Dubbla känslor

Har varit på nygamla jobbet och avslutat mitt nuvarande. En dag som denna blir det så tydligt att vissa personer kommer vara svårt att skiljas från. Kollegor som verkligen gjort det här till ett bra år, trots sättet jag fick jobbet på och mina ibland dubbla känslor.

Det ska bli riktigt kul att få grotta ner mig i gymnasiets svenskkurser och förhoppningsvis behöver jag inte hoppa omkring så mycket mer. Nu har jag dessutom två arbetsplatser jag kan trivas på.

Men först en lång ledighet!

Läs också:

97. Nästa kapitel i min lärarkarriär

Jag började min lärarbana på låg- och mellanstadiet, men snart var det högstadiet som gällde. Då undervisade jag i svenska, SO och engelska. Från högstadiet till det som då hette IV, nuvarande IM och den del som har fått namnet Individuellt Initiativ. Några år blev det på Språkintroduktion. Jag startade upp programmet, som då hette IVIK, tillsammans med en kollega, pluggade svenska som andraspråk och det ämnet blev verkligen ett ämne jag brann och fortfarande brinner för.

Sedan gick varselvågen över gymnasiet och under detta läsår har jag vänt åter till högstadiet. Ett år som blivit bättre, roligare, men också tyngre, än vad jag trott. Det där att ägna en massa tid åt dsiciplin är inte riktigt min grej. Och så idag blev det klart att det blir gymnasiet för mig igen nästa läsår. För första gången ska jag bli ”riktig” gymnasielärare på ett högskoleförberedande program. Denna lagom knäppa fröken ska undervisa i svenska på Estetiska Programmet och det känns riktigt kul.

Nu ska sommaren ägnas åt att fundera på hur svenska 2 och 3 egentligen funkar. Jag har bara haft svenska 1, eller egentligen svenska A, förut. Alla tips mottages gärna!

Läs också:

81. Alla lösa trådar och en lista

Listan på saker jag ska ha gjort innan det är dags för semester är lång. Nationella prov för tre klasser ska sammanställas och resultaten rapporteras. Ytterligare en klass ska ha betyg och alla fyra klassers betyg ska skrivas in och självklart också diskuteras med eleverna. Innan de ens kan sättas måste jag gå igenom alla högar som finns kvar.

Elevmöten ska hållas, terminen ska utvärderas, nya mål ska sättas upp. Mina nior har redan fått tips från coachen (yours truly) om vad det kan behöva tänka på i höst, som vilken person och elev de vill vara. Många fastnar i en roll som de egentligen inte vill ha och nu har de chansen att göra något åt det. Några har fått i läxa över sommaren att övertyga sitt själva om att de är grymma i engelska (och i övrigt också) så att de hittar sitt engelskasjälvförtroende lagom till hösten.

Jag har också nästan en hel 7,5 hp kurs i engelska att ta tag i. Har haft absolut noll energi de senaste veckorna.

Och så det kanske viktigaste, att hitta ett jobb. Några lösa trådar finns även där och jag hoppas att jag kan få goda besked snart.

 

Läs också:

Saker jag tänker på

Jag är ledig. Har semester. Sommarlov. Men ändå är jag lärare och debatten tystnar aldrig. I Almedalen diskuteras skolan. Jag tycker. Håller med, förvånas, förtvivlar.

Mest tänker jag på min vardag och funderar på vad jag behöver.

Jag byter jobb i höst. Från ett jag tycker mycket om, till ett jag tror blir bra. Besparingar, varsel och omplacering gör att jag inte bestämmer själv.

Det betyder inte att jag inte vill ha det jobb jag fått. Jag ser fram emot det. Utmanas av det. Tror att hösten kommer att bli spännande och lärorik.

Ändå funderar jag på vad jag mest vill ha.

Jag vill ha tid att möta eleverna. Kanske är mindre klasser svaret. Eller så handlar det om den tid jag har att planera och efterarbeta de möten, dvs lektioner jag har. Tid att göra ett så bra jobb som jag kan göra. Utifrån forskning. Utifrån beprövad erfarenhet.

Jag vill ha möjlighet att väcka mina elevers nyfikenhet. Den nyfikenhet de hade när de började skolan. Den nyfikenhet jag tror att de har kvar.

Jag vill att min passion för lärande ska smitta av sig. Att de ska tro och veta att de kan och att de ska vilja bli bättre. Att alla ska nå den kapacitet som de kan.

Jag tror på skolan. På kunskapen. På elever som vill ha kunskap.

Jag tror på öppna dörrar. På samarbete och på ett delande av kunskap och erfarenhet.

Jag tror på att jag kommer att få en fantastisk höst.

Allt annat vore omöjligt.

Läs också:

Dog en smula

”Att skiljas är att dö en smula” citerade min chef och visst känns det så. Idag har jag och många av mina kollegor avtackats. En så otroligt sorglig stund, då ingen, förutom en tårögd men ändå nöjd pensionär, faktiskt vill sluta. Jag trodde att jag skulle kunna fixa det utan tårar, men det gick verkligen inte. Jag vet att det blir bra till hösten, det är inte det som är problemet, men jag skulle ännu hellre velat vara kvar. Helst på programmet, men i alla fall på skolan.

Fina ord från chefen och många, många kramar fick jag idag. Igår fick jag god mat och lite för många glas fin. Snart får jag fyra dagar i Kraków tillsammans med de flesta av de bästa kollegorna. Det är skönt med en sådan avslutning. Har aldrig varit i Polen och nu får jag åka dit med riktigt trevligt sällskap.

När det avslöjades vilken skola jag kommer att jobba på i höst hördes några spontana ”Ja!” från kollegor som har sina barn där. Det värmde. När jag träffade mina ny chefer i onsdags förstod jag att jag fått väldigt fina vitsord och det värmer också. Tror säkert att de nya kollegorna kan bli lika bra som mina nuvarande, men just nu känns det som att få kan leva upp till de förväntningar jag har på en bra kollega.

Nu ska jag bläddra i nya skolans skolkatalog, leta efter kollegornas ungar och förundras över hur små de där ungarna i sexan är. Kanske har jag dött en smula, men jag kommer igen.

Läs också:

Ännu mer kortsiktighet

Det är inte bara inom de kommunala gymnasieskolorna som det flyttas lärare, utan även på grundskolan. Idag kan vi läsa i GP att t.ex. Brunnsboskolan (där min gamla musiklärare är rektor) att de behöver minska antalet lärare för att anpassa organisationen då det blir färre elever nästa år. Andra skolor, som Svartedalsskolan, får fler elever och behöver därmed fler lärare. Allt beror på skolpengen.

Det låter logiskt, eller hur? Färre elever, färre lärare, fler elever, fler lärare. Men resultatet av detta hoppande fram och tillbaka för att följa elevkullar och elevunderlag kan knappast ge någon stabilitet för varken skolledning, personal eller framför allt eleverna. Med systemet sist in först ut blir det unga lärare som snurrar runt i kommunen. Ännu ett exempel på kortsiktighet i skolpolitiken. Kanske måste man hitta ett annat system än elevpeng som underlag för budgeten?!

Läs också:

Med kortsiktighet i fokus

Det är minst sagt deprimerande att läsa om skolan i tidningar just nu. Då tänker jag inte bara på gymnasieskolan som glömde en gymnasiegemensam kurs eller ens om ännu ett skrap på ytan av Jan Björklund, utan främst om hur tydligt det är att de kommunala gymnasieskolorna runt Göteborg monteras ner fullständigt.

Många känner numera till Karin Berg, lärare på Schillerska i Göteborg, som gjorde en film om hur nedskärningarna påverkar henne och hennes elever. Det mest ironiska i fallet är egentligen inte besparingarna som sådana, utan att de lärare som blir kvar får arbeta mycket mer. Att hävda arbetsbrist är därför självklart inte korrekt. Det handlar om pengar och det handlar om de pengar som finns just nu.

Politikerna i min kommun tycks ha börjat fundera lite kring konsekvenserna av besparingarna som finna i budgeten som ska godkännas i juni. Tre av fyra allianspartier kommer, som det ser ut, inte skriva på budgeten. Vad det innebär för mig och mina kollegor vet vi inte.

I bästa fall funkar det lika bra utan de varslade lärarna och eleverna påverkas inte alls av lärarbyten,  större klasser eller färre undervisningstimmar per kurs. I bästa fall. Mer troligt är det så att de lärare som är kvar blir utarbetade, kanske till och med sjukskrivna och ersatta av (obehöriga?) vikarier. Och även om de skulle visa sig vara övermänniskor och inte påverkas alls är det mycket troligt, för att inte säga oundvikligt, att elevernas resultat blir sämre. Kanske blir det inte färre elever med E, men hur säkerställer vi att alla elever når de resultat de har kapacitet till med stöttning av en bra lärare?

Många lärare funderar på att byta jobb. Andra vill inte annat än att ha kvar sitt. Det är hög tid att fundera över hur läraryrket kan göras attraktivt då jag är övertygad om att allt som händer i skolan just nu kommer att göra det än svårare att rekrytera och behålla bra lärare. Eller så kanske det funkar lika bra med 0,1-lärare? Nej just det, de ska ju Björklund förbjuda.

Men det spelar väl ingen roll om lärare slutar eller blir varslade, det finns ändå inget elevunderlag just nu?! Så kan man tänka. Så verkar i alla fall många politiker tänka. Allt fokus ligger på budgeten just nu och inget fokus på framtiden. Sven Höper, chef för utbildningsförvaltningen i Göteborg, kör ett riktigt dåligt argument då han försvarar neddragningarna med att ”alla andra också gör så”. Dessutom verkar han tro att lärarna som nu varslas kommer att stå i kö för att få jobba i kommunen igen då deras kompetens behövs. Naivt.

Läs också:

Mitt i berg- och dalbanan

Jag vet att jag kommer att byta jobb i höst. Jag är varslad och omplacerad. Till största delen är jag rejält taggad inför nya uppgifter, men det finns ändå en liten, liten del av mig som hoppas att allt ska ändras och jag ska få stanna kvar. Det är den delen av mig som inte riktigt orkar börja om just nu. Som inte orkar köra järnet och göra gott intryck på en ny arbetsplats.

Men mest ska det ändå bli spännande. Nya utmaningar är lite min grej och att undervisa yngre elever blir helt klart en utmaning. Visst har jag gjort det förr, men då var både jag och skolan en annan. Jag vet att den erfarenhet jag fått de senaste sex åren är betydelsefull. Jag har helt klart blivit en mycket bättre lärare. ”Vad skulle kunna få dig ur balans? Ingenting” sa en kollega idag och jag hoppas att hon har rätt. Jag provoceras sällan och har inte höjt rösten i klassrummet på många år. Det hoppas jag att jag slipper, men kanske blir det svårare att hålla sig lugn med 30 12-åringar i ett klassrum.

Idag träffade vi några av de elever som troligen börjar på IM till hösten. Vi brukar börja med att intervjua dem, så att vi vet lite vad de tänker inför hösten. Lite vemodigt är det allt att inte få undervisa dem. Till det positiva hör att flera av dem nu går på skolan jag ska arbeta på och deras studievägledare som var med talade varmt om mina blivande kollegor. Hon sa att det är högt i tak och att stämningen är god. Det låter lovande och många verkar ha den bilden av min blivande arbetsplats. Det känns skönt.

Om jag själv hade sökt jobb på någon av grundskolorna i kommunen hade jag gjort det på den skola jag omplacerats till. Jag försöker påminna mig själv om det mitt i allt snurr, men visst hade det varit trevligare om valet varit mitt eget.

Läs också:

Lokaltidningen rapporterar

Vår lokala nyhetstidning publicerade idag en rejält mycket bättre artikel om min arbetsplats än GP:s artikel från igår. Bra och tydlig. Däremot är jag tämligen säker på att besparingarna ligger fast nästa läsår. Om alliansen ska satsa vill de självklart göra det närmare nästa val.

Läs också:

Hur förbereder du ett möte?

Som ni som läser här vet sparas det rejält på min arbetsplats och det är inte så att det är unikt just här eller ens just nu. Det jag insett är att pengar är viktigare än kvalitet och att politiker sällan (eller aldrig?) har koll på hur lärares arbetssituation ser ut. Idag kan ni läsa en (mycket kort) artikel i GP där kommunstyrelsens ordförande har räknat på vår ökade arbetstid (jag säger vår trots att jag kommer att vara på annan plats i höst) inte blir mer än 1,5 timmar per vecka. Kort sagt, ingenting att gnälla över.

Nu vet jag inte hur hon räknat, men de lärare som fått uppdragsplaner för nästa år har fått ökat undervisningstid, fler kurser och fler elever. Ni har säkert sett filmen av Karin Berg som förklarar vad det innebär i arbetsbörda och arbetstid. Om det nu skulle vara så att undervisningstiden ökar med 1,5 timmar,  vilket tycks vara lågt räknat men skit i det, så innebär det inte 1,5 timmars ökat arbetstid per vecka. Lektioner ska nämligen förberedas och planeras och dessutom efterarbetas. Med fler kurser och fler elever blir det mer planering och mer efterarbete. Ganska lätt då att räkna ut att ökningen av arbetstiden per veckan inte blir 1,5 timmar utan betydligt mer.

Låt mig förklara det på ett annat sätt. Om någon, en politiker eller någon annan, har ett möte med ett 30-tal viktiga klienter i 1,5 timme, går hen då till detta möte oförberedd? Är den tid som går till att förbereda detta möte arbetstid? Efter mötet, de viktiga 1,5 timmarna, släpper hen mötet då eller förekommer det någon form av efterarbete? Anteckningar som skrivs rent kanske? Protokoll? Mail? Om så är fallet är detta då arbetstid?

Hur mycket arbetstid går åt till ett möte på 1,5 timmar? Är det verkligen bara 1,5 timmar? Inte för en lärare och förhoppningsvis inte för någon annan heller. Så åter till de 1,5 timmar som lärare ska jobba mer nästa läsår. Hur många timmar blir det per vecka?

Läs också: