TED-talk till nya utbildningsministern

Fridolin och Baylan sägs slåss om posten som utbildningsminister. Jag hoppas av hela mitt hjärta att den förstnämnde får posten. Inte för att jag tror att han kan göra skolan perfekt, men jag är övertygad om att han kan vända den totala felnavigering som Björklund och Alliansen orsakat. Som inspiration vill jag att den som snart ansvarar för den svenska skolan lyssnar på vad Ken Robinson har att säga. Vi lyssnade på ett av hans TED-talks igår på vår APT, det var bra, men jag hittade inte rätt klipp. Medan jag letade hittade jag det här klippet, som jag tyckte ännu mer om.

Just påminnelsen om att god och kreativ undervising just nu bedrivs trots den rådande skolpolitiken, inte tack vare, stämmer helt klart även i Sverige.

Läs också:

6. En vanlig torsdag

Var på plats kvart i åtta. Stannade till vid en mentorselev i korridoren och pratade lite om ett prov som inte gått bra. Uppe vid åtta på arbetsrummet, samtalade med en kollega om gårdagens utvecklingssamtal och några andra elevärenden.

Svarade mycket trevligt på mycket syrligt mail. Mailade också chefen för att informera om detsamma.

Kvart över åtta börjar första lektionen. Spru med niorna. Vi tränar läsförståelse inför NP. Vilka strategier ska man ha? Vad är bra att tänka på? Varför ska man ta det här provet lagom allvarligt.

Eleverna läser, jag hjälper vid behov genom att ge dem tips på hur de kan komma vidare själva. Några elever i en annan klass som inte är klar med det som borde varit klart tills idag, kommer upp och undrar vad som händer om de inte är klara. Pratar med dem en kort stund, men behöver självklart återgå till den grupp jag undervisar just nu. Det jag märker när jag skriver och sedan läser om mina dagar, är att jag påfallande ofta har ett splittrat fokus. Det får jag fundera över i ett separat inlägg.

Medan eleverna läser går jag runt till dem, gruppen är liten och jag hinner sitta ner en kort stund vid var och en. De får berätta hur de gör när de läser, vilken strategi de använder och jag fyller på med tips där jag känner att det behövs.

Lektionen slutar 9.05 och jag ska vara kvar i samma klassrum nästa lektion, vilket betyder att jag kan lämna mina saker där och hinner med en kopp kaffe.

9.25 är det dags för två halvklasser med år 6 och fokus på det muntliga. Jag skriver en pildialog på tavlan som eleverna ska jobba med. Uppgiften heter The Meeting och deras fiktiva engelskspråkiga person, som de skapat, ska träffas och prata. Jag filmar deras dialoger. Vi sammanfattar och utvärderar också arbetsområdet muntligt med 2 stars and 1 wish om sitt eget arbete och tips till coachen (mig). Tio minuters rast blir ingenting, då några elever dröjer sig kvar. Ny grupp och nästan samma upplägg fram till lunch klockan 11.10.

Äter med eleverna, hjälper några att lämna in iPads i klassrummet. Klar i matsalen ca 11.30. Dagens paus i personalrummet blir ungefär 20 minuter. Jag inser att den sammanhängande paus på 30 minuter är i princip omöjlig att få till.

Då skolans elever klarat en utmaning från Bamba att slänga mindre mat bjuds de på glass. Hämtar dem i frysen inför lektionen som börjar 12. Går tillbaka med överbliven glass, hinner knappt upp innan tre eftersläntrare dyker upp. Säger halvt på skämt och halvt på allvar att de borde lära sig en läxa och bli utan glass, men hämtar självklart. Möter en kollega i korridoren som informerar om en incident mellan två elever. Tillbaka i klassrummet hjälper jag dem som saknar material att fixa det. Ungefär 12.30 sitter alla och läser i sina böcker. Det blev inte mkt lektion idag alltså. Jag skriver in frånvaron, hjälper några med ord och hinner läsa lite själv. Lektionen slutar 12.50.

13.00 börjar nästa lektion, vilket bara betyder omlastning av material. Engelska med sjuan och vi kör hörförståelse som också är en introduktion av kommande text i boken. Vi avslutar lektionen med att lyssna och läsa vidare i Shark girl av Kelly Bingham, en diktroman om en tjej som förlorar sin ena arm i en hajolycka. De får frågor att fundera över och nästa lektion kommer de att få sitta i mindre grupper och diskutera.

Lektionen slutar 14.10. Jag är tillbaka på arbetsrummet ungefär 10 minuter senare. Imorgon är det studiedag och därför har jag egentligen ingenting akut jag måste göra. Eftersom jag har ett privat möte i stan avslutar jag arbetsdagen tidigt och lämnar skolan redan 14.45.

När jag kommer hem skickar jag sms till två föräldrar med överenskommen uppdatering som görs varje vecka. Mailar en annan förälder om en elevs fantastiska insats idag. Viktigt att hinna med även sådana mail. Livsfarligt att gå in på jobbmailen hemma bara, då det alltid innebär jobb. Idag tar det ca 15 minuter.

Klickar mig vidare till Skolverkets hemsida. Läser ur Digital  och  traditionell läsning om PISA och olika elevgruppers läsförmåga. Ännu en sak som kommer att kräva ett eget inlägg. Kan inte riktigt fokusera och nöjer mig med att ladda ner och blädderläsa i en dryg kvart.

Tid i skolan (exkl lunch som borde varit 30 min): 6 h 30 min

Tid hemma, förtroendetid, fortbildning: 30 minuter

Sammanlagd tid i skolan: 30 h 15 min (vilket betyder att jag rent teoretiskt borde gå hem senast ett imorgon, vilket självklart inte kommer att ske)

Sammanlagd tid hemma: 3 h 45 min (vilket betyder att om jag inte gör mer jobb hemma under helgen har jag förtroendetid kvar som balanserar upp tiden på arbetsplatsen denna vecka)

 

 

 

Läs också:

2. Det här med arbetstid

Jag bestämde mig för ganska länge sedan att minimera mitt arbete hemma. Jobb är jobb och ska göras på jobbet. Riktigt så enkelt är det inte, men jag bär i alla fall mycket sällan, faktiskt i princip aldrig, med mig rättning hem. Däremot kan jag ägna kvällar åt att leta material och diskutera skola på twitter eller Facebook.

Stressen jag kan känna över att inte hinna förbereda och efterarbeta min undervisning handlar främt om bristen på tid för detta under min arbetsplatsförlagda tid. Speciellt nu när jag ägnat många eftermiddagar åt utvecklingssamtal, just haft tema vecka och dessutom har högar med NP som argt stirrar på mig så fort jag närmar mig mitt skrivbord.

(Mitt skrivbord är för övrigt ett kapitel för sig. Det finns så mycket papper där att jag blir rädd. )

Konstigt nog känner jag mig ändå sällan stressad numera. Jag har insett att förutsättningarna för att göra ett fullt så bra jobb som jag skulle önska inte finns. Det är tragiskt, men det är inte mitt fel. I skoldebatten glöms ofta detta bort. Visst talas det om att administrationen ska bli mindre, men rent konkret hade min arbetsvecka underlättats mest av att möta färre elever. Inte nödvändigtvis mindre klasser, trots att det med all säkerhet skulle förbättra både min och elevernas arbetsmiljö, men färre elever totalt.

Att engagera sig i en elev tar tid och ska ta tid. För att jag som lärare ska känna till varje elevs utveckling och kunna utmana på rätt nivå, ge feedback som hjälper vidare och en extra push när det behövs, krävs att jag träffar färre elever varje vecka. Bedömningen har förändrats och den har förändrats till det bättre. Bra bedömning kräver tid, men tiden till bedömning har snarare blivit mindre, inte mer. Alltså skulle jag behöva lägga långt mer än 45 timmar varje vecka för att kunna göra ett riktigt bra jobb. Det har jag slutat med.

Är det så vi vill ha det?

Läs också:

Utan planering ingen undervisning

15 april presenterade Skolverket en kartläggning av lärares tidsanvändning och där framgår att ca 1/3 av tiden ägnas åt undervisning, men bara 1/10 till planering och lika mycket till dokumentation. Min första reaktion var att det var otroligt lite tid som användes till planering. Ska undervisningen hålla hög kvalitet och om samarbete mellan lärare och över ämnesgränser ska hinnas med måste mer tid finnas att planera den. Att ensamarbete ökar och att många tvingas jobba övertid under helgerna och att den största delen av bedömningen görs hemma är oroande.

Hos Pernilla Alm hittade jag en liten notis från DN 16/4 och dessa få rader visar hur lite koll de har på skolan, vilket redan visats i deras så kallade skolgranskning. Rubriken lyder ”Planering skäl undervisningstid”. Läs det igen och fundera hur en sådan rubrik kommer till. Läs sedan min rubrik. Så tänker jag. Det blir ingen vettig undervisning om det inte finns tid att planera den.

Skärmavbild 2013-04-18 kl. 08.16.10

Liksom Pernilla önskar jag mer tid till planering och definitivt mer tid för efterarbete och dokumentation. För dokumentation handlar inte bara om att skriva in ett betyg i ett datorsystem. Alla möten som lika gärna kunde ersättas med ett informerande e-mail kunde jag vara utan och jag tycker faktiskt att det blivit vettigare möten på min arbetsplats. Jag är alltså inte emot möten som sådana, men det ska finnas mål och mening med dem. Annars kan den tiden användas till samarbete mellan kollegor.

Min drömfördelning ser ut så här:

30% undervisning (här ingår den ständigt närvarande formativa bedömningen)

25% planering enskilt och gemensamt (här ingår även inläsning av pedagogisk litteratur och annan fortbildning)

25% efterarbete och dokumentation (här ingår också kunskapsrelaterade samtal med elever under arbetets gång)

20% möten av olika slag, inklusive utvecklingssamtal och mentorssamtal.

 

Hur tänker du?

Läs också:

Rädslan för att lyckas

Jag såg Den övervakade skolan igår och avsnittet handlade mycket om Vinni, värstingen som omhändertagits och som är dömd att misslyckas. Så klarar har examensproven ganska bra, ett C i engelska till exempel. Vad händer? Det går utför.

Rädslan för att lyckas är svår att förstå, men ganska vanlig. Det är som om de som ofta misslyckats, som ofta blivit svikna verkar vara rädda för att deras liv kanske tar en annan riktning och att de då tappar sig själv, eller i alla fall kontrollen över sitt liv.

Det borde vara tvärtom, ett bra resultat borde sporra till fler. Så blir det ofta, men de gånger ett bra resultat leder till total genomklappning blir jag alltid lika överraskad och ledsen. Ibland är eleverna på IM kvar mer än ett år trots att de kanske haft kapacitet att fixa sina betyg på ett år. De har gjort ett mer eller mindre medvetet val genom att inte satsa på studierna. Ofta har de istället fått annat, som självförtroende, mål och framtidsplaner. Inte fy skam det heller.

Och så finns Vinni ändå där vid skolans bal. Utanför. Han vill höra till, men är inte beredd att göra det som krävs. Han blir besviken på sina resultat, men har knappast varit i skolan den senaste terminen.

Jag har mött många elever som Vinni, som har allt emot sig och som inte orkar bryta det utanförskap de är så säkra på att de ska hamna i. Inte sällan hittar de sin plats i livet, men deras väg är kanske inte via gymnasiet som det är för de flesta andra.

Jag kommer dock aldrig förstå varför en del verkar misslyckas medvetet. Aldrig. Kanske för att jag inte vill acceptera det och låta det ske utan en fajt från min sida.

 

Läs också:

Om alla elevers rätt till kunskap

Rubriken är också undertiteln till Johan Kants bok Yrke: Lärare som jag redan skrivit en del om under läsandets gång, men nu läst färdigt.  Det är en bok som spretar en hel del, men som ändå (eller just därför) har mycket att säga.

Johan Kant var tidigare SO-lärare på Jordbromalmsskolan och det är där historien börjar.  Trots att det var i SO som Johan Kant var behörig i, undervisade han också i svenska. Det stod väldigt snart klart för honom att det var elevernas språk som behövde förbättras först. Läroböcker är luriga och många elever hade svårt att hänga med.  Jag är glad att Kant insåg det och jag hoppas att andra obehöriga svensklärare drar samma slutsats. Det är allt för vanligt att lärare undervisar i ämnen de inte är behöriga i och handlar det om just svenska blir jag extra bekymrad.

Nu verkar Kant ha koll och jag uppskattar hans genomgång av Läsutvecklingsschemat LUS där det tydligt går att se vad eleverna kan och vad de behöver kunna för att klara skolarbetet. Språket är viktigt för kunskapsinhämtningen i alla ämnen och att eleverna blir goda läsare är A och O. Kant rekommenderar daglig läsning av skönlitteratur och jag kan inte annat än hålla med. Våra elever läser varje dag och jag tror att det är en viktig del i deras språkutveckling.

Jag har alltid levt med Lpo-94 och måste erkänna att jag inte hade klart för mig riktigt hur stor skillnaden mellan den och föregångaren Lgr-80 var. Ett helt nytt sätt att tänka och en sådan förändring går inte över en natt. Jag tog examen vid jul 1998, ungefär samtidigt som Johan Kant och fick en chock när min syn på elever och undervisning krockade med den som fanns i ”verkligheten”. Många krockar hade sin förklaring i att jag var formad av en läroplan som fyra år senare inte hade slagit igenom.

Johan Kant kallar sin undervisningsmetod för seminarieundervisning och jag känner igen mycket av den i det sätt jag undervisat elever med bristande studievana och/eller språkkunskaper. Det hjälper inte att hela tiden leta enklare texter. Lärobokens språk måste erövras och då behöver eleverna en lärares stöd. Det tar en jäkla tid att läsa, diskutera och analysera lärobokstexten tillsammans, men det är väl investerad tid. Att lämna eleverna till att läsa själva är dömt att misslyckas.

Seminarieundervisningen är väldigt fyrkantig och på sina ställen väldigt konservativ på så sätt att stoffet handlar om en bok och lite annat. Jag tror som Kant att det måste vara grunden för att eleverna ska kunna studera vidare. Annat material och friare uppgifter behövs också, men inte förrän eleverna har en tydlig  rutin för hur de lär sig. Vi brukade säga att vi ”garanterade” en G-nivå, alltså en gemensam undervisning där alla tog sig minst till G. Förutsatt att de var närvarande och dessutom var beredda att lägga ner den tid som krävdes. Tydlighet är viktigt för att så många som möjligt ska nå målen.

Johan Kants bok är intressant på många sätt. Jag håller inte med honom i allt, men i mycket. Jag tror att boken kan fungera bra att läsa tillsammans i ett arbetslag för att sedan diskutera t.ex. kunskap, elevsyn, krav, undervisning, lärarroll och ansvar.

Läs också:

Att lyfta tillsammans

Den här terminen bestämde vi oss för att satsa på kvalitet istället för kvantitet. Första arbetsområdet handlade om djur och natur, ett tema som handlade om att läsa och skriva faktatexter utan att skriva av. Svårt, men ett okej om än lite plottrigt tema.

Därefter hade vi ett novelltema där vi läste noveller tillsammans, analyserade dem utifrån Chambers mall eller diskuterade dem mer allmänt. Elevernas första egna uppgift var att göra en novellmall där de skulle berätta var deras egna novell skulle utspela sig, när och hur länge, vilka personer historien skulle handla om, vad som skulle hända i början, mitten och slutet, samt budskapet i novellen. Ingen lätt uppgift alltså, men vi tänkte att utmaning är bra.

Mallen lämnades in, diskuterades och ändrades i vissa fall. Därefter var det dags att skriva ett utkast, som lämnades in i google docs för respons av oss lärare. Alla läste dessutom sin novell högt och fick därefter råd av sina klasskamrater. Det funkade helt klart över förväntan. Visserligen orkade inte alla bearbeta sin novell, men de flesta lämnade tillslut in en text som var mycket, mycket bättre än något annat de producerat hittills. Det kändes bra både för oss lärare, men självklart framför allt för eleverna.

Efter ett par veckor som ägnades åt att träna och testa nationella prov startade vi terminens sista tema. Den här gången handlade det om att hålla ett tal om en viktig person, någon känd eller någon som eleven känner.

Jag och min kollega höll ett eget tal för att illustrera vad vi menade, vi lyssnade också på några kända tal. Allt för att eleverna skulle få något att utgå ifrån. Mallinlärning brukar funka bra.

En tankekarta var första steget. Respons på den och halva jobbet var sedan gjort. Det är superenkelt att göra tankekartor i google docs och de blev riktigt snygga. Jag byggde först en tankekarta i realtid som visades för eleverna via vår kanon.

Tankekartan användes för att skriva ett talmanus. Inte ett så avancerat att pauser och gester skrevs in, men ett tydligt manus. Detta bearbetades efter att en klasskompis och en lärare gett respons. Utifrån det färdiga talet gjorde eleverna talkort och sedan var det dags att träna.

Vi körde lite uttalsövningar och vokalträning för att komma i form. Jag hade skitont i käken hela dagen. Enkla talövningar för att få eleverna att slappna av var också en viktig del i arbetet.

Innan det var dags att redovisa spelade eleverna in sina tal och vi lärare lyssnade på det. Jättekul att få höra dem utan den nervositet som ofta försämrar uttalet vid redovisning. Några missade (eller hann inte) spela in, men fick i uppgift att göra det efter redovisningen.

Speciellt de som talade om personer som stod dem nära gjorde ett fantastiskt jobb. Ett par elever fick mig nästan att gråta. Hjälp vad stolt jag var över dem och de var minst lika stolta över sig själva.

Kvalitet. Det har verkligen handlat om kvalitet. Eleverna har lyft sig själva och definitivt också lyft varandra den senaste tiden. Nästan alla är inne i ett bra utvecklingsfas just nu. Synd att det är jullov, men förhoppningsvis håller den härliga utvecklingen i sig även i vår.

Visst är det är grymt häftigt när en grupp lyfter tillsammans?!

Läs också:

Rätt så självklara råd

Idag presenterade Skolverket Allmänna råd med kommentarer om planering och genomförande av undervisningen (smidig titel) och mycket var självklart om än bra.

Introduktionsprogrammen lyder under grundskolan, trots att vi rent fysiskt håller till på gymnasieskolan, i alla fall i min kommun. Skolverket trycker på vikten av att individualisera undervisningen, men att detta inte är detsamma som att eleverna ska sitta för sig själva och söka kunskap utan stöd och instruktioner från läraren. Viktigt är också att undervisningen varieras, så att eleverna får arbeta på olika sätt, pröva olika former av redovisning och arbeta både själva och i grupp. Tydligt är också att de ska få pröva på ämnesintegrerad undervisning, där kunskapsmål från olika kursplaner ingår i ett större sammanhang. Variation och tydlighet alltså. Eleverna ska både få lära och redovisa sina kunskaper på olika sätt. Bra att Skolverket trycker på detta.

Vad ska bedömas och varför? Hur ska eleverna lära sig och hur lär de sig? Tydlighet återigen och fokus på processen snarare än produkten Skolverket trycker också mycket på hur viktigt det är med kommunikation och transparens mellan lärare-elev-vårdnadshavare. En planering är inte lärarens, utan även elevens och vårdnadshavarnas. I de ska det tydligt framgå syfte och mål med arbetet. Eleverna ska också vara delaktiga i planeringen, vilket jag tyvärr tror är allt för ovanligt.

Klart och rakt på sak konstateras ”det finns ingen fastställd relation mellan provresultat och betyg” vilket både handlar om de nationella proven, men också om de andra prov som eleverna gör.

Bedömning ska ske kontinuerligt, inte bara produkter ska bedömas, men det får inte heller vara så att eleven känner att han eller hon ständigt blir bedömd och därför inte kan koppla av. Så här står det på s.18:

När läraren analyserar elevernas kunskaper måste hon eller han använda sig av olika underlag som tillsammans ger en bred och nyanserad bild av elevernas kunskaper. Det är därför inte tillräckligt att endast använda sig av skriftliga bedömningsformer.

och längre ner:

Om bedömningstillfällena integreras som en naturlig del i undervisningen blir elevernas resultat mer rättvisande i förhållande till deras faktiska förmåga. Detta beror på att många elever presterar sämre vid bedömningstillfällen som de upplever som allt för avgörande och pressande som till exempel större prov eller redovisningar kan göra.

Några andra citat jag gillar:

Det centrala innehållet anger inte hur mycket tid som ska ägnas åt olika delar av innehållet. Detta är något som läraren måste avgöra utifrån den aktuella elevgruppen och med stöd av kunskapskraven. Det är inte möjligt att utelämna eller flytta delar av det centrala innehållet än vad som anges i kursplanen.

(s.6)

Detta [utvecklingen av skolan min kommentar] kräver att verksamheten ständigt prövas, resultat följs upp och utvärderas och att nya metoder prövas och utvecklas. Ett sådant arbete måste ske i ett aktivt samspel mellan skolans personal och elever och i nära kontakt med såväl hemmen som det omgivande samhället. (s.22)

 

 

Läs också:

Fördelen med mitt jobb

I dagens SvD finns en hel del tankar kring läraryrket idag och det omöjliga uppdrag som det inte sällan är. Färre elever i varje klass är något som efterfrågas och jag tror att det är en viktig aspekt. I vår kommun menar politikerna att varken klasstorlek eller lärartäthet har någon betydelse och det är möjligt att det inte går att räkna in förtjänster i varken kronor eller betygsresultat, men i välmående måste det bli skillnad. Och då tänker jag både på lärarnas och elevernas välmående.

Jag träffar väldigt få elever varje vecka. Visserligen kräver de alla mycket av min tid, men väldigt ofta hinner jag ge dem den. Ibland tar tiden slut och det är då jag börjar bli en sämre lärare. Stress försämrar kvaliteten på min undervisning och jag tror knappast att jag är den enda läraren som känner så.

Jag arbetar på gymnasiets språkintroduktion, vilket innebär att den elevgrupp jag möter är otroligt heterogen, mer än i en ”vanlig” klass på gymnasiet eller högstadiet. I samma grupp finns elever som nyss kommit till Sverige och de elever som är mycket nära att få betyg för år 9 i svenska som andraspråk. Det finns elever som gått ut gymnasiet i sitt hemland och andra som inte gått mer än något år i skolan.

Varje elev behöver undervisning på sin nivå och det krävs en hel del klurande för att konstruera uppgifter som passar på många olika nivåer. Jag älskar att klura. Däremot krävs det också att gruppen är förhållandevis liten. Nu är vi 15 elever som är inskrivna hos oss, men som har mer eller mindre undervisning även i andra grupper på IM eller på nationella program. Det finns dessutom några behöriga elever som ibland dyker upp för att få respons på någon text eller hjälp med någon uppgift.

Tidigare arbetade jag på en grundskola och undervisade då i svenska och SO. En idiotkombination när det kommer till rättningen. Undervisningstiden borde regleras utifrån hur för- och efterarbetet ser ut. Nackdelen var också att jag i bästa fall hade ca 70 elever, men vissa år snarare 100 eller 120. Fördelen då? Klasserna var mer homogena. Visst kunde eleverna olika saker och visst nådde de olika resultat, men den skillnad som finns i min grupp nu, fanns inte där. Jag hade också väldigt mycket färre timmar som var bundna varje vecka i form av konferenstid och diverse andra möten.

Har jag ett omöjligt uppdrag. Ibland känns det så, men jag har med åren lärt mig att inte tiga i tysthet. Blir uppdraget omöjligt är jag skyldig att påpeka det. Både för min egen skull, för elevernas och för min chefs. Kan jag själv påverka och prioritera så att situationen blir bättre ska jag självklart göra det, men visst har min chef ett ansvar i detta också.

Raka rör säger jag. Tig inte i tysthet om du sitter med ett omöjligt uppdrag. Det är inte bra för någon. Att arbetslag organiseras så att varje lärare träffar så få elever som möjligt är viktigt och organisationen ligger inte på lärarna. Att inte ens hinna gå på toa eller än mindre ta rast är knappast en okej situation, men även jag kommer ibland på att jag inte gjort något av detta, om jag inte räknar den tid jag äter med eleverna som rast.

Vi har hört det förr, men den här gången blev det inte gnäll, utan ett krasst konstaterande att en skola för alla måste få kosta. För lärarnas skull, men kanske främst för barnens.

 

Läs också:

Make Beliefs Comix

den här sajten kan man göra en egen seriestrip. En kul idé som jag självklart var tvungen att testa. Här kan du pröva själv.

Enda nackdelen är att du inte kan kopiera in serien i ett blogginlägg, bara maila till dig själv och/eller skriva ut.

Jag använde dock Jing och fotade/kopierade min serie och infogade den här.

Läs också: