Bra om reformtrötthet

Mitt fokus i höst blir läsförståelse och för första gången ska jag också arbeta med iPads i skolan. I engelskan ligger fokus fortsättningsvis på strategier och att våga. Ny skola och säkert nytt fokus gällande fortbildning. För mig är det fortfarande mycket spännande att lära, men ibland måste det finnas tid för eftertanke. Jag vet att mitt arbetslag arbetat mycket med synen på eleven och där känner jag att mina erfarenheter från introduktionsprogrammen är mycket bra att ha. Förhoppningsvis kan jag tillföra en del. Detsamma gällande att digitalisera undervisningen. Mest vill jag dock lära mig nytt. Jag inspirerar gärna andra, men jag är för gammal för att försöka dra med mig dem som egentligen inte vill. Det är en rektorsfråga.

I dagens DN finns en bra artikel om skolan. Det händer inte ofta. Johannes Åman skriver bland annat så här:

Varje reform är förenad med kostnader. För det första naturligtvis de ekonomiska – även åtgärder med positiva effekter kan vara oförsvarliga om de slukar mycket resurser. För det andra måste man också ta med i beräkningen att kraft och förtroende investeras varje gång ansvariga politiker säger: Det här är så viktigt att ni måste genomföra det.

Sådana maningar kan människor lyssna på och försöka hörsamma. En gång, två gånger, kanske tre. Men varje gång med lite större tveksamhet. Lärare som verkligen tagit till sig ett reformbudskap känner sig svikna när det efter bara några år ersätts av nya besked om vad som gäller. Och de som förhållit sig mer avvaktande styrks i övertygelsen att man inte ska vänta sig något gott uppifrån.

 

Jag undrar ofta varför de som vägrar förändring får så stort inflytande i skolorna. Hur lärare kan vägra följa de direktiv som kommer. Någonstans kanske det handlar om den trötthet som ibland kommer över även mig. Trötthet som orsakas av att jag engagerat mig och jobbat hårt för något som sedan byts ut till något annat. Det går mode i reformer och många av dem känns mer som en tillfällig fluga än ”riktiga” förändringar. Det bidrar till att det sällan finns en röd tråd i lärares fortbildning. Någon kurs i entreprenöriellt lärande för det är bra, check, it-kurser, check, formativ bedömning, check osv. osv. osv. Men vilka förändringar når egentligen klassrummet?

Vi behöver tid att landa. Kanske främst för att de som ställer sig bredvid och menar att det inte är någon idé att förändra inte får större mandat än de redan har. Men också för att de som ständigt har som mål att förändra, utveckla och förbättra sin undervisning ska orka det. Tid för samarbete behövs också.

Läs också:

Att lära i vardagen

På förskolan talar vissa om att lära i vardagen. Andra anser att lärande kräver samlingar och projekt.

Jag tänker att just det att lära är vardagen är väldigt likt det vi i skolan kallar formativ bedömning. Jag har redan observerat flera bra, spontana lärsituationer. Kanske behöver vi vila i att barn kan lära vid olika tillfällen och på olika sätt.

20130306-124459.jpg

Läs också:

En intensiv dag

Första dagen på vårt observationsuppdrag. Fem av sex observatörer på plats, vilket betydde att fyra intervjuade och en observerade. Tanken är att alla i personalen intervjuas kring det uppdrag vi fått, kring sitt pedagogiska ledarskap och sina visioner. Bland annat. En timme per person blir det, vilket betyder att dagen och morgondagen är extra intensiva dagar.

Vi intervjuar i par, en pratar och en skriver. Idag har jag antecknat och flikat in en fråga om jag tyckt det behövs. Det roligaste är nästan att sammanfatta det jag skrivit för intervjuobjektet. Det är ovanligt att verkligen bli lyssnad på i vårt yrke.

Jag har också hunnit med en halvtimmes observation med fokus på det uppdrag vi fått och på det pedagogiska ledarskapet. Mycket intressant, men väldigt svårt att smyga och vara osynlig bland förskolebarn.

Trots att jag arbetar på gymnasiet har jag redan idag lärt mig en hel del om de likheter som finns i vårt pedagogiska uppdrag. Vi har mycket att lära av varandra.

Läs också:

Snart platsbyte

Nu har jag just färdigställt planeringen för den lärare som ska vara min vikarie de närmaste två veckorna. Då det är min kollega som kommer tillbaak från föräldraledighet har uppgiften varit hyfsat enkel. Jag ska istället vara förskolespion i två veckor och det kändes lite konstigt att säga hejdå till eleverna idag. Efter lunch har vi dessutom haft klasskonferenser, så deras skoldag blev extra kort.

Det ska bli spännande med miljöombyte och de närmaste veckorna kommer mitt bloggande säkert att handla en del om det. Mer om ALP-skolutveckling kan du läsa här.

Läs också:

The Classroom Experiment Episode 2

Huvudsyftet är att alla ska bli engagerade. Inte som det ser ut i många klassrum att vissa är aktiva, medan andra är passiva och/eller försvinner i tankar. Dylan Wiliams tanke är att ingen ska kunna gömma sig och i förlängningen att aktiva elever lär bättre.

Det visar sig att någon tagit bort några namnpinnar. Någon som inte ville svara tänker man då? Istället har en av de duktiga elevernas pinne har försvunnit. Det visar sig att hon själv tagit bort den, då hon gärna vill svara på frågor, men bara om hon kan.  Flera andra av de förr så aktiva och duktiga eleverna gör detsamma. Det som att hela deras identitet som en duktig elev nu förstörs.

Wiliam påpekar vikten av att fokusera på vad eleverna lär på lektionerna.  Mer fokus på kunskap och mindre på betyg, då betyg definitivt inte ökar motivationen. Därför rekommenderar han kommentarer istället för betyg. Problemet som lärarna ser är att eleverna fokuserar mycket på betygen. Liksom vår skolminister ska tilläggas. Ett betyg ger inte utveckling på samma sätt som en kommentar ger. Viktigt att komma ihåg.

Tydligt i filmen är att speciellt de duktiga eleverna blir frustrerade utan betyg. En av flickorna blir riktigt förbannad när det står vad hon kan förbättra, men inte något betyg. Läraren blir definitivt överraskad över de starka reaktionerna. Fixeringen vid betyg kommer att bli svår att ändra.  Senare på terminen finns frustrationen fortfarande kvar och eleverna börjar nu jämföra kommentarer istället för betyg. Ständigt denna önskan att jämföra och sortera.

Dylan Wiliam bjuder in föräldrarna till ett möte för att involvera dem.  De får vara med om en lektion med namnstickor, använda whiteboards, lyssna på genomgångar, spela teater, vilket jag tycker är en riktigt bra idé.  En förälder påpekar hur mycket bättre det är att få se och vara med om förändringarna, istället för att bara få det berättat för sig.

Mycket fokus läggs i programmet på den förändrade gruppdynamiken, där de elever som förr var duktiga på att lyssna till vad läraren sa, inte klarar sig lika bra i ett interaktivt klassrum.  Vissa får till och med svårt att koncentrera sig och sitter och ritar i sina böcker istället för att vara aktiva. Istället är det de elever som förut var passiva som blommat upp.  Genom att använda whiteboards mer och namnstickorna mindre, får alla elever visa sina kunskaper och blir då mer engagerade.

Och så uppförandet. Wiliam är inte imponerad av klassens attityd till skolan och jag håller med. De är bra mycket stökigare än mina elever någonsin är. Secret student är kanske en väg. Det går ut på att en elev kontrolleras lite extra varje dag och får poäng för de lektioner där hen gör det som ska göras och inte stör. Eleverna vet inte vem som observeras, det vet bara lärarna. Meningen är att alla ska uppföra sig bättre för att inte riskera att få minuspoäng. Det som är sympatiskt är att klassen tillsammans samlar poäng och får ett pris, en gemensam utflykt, om de når ett visst antal.

Förhoppningen är att grupptrycket ska få alla att uppföra sig bättre och ge en positiv stämning. Det här är helt klart en metod som eleverna gillar! Eftersom  det är slumpen som avgör kan en elev vara secret student flera dagar i rad. Just att inte veta är en viktig del. I slutet av dagen får klassen veta om de fått poäng eller inte och om de fått det får de också veta vem som var dagens secret student. De dagar de inte får poäng avslöjas det inte vem som var secret student.

Den viktigaste slutsatsen eleverna drar är att man inte är dum om man svarar fel, utan att man ska lära av sina misstag. Ett väldigt bra resultat är också att stämningen i klassen blivit bättre och sammanhållningen ökat. De verkar jobba med varandra snarare än mot varandra, vilket måste vara målet i alla klassrum. Lärarna talar också om att eleverna fått bättre självförtroende, uppför sig bättre och dessutom verkar ha roligare i skolan.

Dylam Wiliam undersöker klassens betyg och resultat för att se om projektet haft någon påverkan på dem. I NO (science) är skillnaden inte så stor jämfört med resultaten tidigare under året, eller i jämförelse med andra klasser. I engelska och matematik däremot märktes en mycket större utveckling bland projektets elever än hos andra klasser.

 

 

 

Frågor att fundera över:

Hur får vi eleverna att våga svara även då de inte är helt säkra?

Varför är det pinsamt att svara fel och göra misstag?

Hur får vi de elever som förut fått mycket taltid att acceptera det nya systemet med mer jämnt fördelad taltid?

Hur tydliggör jag elevernas kunskaper och inte minst deras kunskapsutveckling?

Hur är interaktionen i mitt klassrum?

Hur utmanar vi alla elever?

Vilka av de metoder Dylan Wiliam presenterar skulle fungera för mig?

 

Läs också: