Att bryta ihop och komma igen

Några dagar kvar innan alla högar är rättade och alla betyg satta. Det här är verkligen en orimlig tid sett till arbetsbelastning och jag undrar varför det blir så varje år. Jag har ändå jobbat som lärare sedan 1999 och borde ha lärt mig. När jag brutit ihop är det dags att komma igen. Då ska jag bestämma vilka uppgifter jag ska behålla nästa år och vad som behöver göras om. Något jag funderat mycket över är hur jag ska inleda kursen Svenska 1 för att skrämma eleverna lite lagom. Det har blivit tydligt i mina enskilda samtal med eleverna att det tar tid för dem att förstå att svenskkursen är så annorlunda och så mycket svårare än de varit vana vid. Kanske är det så med ämnen de ”alltid haft” och räknar med att de kan. Flera har uttryckt att de inte trodde att de skulle behöva lära sig så mycket nytt, men många är också de som är glada att de faktiskt gjort just det.

Svenska 2 är som alltid en svår kurs då den innehåller så mycket. Jag har just haft en läsprojekt om Selma Lagerlöf då eleverna läst kortromaner av henne. Även det har varit svårt, men de resultat jag fått ta del av hittills visar att eleverna lärt sig en hel del. Tidigare har många haft svårt att koppla författare-verk-epok, men nu verkar många fått grepp om det. Jag funderar därför på att inleda kursen nästa år med att läsa just Lagerlöf, eller i alla fall ha något gemensamt läsprojekt. Fördelen när många läser samma bok är att jag lätt kan stötta dem och att de dessutom kan stötta varandra. Nästa år ska jag dessutom ha samma klass i Svenska 2 och Historia 1b,  vilket gör att just kopplingen mellan verk och den tid då de skrevs känns lättare att få till. Det ser jag fram emot.

När det gäller Svenska 3 har det gått över förväntan. Visst har jag fått sparka lite extra på några elever, men speciellt det vetenskapliga skrivandet har fungerat bättre i år. Även där har jag gjort mallar jag är nöjd med och då de kom till lite för sent i år hoppas jag att resultaten blir ännu bättre när jag kan använda dem från början. Den största utmaningen med Svenska 3 är egentligen att hitta delar som lättar upp kursen. Det blir så himla tungt och tråkigt annars.

Det roligaste med läraryrket är att planera. Jag önskar nästan att jag hade en assistent som kunde jaga elever, rätta det sista och sätta alla betyg. Då kunde jag börja läsa och planera nya projekt istället.

Läs också:

Att hitta strategier när det låser sig

Imorgon skriver mina elever och många andra nationella prov i Svenska 3. Många är nervösa och jag har försökt att lugne dem så mycket som möjligt. På samma gång är det viktigt att de verkligen har koll på texterna i häftet som de ska använda, för de må ha mycket tid, men inte så mycket tid att de hinner läsa och sätta sig in i en massa texter. Att anteckna och/eller göra en tankekarta för att samla tankarna är ett råd jag ger mina elever. Dssutom vill jag att de läser igenom instruktionerna flera gånger under skrivprocessen, så att de säkert vet att de är på rätt väg.

Viktigast är dock att hitta strategier för att lugna nerverna och för att komma tillbaka till sitt skrivflow om allt verkar låsa sig. Jag är inget fan av salsskrivningar och försökte på alla vis göra dem till en trevlig stund då jag själv studerade. Kaffe i massor var ett måste och ofta drack jag minst en kopp medan jag tänkte igenom det jag skulle skriva, innan jag faktiskt skrev ett enda ord. För mig var det avstressande.

Mitt råd till mina elever är att försöka hitta lugnet. Det är lättare sagt än gjort självklart, men om paniken börjar komma krypande måste den motas bort. Många tycker att det är jobbigt att inte kunna lyssna på musik under provet, men det går ju faktiskt att framkalla musik i huvudet som kanske kan bidra till fokus och lugn. Just koncentrationsförmågan brister för många. De störst av minsta ljud och tappar då fokus. Nu när musikmaskinen också är en telefon uppkopplad till internet är det dock inget alternativ att låta dem lyssna.

Själv ska jag sitta och vakta skrivande ungdomar. Rätt så tråkigt faktiskt. Samtidigt känns det skönt att finnas där om någon nu skulle behöva en lugnande hand på axeln eller lite annan slags pepp. I år är första året jag faktiskt inte är orolig över hur mina elever ska prestera. De är förberedda. Visst kan någon eller några misslyckas, men jag har varit mycket mer nervös tidigare. Förhoppningsvis har mitt lugn smittat av mig på dem, eller så (hemska tanke) har jag lugnat dem så mycket att de inte tar provet på allvar. Nej, det tror jag inte. Eller? Så mycket för den lugna läraren.

Mest nervös blir jag över att vi för första gången ska testa att låta eleverna skriva i DigiExam. Jag har testat det flera gånger med eleverna och när det funkar är det bra, men tyvärr har några elever haft problem varje gång. Olika dessutom, så det verkar handla om programmet eller möjligen internetuppkopplingen, inte att de inte förstår hur programmet fungerar. Om det är något jag behöver hjälp med så är det en tumme eller två för att tekniken inte ska strula.

 

 

Läs också:

Jag har ett förslag

Vi vet alla att svenska ungdomars läsförmåga och läsförståelse försämras. Vi vet att många läser väldigt lite, eller inte alls. Vi vet att deras språk inte sällan lämnar mycket att önska. Universitet och högskolor skriker om den låga språkliga nivå eleverna har när de lämnar gymnasiet och går vidare i utbildningssystemet.

Vad göra? I kursplanerna i Svenska 1, 2 och 3 enligt gy-.11 står det helt klart vad som är lösningen. Vi drillar eleverna i vetenskapligt skrivande, så ska de nog klara högre studier utmärkt. Att litteraturläsning och utveckling av elevernas vardagliga och ”egna” språk får stå tillbaka är tydligen inga problem. Bara vi trycker in alla elever i den vetenskapliga fyrkanten och låter dem skriva PM efter PM är saken biff.

Jag hamnade i en diskussion om läsning på Twitter idag. Den startade i ett konstaterande att många elever möter fler utdrag än hela böcker under sin gymnasietid då fokus läggs på språkvetenskap och vetenskapligt skrivande. Frågan är vad det gör med deras språk?

Nu är mina egna gymnasiestudier inget att längta tillbaka till. Vi läste i princip bara utdrag och hade jag inte läst på fritiden hade mitt litteraturintresse dött helt. Faktum är att det nästan gjorde det. Vi skrev däremot inga vetenskapliga texter, använde inte källhänvisningar, gick inte igenom varken Harvard- eller Oxfordsystemet. Inte ens i gymnasiearbetet krävdes citat- och referatteknik. Konstigt nog lärde jag mig det ganska snabbt på universitetet. Jag hade nämligen ett språk och jag var bra på att följa instruktioner. Det där med instruktioner har jag ingen lösning på, men när det gäller språkutveckling har jag ett konkret förslag.

Satsa på litteraturen. Låt ungdomarna läsa. Byt ut den obligatoriska Svenska 1 100 poäng mot Litteratur 100 poäng. Så här ser det centrala innehållet för kursen ut:

Centrala skönlitterära verk författade av såväl kvinnor som män och tongivande författare från olika epoker, från olika kulturer och från olika delar av världen.
Sambandet mellan skönlitteraturen och andra konstarter, dvs. hur författare och verk har påverkats av sitt samhälle, sin kultur och av rådande estetiska ideal samt hur författare och verk har påverkat den samhälleliga och estetiska utvecklingen. Den konstnärliga friheten i relation till etik, upphovsrätt och censur.
Litteraturvetenskapliga begrepp som behövs för att på ett metodiskt och strukturerat sätt tala om och analysera skönlitteratur.
Skönlitterära texters betydelsebärande skikt, innehållsmässiga såväl som formmässiga: tematik, motiv, metaforik, symbolik, rytm, meter och andra litterära verkningsmedel och sätt att gestalta. Analys och tolkning av roman, novell, lyrik och dramatik.
Jämförande analys av hur olika teman, till exempel familjen, döden, krig och naturen, har skildrats på olika sätt till exempel i skönlitterära verk från olika tider och kulturer eller i olika genrer.
Olika grunder för tolkning och värdering av skönlitteratur, dvs. vilka perspektiv man intar, vilka frågor man ställer och hur man kan argumentera dels för olika tolkningar, dels för värdering av skönlitteratur.
Fördjupad tolkning av skönlitterära verk med utgångspunkt i ett perspektiv som eleverna väljer, till exempel postkolonialt, feministiskt eller komparativt perspektiv.

_________________________

Med denna kurs skulle eleverna lära sig om etik och upphovsrätt, få förståelse för andra människor och därmed troligen bli mer empatiska, de skulle få historiska kunskaper liksom kunskaper om samhället de lever i och som om det inte vore nog skulle de dessutom bli bättre läsare, utveckla sitt språk och troligen också bli mer kritiskt tänkande medborgare. Vi skulle troligen se en effekt även på andra skolämnen, men också i samhället i övrigt. Vetenskapligt skrivande och språkvetenskap kan vänta till senare. En elev utan ett eget språk kan inte ta till sig det ändå. Grunden måste byggas innan skorstenen.

När kör vi?

 

Läs också:

Kreativt kaos

Schemat ändras fortfarande och det är lite snurrigt, men mest är nya jobbet så himla roligt och inspirerande. En massa nya elever och galet många namn att lära sig. Ett gäng i varje klass som kommer att behöva jobba lite extra hårt, några som behöver få en spark i baken ibland och några som behöver bromsas. De är dock alla lugna, de lyssnar (oftast) och jag har inte ens behövs tänka på att höja rösten. Jag har redan insett att jag behöver se över min tidspessimistiska sätt att planera. Eleverna gör det de ska, några är redan borta mycket och kommer att få svårt att hålla tempot, men alla kör på när de finns på plats. Alltså blir det tid över. Tid som förra året gick till att skapa lugn ägnas nu åt skolarbete.

Roligt är också att få umgås med kreativa ungdomar, som har en passion. Även om den handlar om musik, teater, bild, foto eller film och inte svenska smittar det liksom av sig. Ettorna och tvåorna har fått spåna idéer på vad vi kan göra i år, utifrån ämnes- och kursplaner och måmnga förslag är riktigt bra. Treorna är lite skärrade ska sägas, de vet att Svenska 3 är svår och har dessutom lite vuxenångest inför studenten, men de flesta gick igång på att studera politisk retorik och argumentera utifrån olika ämnesområden som är viktiga i valrörelsen.

Om resten av terminen blir hälften så rolig och trevlig som de här första veckorn har varit, kommer det att blir en kanonhöst. Det känns gött.

Läs också:

Smyger igång

Har ägnat dagen åt första kapitlet i läroboken jag ska skriva under året. Det kommer inte att bli det inledande kapitlet, men det första jag skriver. Deadline är på måndag, men pga flyttfix (fotografering om en dryg vecka) har jag inte hunnit göra mer än att tänka. Dagen började trögt, det var svårt att hitta rätt ton, men efter några timmar började det kännas som om jag var på gång. Det är lång väg till färdig bok dock, men jag gillar processen.

På tisdag är det dags för nytt jobb. Eller i alla fall nygammalt. För första gången ska jag vara ”riktig” gymnasielärare och undervisa i svenska 1, 2 och 3, men jag ska tillbaka till samma gymnasieskola där jag jobbat sju år på Introduktionsprogrammen. Tanken är att jag ska jobba 85% och ha en dag att ägna åt skrivandet, men frågan är om jag kan stå emot om det dyker upp timmar på mitt gamla program.

Jag är riktigt, riktigt taggat för att börja jobba igen. Därmed inte sagt att jag inte hade kunnat tänka mig att ha sommarledigt ett bra tag till.

Läs också:

62. Det här med läxor

laxfritt---for-en-likvardig-skola

Det är klurigt det här med läxor. Helst av allt skulle jag vilja skippa dem helt, men ännu har jag inte lyckats. Efter att ha fått äran att läsa delar av kommande debattboken Läxfritt- för en likvärdig skola av Pernilla Alm är jag ännu mer övertygad om att jag måste se till att lyckas.

Som lärare i engelska är det lätt att fastna i tanken att eleverna måste läsa glosor hemma för att lyckas. Som lärare i svenska handlar det mer om stressen av att aldrig hinna med och därför se en lösning i att eleverna gör det hemma. Vad är då problemen med detta? Orden går att lära i skolan och böcker blir sällan lästa hemma. Ändå är kanske det en av de mest okej läxorna kan jag tycka, att läsa ett kapitel eller två i en skönlitterär bok och sedan prata om dem tillsammans i skolan. Samtidigt blir det bra mycket bättre om även läsningen sker i ett sammanhang.

Just nu har jag grymt dåligt samvete över att jag lämnat mina sexor alldeles för mycket själva med boken vi läser tillsammans, men jag är däremot nöjd med de lässtrategier som står i centrum för min engelskundervisning i sexan och nian just nu. I sjuan håller vi tillsammans på att erövra iPadens underbara värld och där känns det också rätt bra.

Så blir det. Det blir inte alltid så bra som jag tänkt mig, men mycket funkar. Slutsatsen blir också att läxor bara ger mig mer dåligt samvete, inte mindre. Dessutom blir det extra snurrigt då eleverna plötsligt befinner sig på så olika platser, något som hade kunnat undvikas om vi läst mer gemensamt.

Det som gör mig förbannad är att anledningen till att jag inte har den koll jag hade önskat är att jag varit borta från klassrummet allt för mycket för att kunna genomföra muntliga nationella prov. Verkligen värdelöst om du frågar mig. Varje prov med tre elever tar ungefär en halvtimme, lägg där till den tid det tar att komma igång och resultatet blir att jag hinner max två prov på lektioner som är 90 minuter. De är 30 i klassen (redan där är det vansinne) och det betyder tio grupper och fem 90-minuterslektioner som resten av klassen får klara sig själva. Det är flera veckors undervisning i svenska. Hur bra är det?

Så slutsatsen? Minska på de nationella proven, ge mig ordentligt med tid med varje elev (kan lösas genom färre elever i klassen, fler minuter i varje ämne varje vecka, men inte med totalt ökad undervisningstid för mig) och jag kan lova att såväl undervisningen som kunskaperna blir bättre. Då behöver vi inte ens diskutera läxor. Möjligen kan de elever som behöver stanna på skolans läxläsning, där de får stöttning att komma ikapp om de t.ex. varit frånvarande.

Engelskan då? Där har jag utvecklat min undervisning väldigt under året och det känns riktigt bra. Eleverna arbetar mer medvetet med texterna och de ord de behöver lära sig. I sexan har vi fokuserat mycket på grunderna i språket och på muntlig produktion. Det har verkligen gett resultat och flera elever har nått resultat varken jag, de eller deras föräldrar vågat drömma om. Många säger sig nu ha engelska som favoritämne och det ser jag som ett bra betyg.

I sjuan har vi gått från en total lärarstyrd och fyrkantig undervisning till en mer fri sådan där iPadsen varit ett bra verktyg. Fortfarande är det lite rörigt ibland, men det går bättre och bättre. Några veckor testade vi en helt traditionell undervisning med stycken, glosor och läxförhör och det var på ett sätt intressant, men inget jag vill göra för ofta. Variation är dock viktigt i den här gruppen och några elever hamnade på tå med läxförhören. Jag har försökt att variera sättet att förhöra ord och fått höra att vissa sätt inte är ”rätt” som t.ex. att hålla ett tal med så många glosor i som möjligt och då få lov att använda boken. Får man verkligen göra så? Eleverna är ofta de mest konservativa.

I nian har det varit i princip läxfritt, förutom en omgång verbtragglande före jul. De är så himla duktiga mina nior och har kunnat jobba väldigt fritt. Riktigt roligt har både jag och de tyckt. Nu jobbar de med texter från gymnasieböcker för att träna på strategier som är bra att använda på svåra texter.

Jag kan fortfarande bli en bättre lärare och ett sätt att förbättra kommer att vara att försöka köra så läxfritt jag bara kan och vågar (!) i höst. Det är nämligen långt ifrån okontroversiellt att skippa läxorna. Hamnar jag på gymnasiet igen kan de få jobba lite hemma kanske, för äldre elever är effekten av läxor något bättre om man får tro Hattie. Vi får se.

 

 

 

 

 

 

Läs också:

Mitt kanonbidrag

Egentligen är jag kluven till det där med litteraturkanon, eller kulturkanon med för den delen. På ett sätt tycker jag att en lista med bra och viktiga böcker fyller en funktion, men att svenskundervisningen i skolan skulle begränsas till titlar på en sådan tycker jag inte om. Varje klass består av unika individer och lärarens uppgift är att väcka deras läsglädje. Att böcker i en litteraturkanon då är allt som finns att tillgå är inte nog.

Jag har i alla fall med nyfikenhet följt Kajsa Kallios inlägg om en litteraturkanon och igår bidrog jag med tre böcker som jag tycker är läsvärda. En ungdomsbok finns med, för det är ungdomarnas fokus jag tycker att en kanon för skolan ska ha.

Läs inlägget här. Och läs sedan mer boktips från mer eller mindre kända personer på bloggen Kallios koll.

Läs också:

Jag – en läsare

Var åttonde lärare under 40 har inte läst någon skönlitterär bok alls det senaste året. Oavsett vilket ämne den läraren har är det beklagligt. Kanske inte en katastrof, men helt klart mycket beklagligt. Det jag undrar är om dessa lärare läser andra saker, t.ex. aktuell skolforskning,  publikationer från Skolverket, facklitteratur gällande sitt ämne eller pedagogik/metodik i allmänhet. Om de gör det kan jag förlåta dem lite, men gör de inte ens det tycker jag att det är en smärre katastrof.

För mig är läsning en mycket viktig del av livet. Jag läser massor, både för att hänga med i vad som är aktuellt i forskning om utbildning men självklart också för ren underhållning.Jag läser facklitteratur och skönlitteratur för både unga och gamla. Jag läser på svenska och som engelsklärare läser jag också självklart på engelska.

För mig är det en självklarhet att jag som lärare i svenska, engelska och svenska som andraspråk läser skönlitteratur. Att som lärare läsa böcker för unga borde vara självklart. Att inte bara använda böcker som förr fungerade, utan faktiskt bemöda sig med att hitta böcker, nya eller gamla, som passar perfekt för en viss grupp eller en viss elev.

Endast fyra av tio lärare läser fler än fyra böcker per år. Det betyder att långt ifrån alla lärare som undervisar i svenska eller svenska som andraspråk läser ens fyra böcker om året. Det betyder också att de lärare som undervisar i engelska inte gör det. Det betyder att lärare som undervisar i SO-ämnen eller NO-ämnen inte läser fler böcker om året. I förlängningen innebär det att dessa lärares elever troligen inte får möta god och aktuell litteratur i skolan.

Skönlitteratur kan öka förståelsen i alla ämnen. All fakta kan levandegöras med hjälp av fiktion. Då duger det inte med att oreflekterat välja böcker som ”alltid har funkat förut”.

Mina elever må tycka att jag är galen som läser flera böcker i veckan, men de uppskattar att få låna en bok av mig som jag läst och tror ska passa dem perfekt. För att kunna locka eleverna till läsning måste läsningen vara lockande för läraren själv. För att entusiasmera eleverna måste läraren själv känna entusiasm. Ungdomar läser allt sämre. Det är en katastrof om deras lärare också gör det. Speciellt med tanke på att alla lärare är språklärare enligt vår nya läroplan. Det här duger inte.

 

Läs också:

Om nationella prov och betygskriterier

Som jag redan skrivit klarade flera elever i min grupp nationella provet för år nio i svenska som andraspråk, vilket är helt fantastiskt med tanke på hur kort tid de varit Sverige.

Jag är tämligen säker på att få nöjet att sätta några betyg i vår. Jag säger tämligen, för hur glad och stolt jag än är över mina elevers prestation får man inte glömma att det finns betygskriterier som det nationella provet inte berör. Det krävs alltså mer jobb. Annat jobb.

Faktum är att jag är glad över att de nationella proven inte testar allt. Det skulle ha blivit helt absurda prov som krävde år av förberedelse och troligtvis hård likriktning av undervisningen. För att kunna kontrollera om eleverna behärskar centrala litterära verk med betydelse för människor sätt att tänka och leva behövs en kanon och det blir många texter eleverna måste skriva för att kunna visa att de behärskar en rad olika texttyper. Många texter och många provtimmar.

Hur eleverna på ett prov ska visa att de kan söka, använda och värdera information från ett flertal källor är för mig en gåta, men strävansmålen går ju snart i graven och räknas säkert inte.

Vad är det egentligen jag vill säga? Att de nationella proven inte är bra? Absolut inte. De som används i svenska och svenska som andraspråk är utmärkta, men det är trots allt prov som testar en del av de kunskaper eleverna behöver för att nå betyg. Detta påpekas också i instruktionerna till provet och jag tycker då att det är väldigt konstigt att Skolverket med jämna mellanrum kommer med kritik då lärare inte automatiskt ger alla elever samma slutbetyg i år 9 som de fick på det nationella provet. om en elev misslyckas på ett prov kan det inte betyda inte att det måste vara helt kört och det går inte heller att luta sig tillbaka och tro att ett godkänt betyg på ett prov automatiskt betyder att betyget är klart redan nu i mars.

Jag hoppas att mina små juveler förstod att jag behöver se lite mer av deras kunskaper. Imorgon startar vi vårt läsprojekt och därefter blir det tidningsskrivande och kanske lite lyrik. Därefter har de med största sannolikhet det där betyget kirrat.

Hur tänker du om nationella prov? Testar de rätt saker?  Behövs det fler? Hur tungt ska resultatet på provet väga vid betygssättning?

 

Läs också: