Att möta gamla elever

Sent igår tog jag bussen hem från Göteborg efter en lite väl utdragen tågresa från Stockholm. Det blåste kallt och jag ville helst av allt bara kura ihop mig på ett bussäte och lyssna på musik. Nu blev resan en helt annan, då en gammal elev dök upp. Han bar upp min väska på bussen och vi pratade hela vägen hem.

När jag kände honom var han en pojke. En ganska liten och rädd sådan. Han var en av de första flyktingar från Afghanistan som vi hade hos oss och det var tydligt att han varit med om mycket. Det var också mycket som gjorde honom arg och han orkade inte alltid fokusera.

Nu var den lilla pojken en man och han kom direkt från jobbet på en restaurang i Göteborg. Något av det första han gjorde var att be om ursäkt för att han inte alltid gjorde sitt bästa i skolan och jag sa att han inte hade något att be om ursäkt för. Vi talade om att hitta ett nytt liv i ett nytt land och nu kände han sig verkligen hemma. Han älskade skogen och den friska luften och kunde inte se sig själv i varken Afghanistan eller Iran längre.

Något vi också talade mycket om var självklart skolan och vilka lärare han kom ihåg. Han kommentar om mig och mina två kollegor som jobbade tillsammans på Språkintroduktion, som då hette IVIK, var att vi verkligen ville att eleverna skulle lyckas. Då hade han inte riktigt kunnat uppskatta det, men han hade tänkt på det mycket senare. Jag hade tur, sa han och jag tänkte att jag faktiskt haft tur som fått se hur han utvecklats och att faktiskt få positiv respons om mitt arbete.

Det är något med ögonen med de elever som inte känner sig trygga och något som förändras när de gör det. En del landar redan efter några månader, för andra krävs det år. Det handlar inte om otacksamhet, utan om otrygghet. Att möta en trygg och lycklig blick från en elev som tidigare inte haft en sådan är något av det största i läraryrket. Det är då det känns att det jobb vi lärare gör faktiskt spelar roll.

Läs också:

Att integreras på riktigt

Det här läsåret är speciellt på många sätt. För första gången undervisar jag bara på Estetiska programmet där jag från och med i höst också är programansvarig. Det betyder dock inte att jag övergivit Språkintroduktion helt och hållet. I alla fall inte alla elever som är inskrivna där. Vi prövar nämligen något nytt i år och låter ett trettiotal elever som egentligen inte har behörighet att gå ett nationellt program ännu att ändå börja studera där. På Estetiska programmet betyder det att vi i år har två behändiga ettor istället för en jätteklass som vi haft de senaste åren. Två klasser som också inkluderar elva elever från Språkintroduktion. De läser de flesta kurser med sina klasser och får parallellt extra undervisning i svenska som andraspråk och engelska.

En utmaning utan tvekan och målet är inte att dessa elever ska ta examen på tre år. Istället görs studieplaner på fyra år och förhoppningen är att de då ska kunna få en gymnasiexamen, eller i alla fall vara en bra bit på väg. Idag hade vi klasskonferens där lärare, rektor och EHT gick igenom elevernas studiesituation och det såg bättre ut för dessa elva elever än i alla fall jag vågat drömma om. Maken till motiverade elever får man leta efter och i en miljö där de faktiskt blir en del av en gemenskap där de hela tiden använder sin svenska utvecklas de varje dag.

Vi har fyra inriktningar på vårt program och eleverna har valt olika karaktärsämnen. Två läser bild och form, tre teater, tre musik och tre estetik och media. Musik har visat sig vara den största utmaningen utan större förkunskaper, men alla lärare är ändå överens om att den ganska unika inkludering vi nu gör är av godo. För mig som tidigare mött de här eleverna på Språkintroduktion är det fantastisk att se dem som en naturlig del av våra två ettor. Det här är verkligen inkludering på riktigt. Socialt är det en sådan otrolig tillgång för alla våra elever i alla tre årskurser. Om jag ska generalisera är våra elever på estetiska programmet otroligt vänliga, toleranta och tillåtande. Det är en fin miljö att bli en del av.

Däremot är det en stor utmaning att forma en undervisning när de flesta elever läser Svenska 1, någon Svenska som andraspråk 1 och ganska många svenska för grundskolan. Hittills har det fungerat ganska bra, men det krävs en hel del planering. Planen är att dela med mig av undervisningstips och reflektioner till hur inkludering kan gå till i praktiken. Alternativet, att eleverna som nu går hos oss skulle finnas kvar på Språkintroduktion, hade varit mycket sämre för deras språkutveckling. Inte för att Språkintroduktion är en dålig plats att få sin utbildning på, utan för att de behöver andra utmaningar. Nu får de det med råge.

Läs också:

Jag är inte bara lärare …

… jag är läromedelsförfattare också. Lite ironiskt egentligen, då läromedel var ungefär det hemskaste som fanns då jag utbildade mig till lärare. Något som formade mina första år i yrket utan tvekan. Och nu? Jag blandar och ger. Ibland blir det lärobok, ibland inte. Jag hade dock önskat att inköp av läromedel prioriterades mer än det gör idag. Problemet är självklart att det är svårt att hitta det perfekta läromedlet, kanske speciellt i svenska. Jag har mest skrivit läroböcker i engelska och då för de elever som verkligen behöver struktur. För dem tror jag en lärobok kan vara en trygghet och därmed bidra till bättre lärande. I svenska har jag också skrivit för den kategori elever som kanske inte fixar den fria och säkert inspirerande undervisning de mött. Just nu använder jag Inför svenska/SVA1 med en grupp elever som kom till Sverige under förra läsårdet och nu behöver mer utmaning för att kanske nå betyg för år 9. Det är i alla fall målet vi arbetar mot.

Senaste boken Start with English from the Beginning dök upp här hemma i dagarna. Det är en engelskabok för nyanlända elever och vänder sig främst till elever på mellan- och högstadiet. På språkintroduktion använder jag English from the Beginning, som är den serie jag skrivit för just den målgruppen. I Start with English from the Beginning följer vi två tonåringar, Jason som bor i London och Nadia som bor i New York. De är kusiner och vi får lära känna både dem, deras familjer och vänner. Jag är nöjd med att vi valde att låta två personer stå i fokus. Det blir nästan som en historia genom läroboken. Detsamma sker mer i de två sista delarna av English from the Beginning, men jag önskar att vi varit tydligare redan i första delen. Det ger en extra dimension. Jag är riktigt nöjd med innehållet i Start with English from the Beginning och är dessutom glad över den fina layouten. Illustrationerna av Elin Fahlstedt är supersnygga!

 

Läs också:

Att lära sig att plugga

För några veckor sedan twittrade en kollega i det utvidgade kollegiet om sin frustration över att hennes elever inte läste på sina läxor. Hon undervisade nyanlända och jag frågade henne om deras skolbakgrund och huruvida hon var säker på att de visste hur de skulle göra. Jag har undervisat nyanlända elever i snart tio år och det går egentligen inte att generalisera över grupper som sådan. Klart är dock att skolvana har betydelse för hur mycket de vet om hur man studerar. Ganska naturligt egentligen. Just nu undervisar jag främst på Estetiska programmet, men jag har också en nybörjargrupp i engelska på Språkintroduktion, som efter en dryg termin inte längre är nybörjare, samt en sva-grupp på IM, där betyg för år 9 är nästa mål.

Det är främst i engelskgruppen som jag har fått kämpa med studietekniken. Det är lätt att glömma att kunskapen om hur man studerar inte är något alla har. De som inte gått i skolan tidigare behöver inte bara öka sina kunskaper i de olika skolämnen de studerar, utan även sina kunskaper om hur man studerar. Hur enkelt är det att läsa läxor om man inte vet hur man ska göra?

En ständigt återkommande diskussion är när man egentligen kan ett ord. Det krävs mer än att man kan det ganska bra. Om du stavar blue ”blo”, så kan du inte ordet, även om du kan uttala det. På samma sätt räcker det inte att kunna stava ett ord, om du inte kan använda det i en mening. Struktur är, som så ofta, nyckelordet.

Med hjälp av glosprogram tränar mina elever på enstaka ord. Orden ska de kunna stava, förklara på engelska och använda korrekt i olika meningar. Grammatiken övas för sig och de olika meningar som bildar en text tränas också. Det känns ibland som att jag är en papegoja som upprepar ord, stödmeningar och grammatiska strukturer om och om igen.

Kanske är det därför jag blev så himla glad i veckan, då jag rättade mina elevers prov på English from the Beginning 1, det första av fyra nybörjarhäften jag skrivit för Liber. Efter en massa gemensamt tragglande och väldigt mycket egen träning i bokens webbapp hade kunskaperna verkligen fastnat. Jag rättade prov efter prov och i princip varje bokstav var rätt. Undantaget var ett par elever som tycker att de kan så mycket att de inte behöver plugga. Det är så tydligt att övning ger färdighet.

Nu jobbar vi vidare i English from the Beginning 2 och jag vill inte att något jobbar vidare utan att vara helt säker på det som tagits upp. Det är så himla lätt att det blir fort och fel och då får eleverna inte den grund som de så väl behöver för att kunna bygga vidare. Jag inser att det kan verka konservativt, men jag är helt säker på att jag inte håller mina elever tillbaka. Däremot vill jag inte att de bara gör utan att reflektera över vad de gör och vad de ska använda de nya orden till. Studieteknik är grunden till allt, kanske mer i språkundervisning än i någon annan undervisning. Det är mycket som ska tragglas och det kan vara tråkigt, men jag är helt övertygad om att det är nödvändigt för en god språkutveckling.

 

Läs också:

Jag hade en gång en skolblogg …

Jag fick en räkning för webbhotell och den här domänen. Under några veckor har jag funderat över vad jag egentligen ska göra. Det känns liksom lite meningslöst att betala för något som inte används. Nu är dock räkningen betald och jag har bestämt mig för att väcka denna djuot sovande blogg och skriva inlägg i alla fall någon gång i månaden. Ett rimligt mål med tanke på att förra inlägget skrevs i juni när eleverna ganska nyss gått på sommarlov. Mer press vill jag inte sätta på mig.

I år har jag tagit steget (nästan) fullt ut till estetiska programmet och därmed bytt chef. Några timmar har jag kvar på Språkintroduktion och sedan i januari har jag också en sva-grupp på IM. Efter en höst med såväl svenska, som engelska i klasser bestående av 33-35 elever var jag ganska så trött. Fantastiska elever på många sätt, men alldeles för många för att jag skulle hinna återkoppla på ett vettigt sett. Den här terminen är mitt schema trevligare och det känns bra.

Så håll ögonen öppna, det kan dyka upp en rad eller två hä med ojämna mellanrum!

 

Läs också:

Året som gått och det som kommer

Ännu ett läsår avslutat. Ett annorlunda sådant minst sagt. Jag började en tvådelad tjänst, ungefär halvtid på Introduktionsprogrammen och resten på Estetiska programmet. Jag behöll mina två treor, men fick tyvärr släppa tvåorna. De får jag tillbaka nästa år då de är treor. Det ser jag fram emot. Tyvärr gör det nuvarande kurssystemet det allt för lätt att legitimera lärarbyten och det är varken bra för oss eller eleverna. Det intressanta är att jag nog aldrig varit så populär hos just dessa elever som när jag inte haft dem. Återstår att se hur länge glädjen över att få mig tillbaka håller i höst. De muttrade rätt bra över alla höga krav under Svenska 1 och det lär inte bli bättre i Svenska 3. Det som gör att jag verkligen ser fram emot det, trots att jag vet att det kommer att bli tufft, är att jag verkligen tycker om eleverna och vi har en bra relation. Då är det lättare att ställa krav och det ger också bättre resultat. Den som hävdar att vi inte ska sätta relationerna främst har nog inte tänkt på att de är en förutsättning för kunskap i många fall. Jag är inte och kommer aldrig att vara mina elevers kompis, den som menar att relationsskapande handlar om ett kompisskap är ute och cyklar. Däremot är jag intresserad av dem och vill lära känna dem bättre. Först då kan jag skapa en undervisning och ett klassrumsklimat som främjar kunskap och lärande. Det ska vara trevligt och lärorikt på mina lektioner. Jag vill inte välja.

Mycket av det som händer i världen påverkade min vardag i år. I början av året bestod Språkintroduktion av en klass med ungefär 15 elever och nu i slutet hade vi fyra grupper och totalt ca 50 elever till. Nya kollegor är det positiva, både lärare och studiehandledare, eleverna är fantastiska, men det har varit ett stressigt och omtumlande år. Nästan för omtumlande och det är visserligen dubbelt att i höst nästan vara helt på Estetiska programmet, men jag tror att det blir bra för mig. Jag kommer att ha engelska på Språkintroduktion och till våren släpper jag två kurser i Engelska 5 och 6 till en nu föräldraledig kollega, vilket betyder att våren blir lite mer jämlik. Jag byter dock tillhörighet och rektor då Estetiska programmet blir min hemvist. Eftersom jag ska vikariera för en kollega i höst blir min tjänst något ojämn, med en tuff höst och en förhoppningsvis luftigare vår. Jag säger förhoppningsvis, för det går självklart aldrig att förutse.

Varje år finns det någon person som jag lär mig mer av än andra. I år är det utan tvekan en av våra studiehandledare som stöttat våra daritalande elever hur mycket som helst och som lärt mig mycket om hur det är att växa upp i Afghanistan och sedan ta sig hit. Studiehandledaren kom nämligen själv hit som ensamkommande från just Afghanistan. Nu är det många år sedan och han har både studerat och arbetat här, men att ha en person med samma språk och bakgrund i kollegiet har varit guld värt. Dessutom är det en person som har varit en fröjd att ha med i klassrummet. Vi har hittat ett bra samarbete och en bra jargong som gör det så roligt att undervisa. Det kommer jag att sakna i höst.

I år var året då jag blev lite mer kompis med den rätt så träiga kursen Svenska 3, men jag måste erkänna att jag inte är frälst ännu. Jag hittade också en bra modell där varje kunskapskrav kunde prövas med formativa och summativa uppgifter, vilket gjorde att fler elever nådde önskvärda resultat. Nu hade jag också lärt mig att våren på Estetiska programmet med alla konserter, teaterföreställning och utställningar innebär få ”vanliga” lektioner och jag är nöjd med att årets planering funkade mycket bättre än förra året.

Nästa års utmaning är att bli vän med Svenska 2, denna spretiga kurs som hela tiden riskerar att glida mig ur händerna. Jag satt och planerade med några kollegor igår och vi kom en bit på väg. Skönt att inte behöva uppfinna allt själv. Nu släpper jag alla kurser helt och väntar på att inspirationen ska infinna sig igen. Hjärnan behöver helt klart vila.

Läs också:

När jobbet gör att hjärtat brister

Att jobba med nyanlända har hur många fördelar som helst. Att få bli en del i dessa ambitiösa och fina ungdomars liv är en ynnest. Det finns dock en stor nackdel. Något jag aldrig vänjer mig vid. Jag talar om utvisningsbesked. Nu när mina elever varit här ett tag börjar Migrationsverket ta beslut om deras framtid. Vissa får beslutet de längtat efter och de fyra eftertraktade sista siffrorna i personnumret. För andra blir beskedet ett annat. De får veta att de inte är välkomna här. Att landet de hoppats skulle vara en del av deras framtid, en ljus sådan, inte längre kommer att vara det.

Jag blir alltid förkrossad, men vet att jag måste hålla känslorna ifrån mig så mycket som möjligt. Min viktigaste uppgift är att fortsätta vara en trygg punkt i en värld där allting rasar samman. Ibland är det bara så otroligt svårt. Som idag. Vissa elever tar en större bit av hjärtat än andra och idag blev det för mycket.

Jag lyckades hålla tårarna borta, men under kvällens yogapass började de rinna. Under avslappningen rann de okontrollerat. Ibland måste även den med ganska välfungerande teflonlager få släppa ut alla känslor.

De närmaste månaderna kommer att bli tuffa, Främst för de som får negativa besked, men också för de som ännu inte vet om de är välkomna här. Det märks att Migrationsverket blivit hårdare. Reglerna är omänskliga och jag hör om regelrätta förhör som passerat alla gränser för vad som är okej. Jag skäms över att det land jag sett som humanistiskt helt har tappat greppet om de mänskliga rättigheterna.

Läs också:

Ännu en lärarinna med skäggiga barn

Jag är gymnasielärare. Det betyder att mina elever är någonstans mellan 16 och 19. Några har fyllt 20 och andra har inte ens fyllt 16. Det beror lite på hur vägen till gymnasiet sett ut för dem. Det är inte ovanligt att våra elever på introduktionsprogrammen går hos oss ett par år och sedan börjar ett nationellt program. De har rätt att göra det fram tills det år de fyller 20, vilket betyder att de kan vara ganska gamla då de tar studenten. Oavsett när de börjar eller slutar räknas de som barn tills de är 18. Många föräldrar skulle kalla sina barn just barn tills de är ännu äldre. Få flyttar till exempel hemifrån som 18-åringar.

Har ni träffat några gymnasieelever den senaste tiden? Har ni sett foton av de som går andra året på gymnasiet? De som är sisådär 17 år? Gör gärna det annars och kom till insikt om att vissa av dem ser yngre ut, medan andra lätt skulle kunna tas för mycket äldre. Vissa har till och med skägg. Hör ni, barn med skägg, det måste vara något skumt. Men nej, så länge eleven i fråga är född här och har ett ”riktigt” personnummer skulle absolut ingen ifrågasätta elevens ålder. Inte heller skulle någon få för sig att kalla samma elev för skäggbarn. Om eleven med skägg nyligen kommit till Sverige är det dock fritt fram.

Jag tror att allt bottnar i ett rejält feltänk. Vi tänker ensamkommande barn och ser framför oss en unge som passar på mellanstadiet. Det vi glömmer är att barn faktiskt kan vara äldre än så och att många av dessa barn kan ha skägg utan att det ens är speciellt märkligt. Vissa av mina gymnasieelever har det, medan andra inte har ett endaste litet skäggstrå. Det är sällan jag funderar speciellt mycket kring deras skäggväxt ska jag tillägga. Inte heller brukar jag fundera på storleken på mina kvinnliga elevers bröst. Det är liksom ganska så ointressant.

Varför skriver jag då om detta idag? Jag blev uppmärksammad på ett inlägg på författaren Dag Öhrlunds blogg (tänker inte länka, ni får googla). En blogg som för övrigt osar av främlingsfientlighet. Inlägget är del 55 i en serie om ett Sverige som författaren inte säger sig känna igen och är skrivet av en lärarinna (se så fiffigt att kalla henne det, då blir hon lite sådär fint gammaldags) som berättar om de skäggiga barn hon undervisar. Lärarinnan undervisar på språkintroduktion, som är ett program inom gymnasiets introduktionsprogram, samma program där jag undervisar ungefär halva min tid. Resten av tiden är jag på Estetiska programmet. Ett sådant där program där elever med skägg inte kallas skäggbarn.

Denna lärarinna vill vara anonym, då hon är rädd att bli av med jobbet om hennes namn skulle komma ut. Det förstår jag. Hon verkar nämligen helt fixerad vid av att hennes elever är intresserade av henne sexuellt. Tur att hon inte jobbar inom vuxenutbildningen. En sådan syn på elever är inte sund. Lärarinnan menar att den grupp ensamkommande elever hon undervisar, med två undantag, består av mycket äldre elever. Killarna har ljugit och är män, flickorna har det inte.

Jag känner inte alls igen den verklighet inläggsförfattaren beskriver. Just nu undervisar jag drygt 50 elever på språkintroduktion och av de elever jag mött i år har jag funderat över ålder i två fall. Resten är utan tvekan ungdomar. Inte barn märk väl, inte på det sätt som ungar är barn på mellanstadiet, men gymnasieungdomar är de utan tvekan. Nu är det inte min uppgift att åldersbestämma dem, det gör Migrationsverket och vi har några elever som blivit uppskrivna i ålder. Någon gång har en advokat ringt kollegor och velat ha deras åldersbedömning. Det har aldrig hänt mig och jag vet inte vad jag skulle ha gjort i den situationen. Att vi som undervisar elever och är anställda för att lära dem svenska, dessutom ska stå för en åldersbestämning är knepigt. Det känns minst sagt som om rättssäkerheten brister om vem som helst ska kunna uttala sig om saker vi rimligen inte kan ha en aning om.

Så vad vill jag säga? Att debatten har helt fel utgångspunkt. På gymnasiet finns många barn med skägg och just deras skäggväxt är tämligen ointressant. Jag är uppriktigt sagt sjukt trött på den förenklade och inte sällan fördomsfulla och hatiska debatt kring ensamkommande som pågår just nu. Någon borde sätta ner foten rejält. Det här är mitt ganska så stillsamma sätt att göra det.

 

Läs också:

Att vara en Agne

Vilken svart helg det har varit, en hemsk avslutning på några vidriga veckor fyllda av hat. Många har varit fullt upptagna med att hitta syndabocker och nu är det de ensamkommande som blivit de värsta, speciellt de som står helt utanför systemet och lever på gatan. I fredags tog några maskerade män lagen i egna händer och gav sig ut i Stockholm med målet att ge sig på dessa gatubarn och rensa upp. Dagen efter demonstrerade högerextrema grupper tillsammans med Sverigedemokrater för ett Sverige som de vill ha. Där vill jag inte bo.

Som balans till detta läste jag Soran Ismails inlägg på Facebook om Agne, en person som betydde mycket för honom. Ismail kallar honomen ängel och tackar för all hjälp och allt stöd han fick av honom. Kommentarerna under inlägget blir en presentation av en lång rad människor som Agne, som stöttat människor som just kommit till Sverige och som gjort skillnad på riktigt. Jag börjar gråta och för varje kommentar gråter jag mer. Någonstans finns det hopp om mänskligheten.

Så ser jag mitt eget namn och ett meddelande från en elev jag hade för ganska många år sedan, då vi just startade det som då hette IVIK. Då gråter jag ännu mer och tänker på alla de elever jag mött under åren, som varit nya i Sverige och haft ett stort behov av en trygg plats. Inte sällan har skolan varit den platsen. Kanske är det dags att skriva den där uppsatsen om hur de upplevde skolan när de kom och hur det gått för dem sedan. Ska bara orka ha tid för studier. Just nu får mina elever allt fokus. För någon av dem kanske jag kan bli en Agne.

Läs också:

Vi pratar hela tiden

Som ni kanske vet tillbringar jag större delen av min arbetsvecka med nyanlända elever, många av dem ensamkommande flyktingbarn från främst Afghanistan. Syrien och Eritrea. Det är de ungdomar som många nu buntar ihop till en grupp — de som är äldre än vad de säger sig vara, har en taskig syn på kvinnor och dessutom är våldsamma. De flesta är killar, men inte alla. De är här och vi behöver förhålla oss till det på ett konstruktivt sätt. Inte peka finger och skrika om utvisning.

Jag vill på inget sätt förminska det som hände i Mölndal igår. Att någon mister sitt liv på jobbet är fruktansvärt. Mina tankar går till den mördades familj och till de som arbetar och bor på det boende där hon arbetade. Många av mina elever bor på liknande boenden. Som på alla andra platser där många ungdomar samlas är det inte alltid helt lugn eller konfliktfritt. Jag skulle dock vilja balansera bilden av de så kallade ensamkommande flyktingbarnen som just nu ses som avskum. De är ungdomar, många av dem väldigt lika de andra svenska ungdomar jag träffar dagligen. De bär dock vanligen runt på en tyngre ryggsäck.

Idag pratade vi om det som hände i Mölndal. Många hade hört, andra inte. Alla var berörda och många ledsna. De har redan insett att de inte är en individ. Att de tillhör en grupp och att det som en individ i en grupp gör påverkar mångas syn på dem. Vi har också pratat om Köln. Talat om vad som är okej och vad som inte är okej. Vi har gjort det tillsammans med studiehandledare, men ibland utan. Ibland dyker det upp frågor och då diskuterar vi dem. Ofta handlar det om det annorlunda i att vi kan vara sambo, ha barn till och med utan att vara gifta. Eller att skolan är gratis och till för alla. Eller att det faktiskt går utmärkt att vara en del av ett par bestående av två människor av samma kön.

Vi pratar om det hela tiden.

Jag är aldrig rädd på jobbet. Då arbetar jag ändå med de elever som av många skulle anses vara de värsta, på gymnasiets mest utskällda program. På introduktionsprogrammen går de som ännu inte har betyg nog att börja gymnasiet. Många av dem trasiga, oavsett kultur, religion och ursprung.

Att arbeta med de här eleverna innebär ibland konflikter, men mest handlar det om att få människor att växa och att lyckas. Så många kramar och skratt varje dag. Glöm aldrig att mina elever, både de som är födda här och de som nyss kommit hit, är individer. Precis som du och jag har de brister, men de förtjänar att bli bedömda efter vilka individer de är, inte efter vilken grupp de tillhör. Inte de ensamkommande, inte de misslyckade, inte de som inte hittat sin plats i skolan hittills.

Bunta inte ihop dem.

Läs också: