kallade Kungälvsmodellen, som utarbetades efter mordet på John Hron. Toleransprojektet var en del modellen och 2008 publicerades en bok skriven av Matsson, tillsammans med Magnus Hermansson Adler med titeln Ingen blir nazist över en natt.

I fredags hade vi nöjet att lyssna på Christer Mattsson igen. Han inledde sin andra föreläsning med att berätta om det ögonblick då han tvingades ta ställning mot rasism, när hans klasskamrater skrev ett mycket rasistiskt och antisemitism angående en lärare. Han bestämde sig då för att inte utbilda sig inom teknik, utan istället bli lärare. Och visst är det så att lärare kan göra skillnad, men också att vi har ett stort ansvar att faktiskt göra det. Det handlar om att värna demokratin mot våldsbejakande extremism och där säger läroplanen tydligt att vi lärare ska vara aktiva.

Skolans roll i den moderna demokratin är något som diskuterades redan av Theodor W Adorno i ett tal efter andra världskriget. Det yttersta kravet är att ett nytt Auschwitz inte uppstår. Skolan kan inte alltid undervisa om Auschwitz, men aldrig undervisa som om Auschwitz inte funnits. Platsen finns kvar och skolor kan besöka museet med sina elever. Mattsson menar att ca 25% av svenska skolelever besöker Auschwitz-Birkenau någon gång under sin skoltid. Det låter mycket, men är det så är det bra. Jag kan se ett ökat behov av att tala om just Förintelsen, då rasism i allmänhet, men också antisemitism i synnerhet ökar idag.

Hur stor roll spelar då extremism, terror och demokrati i vår tid? Det finns tidningsarkiv där det bland annat går att söka ord och se hur mycket de diskuterades i media. Mängden media skiljer sig självklart åt över tid, men det ger ändå en fingervisning om vad som diskuteras. Demokrati och terrorism är riktigt stort idag, liksom radikalisering. Det säger en del om vår tid. Begreppet ”våldsbejakande extremism” som är det Mattsson forskar kring är relativt nytt, men dyker upp i media under de senaste åren.

För att bli medlem i EU ställdes krav på länder att göra upp med sitt förflutna och faktiskt aktivt ändra i t.ex. läroböcker så att det framgick att Förintelsen ägt rum.. Nu ändras det tillbaka i t.ex. Polen där ett museum om Förintelsen i Gdansk ska stängas för att det fokuserar på polska medlöpare. Istället ska utställningen fokusera på det polska folkets patriotism. Ett tydligt tecken på att utvecklingen går åt helt fel håll.

Om det inte ska hända igen gäller det att vi inte säger att det inte går att förstå hur Förintelsen kunde ske, utan faktiskt försöka förstå för att kunna undvika att det händer igen. Att så många inte inser att vi rusar åt helt fel håll i Sverige och världen idag skrämmer mig. I veckan diskuterade jag och några kollegor normaliseringen av rasism och hur det faktum att ett parti som SD finns i Riksdagen gör det mycket svårare att ifrågasätta elevers rasistiska åsikter. Bara en sådan sak att så många vägrar att inse att SD är just rasister med ett mörkt förflutet komplicerar mycket. Jag önskar att fler läser SD:s partiprogram med historiska glasögon, då det är väldigt tydligt vad det är för samhälle de vill ha och att det inte är ett demokratiskt och jämlikt sådant.

Vilka hör till och vilka hör inte till? Idén att vi är en mänsklighet kommer alltid att begränsas av behovet för människan att dra gränser. Vilka som ska vara på vilken sida av gränsen ha betydelse. Mattsson påpekar hur viktigt det är att se Förintelsen som en del av civilisationen. Att det inte handlar om något annat än människor, varken som förövare eller offer.

När asylrätten och människor på flykt diskuteras märks dessa gränser tydligt. Det finns en utbredd och faktiskt accepterad syn att de som lever inom gränser för ett säkert land hör större rättigheter till fred och frihet än de som bor innanför andra gränser. Rätten att förlora sina privilegier gör att egoismen flödar. I dagarna skrev Robert Hannah (L) en debattartikel med den vidriga rubriken Vi måste sluta importera män som hatar kvinnor  där han driver resonemanget att vi tar emot fel flyktingar då vi tar emot män som enligt Hannah alla verkar vara moralpoliser som hatar och förtrycker kvinnor. Han fick medhåll av t.ex. moderaten Hanif Bali som på Twitter skriv om att asylrätten borde avskaffas och det är en åsikt som sprider sig. Vi kan inte ta emot ”alla” brukar det heta och med de orden ställer vi oss innanför gränsen och de som står utanför får stå där och skylla sig själva. Det talas om ”riktiga” flyktingar och de som ”bara” har skyddsbehov. Som att det inte vore skäl nog. Nej, vi kan inte ta emot ”alla” människor på flykt. Det vore helt omöjligt då någonstans kring 65 miljoner människor är på flykt just nu. Inte ens under 2015 mitt under den så kallade flyktingkatastrofen tog vi emot ”alla” flyktingar. Nu är det inte så att jag inte tycker att det är problematiskt att fler män än kvinnor tar sig den långa, farliga vägen hit, för det gör jag självklart. Det är därför jag skulle önska att det gick lättare att ta sig hit lagligt, utan att behöva betala alla sina besparingar till smugglare och dessutom behöva riskera livet.

Risken är att vi talar om folkmord genom att tala om likhögar,  men Mattsson väljer istället en bild av de judiska kvarteren på Rhodos, dit endast en handfull judar kom tillbaka efter förintelsen. Folkmord handlar om att grupp A finns inom gränsen och grupp B utanför och att lösningen blir att grupp B inte ska finnas alls.

”Jag kan inte vara den jag är om du är som du är. Jag kan inte vara den jag är om du är här. Jag kan inte vara den jag är om du är.”

Det är tre nivåer av främlingsfientlighet som blir folkmord, säger Mattsson. Det handlar inte om likhögar, utan att förstå vilka vi är och vara rädda för att inte kunna vara det om inte alla är som vi. Just nu är många rädda för att muslimska invandrare ska göra att vi inte kan vara de vi vill vara, trots att det inte finns något fog för den rädslan. Många menar att vi måste ta människors rädsla på allvar, men jag skulle snarare säga att vi inte kan legitimera en rädsla som baseras på skrämselpropaganda. Då blir den som tar rädslan på allvar en del av vägen mot folkmord. Anekdotisk evidens används flitigt och det har blivit rumsrent att påstå att media mörkar och att BRÅ undanhåller statistik.

Mattsson talar om en diskussion han och hans svärfar hade för några år sedan när moskén i Fittja ansökte om att få ha böneutrop vid fredagsbönen. Det borde inte få ske i Sverige säger svärfar, världens egentligen snällaste människa, som dessutom bor i Blekinge och troligen inte kommer att sätta sin fot i Fittja och om han mot förmodan gör det är det troligen inte på en fredag, i alla fall inte böneutropet och om han nu ändå skulle göra det är det över på någon minut och han kommer troligen inte få några bestående men. Just det här att haka upp sig på små detaljer, som egentligen inte berör oss alls är väldigt typiskt, inte bara för vår tid. Att måla fan på väggen och dra helt absurda slutsatser utifrån en liten, isolerad och i många fall helt ofarlig händelse.

Mattsson visar ett foto av Anna och Jon Klein, fem och tre år gamla. Fotot hittades i Birkenau och troligen dog de där. Två barn från Frankfurt am Main, som mördades. Av vilken anledning? Var de ett hot? Nej, men de tillhörde grupp B. Då Nürnberglagarna trädde i kraft gjordes en ny befolkningsgenomgång, där religions- och folktillhörighet registrerades. Då visste man vilka som var judar, romer och då var det lättare att transportera bort de som inte passade in, som Anna och Jon.

Det är inga monster som skapar dessa register eller ens monster som körde människor till Auschwitz. Istället var det hemmafruar som jobbade extra och deras män som var lokförare. Det är viktigt att komma ihåg att allt börjar med vanliga människor som följer order. Det handlar inte om att de själva riskerar att föras till koncentrationsregler. Det värsta som möjligen kunde ske var att de blev av med sitt jobb. Människor gör det de blir tillsagda att göra. Det handlar inte om att de inte vet vad de gör, utan om att de inte protesterar utan bara gör.Människor som inte längre får finnas deporteras och deras tillhörigheter säljs till hugade spekulanter. Vet de som köper att sakerna de köper kommer från människor som förts bort? Självklart gör de det. Vanliga människor är en del av Förintelsen och det får vi inte glömma. Det handlar inte bara om att Hitler var galen, utan att han fick hjälp av väldigt många som bara gjorde sitt jobb. En väldigt liten del av alla medskyldiga var en del av dödandet, men det är ofta dessa få vi fokuserar på. Istället borde vi fokusera på de andra.

Varje gång någon (och de börjar bli många) skriker om hur viktigt det är att registrera ursprung och religon för att kunna se vilka som begår brott, blir de en del av ett system som sorterar och som skulle kunna leda till något mycket värre. Problemet är när åsikter som dess normaliseras. När det blir rumsrent att prata om att asylrätten borde avskaffas, att vi bara imponerar män som hatar kvinnor och att de som kommer hit inte är ”riktiga” flyktingar. Då har vi kommer en bra väg mot den riktiga katastrofer och det är inte någon flyktingkatastrof det handlar om.

Makroperspektivet handlar om kriget mot terrorn, medan mikroperspektivet handlar om vad många lärare och andra människor faktiskt gör dagligen. Uppdraget är att upptäcka och hindra radikalisering och det är ett uppdrag som lärare kanske kan ha, men vi kan inte vara ytterst ansvariga för att hindra radikalisering. Kausala samband är viktiga att lyfta fram. En ung människa som inte vill leva, vilket gäller allt för många ensamkommande från Afghanistan just nu, vill inte nödvändigtvis skada andra. Det betyder att slutsatsen att just detta skulle leda till att de blir terrorister är tagen i luften, även om det självklart skulle kunna hända. Mattsson berättar om en före detta elev som dog under strider med IS. Han såg sidor som var obehagliga, men också andra sidor och säger att han inte med säkerhet kunde säga varför hans storebror blev lärare och den yngre brodern död terrorist. Att säga att lärare har ansvar för att uppmärksamma radikalisering är därför att ställa orimliga krav. Vi behöver många gånger vara socialarbetare, då någon annan sådan inte finns i klassrummet, men vi kan inte bära ansvaret för att förhindra våldsbejakande extremism.

I Storbritannien är lärare skyldiga att rapportera elever som de upplever riskerar att radikaliseras. Det blir alltså skolans ansvar att uppmärksamma extremism. De rapporterade eleverna undersöks utifrån 22 punkter, som ska synliggöra radikalisering. Forskningen som ligger till grund på detta är hemligstämplad och kan inte granskas. Bland punkterna finns t.ex. fattigdom, men sammantaget leder punkterna till att leta fram fattiga, unga män med muslimsk bakgrund. De ska sedan få behandling för att inte utveckla extremism. Rapporteringen har nåt absurda nivåer, vilket får symboliseras av en liten pojke på ca 4 år, som ritade en bild av sin pappa som lagade mat, men order bomb kom med i förklaringen och han rapporterades och familjen förhördes. Mattsson påpekar risken att ett system som det i Storbritannien snarare kan skapa mer extremism snarare än mindre, då det skapar misstänksamhet och motsättningar. Även i Sverige börjar ett liknande angivningssystem växa fram, där namn ska rapportera till SÄPO utifrån vissa kriterier. Ett brott mot grundlagen påpekar Mattsson. Lärare blir alltså en del av ett system som liknar det som växte fram i Tyskland under 30-talet, när vi uppmanas att anmäla misstanke utan egentlig underbyggnad. Det finns andra rutiner, att göra orosanmälan till socialtjänsten och kanske en polisanmälan, men att rapportera åsikter till SÄPO är att gå över gränsen. Ett sådant agerande bryter mot Europakonventionen och även mot grundlagen. Dessutom blir vi en del av en rörelse som vi säger oss vilja motarbeta. Om extremism dessutom betyder islamism är de som blir gladast helt klart Nordiska motståndsrörelsen, påminner Mattsson.

Vi vill inte ha extremism i samhället och vi vill stoppa terrorism, men inte till vilket pris som helst. Samhället har ett ansvar att förebygga, förhindra och straffa. Vi kan inte veta vad utsatthet kan leda till. Vi ska alltid göra vårt yttersta för att de elever vi möter ska lyckas. Vi ska vara på deras sida och kämpa för deras skull. Det är polisen som ska ha ett övergripande samhällsansvar, inte vi som arbetar i skolan. Vi ska förebygga, inte straffa.

Under en fikapaus talade jag med Mattsson om en elev som jag tycker genomgår en obehaglig radikalisering, som jag har svårt att möta. Jag blundar absolut inte och försöker hitta vägar att nå honom och självklart också resten av mina elever, utan att försöka argumentera emot och vinna den argumentationen, då det är ett omöjligt uppdrag. Detta talade Mattsson om i höstas då han var här förra gången och berättade om en debatt mot en ung kille som han vann just då, men som han kanske i förlängningen knuffade in i ännu mer extrema miljöer.

Konfrontation pedagogik syftar till att kontrollera, inte frigöra. Fokusera på hur barnet ska vara, inte hur det har det. Eleverna ska bli duktiga på att uttrycka ”rätt” explicita värderingar. Om vi rapporterar de som inte gör det finns det en risk att vi trycker undan åsikter och därför inte ger eleverna möjlighet att pröva sina åsikter. Kritisk socialpedagogik handlar istället om att öka elevernas möjlighet att lära känna sig själv. Läraren ska vara den empatiskt nyfikne som står kvar, säger Mattsson. Vi kommer inte att vinna alla diskussioner, då riskerar vi att förlora eleverna. Det är inte vår uppgift att övertyga elever om allt möjligt, men att vara nyfikna och fråga varför vissa saker är så viktiga för vissa elever. Anekdotisk evidens är ett begrepp att föra fram, vilket är precis vad jag försökt göra de senaste veckorna. Kausala faktorer och korrelationer behöver tas upp med just de orden. Om tiden är galen behöver vi tro att de kan bli en del av en bättre värld. Inte ett problem som ska kontrolleras.

Språket, hur vi talar om saker är viktiga. Terror fanns före 9/11, men nu kan vi inte tala om terror utan att förhålla oss till det. Idag är terrorism synonymt med islam, vilket ger ett ensidigt perspektiv. Kriget mot terrorn är det första kriget utan gränser. Det pågår över hela världen och alla påverkas. Gränserna för kriget är upphävda. För terroristerna är hela poängen att slåss mot civila och det finns också en acceptans för att civila dödas även i kriget mot terrorn. Kriget utan gränser har gett upphov till att kriget finns på allas bakgård och därför påverkar den alla och kan därmed radikalisera människor över hela världen. Den som blir våldsutövande extremist eller terrorist,  men utanförskap kan också bestå av annan kriminalitet och eller drogmissbruk.

I engelskan finns begreppet pre-crime, som skulle kunna översättas med förkriminalitet. Innan människor landar i extremism har troligen något redan hänt, som skulle kunna ge oss ledtrådar om vad de är på väg. En människa kan dock vara kriminell och inte kriminell samtidigt. Det är inte så lätt att alla tar samma väg mot radikalisering och även om vi undersöker individers väg till extremism, så är det svårt att skapa modeller kring det, även om forskare försöker göra det.

Det är 300 som åkt från Sverige för att kriga för IS. De första mellan 20 och 35. Ungefär 300 av 1,5 miljoner, men ingen kan säga hur många som var potentiella terrorister som valde en annan väg. Eftersom vi inte vet det, så vet vi inte heller hur vi ska göra för att de som riskerar fel väg faktiskt väljer rätt. Om två barn uppforstrade i samma familjväljer helt olika vägar, att en blir IS-krigare och en lärare, visar att det inte är enkelt att förutse eller förklara radikalisering.

Mattsson är intresserad av att få tillgång till socioekonomiska data om IS-krigare, som SÄPO tydligen har, ska ha sammanställt, men ännu inte avslöjat. I Norge vet vi att 30% begått brott innan de reste för att strida för IS. De är alltså kända av polisen. Vad gör vi med den informationen?

Det Mattsson fick också veta om de 300 är att merparten inte har avslutat gymnasiet och ingen hade examen från högskola eller universitet. Utanförskap skulle alltså kunna vara en faktor och program som introduktionsprogrammen troligen ytterst viktiga för att förhindra radikalisering. Om basen för rekrytering ska minska borde alltså utbildning vara betydelsefullt att satsa på. Speciellt för de som riskerar att inte klara gymnasiet.

Mycket ansvar läggs alltså på lärare, något Mattsson är kritisk till. Han talar om ”terapirisering” av undervisningen och hur lärarens ansvar blir det som socialtjänsten och i förlängningen staten, borde ansvara för. Vanligaste orsaken till kontakt med socialtjänsten är fattigdom. Visst kan vi kanske uppmärksamma ”sårbara ungdomar”, men vi kan inte trolla och vi kan inte få bort fattigdom med personliga, stödjande samtal. Vi försöker bota fattigdom med Ritalin, säger Mattsson halvt på skämt och halvt på allvar. Han ondgör sig också över vårt behov av att dela in värderingar efter land och t.ex. tala om svenska värderingar  som demokrati, som om det inte vore universella värderingar. Föreställningen att vi kommit längre och att andra måste anpassa sig till oss ställer till det, menar Mattsson.

Ibland känns det lite hopplöst, när all samhällsdebatt vinklas, när människor klumpas ihop i lätthanterliga grupper och när alla förklaringar till elände stavas invandring. Det är klyftorna vi ska jobba bort och det är inte vi lärare som ska vara ansvariga för att göra det. Självklart ska vi ha en likvärdig skola, vilket vi inte har idag, men inte heller det är ytterst lärarnas ansvar.

Läs också:

Dagens ord

Skärmdump 2014-09-07 20.17.51

Att Jan Björklund inte tar något som helst ansvar för de sjunkande skolresultaten, eller de ökade klyftorna mellan de som klarar sig bra i skolan och de som inte gör det, är så pinsamt och så tragiskt att jag saknar ord. Att införa betyg tidigare, lägga pengar på läx-RUT och införa fler nationella prov är inte rätt väg att gå. Frågan är om en ny skolminister kommer att lyckas bättre, men sämre lär det inte kunna bli. Det räcker inte heller att bara pumpa in pengar i skolan, utan att fundera över hur de ska användas. Jag skulle önska fler vuxna i skolan, inte nödvändigtvis mindre klässer, även om smärtgränsen är passerad i klasser med fler än 30 elever, men helt klart möjligheten att vara flera vuxna i en klass samtidigt. Då når vi större lugn och dessutom sker ett idéutbyte mellan lärare naturligt. Chansen att det i alla fall blir mer likvärdigt inom en skola är då större och där finns nu stora skillnader. Att sätta sitt barn i skolan är ett lotteri. I samma skola kan vardagen för eleverna se väldigt olika ut, beroende på arbetslag, undervisande lärare och klassens sammansättning. Det är inte okej.

Läs också:

Bra om vikten av att vidga perspektivet

Det är inte skolan som har problem, det är hela samhället. Och innan vi inser det kommer inte skolan att bli bättre.

 

Läs Lotta Olssons text i DN om att de politiska partierna borde göra annat än att försöka hitta snabba och enkla lösningar på problem i skolan som är så mycket mer komplicerade. Själv är jag otroligt trött på ogenomtänkta förslag och till och med reformer, som inte ger någon som helst effekt. Betyg, eller ett omdöme som skickas med betygen, som handlar om elevens ordning och uppförande är ett sådant.

Läs också:

91. Reform utan betydelse?

”Nollan” ska bli obligatorisk och därmed får Sverige en tioårig obligatorisk skola. Inget fel i den reformen, men hur mycket skillnad gör det i praktiken? Hur många sexåringar hoppar över förskoleklassen egentligen?

Till artikeln i Skolvärlden finns också en uträkning av hur många timmar svenska elever tillbringar i ”skolbänken”. Där räknas 9 år, men visst är det så att de flesta går 12 år i skolan numera. Hur många procent är det som går gymnasiet?

Inget fel på varken reformer eller statistik, men lite av ett slag i luften är det allt.

Läs också:

66. Big mistake, huge!

Tittade på Partiledardebatten på Svt Agenda igår och ångrade mig snart. Inga direkta svar på någonting, utan mest en tävling om vem som oftast fick chans att tala illa om motståndaren. Vid ett tillfälle liknade det hela sandlådan och ”du är dum”, ”nej, du är dum” var inte långt borta.

Stadsvetaren Malena Rosén Sundström säger i SvD att skoldebatten var mest intressant, men jag har svårt att hålla med. Intressant på så sätt att den hettade till, men meningslös då det verkar vara helt omöjligt att få Björklund att erkänna att han kanske inte är på rätt väg. Visserligen erkänner han storsint att Alliansen bär viss del av skulden till att vår administration ökat så lavinartat, men han verkar inte fatta att de tidigare betygen och det ökade antalet nationella prov bär stor skuld till detta. Istället ler han lite självgott och menar att förändringar måste få ta tid. Det gör mig helt galen.

Men så är det väl ingen hemlighet att Björklund inte är min största favorit, men tyvärr har oppositionen få konkreta egna förslag. Risken är stor att det fortsätter att gå utför med svenska skolan om ingen plockar bollen och gör något konkret, genomtänkt och forskningsbaserat. Dessutom gärna något som får kosta lite.

Moderaterna föreslår lämplighetstest för lärare och det är inget dumt förslag, problemet är bara att så otroligt få vill bli lärare att det inte finns många att gallra bland. Det är där det måste satsas och då hjälper det inte att ändra lärarutbildningen var och vartannat år. Vi måste få en vettig arbetssituation och en lön som kan locka många in i yrket. Det är viktigare än att satsa pengar på att göra ett urval när urvalet från början är så magert och lärarutbildningen blivit en utbildning som alla kan komma in på i brist på annat.

 

Läs också:

Skoldebatt

Populärt ämne just nu är skolan! Alla vet, alla tycker och om alla hade kunskap så vore jag ännu mer imponerad! Reinfeldt tycker att man satsar på skolan med nationella prov i 3:an och betyg längre ner i åldrarna! Löfvén tror att skolproblemen blir lösta om lärare i ”svårare” områden får mer betalt! Tror man att lärare i svåra områden inte redan gör sitt yttersta för att få eleverna att trivas i skolan och att därmed prestera bättre? Det är det vi gör alla som jobbar i skolan, vi sliter och vrider och vänder på allt för att ge våra elever det allra bästa! Jag vet faktiskt ingen lärare som inte lever efter den devisen. Alla lärare är värda en betydligt bättre lön än den som erbjuds idag!!

Så här på söndag kväll filar jag, liksom tusentals andra lärare på planeringen inför nästa vecka. Vi planerar och funderar på hur vi ska kunna ge våra elever det allra bästa samtidigt som de också ska se fram emot en rolig och stimulerande skolvecka!!

I min 3:a är vi mitt uppe i de Nationella proven och mycket att veckans fokus rör sig runt detta. Jag vet att mina elever är duktiga på att läsa och skriva. De läser med förståelse och de kommer ihåg vad de läser. De skriver fantastiska berättelser på sina datorer och de är medvetna om meningsbyggnad och stavning. De frågar ofta om hur olika ord stavas och de är medvetna om att deras texter ska vara trevliga och lätta att läsa. Mina elever som skrivit på datorer sedan den första skoldagen i åk 1. De är duktiga! Nu står det dock i anvisningarna för de nationella proven att man måste skriva texten för hand! Man bedömer INTE handstil och läsbarhet, men ändå ska man skriva för hand. Jag ringde naturligtvis skolverket för att höra om det var ok att mina elever skrev den berättande texten på datorn. Men nej…. det gick ju inte! Varför?? Svaret var att det var orättvist! Vaddå orättvist? Är det inte orättvist att elever som är vana att skriva på datorn tvings att skriva en berättande text för hand??? Nästa argument var: -Man kan fuska! Man kan inte lita på att lärarna tar bort stavningskontroll och interpunktionsfunktionen på datorerna! Men…. hur kan man kolla att lärare inte hjälper eleven genom att säga att ”Kolla en gång till på det ordet, du vet ju hur det stavas?!” Eller….. ”Det saknas punkter – Läs en gång till! Vi kan aldrig garantera att det inte fuskas! Eller vaddå? Är vårt uppdrag att sätta åt våra 10-åringar så de blir varse vad de inte kan, eller ska vi bygga upp deras självförtroende genom att tala om vad de kan och vad de är bra på? Att sedan fruktansvärt mycket tid tas från barnens undervisning genom att mäta det vi redan vet, det bekymrar inte herr Björklund det minsta! Men, det bekymrar mig!!

Läs också:

21. Tre fel i ett

Det börjar med att Anders Borg uttalar sig osedvanligt korkat och respektlöst om skolan. De som har lite mer koll på skolan reagerar. Expressen plockar upp det och i anslutning till artikeln låter de sedan sina läsare rösta om följande:

Screenshot 2014-03-20 22.19.43

”Lite som att fråga ”Tycker du att det skrivs ut för lite antibiotika i Sverige?” Där de som själv inte fått antibiotika när de önskat av de elaka läkarna uttalar sig utan att ha någon som helst kunskap.

Flumpedagogik, jag är allergisk mot detta hittepåord som inte betyder någonting.

Och vad händer då? Jo, vår käre skolminister som har gjort till sitt största mål att totalt såga Sveriges lärare jäms med fotknölarna hänger på sin polare Borg och bekräftar att allt visst kan skyllas på flumpedagogisken.

Jag har sagt det förr och jag säger det igen, om flumpedagogik är motsatsen till det Jan Björklund står för kallar jag mig med glädje flumpedagog.

För övrigt anser jag att det är hög tid att byta ut såväl skolminister som regering. Det räcker nu.

Är ni förresten nyfikna på resultatet av Expressens undersökning? Så här såg det ut när jag kollade senast:

Screenshot 2014-03-20 22.29.25

 

Det är stunder som denna som jag allvarligt funderar på att byta yrke. Är vansinnigt trött på att bli pissad på av dem som samtidigt strör en massa tomma ord, om att vilja höja lärares status, omkring sig. Är också extremt trött på att ha ett yrke som kreti och pleti anser sig ha full koll på.

 

Läs också:

16. Om ordning och reda

Skolpolitiken just nu är mer farsartad än någonsin. Alliansen och oppositionen tävlar om att lägga förslag skapade med karbonpapper och totalt utan någon röd tråd. Visserligen håller jag inte med om allt Anna Dahlberg skriver i Expressen, men är det inte konstigt att utredningar och rapporter helt ignoreras?

Det är stökigare än någonsin i svenska klassrum hävdar DN och hänvisar till utredningar som visar att Jan Björklunds ”hårdare tag” inte haft någon effekt. När Björklund själv beskriver skillnaden mellan blockens skolpolitik lyfter han fram att Alliansen vill ha ordning och reda. Det betyder att oppositionen vill ha kaos, eller?

Självklart ska det vara ordning och reda i klassrummet. Frågan är vad det betyder. Såväl Martin Karlberg, Marcus Samuelsson och Joakim Larsson pekar på krocken mellan elever som är vana vid inflytande och lärare som har svårt att hantera det. Så här säger Joakim Larsson:

Man har återuppväckt gamla disciplinideal från en tid då auktoriteten byggde på kroppslig bestraffning. Eftersom lärarna inte har samma maktmedel i dag måste synen på ordning förändras.

 

Där finns en del av konflikten mellan Björklunds teori och verkligheten. Gamla förslag kan inte appliceras på en ny miljö. Så hur gör vi då?

För mig blir det mer och mer tydligt att vi måste få med oss föräldrarna. När de låter som sina ungar med repliker som ”men du säger ju bara till mitt barn” och jag hör ekon från klassrummet ”varför säger du bara till mig” och tänker att det här blir aldrig bra. Smicker är då min bästa strategi. Föräldrar vill höra att deras barn är fantastiska och då de faktiskt är det handlar det bara om att lyfta fram det. Om det alltid funkar? Nej, men ofta.

Med vissa elever behöver jag som lärare gå några ronder. Jag behöver kanske vara en jävla idiot och kanske dum i huvudet innan vi möts. Där befinner jag mig just nu med en elev och jag räknar med att det ger sig. Alternativet att låta eleven leka bort lektionerna i sällskap med mobilen, vandra runt i klassrummet och störa sina klasskamrater, finns inte på kartan. Jag är lite osmidig på det sättet. Än så länge har jag nått eleven då vi ses i mindre grupp och i korridorerna och i matsalen funkar det bra. Ett steg i taget.

Ordning och reda för mig är då alla elever gör det de ska, kanske inte är knäpptysta, men fokuserade. Kanske ställer de ibland frågor rakt ut, men det finns ett lugn trots det. Ordning och reda är inte att bara jag hörs.

Just nu undervisar jag i fyra klasser, i två av dem är det alltid ordning och reda. I de andra två är det lugnt nästan hela tiden, men vi har en bit kvar. Det tar tid att skapa en relation med alla elever, men det går. Ordning och reda är ett ansvar för alla. För mig som lärare, för arbetslagets andra lärare, för rektor, för eleverna och faktiskt också för föräldrarna. Att på allvar tro sin tolvåring som säger att en lärare ”bara säger till mig” är inte okej. Utgå istället från att det handlar om att läraren vill ha ordning och reda och därför säger till när det behövs, men kontakta gärna läraren och fråga. Och då menar jag fråga, inte anklaga.

Läs också:

4,5. Utvecklingssamtal med Fridolin och Tobé

Då ungarna lade sig tittade jag på webb-tv från Lärarförbundet som du hittar här.

Gustav Fridolin först, som tycker att skolutvecklingen gått åt fel håll de senaste 8 åren, så klart. Intressant kommentar om att lita på lärare, istället för att peta i småsaker. Han jämför med att ingen lägger sig vilka verktyg kirurger använder. Just bristen på respekt för vår profession är det som stör mig mest.

Fler anställda och högre löner, självklart. Det snackar alla om, men lite händer. Jag håller med om att det måste ske och ser gärna att skatt för dem som tjänar mest läggs på skolan. Öronmärkt behöver det bli.

Jag vill också lyfta de viktiga skolfrågorna, om t.ex. arbetsmiljön och arbetssituationen för såväl lärare och elever. Inte ägna tid åt att diskutera att eleverna ska få betyg tidigare eller att förskoleklass ska bli mer av en skola, där håller jag med Fridolin. Föga överraskande kanske. Jag efterlyser också tid. Jag vill hinna vara den kreativa lärare som Fridolin talar om.

Lönen måste upp, inte bara i korta satsningar eller examensbonusar, utan för alla. Det är lärarkris då många lämnar yrket och få väljer det från början. Några quickfix finns inte.

Elevernas lust, estetiska ämnen och skolbibliotek. Fridolin talar för mina öron. Fridolin talar som en lärare. Som någon som vet något om skolan. Där skiljer han sig markant från vår skolminister. Han talar också om att fokusera på det som är viktigt. Även här skiljer han sig markant från vår skolminister. Är det inte rätt tragiskt ändå?!

Utvecklingsplan, de viktigaste målen (lärarnas status, arbetsmiljö och lön, elevernas lust och kreativitet och att minska skillnaderna och klyftorna i skolan) skrivs ner och den 15e september ska den utvärderas. Intressant. Jag ser gärna Fridolin som skolminister efter valet. Mycket hellre än Ibrahim Baylan. Precis som finansministern ska vara ekonom, måste skolministern har skolbakgrund.

Och så Tomas Tobé. Lite nervös tydligen. Han menar att det finns ett stort intresse för vad Moderaterna vill göra med svensk skola. Han upplever ett starkt stöd nu när de börjar tala om högre löner och att skickliga lärare ska få mer tid till eleverna. Här vill jag påminna om mitt bildbevis på att detta inte ska innebära mer undervisningstid för den enskilde.

Tobés viktigaste mål är att alla elever ska få stöd tidigt, mer undervisningstid av skickliga lärare som får bättre betalt och mindre av pappersarbete. Alla tre behövs. Får han stöd för att klara av de här prioriteringarna? Det menar han och påstår att finansministern är med honom i att stötta skolan mer ekonomiskt.

Svensk skola skulle må bra av mer samsyn, trots valrörelse och jag skulle också önska att det fanns gemensamma reformer. Jag undrar verkligen om han har med Björklund i det här?

Innan valet hoppas han hinna med att förankra sina förslag, att de i skolan känner igen sig. Så är det inte nu och det håller jag med om. Bra om M satsar på mer konkreta och verklighetsförankrade förslag. Tobé låter ovanligt ödmjuk och jag hoppas att det är så. Även hans förslag ska utvärderas 15e september.

Och så undrar jag självklart om paketet Fridolin och Tobé fick innehåller läroplanen, skollagen eller någon bra forskningsöversikt.

Läs också: