Med glittrande ögon

Den här terminen är jag tillbaka lite på Språkintroduktion. Tre timmar i veckan jobbar jag med några elever som står och stampar på en massiv platå i sin spårkutveckling och en elev som bara varit i Sverige sedan nyår. Just idag hade de flesta elever prov och det var jag och nykomlingen. Vilken underbart intensiv lektion. Det här är en skarp unge, som suger i sin kunskap som en svamp. Han tnyttjade tiden till max och det blev en lektion där hela kroppen användes, vilket inte är ovanligt på Språkintro ska tilläggas.

Vi talade om uttal och stavning. Att skriva de, men säga dom. Att fjorton uttalas med ett nästan obefintligt r, liksom fort. Vi talade om förra veckan, för att träna preteritum av verb och efter en hel del kroppsaktivitet och många bilder på tavlan lyckades han berätta om såväl punlkaåkning, som en premiärtur på skridskor. I ordet skridskor finns ett d, som inte heller uttalas.

Gilla och tycka om betyder samma sak, det kom vi fram till, liksom vad en läxa och en lektion är. Den lilla datorn han räknar med är en miniräknare och i matten använder han också en linjal. Men få ord, men mycket vilja, ännu mer gester och en och annan teckning, lyckades han forma många meningar och fick ut tankar som han inte kunnat berätta om.

Att se hur ögonen lyser och glittrar på någon som lyckats uttrycka sig på ett nytt språk är en upplevelse som ger så mycket glädje och energi. Och det behövs, för jag är utan tvekan tröttare efter en timmes undervisning med några få elever på Språkintro, än med en hel klass på ett nationellt program. Men det är en bra trötthet. Sen slipper jag å andra sidan de massiva rättningshögar som Svenska 1-3 genererar. Det är viktigt att komma ihåg att olika undervisningssituationer kräver olika saker av oss.

Men just nu är jag bara glad åt att få vara en del av unga människors språkutveckling. På alla nivårer.

Läs också:

En annorlunda lässtund

adam01_main

Jag har en elev som inte vill varken prata svenska eller läsa högt. Munnen släpper bara ut somaliska ord och när de svenska ska uttalas lägger hon en hand över munnen. Idag testade jag något nytt. Vi lånade Inte klia, Adam en barnbok av Annelie Drewsen på både svenska och somaliska. Jag försökte mig på att läsa de somaliska avsnitten med hjälp av eleven och sedan bytte vi. Jag har sällan hört en unge skratta så mycket som den här tjejen gjorde när hon hörde mig läsa somaliska.

Efter ett tag började jag hitta mönster i språket. Ändelser på verb i presens och att vissa bokstäver uttalades på ett helt annat sätt än jag är van vid. Det gjorde att jag också förstår de svårigheter min elev har när hon läser på svenska.

Vi hade en riktigt trevlig stund och det stod klart att min somaliska är bra mycket sämre än min elevs svenska.

Har du prövat att läsa på ett språk som är helt nytt för dig?

Läs också:

Jag – en läsare

Var åttonde lärare under 40 har inte läst någon skönlitterär bok alls det senaste året. Oavsett vilket ämne den läraren har är det beklagligt. Kanske inte en katastrof, men helt klart mycket beklagligt. Det jag undrar är om dessa lärare läser andra saker, t.ex. aktuell skolforskning,  publikationer från Skolverket, facklitteratur gällande sitt ämne eller pedagogik/metodik i allmänhet. Om de gör det kan jag förlåta dem lite, men gör de inte ens det tycker jag att det är en smärre katastrof.

För mig är läsning en mycket viktig del av livet. Jag läser massor, både för att hänga med i vad som är aktuellt i forskning om utbildning men självklart också för ren underhållning.Jag läser facklitteratur och skönlitteratur för både unga och gamla. Jag läser på svenska och som engelsklärare läser jag också självklart på engelska.

För mig är det en självklarhet att jag som lärare i svenska, engelska och svenska som andraspråk läser skönlitteratur. Att som lärare läsa böcker för unga borde vara självklart. Att inte bara använda böcker som förr fungerade, utan faktiskt bemöda sig med att hitta böcker, nya eller gamla, som passar perfekt för en viss grupp eller en viss elev.

Endast fyra av tio lärare läser fler än fyra böcker per år. Det betyder att långt ifrån alla lärare som undervisar i svenska eller svenska som andraspråk läser ens fyra böcker om året. Det betyder också att de lärare som undervisar i engelska inte gör det. Det betyder att lärare som undervisar i SO-ämnen eller NO-ämnen inte läser fler böcker om året. I förlängningen innebär det att dessa lärares elever troligen inte får möta god och aktuell litteratur i skolan.

Skönlitteratur kan öka förståelsen i alla ämnen. All fakta kan levandegöras med hjälp av fiktion. Då duger det inte med att oreflekterat välja böcker som ”alltid har funkat förut”.

Mina elever må tycka att jag är galen som läser flera böcker i veckan, men de uppskattar att få låna en bok av mig som jag läst och tror ska passa dem perfekt. För att kunna locka eleverna till läsning måste läsningen vara lockande för läraren själv. För att entusiasmera eleverna måste läraren själv känna entusiasm. Ungdomar läser allt sämre. Det är en katastrof om deras lärare också gör det. Speciellt med tanke på att alla lärare är språklärare enligt vår nya läroplan. Det här duger inte.

 

Läs också:

Att gömma sig bakom ett alias

Apropå elever som blir nervösa har jag ofta tänkt att det kanske vore lättare om de gick in i en roll och talade som någon annan. I ren ”fake it til you make it” anda kanske det är lättare att prata svenska om man låtsas vara Maria Johansson, 25, universitetsstuderande från Säffle eller Daniel Persson, 22, säljare från Umeå?

Liza på Språkmakargatan brukar tala om bloggidén Fakebook, där eleverna tränar engelska genom att skapa en person, ett engelskt alias, som sedan får blogga om sig själv och sitt liv.

Nu har Fakebook kommit på riktigt. Via classtools.net kan du skapa en profil på Fakebook och låta ditt alias skriva om sig själv. Jag kan tänka att det kunde vara rätt kul för mina elever att skapa ett svenskt alias och lära sig svenska som någon helt annan.

Något att satsa på i höst kanske?!

Det finns förresten en hel del kända personer som har konton på Fakebook. Till och med döda kändisar.

Läs också:

Hur säger man egentligen?

Mina nyanlända elever har riktigt svårt att skilja mellan tro, tycker och tänker. De vill gärna använda tror när de menar tycker och använder tänker väldigt mycket. Min förklaring har alltid varit att tro använder du när du inte vet riktigt, utan bara tror att det är så, tycker använder du när du har en åsikt som du är säker på och tänker används egentligen bara när du funderar över något. Tänker är alltså inte think.

Jämför med engelskan där I think so, blir ett ”jag tror, men jag vet inte”

I think you look beautiful, dvs jag tycker verkligen det, jag är säker på det.

Och så är det tänker. I’m thinking…, Jag tänker… Där funkar översättningen.

 

Det jag märkt både hos mig och andra den senaste tiden är att det blir vanligare och vanligare att säga meningar som ”Jag tänker att det är en bra idé.”

Det har skapats ett tänker som ibland får ersätta tycker, ett vagare tycker, i sammanhang där vi inte bara tror utan är mer säkra, men ändå inte vill stå helt för våra åsikter. Ett nytt lagom skulle man kunna säga.

Jag säger ofta saker som ”jag tänker att vi borde ändra det här” i betydelsen jag tycker, men jag vågar inte riktigt uttala mig så tvärsäkert. Eller ”jag tänker att det skulle kunna vara så” i betydelsen jag tror, men är lite mer säker på saken.

Har du märkt en förändrad användning av tänker? Har du ändrat ditt sätt att använda ordet?

Läs också:

Ska det vara en app kanske?

GP Graffiti sätter betyg på skolappar och det är intressant läsning. Jag har laddat ner Dragon Dictation, men har inte testat den.

Blir också sugen på Babbel, Simplemind och Flashcardlet. Någon som testat?

Som spansklärare torde Babbel vara användbart och att eleverna laddar ner Fomelsamlingen borde glädja en och annan no-lärare.

Läs också: