Ett avslutande samtal

Sista programpunkten är ett samtal med Inger Lindberg, Kenneth Hyltenstam, Jarmo Lainio och Monica Axelsson. Moderator Aina Bigestans påpekar att mycket av vår vardag präglas av kamp och strid. Jag skulle vilja påpeka att det är viktigt att vi inte fastnar i en offermentalitet. Jag känner att det ändå blir bättre och bättre och att våra elevers specifika behov uppmärksammas mer och mer. Fortfarande blir det tyvärr ett bristtänk ibland, speciellt när relativt nyanlända elever går vidare till nationella program. Tyvärr finns det en ganska utbredd förväntan på att eleverna ska lämna språkintroduktion med en perfekt svenska. Så kommer det aldrig att bli, då skolspråket måste utvecklas i sitt sammanhang. Ett G eller E i svenska som andraspråk kan inte betyda att eleven ska behärska språket i alla skolans ämnen. Det är en omöjlig uppgift. Ett godkänt nationellt prov betyder inte att eleven har ett språk som är felfritt och det hade varit ett orimligt krav.

De här dagarna har fått mig att fundera vidare. Kanske främst angående Lindbergs och Hyltenstams resonemang kring en ny modell för svenska som andraspråk. Tanken om ett språkgym togs upp även under den avslutande frågestunden. Det ska fokuseras på enskilda behov, men det behöver inte betyda att de gör arbetet ensamma eller att det skulle röra sig om isolerad färdighetsträning. Individualisering behöver definitivt inte betyda enskilt arbete.

Hyltenstam påpekar att det måste finnas hjälp för skolor med olika förutsättningar får en chans att forma bra möjligheter för eleverna. Just min arbetsplats är lite annorlunda. Det är en mycket stor skola, med få elever med utländsk bakgrund. Lärarna på de nationella programmen är ovana vid den här kategorin av elever och inte sällan blir de lämnade att lära själva. Att lämna en nyanländ elev att själv ta till sig en läromedelstext är vansinne. Enligt Skolverket anses man vara nyanländ i fyra år, men betänk också att det tar mellan 5 och 10 år att tillgodogöra sig ett fungerande studiespråk. Eleverna behöver alltså stöd långt därefter de räknas som nyanlända.

En modersmålslärare påpekar att hon och hennes kollegor har ett riktigt krävande jobb, med dåliga förutsättningar. Hon önskar därför att de som tas på allvar, som har högre status än modersmålslärarna t.ex. forskare, lyfter frågor som rör modersmålsundervisning och behovet av en sådan.

Hyltenstam påpekar också att det kanske blir fel när situationen i stort beskrivs som problematisk och att det inte nödvändigtvis betyder att lärare som undervisar i svenska som andraspråk och modersmål är dåliga.  Det är dock inte sällan så att arbetssituationen är svår.

En annan fråga eller rättare sagt kommentar från en lärare handlar om att de som går yrkesförberedande program bara läser svenska, eller svenska som andraspråk första året. Hur ska dessa elever då få stöd i sin språkutvecklingsprocess? Självklart blir det problematiskt. Axelsson säger att det tyvärr bara är att konstatera att gymnasiet ofta ligger utanför reformer som handlar om elever som kommer till Sverige efter 12 års ålder. De behöver mer stöttning, men hur ska den se ut? Den här gruppen måste ges en möjlighet att lyckas. Tyvärr tyder mycket på att dessa elever misslyckas i det rådande systemet.

Hur hanterar vi elever med väldigt olika språkkunskaper som befinner sig på gymnasieskolan? Hur gör vi med dem som kanske aldrig kommer vidare till ett nationellt program då tiden inte räcker till?

En lärare berättar om sina elever på komvux i en gymnasial lärlingsutbildning där det inte finns några formella krav på att komma in. Alltså kan elever som inte ens gjort färdigt SFI-C hamna på en lärlingsutbildning där svenskkursen är svenska som andraspråk 1, dvs gymnasienivå. Ett exempel på de många strukturella problem som finns när det gäller svenska som andraspråk.

De lärare som arbetar med elever som har ett annat modersmål som måste synas i debatten och  som  måste få mandat att föreslå en fungerande organisation. Det får bli slutordet, för nu måste jag springa till tåget!

 

 

 

Läs också:

Modersmålsundervisning i fokus

Något som väldigt sällan lyfts fram och prioriteras är modersmålsundervisningen. Vissa av vår elever har en timme modersmålsundervisning i veckan, men långt ifrån alla. Ingen har studiehandleding, trots att detta är en rättighet enligt skollagen.

Idealet med ett språk och att man därför ska satsa på att nyanlända lär sig svenska, inte lägger tid på det språk som inte längre är aktuellt. Hur man nu kan tänka så. Självklart har modersmålet en viktig roll. Har man ett fungerande språk är det mycket lättare att lära sig ett nytt. Det sägs ofta, men lika ofta viftas det bort som oviktigt.

Tills vidare används termen modersmål, trots att den kanske inte är optimal. L1 i betydelsen förstaspråk kan funka om eleverna anländer sent, men knappast om de är födda i Sverige.

Det finns väldigt lite forskning på hur flerspråkiga klassrum fungerar, men i viss mån ses svenska som det viktigaste språket, studiespråket som har högre status.

I Sverige kan man i debatten ana en strävan efter assimilation och en tanke om att det bara kan finnas ett språk. Ska svenskan bli bra, kan man inte hålla på med modersmålet också. Är det ens önskvärt att andra språk än svenska? Vill vi inte att alla ska prata bra svenska. Riktig svenska alltså. Alla invandrarbarn borde lära sig svenska som modersmål och föräldrarna ska prata med svenska med sina barn. Det här är tyvärr vanliga röster om språk.

Skolverket har, om än sent, förstått nyttan av flerspråkighet.  Det är en stor fördel för samhället om många kan flera språk. Lär man sig två språk samtidigt drar de tillsammans den kognitiva utvecklingen framåt. Enligt skollagen kan man bara ha ett modersmål, men visst kan barn ha fler språk än så.

Fortfarande finns myten om halvspråkighet fortfarande vid liv i media och Jarmo Lainio menar att de måste övervintrat på en väldigt isolerad plats för att inte ha förändrat sin syn på tvåspråkighet. Att så många andra grupper i samhället får tolkningsföreträde framför språkforskare och lärare menar Lainio är väldigt tröttsamt. Det gäller väl det mesta som angår skolan tänker jag. Inte att det är tröttsamt, men att alla tycker sig ha rätt att leka experter.

Kursplanen i modersmål är definitivt krävande. Jag funderar över hur alla elever kan nå MVG då, på en knapp timme i veckan? Är inte det också ett sätt att sänka standarden? Vad som är värre är att lärare i modersmål har en riktigt taskig undervisningssituation. Frågan är lågt prioriterad och ansvarsfördelningen i kommunerna är otydlig. Jo tack, jag känner igen det.

Hur kan samhället dra nytta av flerspråkighet? Det borde vi definitivt diskutera mer! Modersmålsundervisningen borde inte bara ses som en utveckling för individen. En mycket framgångsrik undervisningsmodell är att undervisa på två parallella språk. Det är riktigt synd att vi inte har fler modersmålslärare knutna direkt till undervisningen på språkintroduktion. Forskning visar att elever som deltar i modersmålsundervisning inte bara blir bättre på svenska, utan också i andra ämnen som matematik. Meritvärdet för dessa elever blir dessutom bättre.

OECD har kritiserat Sverige för att satsa för lite på gruppen pojkar med utländsk bakgrund som kommit sent till Sverige och som dessutom har lågutbildade föräldrar. Endast ca 20% i denna grupp får gymnasiebehörighet.  En siffra att fundera över.

Problemet är ofta att eleverna väldigt sällan ens får undervisning i sitt modersmål. Är de för få blir det ingen grupp, är de för många kanske de inte får plats. Der blir liksom aldrig prioriterat.  Just bortförklaringar kring modersmålsundervisning verkar det finnas väldigt många. Lagstiftningen kring modersmålsundervisning följs inte, det står helt klart. Det är också så att den pedagogiska nyttan är negligerad, eller inte känd. Om man pratar bra svenska kan det vara okej att använda modersmålet, men inte annars. Det är en vanlig åsikt. En annan är att modersmålsutveckling bör ske i hemmet, inte i skolan.

 

 

 

Läs också:

Modeller för flerspråkliga elevers språkutbildning

Jag ska nu lyssna på Inger Lindberg och Kenneth Hyltenstam, dessa giganter som ingen lärare i svenska som andraspråk kan ha missat.

Föreläsningen inleds med en kort historisk bakgrund. Det har varit en lång kamp för att komma dit vi är idag. Nu ska svenska som andraspråk vara ett eget ämne, inget stödämne och inte heller en ersättning för modersmålsundervsining, utan ett ämne som är likvärdigt med svenska. Varför är detta erkännande så viktigt? För att behovet finns hos eleverna och för att lärare i svenska som andraspråk har en speciell kompetens, men inte är speciallärare.

På mitt förra jobb fungerade samma lärare som speciallärare och lärare i svenska som andraspråk. Det blev verkligen så att de som var ”dåliga” fick separat undervisning. Viktigt är att stärka flerspråkigheten hos våra elever, men inte att se det som att de kan sämre.

Hur ser det ut nu? Forfarande finns det stora organisatoriska problem för ämnet svenska som andraspråk. Ämnet har fortfarande dålig status och ses definitivt som ett stödämne, som ska hjälpa eleverna att klara alla ämnen. Studiehandledning på modersmålet är dessutom fortfarande bristfällig, eller helt frånvarande. Undervisningen i andra ämnen har inte heller anpassats för att flerspråkiga elever ska utvecklas optimalt. Faktum är att situationen på många håll har försämrats och det är allt för vanligt att den som undervisar i svenska som andraspråk inte ha formell kompetens. Tyvärr har ämnet dålig legitimitet hos både elever och föräldrar som gärna väljer ”vanlig” svenska. Hur vänder vi det? Elever som läser svenska som andraspråk är inte ”svaga” elever, utan elever som behöver en annan form av undervisning än den som har svenska som modersmål. Så länge det svenska upplevs som norm är det svårt att komma ifrån synen på svenska som andraspråk som ett slaksämne för dem som inte klarar av att läsa ”riktig” svenska.

inom gruppen av elever som inte är behörig för grundskolan finns en stor spridning självklart. Det handlar om vistelsetid, men också om andra faktorer som kön och socioekonomiska förhållanden. Flickorna klarar sig generellt bättre än pojkar och de som kommit till Sverige efter skolstart klarar sig sämre än andra. Faktum är dock att gruppen pojkar som kommit till Sverige innan skolstart har gått om flickorna i samma grupp.

Återigen påminns vi om hur viktig föräldrarnas utbildningsnivå är för elevernas resultat. Det är där den stora skillnaden finns. Det har mer betydelse än viselsetid och kön.

Klass har självklart betydelse inte bara för elever som är födda utomlands, utan också för elever som har svensk bakgrund. Klass mäts dock ofta utifrån utbildningsbakgrund, men det är en svår variabel att mäta. De som kommer hit är barn till föräldrar som lämnat ett land för ett annat för att få ett bättre liv, de är alltså kanske inte representativa för en hel grupp. Till exempel kan höga förväntningar också påverka elevernas resultat.  Trots allt är det dock bara 53% av de elever som kommit till Sverige efter skolstart, som blir behöriga för gymnasiet. Vad gör vi åt det?

Hur kunde det blir så illa att så få flerspråkiga elever blir behöriga för gymnasiet? Nyckeln är återigen att ALLA lärare måste utbildas för att möta denna elevkategori för att anpassa undervisning utifrån deras behov. Många tror att det räcker med ”sunt förnuft” men det behövs liksom lite mer än så.

Det finns också ett bristperspektiv som baseras på att elevens misslyckanden beror på att det finns en brist hos eleven, t.ex. bristande språk istället för att se deras kunskaper och erfarenheter som tillgångar.

Hur kan eleverna använda alla sina språk i alla ämnen. Hur kan modersmålet användas? Hur kan vi integrera modersmålsundervisning i ämnesundervisningen?

Att läsa svenska som andraspråk blir att inte vara som alla andra, vi stävar efter normalisering  och trenden är att det ska vara lika för alla. Mainstreaming rättfärdigas ofta av strävan efter likvärdighet och rädslan för att vara rasister. I Storbritannien har man valt mainstreaming där elever placeras i ”vanliga” klasser med stöd av en andraspråkslärare, medan man i USA har ambitiösa separata program för andraspråkselever. I Australien och Canada finns det enligt Lindberg bra modeller att sträva mot.

Likvärdighet, är det samma undervisning eller samma möjlighet? Om man ser avsaknad av anpassning som bevis för likvärdighet kan resultatet bli att eleverna definitivt inte får samma möjligheter.

I Canada finns väldigt tydliga nivåer, nivå 1 till 5, som anpassas till vilken årskurs det handlar om. Det finns en mängd undervisningsmaterial och bedömningsanvisningar centralt samlat. Just det har jag efterfrågat i Sverige. Visst finns SFI, men för mina elever som arbetar mot målen för år 9 är vägen orimligt lång innan de får något officiellt kvitto på vad de kan. Tänk om vi kunde ha nivåkurser med nationella kriterier även i Sverige.

Kenneth Hyltestam tar över för att presentera ett förslag på hur en modell för flerspråkiga elevers utbildning skulle kunna se ut. Först delar de på elever som anländer innan skolstart, eller under skoltiden.

De rekommenderar förberedelseklasser i ungefär ett år, med successiv inslussning till ordinarie klass. Under den första tiden behövs mycket modersmålsundervisning och definitivt studiestöd på modersmålet.

Trots allt är det dock bara 53% av de elever som kommit till Sverige efter skolstart, som blir behöriga för gymnasiet. Vad gör vi åt det?  i svenska som andraspråk ska finnas kvar, med fem klart avgränsade kurser anpassade efter ålder. Det här är exakt det jag efterfrågat. Även under denna fas behövs både modersmålsundervisning och handledning på modersmålet.

Efter kurs 5 ska eleverna ingå i svenskämnet, men ett reformerat sådant där det tas hänsyn till att vissa elever är flerspråkliga.

Språkhandledning av lärare med svenska som andraspråk ska erbjudas även därefter. Kanske kan de kallas svenska för skolframgång, eller språkgym.

Hyltenstam talar om begreppet språkgym. Vad kan det innebära? Dit kan man komma om man har särskilda intressen eller behov. Ett erbjudande och något slags individuellt bemötande för att eleverna utvecklas de färdigheter de behöver utveckla. Vad vill man göra och  vad har man för behov? Mycket jobb gör eleven själv, men med en professionell tränare.  En hjälp och ett stöd i den mer avancerade språkutvecklingen. En sådan skulle vi ha i vår studiestuga! Kanske något att prata med chefen om, men i år hinner jag inte, i alla fall inte förrän min föräldralediga kollega kommer tillbaka. Det skulle kunna vara ett sätt att nå de elever som går på nationella program, men som inte har ett språk som räcker för att lära på svenska.

I ett språkgym kan eleverna träna strategier för lärande, få stöd med läxor gärna även på modersmålet. Det kan också finnas ämneslärare som är specialutbildade även i svenska som andraspråk.

För att detta ska fungera måste den uppfylla kraven på legitimitet. Det måste finnas evidensbaserade diagnosmaterial som Skolverket måste ta fram. Även underlag för dialog med elever och föräldrar om vad ämnet svenska som andraspråk är och vad syftet med språkgym är.

Nu blev jag riktigt tänd på att utveckla en liknande verksamhet hos oss. Måste tänka vidare på det! Jag tror att det skulle hjälpa många elever att lyckas betydligt bättre.  Visst är det ökad måluppfyllelse som vi ska ha som mål. Det gäller bara att det finns ett bra system för att  organisera en sådan här verksamhet och det får inte vara ett straff, utan en möjlighet. Det måste ske ett aktivt arbete mot bristsynen på elever med annat modersmål och inte se dem som sämre. Vem vet hur långt de hade nått utan språkliga hinder? Vi måste ha höga förväntningar och dessutom

Hyltenstam talar alltså om tre steg, först en förberedelseverksamhet, därefter svenska som andraspråk upp till och med avancerad nivå, dvs nivå 5 och därefter språkhandledning som skulle kunna kallas språkgym.  Material för språkhandledningsverksamheten måste finnas centralt och gärna webbaserat.

Behörighetskraven måste också öka.  Inga eller 15hp i svenska som andraspråk för år 1-3 är alldeles för lite. I all lärarutbildning måste också kunskap om flerspråkiga elevers inlärningssituation.

Nu jäklar är jag inspirerad. Det här känns som en himla bra modell. Hoppas att sen blir verklighet väldigt snart!

Läs också:

Två svenskämnen- varför så lika?

Föreläsning med Anna Österlund & Lena Sjöqvist om de två svenskämnena. Spontant känner jag att alla våra elever på IM skulle behöva svenska på det sätt som vi undervisar i svenska som andraspråk. Mer språkinriktat, mer språkligt laborativt och i mitt tycke mer kreativt och definitivt mer forskningsbaserat.  Ännu mer känner jag så efter en dryg dag på Symposium 2012, då det blir tydligt att det snarare handlar om ett annat sätt att se på svenska, språkinlärning och språkutveckling än om ett separat ämne. Den kompetens man får genom att studera svenska som andraspråk borde fler lärare helt klart ha.

Vad är det för ställningstagande som vår nya kursplan utgår ifrån?

Svenska som andraspråk blir ett eget ämne 1995, men det fanns egentligen med redan i lgr 80, men då helt oreglerat. Lärarna var nästan aldrig utbildade för ämnet. Det var inte ovanligt att lärare som hade några timmar över fick ta dessa elever, de kunde ju ändå svenska. Inte konstigt att det inte fanns utbildade lärare, då ämnet inte fanns som en del av lärarutbildning förrän på 80-talet.

Svantestet gjordes på elever för att se om eleverna var dåliga och behövde svenska 2, eller om de var duktiga nog att att klara ”vanlig”svenska. Så blev ämnet ett stödämne med låg status och det är troligen därför jag rycker till lite varje gång någon kallas mitt ämne för svenska 2. Nu när svenska 2 dessutom är gamla svenska B för gymnasiet är det väl definitivt dags att skrota uttrycket.

impleminteringen  av svenska som andraspråk 1995 och framåt gick minst sagt sådär. Klart blev att man skulle läsa antingen svenska eller svenska som andraspråk. Att svenska som andraspråk blir ett stödämne som komplement till svenskundervisning är inte okej enligt skollagen. De som har ett annat modersmål en svenska ska erbjudas svenska som andraspråk. Tillägget blir att det ska erbjudas av skolan ”om det behövs” och det är där det blir ett problem. Anna Österlund menar att vi behöver erbjuda ämnet för alla elever som ännu inte klarar sig språkligt i alla ämnen. Det handlar alltså inte om hur bra man pratar, utan hur man kan används språket för att lära.

Det ska tas fram ett kartläggningsmaterial för att kartlägga andraspråkselevers kunskaper, inte bara i språket utan också i andra ämnen där språket behövs. Egentligen ska en värdering göras för varje elev, för att på så sätt komma fram till vilket svenskämne som gynnar eleven mest. Det är rektor som ska avgöra vem som ska läsa vad, men visst är det lärare med rätt kompetens som ska avgöra.

Får man ha svenska och svenska som andraspråk samtidigt i samma klassrum? Ja, om man vet att det är det bästa för eleverna. Viktigt också att både eleven och föräldrar vet vem som läser vad och varför.

Hur länge ska en elev följa kursplanen i svenska som andraspråk? Då det inte ska ses som ett stödämne är det inte så att man ska byta när man blir tillräckligt bra. Frågan är dock om elever som är födda i Sverige ska läsa svenska som andraspråk hela sin skoltid. Svaret är självklart  ”det beror på”. Men vad som ofta händer är att när eleverna kommer till år 4 och abstraktionsnivån höjs helt plötsligt får börja läsa svenska som andraspråk, för att skolspråket inte håller. Då blir svenska som andraspråk ett straff för att man är för dålig. Iställer borde man börja från början med svenska som andraspråk för att redan tidigt arbeta språkutvecklande och därmed hjälpa eleverna att utveckla sitt språk så att det fungerar även att lära på.

Revideringen som gjordes av kursplanerna i svenska och svenska som andraspråk är egentligen inte så stora, men en hel del har flyttats från kursplaner till läroplanens gemensamma text.

Vad är egentligen skillnaden mellan de två svenskämnena? Mer skillnad inom grupperna än mellan kanske? I arbetet med kursplanerna blev det tydligt att behoven för de olika grupperna på många sätt är väldigt lika.

Antagandet i kursplanen är att ämnet ska finnas med i alla år från förskolan till år 9 och att eleverna sedan ska vara mogna för gymnasiet. Det ska då kunna läsa svenska, då de bör ha nått samma nivå som de som läst svenska. Så ser det inte ut, då många kommer senare och därmed kommer att ha en hel del att jobba med.

Viktigt att lyfta fram är de skillnader som finns, t.ex. att inte tidigt ställa krav på språkriktighet. Svenska som andraspråk är inte ett lättare ämne, men ett ämne med ett lite annat fokus. Språkhistoria är t.ex. en av de saker som finns med i kursplanen för svenska, men inte i svenska som andraspråk.

Gällande förmågor så behöver man väldigt liknande förmågor för att klara vidare studier. I det  senare ämnet lyfts dock vikten av språkliga strategier fram. Vad gör jag om mitt språk inte riktigt räcker till? Just strategier är något av ett mantra för mig i höst. Det är verkligen grymt viktigt, men kognitivt svårt att diskutera.

Kursplanens syfte, centralt innehåll och kunskapskrav, varför ser det ut så? Blir det inte en risk att det centrala innehållet bara bockar av och att det blir papegojkunskaper av allt. Det är inte tanken. Istället behöver man bära med sig tanken om att didaktiken tagits bort, men genom att läsa läroplanens första och andra del får du mycket tankar om hur undervisningen kan se ut.

Tänk tvärt om, dvs hur eleverna kan nå förmågorna genom det centrala innehållet. Hur du undervisar kring det centrala innehållet för att eleverna ska nå förmågorna bestämmer du helt själv. I kunskapskraven visas det tydligt att det är syfte och kunskapskrav som hör ihop. Det centrala innehållet är verktyg.

Svagheten för ämnet svenska som andraspråk är att det finns få utbildade lärare och väldigt många som har kompetensen har läst in det på sin fritid utöver sin lärarexamen. De har jag också gjort och det är vanligt.

Kan vi stärka svenska som andraspråkslärarens status på skolan? Vi måste få mandat från skolledningen att fungera som  handledare  åt arbetslag. Andra lärare måste arbeta med språket i sina ämnen. Vi som är lärare i svenska som andraspråk kan inte finnas överallt. Språkfokus måste genomsyra undervisningen av våra elever. Så ser det inte ut just nu tyvärr. Jag kan se två ytterligheter, de lärare som tycker de elever som inte hänger med får skylla sig själva. Kanske är de till och med att ses som lata när de inte klarar uppgifterna. På andra sidan finns de som vränger sig ut och in för att underlätta genom att förenkla och därmed kanske når vissa resultat, men också exkluderar eleverna från det skolspråk som de behöver för att klara vidare studier.

Som många har påpekat har måste det få ta 1 timme att läsa en sida i en lärobok tillsammans med eleverna. Att närläsa tar tid, men det är väldigt viktigt. Det räcker inte att ta upp och förklara de specifika termerna, utan också många andra  ord som faktiskt kan ställa till ännu större problem. Ett ord kan förstås, men kanske inte i det här sammanhanget. León Rosales pratade igår om ord som källa och område, som kan missuppfattas om man tolkar orden bokstavligt. Då blir källan en vattenkälla.

Kan en kvalitativ andraspråksundervisning vara en exkludering, eller är det en möjlighet att inte bli exkluderad i andra ämnen! I vårt ämne dissikerar vi språket och lär eleverna hur de ska förhålla sig till komplicerade konstruktioner som nominaliseringar. I böcker för SO och NO kryllar det av sådana begrepp och de måste läras i ett sammanhang. Allt kommer knappast att hinna med på lektionerna i svenska som andraspråk. Däremot kan eleverna få strategier för att klara sig bättre. Hur läser man till exempel lärobokstexter på ett bra sätt? Hur använder man bilder och underrubriker? Hur vet man vad som är viktigt?

Kompetensutveckling för andra lärare och en chef som driver frågan är viktig för en bra situation för andraspråkselever. Det krävs en massa samtal för att insikten om att alla lärare ska vara språklärare i de nya kursplanerna, verkligen landar hos varje person. Skolspråket kan man bara lära i det ämnet där språket används. Enstaka utbildningsinsatser är dock  inte nog.  Kompetensutvecklingsinsatser måste både prioriteras och följas upp.

Uppgiften för mig är kanske att sprida forskning och att sammanfatta de här två dagarna kan kanske vara ett första steg. Vad som är viktigt att komma ihåg är att det inte riktigt går att förstå vad skillnaden mellan svenska och svenska som andraspråk om man inte har läst svenska som andraspråk. Kursplanerna är till synes väldigt lika, men sättet att fokusera och angripa uppgifterna är det stor skillnad på. Hur konkretiserar vi det?

Slutligen blir jag lite trött på att lärare som läst svenska och undervisar i år 1-3 automatiskt blir behöriga att undervisa i svenska som andraspråk i samma årskurser. Hur tänker Skolverket då? Blir inte risken för en krock mellan elevens vardagsspråk och dess skolspråk ännu större då.

Det här är något att fundera vidare på helt klart.  Men nu, lunch!

 

 

Läs också:

Att lära sig svenska i Malmö eller Melbourne?

Gisela Håkansson berättar om hur hon intresserat sig för och forskat om hur man lär sig språk i olika sammanhang och med olika förutsättningar.

När man lär sig nytt språk i landet där det talas att det är andraspråksinlärning, medan det blir inlärning av ett främmande språk om man lär sig det i ett land där det inte talas. Det antas vara enklarare att lära sig ett språk i landet där det talas. Är det så?

Forskning visar att flytet blir bättre och narrativerna blir fler. Man berättar mer, men man har inte undersökt vad man berättar. Ökat syntaktisk komplexitet kan man också se.

Det projekt Gisela Håkansson gjort med Catrin Norrby och Lena Bruzeus handlar om att jämföra hur elever, i detta fall universitetsstuderande, lär sig svenska som andraspråk jämfört med att göra det som främmande språk. I detta fall i Malmö och Melbourne. Både Norrby och Bruzeus har erfarenhet av undervisning i båda länderna och i studien var Norrby lärare i båda grupperna.

Vad menar man egentligen med att man kan ett språk? Man måste behärska språkljuden, det som barn lär sig först. Ny forskning visar att små barn 3-9 månader kan göra ljud som inte finns i det egna språket. Japanska små barn ska t.ex. kunna skilja på r och l, trots att denna skillnad inte finns i språket.  Vid 10 månaders ålder kan barnen inte längre höra skillnad mellan språkljud som inte finns i det egna språket. Då börjar de istället producera ord.

Just språkljud har Håkansson inte tittat specifikt på, utan ord (lexikon), hur ord böjs (grammatik), hur ord placeras i meningar och satser (grammatik), hur ord, fraseroch satser används i olika sammanhang (paragmatik). Då grammatik är så lätt att undersöka är det på detta ämnet som ofta forskas på. Även språkstörning brukar definieras och diagnosticeras med hjälp av grammatiktester.

Uppsatser undersöktes och Håkansson påpekar hur viktigt det är att en korrekt uppsats inte säger så mycket om elevens kunskaper. Har de ett enkelt språk, eller kan de egentligen skriva mer komplext, trots att de inte gör det i just denna text. Intressant att tala med eleverna om hur viktigt det är att våga ta risker för att utveckla sitt språk. Det påminner mig om att jag borde göra performansanalyser på elevernas texter snart. Det har jag ännu inte gjort denna termin.

Studenterna i undersökningen fick översätta texter för att visa sitt ordförråd och sin syntaktiska förmåga.

Associationer användes för att bedöma studentens lexikon. Ordförrådet mättes också i intervjun och i översättningen.

Den pragmatiska delen var den svåraste att mäta, men något av det mest intressanta att tala om med eleverna. Vad kan man egentligen säga i vilket sammanhang. De använde sig av lucktest, vilket är vanligt i pragmatiska studIer. Egentligen säger detta mer om vad man tror att andra skulle säga, än vad man skulle säga själv. Resultatet jämfördes dock med en kontrollgrupp i Lund.

L2 fanns alltså i Lund, hade läst svenska 150 timmar, de var 18 deltagare, men alla var inte med i alla tester.

FL

Associationstest, 100 ord då man ska skriva det första ord man tänker på. t.ex. bord, som kan associeras med stol, en paradigmatisk association, syntaktisk association ger ordet rund,  eller att man helt enkelt lyssnar på hur det låter och då säger mord, en fonologisk association.   Just fonologiska associationer brukar göras av barn. Kanske skulle vi rimma mer med även de äldre eleverna.

Det studenterna i Melbourne påminner om är egentligen svaga läsare. De läser på formplanet, men når inte den mentala representationen. Det är för ansträngande att gå ner på förståelsenivå, så man nöjer sig med att koda av formen. Starka läsare använder ordbilder, medan svaga går på grafemen, vilket är en omväg. Svårast var det för eleverna att läsa ord som innehåller å, ä och ö.

L2-gruppen i Malmö påminner mer om L1-gruppen i Lund, medan eleverna i Melbourne inte sällan tar vägen via sitt modersmål.

Kent Rosanov ska ha gjort en lista med 100 ord att snabbt associera kring, gärna på bara någon minut och det skulle vara kul att använda den, eller delar av den. Det var verkligen kul att se Håkanssons genomgång av hur eleverna associerar till olika ord.

Processbarhetsteori, Pieneman. Jag har inte stor koll på det, men när Håkansson förklarar förstår jag att det är ett sätt att se utvecklingsmönster i språkinlärning. Det går fort att lära ord, böja ord, sätta ord rätt i fras, men det är sedan det blir svårare när ett mer komplext språk ska erövras. Bisatser t.ex. eller ordföljd i andra mer komplexa meningar.

Attributiv kongruens är ett fint ord på det vi arbetar med just nu. I kombination med predikativ kongruens, då substantiv liksom behövs för att kunna skriva meningar. Två gula hundar, ett gult hus, en gul banan och andra roliga meningar är en bra början. Vi har också kombinerat dessa korta meningar med t.ex. konjunktioner för att kunna sammanfoga satser.

Håkanssons resultat då? Processbarhetshierarkin stämmer i båda grupperna, men fler studenter i Malmö klarar nivå 5, men Håkansson påpekar att resultatet är en tendens.

Pragmatiskt förmåga verkar vara bättre i Lund,  fler meningsfragment visar att de också har koll på talspråkliga former. Eleverna i Melbourne skriver dock långa, fina meningar, men inte på det sätt som någon pratar.

Tydligt var det också att de situationer som man möter i läroböcker funkar bättre än de som inte finns där. Då handlar det kanske om att ha lärt sig något utantill.

Slutsatsen då, L2 låg före gällande lexikon, i grammatik var det ganska jämnt, men L2 ”vinner” över Melbourne även gällande pragmatik. Är det bra att dela in inlärare i andraspråksinlärare och främmandespråksinlärare?

Det svåra blir att använda andraspråksinlärare, då definitionen att första språket ska ha lärts in först för att svenska ska räknas som andraspråk. Svenska som inlärarspråk, är det en bättre definition? Håkansson är minst sagt skeptisk. Hur ser det ut i skolan, är svenska som andraspråk mer andraspråk än engelska och när blir det ett främmande språk? Håkansson undrar varför det bara i svenska som andraspråk talas om att få en flerspråklig identitet oxh som förberedelse för arbetslivet? Är det inte lika mycket kultur och politik som i svenska som andraspråk, som i engelska. Redan i kursplanen syns statusen.

Håkansson ber Skolverket ändra lite på det och får stora applåder. Slutligen kan det faktiskt finnas två L1 om föräldrarna har olika modersmål som talas i familjen. Viktigt att tala om att alla faktiskt inte heller lär sig sitt L1 utan problem. Dessutom att det ser olika ut hur olika människor, i olika åldrar lär sig ett L2. Olika språkliga färdigheter utvecklas också på olika sätt och vi behöver kunna möta elever som lär och har lärt sig språket på olika sätt.

Slutsatsen blir för mig att det här med språkinlärning är ruskigt spännande. Dessutom måste jag lyfta fram hur härligt det var att lyssna på Gisela Håkansson. Vilken härlig människa!

 

 

Läs också:

Kategoriseringar, identiteter och språk

Sista föreläsningen idag är med René León Rosales. Han presenterar syftet med sin avhandling, som handlar om villkor, normer och värderingar som möjliggör och begränsar lärande. Han har speciellt tittat på hur maskulina normer och värderingar gör att vissa pojkar blir studenter, men andra inte.

intersektionalitet, förklaringar utgår ofta från en position, det handlar om kön och ursprung, men också om klass och ålder och en massa andra variabler. Hur påverkas maktrealationer av Institutionella situationer i t.ex. skolan.

León Rosales talade också om normkritisk pedagogik, som ibland kan bli problematisk då normen ändå styr. Han påtalar vikten av att enskilda personer inte är lika intressanta som kontexten. Det är å andra sidan viktigt att inte kategorisera och bunta ihop, t.ex. inte göra alla pojkar till en grupp. Visst måste vi ibland kategorisera, men vi måste vara försiktiga.

Vilka effekter har kategoriseringar? Det blir lätt ett ”vi och de andra” som görs ganska oreflekterat när det gäller svenskar och invandrare, men det skulle också kunna vara kvinnor och män.

Han ger oss två namn, prins Carl Philip och Dogge Doggelito. Identifieras någon av dem som en invandrare? Svaret är alltid Dogge. Den självklare invandrarkillen, vilket Carl Philip inte är.

Vad gör Dogge till invandrare? Spelar en roll, har en identitet, utseende, bostadsort, språk, sysselsättning, stil. Konstigt nog blir man vitare ju högre upp i samhället man kommer, oavsett hur man ser ut. Han visar bilder på de båda männen och det är inte så stor skillnad. Utländsk bakgrund, två föräldrar födda utanför Sverige. Både Dogge och Carl Philip är födda i Sverige och har en förälder som är född utanför Sverige. Varför är det skillnad? Vi är vana vid att skapa skillnad.  Egentligen är klass kanske viktigare än etnicitet när det gäller att identifiera en invandrare.

Hur vi använder ordet invandrare intresserar León Rosales. Han samlar på artiklar där rubriken innehåller ordet invandrare och som på något sätt kopplas till en forskare. Någon skriver artikeln, någon annan sätter rubriken. Vad blir resultatet?

Vill man vara invandraren? Knappast efter att ha läst dessa rubriker. Det är bara negativt, ordet invandrare används då brister och problem ska beskrivas. Finns det inga problem används inte invandrare som begrepp. Alltså associeras begreppet endast med problem.

Elever med utländsk bakgrund, hur används det begreppet och är det egentligen relevant varifrån eleverna kommer? Bara för barnet flyttat sent till Sverige och om eleverna går i skolor där det finns en hög andel elever med annat modersmål, dvs segregation. Vistelsetid och bostadsort är alltså viktigare än modersmål.

Det är en sanning att elever med utländsk bakgrund klarar sig sämre än dem med svensk bakgrund. Eller? Adderar du klass försvinner skillnaden. Tar man hänsyn till utbildningsnivån hos elevernas föräldrar, presterar barn till högutbildade lika bra oavsett bakgrund.

Hur kan vi rikta resurser på rätt sätt?

Många av de ungdomar som ses som hopplösa av samhället, ser också på sig själva på samma sätt. Vad jobbar deras föräldrar med. Vi uppmanades att säga topp 3 och vi sa pizzabagare, städare och taxichaufför. Det säger alla och tyvärr stämmer det.

Det gäller att hitta ett mål och förstå hur du tar dig dit genom att satsa på skolan. För ett par veckor sedan pratade vi om målbilder. Att hitta en dröm att jobba mot. Jag bad alla att ta ett mentalt foto av sig själva när de nått sitt mål. Hur såg bilden ut? De fick berätta om den och det var grymt kul att höra. Någon körde sin polisbil, andra satt på ett stort kontor och tittade ut över en stor stad, någon tittade på när husen hen ritat håller på att byggas.

Redan barnen förstår att samhället är segregerat. Att den som inte är svensk inte har samma möjlighet. Det är en pedagogisk utmaning menar León Rosales. Svenskhet kopplas ihop med forskning och redo. Det finns normer och värderingar som styr hur vi och dom ska vara.

Många ser sig själva utifrån att svenskheten är normalitet och allt annat avvikande. Det handlar till exempel om språk, hur ”riktig” svenska låter. León Rosales pratar om att många elever såg sig själva som stökigare, men också sämre pga sitt sätt att tala. Finns det flera ord använder vi det lätta, säger någon. Precis det vi pratar om nu. Om vikten av att kunna flera ord för samma sak och kunna använda rätt ord i rätt sammanhang.

Två situationer presenteras. Det första är en lektion i NO, där klassen delats in i olika grupper och läraren gav dem en hög böcker och tydliga instruktioner om att göra ett arbete om ett naturfenomen. Det kan bli svårt om eleverna tror sig förstå ordet, men inte i detta sammanhang. Källa blir t.ex. inte en bok, utan en vattenkälla, område inte det de arbetar med, utan där de bor.

Klassiskt är också att svara på frågor utan att förstå texten. De verkar vara vana vid att inte förstå och frågar därför inte. De är vana vid att försöka svara på frågor och göra uppgifter utan att de egentligen förstår. Det gäller att vi lärare är medvetna om detta. Vi får Inge låta eleverna försöka dölja att de inte förstår, utan uppmana dem att fråga. Vi måste också konstruera uppgifter och forma vår undervisning efter vad eleverna kan och vad de behöver lära. Åter till vikten av att lära ut sitt ämnes specifika språk. Att ett område kan vara ett arbetsområde, inte bara det område där man bor.

Läs också:

Språk- och kunskapsutvecklande arbetssätt

Patric Andersson och Maria Eriksson från Kvarngymnasiet berättar om hur de organiserat IM där.

Ett stort gymnasium, så vi kan säkert inte klippa idéerna rätt av, men att sva-undervisningen blir annat än bara språk kan jag helt klart ta med mig.

De jobbar helt genrepedagogiskt och ger ett exempel på hur man kan arbeta så. Exemplet är för dem så befinner sig på nivå A1 till B2.

Projektet handlar om jämställdhet och innefattar ämnena samhällskunskap, svenska och bild. Vad ska eleverna utveckla utifrån Lgr-11 i de olika ämnena? Viktigt att göra det klart för eleverna. Dessutom viktigt att eleverna blir medvetna om vad de gör, att de kan sätta ord på det.  Sätt mål efter det centrala innehållet om eleverna inte kommit så långt. Det är en bra idé. Viktigt också att arbeta med jämförelser med de erfarenheter eleverna har.

Just att arbeta med bilder och vad de har för betydelse för budskapet i en text är intressant. Självklart borde bilderna vara både roliga och viktiga att samtala kring.

De arbetar enligt ”cirkelmodellen” och i fas 1 bygger man upp kunskaper, t.ex. tankekarta om vad de redan kan, lista frågor som eleverna vill ha svar på, ämnesspecifika ord och begrepp.

Fas 2 handlar om att eleverna ska få en textuell förebild. Om det är en debattartikel som ska skrivas behöver eleverna få se exempel för detta. Lära sig de genretypiska dragen, vad syftet är smed texttypen.

För argumenterande text, tydligt syfte, tes, argument, även faktabaserade sådana för att lära sig att använda källor korrekt. Vilka språkliga kännetecken finns för genren? Ord som menar, tycker, anser, enligt.

Patric berättar hur de undersökte hur en argumentation kan byggas upp genom att titta på Kvinnorna i Kabul sju (!) gånger för att verkligen förstå.

Det svåra kan vara Fas 3, att skriva en gemensam text, utan att som lärare lägga sig i resultatet. Texten bearbetas av eleverna för att sedan kunna fungera som en modelltext.

Fas 4 här att skriva en egen text. Eleven får ett ämne av läraren. Kravet var att det skulle handla om Sverige, skolan och världen.

Eleverna får respons både av lärare och klasskompisar. Ibland får de gemensamt hjälpa varandra att tolka responsen från läraren och därifrån hjälpas åt att förbättra texten. Just respons vill jag verkligen arbeta mer med. Det gäller att låta arbetet ta tid och inse att det kan vara bättre med få arbetsområden som har kvalitet. Viktigt också att låta alla skriva efter sin förmåga på sin nivå. Förarbetet kan vara svårt för många, men det måste det få vara. Dessutom påpekar Patric att alla artiklar dissekerats och Maria tillägger att artiklarna kommer från Sesam och 8sidor, som är anpassade för målgruppen.

Det var mycket intressant att se samma elevs text före och efter bearbetning. Det blir då tydligt vad eleven kan utveckla själv och vad som händer i samarbete med andra. Nu visar de självklart ett bra och tydligt exempel på text. Eleven har varit i Sverige i ca 7 månader. Då är texten otroligt imponerande. Det som bedömdes var främst de genretypiska dragen och hur texten var uppbyggd, alla språkmissar rättades inte. Vad har vi bestämt oss att fokusera på? En fråga vi alltid måste ställa oss. Allt kan inte göras samtidigt. En text kan vara väldigt bra, utan att vara helt korrekt.

Ett projekt Maria och Patric gör just nu är att skiva en reflektion utifrån den lättlästa versionen av Jag är Zlatan. Just reflektion, att få ner sina tankar i en text är intressant. Respons är viktigt för att komma bort från rätt och fel och istället tala om vad man tycker och tänker om en text.

 

Läs också:

Constant Leung om andraspråksundervisning

Hur katten ska man översätta content?

Lärarrollen är komplex och i ständig förändring. Viktigt att komma ihåg det (kanske någon ska förklara det för vår skolminister) och att våga förändra det som behöver förändras och behålla det som är bra att behålla.

Professionalism, vad är det? Ganska abstrakt menar Leung, men om man tänker på det dagliga arbetet blir det klarare. Dels handlar det om att lärare gör det som skolan, staten, kursplanen, arbetsgivaren osv. säger vad vi ska göra. Vi gör istället för att ifrågasätta och vi gör det så bra vi kan.

Leung talar också om den personliga, självständiga professionen. Vi kan forma vår lärarroll. Om jag ska vara en bra lärare, måste jag veta allt om ämnet och ständigt lära mig mer. Vi behöver också vara en välbalanserad människa, ”a cool guy”. Vi kan också drivas av att ständigt förbättra och utveckla vår undervisning.  Eller räcker det att vara karismatisk som läraren i Döda poeters sällskap. Inte följa regler, men lyckas ändå.

Vem är jag? Vem är du? Troligen lite av varje. Simmar du mot eller med strömmen?

Det beror på tillfället självklart.

Hur ser du på hur en lärare ska vara? Som Platon? Sociala värderingar styr hur samhället menar att lärare ska vara. Lärarrollen är aldrig fast, vårt uppdrag förändras och vi med det. Jag är absolut inte samma lärare nu som jag var 1999 då jag fick mitt första jobb.

Leung talar om hur uppgiften för andraspråkslärare förändrats. Under 50- och 60-talet kom invandrare till Storbritannien för att arbeta, liksom i Sverige vid samma tid. Då undervisade de i ”English as a foreign language”. Under 80- och 90-talet förändrades rollen då rättigheter för andraspråkselever var samma som alla andra, alltså inte få en andraklassens undervisning. Att stötta eleverna så att de både lär ut andraspråket, men också stötta i andra ämnen och dessutom arbeta mot rasism och fördomar.

Det är inte ett andraspråk som lärs ut, utan ett extra språk. Detta gör att statusen höjs. I Storbritannien finns inte ämnet som ett separat sådant längre. Du skulle ses som lustig om du vill ha separata lektioner idag, kanske till och med rasistisk. Intressant tanke.

Leung påpekar dock att nyanlända behöver lära sig språket i lugn och ro, men ändå i ett sammanhang. De har ett annat behov än andra elever.

Jag tänker på mina lektioner och att de inte är lika de lektioner som andra svensklärare har. Vi fokuserar mycket mer på språkliga samtal och strategier som utvecklas språket. Jag tänker att många elever kan behöva det även om de råkar vara födda i Sverige. En medvetenhet om språket och hur det kan utvecklas och förbättras är viktigt.

Läraren i andraspråk kan fungera som språkstöttare i andra ämnen. Det är också intressant. Jag har bara mina svenskelever tre timmar i veckan det här året och hinner inte med den delen av ämnet. Det är synd och jag funderar på hur vi skulle kunna organisera vårt schema på ett annat sätt.

Viktig kunskap för läraren är att vara medveten om språkets struktur, men också vilken terminologi som behövs i olika ämnen. Här tänker jag att lärare i alla ämnen borde tänka om. Det är så himla lätt att antingen bara köra på, eller att försöka hjälpa genom att förenkla och ta bort svåra begrepp. Båda strategierna är riktigt illa för mina elever. Vi måste hjälpa alla elever att erövra det akademiska språket.

Morrica talade om att hon har språkstöd där hon hjälper eleverna i de ämnen där de behöver stöttning. Det är kanske något.

Frågan är om det är bättre att ha svenska för alla. Leung menar det, så länge det finns en plan för hur eleverna ska stöttas i övrigt. Samma schema, men med extra hjälp.

Det handlar inte bara om språk och lingvistik. Vi måste känna till elevernas bakgrund, deras sammanhang, tidigare studier och mål. Leung talar om vikten av att L2-lärare känner till systemet och stötta både eleverna och deras familjer.

Vi behöver också skilja på elevernas betyg och elevernas kunskaper. Hur undervisar vi för att våra elever ska lära sig så mycket som möjligt? Det handlar både om kunskap om sitt ämne, men också om språket.  Något som alla behöver. Det är viktigt att eleverna förstår vad meningen med undervisningen är och då gäller det att kunna sätta ord på vad det egentligen är som behövs i en god, språkutvecklande undervisning.

Hur sprider vi kunskapen om språkutvecklande arbete? Hur får vi andra lärare att se vikten av det? Hur kan vår kunskap tas tillvara, utan att vi riskerar att trampa någon på tårna?

Det går inte att hitta enkla, universella lösningar. Leung varnar för det. I England ”får” lärare inte ha speciella lektioner. De ska finnas i den vanliga undervisningen och ge stöd för att eleverna med andra modersmål ska lyckas bättre. Alla ska behandlas på samma sätt, men blir resultatet bästa möjliga?

Viktigt att inse att bara för att alla behandlas lika och får samma möjligheter på pappret, ser verkligheten lite annorlunda ut.  Vi måste prata om hur vi hjälper våra elever bäst. Och hur vi hjälper våra kollegor dessutom.

Hur lär man sig ett andraspråk? Det måste ses i ett vidare perspektiv, individen måste stå i centrum. Vilka framsteg går hen och hur påverkar personens modersmål lärandet?

Jag kan inte låta bli att fundera över om det verkligen är så farligt med ett separat svenskämne för dem som har svenska som ett ytterligare språk vid sidan om sitt modersmål?   Ökar segregeringen i samhället för att de separeras från andra elever under några veckotimmar? Är det värre än att läsa tyska istället för spanska?

Leung hänvisar till Cummings som påpekar hur viktigt det är att alla lärare undervisar om språket i sitt ämne. Inte vara använda det enkla samtalsspråket, utan  använda ett akademiskt språk. Eleverna behöver ett kognitivt språk liksom ett akademiskt språk. Hur kan de utveckla sitt vardagsspråk till ett skolspråk? Ja, inte utan lärarens hjälp.

Jag tror att vi inte får vara så rädda för att det ska bli för svårt, så länge vi stöttar våra elever till nästa steg, så att de hela tiden förflyttar sin proximala utvecklingszon. Svårt är bra, brukar jag säga till mina elever, men bara om ni vågar fråga.

Risken är stor att vi lärare gärna ger eleverna svaren, självklart för att underlätta, men vad gör vi egentligen för elevernas kunskapsutveckling. Vi får lyssna på ett ljudklipp från en lektion i matematik, där diskussionen gjordes på vardagsspråk istället för på ett ämnesspråk. Det gör att eleverna inte lär sig, utan bara gör. Vi talar ofta om skillnaden mellan att göra och att lära på mina lektioner, det är en viktig skillnad som vi borde tala ännu mer om. Ofta har vi lärare så bråttom att vi nöjer oss med att eleverna gör. Hur kan vi ändra på det?

Jag tänker på so-undervisning och hur lätt det är att klara sig hyfsat bara genom att lära sig att hitta svar i texten utan att förstå något alls och definitivt utan att göra ämnets akademiska och kognitiva språk till sitt eget. Säkert är det detsamma i många ämnen.

Hur lär vi eleverna ett ämnesspråk? Språk och sammanhang måste höra ihop. Det hjälper inte att bara förenkla. Då sviker vi våra elever genom att inte förbereda dem för framtida studier. Vi ger dem inte de verktyg de behöver. En annan viktig poäng är att eleverna måste bli medvetna om när olika språk passar sig.

Så slutsatsen är att det är mycket att lära innan man kan fungera på ett andraspråk. Vi vet att forskningen säger att det tar minst 3 år att lära sig ett hyfsat vardagsspråk, men att det tar minst 7 år att erövra det akademiska språket. Dessutom måste man lära sig alla sociala koder i samhället. Ingen lätt uppgift. Då är det självklart viktigt att vi inte nöjer oss med att prata med våra elever med ett förenklat språk.

Som lärare är det viktigt att hitta sin roll som lärare i svenska som andraspråk. Jag jobbar ständigt på det!

 

 

 

 

 

Läs också:

Dags för Symposium

Efter att ha levt i böckernas och bokbloggarnas värld är det dags att byta perspektiv. Jag ska nämligen alldeles strax lämna hotellet och dra till Symposium 2012. Där hoppas jag träffa en massa trevliga lärare som jag annars umgås med på Twitter. Ser fram emot det!

Läs också: