Bye, bye Björklund

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Jag har inte riktigt vågat ropa hej, innan det varit helt klart vem som ska ta över efter Jan Björklund. Har fler än en natt drömt mardrömmar om att han lyckats krångla sig in i regeringen och tvingat sig till posten som utbildningsminister. Men se, nu är han borta. Äntligen. Istället är det Gustav Fridolin som blir utbildningsminister och vi får en helt ny minister, en gymnasie- och kunskapslyftsminister, Aida Hadzialic, som ska ansvara för bland annat gymnasiet och sfi. När jag presenterade ministrarna för mina elever idag, påpekade jag att hon är ung och att det säkert är bra, då hon ganska nyss gick på gymnasiet själv. Varvid en elev utbrister ”men det är ju mer än sju år sedan!”, som om det var en halv evighet. Och ja, sju år är en lång tid, speciellt för unga.

Hur som helst kan det bara bli bättre och om Fridolin kan genomföra ens en bråkdel av det han säger sig vilja göra, kommer det helt klart att bli ett lyft för svensk skola. Visserligen är jag mycket tveksam till att det är rätt väg att göra gymnasiet obligatoriskt, då jag är rädd att det kommer att lägga skulden för ett misslyckande på eleven i ännu större utsträckning än nu. I princip alla påbörjar en gymnasieutbildning, men färre slutför den. Vi måste ta reda på varför och erbjuda utbildningar som passar även de som idag hoppar av. Det kan handla om att ha valt ”fel” program, att man inte får tillräckligt med hjälp och stöd, att man vill ha en mer praktiskt inriktad utbildning eller att studiemiljön är dålig. Det kan också beror på mobbing och social ohälsa. För att fler ska kunna slutföra sina gymnasiestudier krävs inte tvång och hårdare krav, utan förändrade förutsättningar för såväl lärare och elever. Fler vuxna i skolan, inte bara lärare, utan inom andra viktiga yrkesgrupper inom skolan som t.ex. kuratorer, studievägledare och skolbibliotekarier.

Något som jag gillar är återinförandet av minst ett estetiskt ämne på varje gymnasieprogram. Att ge en minister titeln kultur- och demokratiminister visar tydligt att vår nya regering värdesätter kulturen och det är bra. Kanske är det läge att ta fram lite bubbel och skåla för våra nya ministrar och fira att den gamla är ett minne blott. Jag kan inte med ord beskriva hur glad jag är över det.

Läs också:

Dagens ord

Skärmdump 2014-09-07 20.17.51

Att Jan Björklund inte tar något som helst ansvar för de sjunkande skolresultaten, eller de ökade klyftorna mellan de som klarar sig bra i skolan och de som inte gör det, är så pinsamt och så tragiskt att jag saknar ord. Att införa betyg tidigare, lägga pengar på läx-RUT och införa fler nationella prov är inte rätt väg att gå. Frågan är om en ny skolminister kommer att lyckas bättre, men sämre lär det inte kunna bli. Det räcker inte heller att bara pumpa in pengar i skolan, utan att fundera över hur de ska användas. Jag skulle önska fler vuxna i skolan, inte nödvändigtvis mindre klässer, även om smärtgränsen är passerad i klasser med fler än 30 elever, men helt klart möjligheten att vara flera vuxna i en klass samtidigt. Då når vi större lugn och dessutom sker ett idéutbyte mellan lärare naturligt. Chansen att det i alla fall blir mer likvärdigt inom en skola är då större och där finns nu stora skillnader. Att sätta sitt barn i skolan är ett lotteri. I samma skola kan vardagen för eleverna se väldigt olika ut, beroende på arbetslag, undervisande lärare och klassens sammansättning. Det är inte okej.

Läs också:

Bra om vikten av att vidga perspektivet

Det är inte skolan som har problem, det är hela samhället. Och innan vi inser det kommer inte skolan att bli bättre.

 

Läs Lotta Olssons text i DN om att de politiska partierna borde göra annat än att försöka hitta snabba och enkla lösningar på problem i skolan som är så mycket mer komplicerade. Själv är jag otroligt trött på ogenomtänkta förslag och till och med reformer, som inte ger någon som helst effekt. Betyg, eller ett omdöme som skickas med betygen, som handlar om elevens ordning och uppförande är ett sådant.

Läs också:

24. Lösningen på alla problem

Jag orkar inte riktigt kommentera dagens skolpolitiska utspel som Alliansen gjort. De säger sig vilja ha mer kunskap i skolan och svaret på hur det ska gå till är, som alltid, att ge betyg tidigare. Likt en papegoja upprepas detta mantra och nu har Björklund fått med sig sina polare.

Ja, det finns problem i dagens skola, men att hela tiden lägga förslag som baseras på tyckande, inte forskning lär inte lösa några som helst problem. Det handlar inte om att jag, eller mina lärarkollegor, inte ser vilka elever som behöver mer stöttning, men det finns inte förutsättningar att hjälpa alla elever på sin nivå. Det om något är galet.

Stöd ges i första hand till dem som skriker högt och det gäller både elever och föräldrar. Om betyg kan ge de andra stöd är det självklart bra, men jag tycker att det borde räcka med en skollag. Vi vet vilka elever som inte hänger med, ofta vet vi även vad som behöver göras. Låt oss få arbetsro och tid att göra det. Nu ägnar jag tid jag inte har åt att hjälpa elever utanför mina lektioner, för att jag vet att det behövs. Oftast hinner jag inte ändå och drabbas av dåligt samvete, som jag kanske inte borde ha.

Jag vill ha färre elever att ansvara för. Inte nödvändigtvis mindre klasser eller ens färre undervisningstimmar, men färre grupper och färre elever. Om jag ska hinna följa allas kunskapsutveckling och utmana dem på sin nivå behöver jag få tid att verkligen lära känna dem.

Nu i vår ägnar jag absurt mycket tid åt att förbereda, genomföra, rätta och bedöma nationella prov.  Jag ägnar också en massa tid åt att dokumentera annat eleverna gör, för att allt ska vara genomtänkt och tydligt inför betygssättningen. I den bästa av världar hinner jag med både formativ och summativ bedömning, men som det är nu hinner jag inte bedöma formativt och diskutera kunskap med eleverna lika mycket som jag önskar. Alla elever, alla, behöver stöttning för att utvecklas och utvecklas ska de få oavsett vilken bokstav de har i betyg.

Externa rättare av nationella prov då, hade inte det hjälpt en del. Jo, visst hade det gjort det. Frågan är bara vilka som ska rätta och hur proven behöver förändras för att bedömningen garanterat ska bli korrekt. Det där med att ta in bemanningsföretag gick ju inte direkt lysande förra gången och de behöriga lärare vi har behövs bättre i klassrummet med eleverna, än bland rättningshögarna. Det kan bli bra, men det är trots allt ännu ett förslag som känns mer populistiskt än genomtänkt. Tyvärr har det blivit lite av den svenska skolpolitikens melodi.

I lördags kväll diskuterade jag skolgranskning på twitter (ja, jag vet att det är knäppt att göra sådant en lördagskväll men det gjorde jag) och min debattmotståndare hade en annan definition av granskning än jag har. Jag saknar de mer komplexa utredningarna, de som kanske inte säljer lösnummer eller lockar tv-tittare, utan som faktiskt gör en analys och ger en helhetsbild. Alliansen saknar helt klart en sådan helhetsbild.

Jag håller med om att det är allt annat än seriöst att hela tiden föreslå förändringar av skolsystemet, utan att utvärdera de förändringar som redan genomförsts. Hur förändrade införandet av betyg i år 6 kunskapsutvecklingen? Hur ser det ut med arbetsbelastningen för lärare efter införandet av desamma? Vad tycker eleverna? Föräldrarna? I Björklunds mantra ingår också att lyfta fram betyg som ett sätt att öka tydligheten gentemot föräldrarna. Betyg är en bokstav som visserligen säger lite, men det behövs en dialog och en sådan måste det finnas tid med, inte bara med de föräldrar som har barn som riskerar att få F, utan med alla föräldrar.

Jag tror inte att vi vänder kunskapsutvecklingen i Sverige om vi inte börjar jobba med varandra och inte som nu när trenden är att vi jobbar mer och mer mot varandra. En anledning till det är att politiker förenklar problematiken och gör tydligt att lärare är inkompetenta. Varför skulle elever och föräldrar ha respekt för skolan då? Om deras barn får en bokstav stämplad i pannan ännu tidigare lär relationen knappast bli bättre. Betyg leder inte till dialog, utan till misstro och konflikt. Det är inte en skola jag vill ha.

 

 

 

Läs också:

13. Precis så

De senaste i alla fall tio åren har reformerna duggat tätt över skolan. Samtidigt har neddragningarna, i alla fall på de platser jag arbetat, varit omfattande. Jag jobbar fler timmar, i större klasser och har NP till förbannelse att genomföra och rätta.

I dagens Expressen skriver Göran Arrius, ordförande för Saco och Eva Nordmark, ordförande för TCO om vikten av att sluta tjafsa om snabba lösningar och reformer, att sluta göra skolans situation till partipolitik och framför allt att höja lärares status. Jag är ärligt talat så vansinnigt trött på alla förslag som läggs och alla vackra ord som uttalas om hur viktiga lärare är, när allt sedan inte ens blir en liten tummetott. Jag tycker som artikelförfattarna att det är nog nu och att lärarna behöver arbetsro. Kära politiker, sluta skylla på varandra, undersök forskning och genomför några sista genomtänkta förändringar, rikta stadsbidrag rätt, och lämna oss sedan ifred. Sedan vore det trevligt om den där höjda lönen och ökade statusen blev mer än några vackra ord innan det är dags att trycka ner oss i skorna igen.

Det jag önskar mig mest av allt är faktiskt tid att hinna göra mitt jobb bra, en lön som är bättre än den jag har idag också, men främst färre elever att knyta kontakt med varje vecka, så att jag hinner se dem och stötta dem på det sätt de behöver. Alla. Nu är det inte sällan så att den mesta av min tid går till dem som har det svårast, inte till dem som ligger på C, men med stöttning kan nå B eller A. De eleverna behöver också min tid, men det får de tyvärr väldigt sällan. En konversation på twitter visade tydligt att jag inte är ensam om att inte hinna med alla elever. Är inte det rätt sorgligt ändå?

 

Läs också:

Inte direkt arbetsbrist

I måndags började jag på min nya arbetsplats, en ganska vanlig (men kanske ovanligt trevlig) grundskola i den kommun där jag arbetat de senaste sex åren. Jag blev ju varslad tillsammans med en massa kollegor och det talades mycket om arbetsbrist pga små årskullar och färre sökande. Självklart handlade det egentligen inte om det, utan om rena besparingar. Det blir ännu tydligare nu då det visar sig att skolan inte alls tappar 40 elever (40 elever och 23 lärare bort rimmar illa som det är) utan istället får 65 fler nya elever än de som tog studenten i våras. Inte arbetsbrist alltså.

Tilläggas bör att jag verkar ha kommit till en helt fantastisk arbetsplats. Det handlar alltså inte om att jag är fortsatt bitter över att ha fått lämnat gymansiet, utan om kommunens sätt att sköta ekonomin, skolan och sina anställda.

bild(10)

 

Läs också:

Bra om reformtrötthet

Mitt fokus i höst blir läsförståelse och för första gången ska jag också arbeta med iPads i skolan. I engelskan ligger fokus fortsättningsvis på strategier och att våga. Ny skola och säkert nytt fokus gällande fortbildning. För mig är det fortfarande mycket spännande att lära, men ibland måste det finnas tid för eftertanke. Jag vet att mitt arbetslag arbetat mycket med synen på eleven och där känner jag att mina erfarenheter från introduktionsprogrammen är mycket bra att ha. Förhoppningsvis kan jag tillföra en del. Detsamma gällande att digitalisera undervisningen. Mest vill jag dock lära mig nytt. Jag inspirerar gärna andra, men jag är för gammal för att försöka dra med mig dem som egentligen inte vill. Det är en rektorsfråga.

I dagens DN finns en bra artikel om skolan. Det händer inte ofta. Johannes Åman skriver bland annat så här:

Varje reform är förenad med kostnader. För det första naturligtvis de ekonomiska – även åtgärder med positiva effekter kan vara oförsvarliga om de slukar mycket resurser. För det andra måste man också ta med i beräkningen att kraft och förtroende investeras varje gång ansvariga politiker säger: Det här är så viktigt att ni måste genomföra det.

Sådana maningar kan människor lyssna på och försöka hörsamma. En gång, två gånger, kanske tre. Men varje gång med lite större tveksamhet. Lärare som verkligen tagit till sig ett reformbudskap känner sig svikna när det efter bara några år ersätts av nya besked om vad som gäller. Och de som förhållit sig mer avvaktande styrks i övertygelsen att man inte ska vänta sig något gott uppifrån.

 

Jag undrar ofta varför de som vägrar förändring får så stort inflytande i skolorna. Hur lärare kan vägra följa de direktiv som kommer. Någonstans kanske det handlar om den trötthet som ibland kommer över även mig. Trötthet som orsakas av att jag engagerat mig och jobbat hårt för något som sedan byts ut till något annat. Det går mode i reformer och många av dem känns mer som en tillfällig fluga än ”riktiga” förändringar. Det bidrar till att det sällan finns en röd tråd i lärares fortbildning. Någon kurs i entreprenöriellt lärande för det är bra, check, it-kurser, check, formativ bedömning, check osv. osv. osv. Men vilka förändringar når egentligen klassrummet?

Vi behöver tid att landa. Kanske främst för att de som ställer sig bredvid och menar att det inte är någon idé att förändra inte får större mandat än de redan har. Men också för att de som ständigt har som mål att förändra, utveckla och förbättra sin undervisning ska orka det. Tid för samarbete behövs också.

Läs också:

Ett bra alternativ trots allt

Nu är jag sommarledig efter en fantastisk resa till Kraków med 11 av mina totalt 15 kollegor. Till hösten är de 13 kvar och  även från dem dras några procent till annan verksamhet. Jag hoppas att de trots allt kan behålla den fantastiska verksamhet vi har. Vi som jobbar på programmet som få vill gå och som politiker och media inte sällan sågar. Och ja, jag håller med om att det bästa vore om alla klarade grundskolan, men när det nu inte är så kan jag inte nog framhålla betydelsen av bra introduktionsprogram.

Skärmavbild 2013-06-20 kl. 14.53.14

 

Hösten blir kanske tyngre för dem som nu lämnar grundskolan utan gymnasiebehörighet, men det är långt ifrån självklart. Under de sex år jag arbetat på introduktionsprogrammen Individuellt alternativ och Språkintroduktion, har jag sett otroligt många ungar växa. Från de stukade och många gånger arga barn de är i augusti, till de trygga vuxna de är i juni. Vissa behöver två år, andra till och med tre, men de har tiden så länge de får den hjälp de behöver. Oftast kommer de på någon gång på våren att det bästa för dem faktiskt är att landa rejält och en gång för alla fixa sina betyg, eller på något annat sätt finna en sysselsättning för framtiden som de tror på. Alla vägar till ett bra liv går inte via gymnasiet.

Vi utvärderar vår verksamhet varje termin och våra elever är nöjda. Inte alla självklart, men näst intill. När de väl insett att de faktiskt inte är värdelösa för att de har få betyg, tar de vara på den hjälp de får. Ofta hittar de en inre motor som de tidigare aldrig använt. När vi lärare hunnit bygga en stabil relation till dem, kan vi också ställa höga krav.

Det som gör mig oroad och ledsen är det faktum att de elever som behöver stöd mest nu får två lärare färre. Mina kollegor kommer att få arbeta mer och risken är stor att de då inte hinner se alla elever lika mycket, länge och ofta som de behöver. En trasig sextonåring som lämnat grundskolan stukad behöver nämligen otroligt mycket stöd och omtanke. Att inte ge förutsättningar till lärare som vill hjälpa att faktiskt göra det är en dyr besparing. Kanske ser det bättre ut i årets budget, men varje förlorad ungdom kostar betydligt mer i längden.

När jag sa hej då till mina kollegor efter ett fint tal från min närmaste kollega, gjorde jag det genom att tacka dem för allt de lärt mig. Jag är en annan lärare idag än jag var för sex år sedan. Min elevsyn har förändrats, sättet att ställa krav har gjort det och framför allt har jag insett att det för många elever kan vara bra med ett extra år på introduktionsprogrammen. Ett litet tag kan de få vara precis de personer de är och förhoppningsvis hitta mål och mening i sitt liv. En framtidstro som de inte har.

Så Natanael Derwinger, jag förstår din och andras oro, men om introduktionsprogrammen håller samma kvalitet som de gör på min före detta arbetsplats kommer dessa barn att få det bra. Om kommuner, som den jag bor och arbetar i, envisas med att spara på skolan i allmänhet och på dem som behöver hjälp i synnerhet kommer jag dock att dela din oro. Att tro att den som inte lyckats i grundskolan ska kunna göra det i stora grupper med få lärare är naivt, för att inte säga korkat. Där behöver politikerna definitivt tänka om. Ingen lärare kan trolla, men med resurser har vi lyckats över förväntan väldigt många gånger. Och varje gång ett barn med noll poäng från grundskolan blir behörig för gymnasiet, tar examen från folkhögskola eller hittar ett fast jobb har vi sparat kommunerna mer pengar än dessa barn kostat under sin tid på vårt program. Det tål att tänkas på.

Läs också:

Ännu mer kortsiktighet

Det är inte bara inom de kommunala gymnasieskolorna som det flyttas lärare, utan även på grundskolan. Idag kan vi läsa i GP att t.ex. Brunnsboskolan (där min gamla musiklärare är rektor) att de behöver minska antalet lärare för att anpassa organisationen då det blir färre elever nästa år. Andra skolor, som Svartedalsskolan, får fler elever och behöver därmed fler lärare. Allt beror på skolpengen.

Det låter logiskt, eller hur? Färre elever, färre lärare, fler elever, fler lärare. Men resultatet av detta hoppande fram och tillbaka för att följa elevkullar och elevunderlag kan knappast ge någon stabilitet för varken skolledning, personal eller framför allt eleverna. Med systemet sist in först ut blir det unga lärare som snurrar runt i kommunen. Ännu ett exempel på kortsiktighet i skolpolitiken. Kanske måste man hitta ett annat system än elevpeng som underlag för budgeten?!

Läs också: