Och vill inte heller. Därför tror jag inte på den auktoritet som går ut på att peka med hela handen och skrämma eleverna till tystnad. Jag har träffat lärare som använder den strategin och eleverna mår knappast bra av det. I Pedagogiska magasinet skriver Anneli Frelin, lektor i didaktik, om en annan sorts auktoritet.

Hon berättar om Lisa, eleven som inte vill komma in i klassrummet och Adrian, läraren som låter henne sitta kvar i korridoren och förklarar varför hon anser att Adrian lyckas trots att han inte får in eleven i klassrummet. Nyckelordet är “just då”. Han får inte in eleven i klassrummet just då. Genom att inte tvinga, utan bygga ett förtroende når han på sikt ett bättre resultat. Anneli Frelin funderar dock på hur scenen i korridoren hade sett ut om den sänts i t.ex. 9A utan att bakgrunden och syftet förklarats.

Ett ensidigt fokus på lärande (att lära in eller att lära ut) resulterar i ett osynliggörande av undervisningens sociala dimension. Det är en av de dimensioner som har betydelse för lärares och skolans möjligheter att förverkliga sina syften […] Det innebär också att den tid och det arbete som lärare ägnar åt förhandlingar med eleverna, och som påverkar lärandet även av ämnesinnehållet, hamnar utanför det som är möjligt att föra upp på dagordningen.

Adrian tycker att det är viktigt att samtala med eleverna om andra saker än just matte som är hans ämne. Dessa samtal får han dock göra när han har rast vilket gör att högarna på hans skrivbord växer. Bra lärare som engagerar sig i sina elever får alltså en mycket högre arbetsbelastning och tyvärr är det enligt min erfarenhet ofta dessa lärare som inte orkar fortsätta i yrket. De jobbar helt enkelt för mycket med saker som inte syns, men som är otroligt viktiga.

Mentorssamtalet är det viktigaste i min undervisning. Att lära känna mina elever, veta vad de tycker om, vad de drömmer om, vad de är rädda för och vad de tycker är svårt är viktigt både när det gäller livet i skolan och det utanför. Viktigt är att låta eleverna själva komma på strategier för att förbättra och utveckla sitt lärande och sin skolsituation. De ska självklart komma till skolan i tid och var aktiva på lektionerna, men vägen dit kan vara lång och se väldigt olika ut. Jag ska också erkänna att jag pekar med hela handen. Det funkar bra för vissa elever. Är det något jag vill diskutera föredrar jag dock att göra det i enrum.

Jag kan inte skrämma någon, men jag kan bli rejält förbannad på elever som inte vill annat än att provocera. Många av de elever jag varit riktigt arg på är nu mina sötaste ungar som gärna kommer förbi skolan och snackar lite trots att de slutat. Troligen för att jag var och är tydlig med vad jag förväntar mig, men också för att jag är noga med att förklara vad som provocerar mig och att jag alltid visar att jag tycker om och respekterar mina elever.

Om jag vore Adrian och hade en Lisa i korridoren hade jag gjort precis som han gjorde. Jag hade låtit henne sitta kvar, men sett till att prata med henne efter lektionen och kanske varje rast under en period. Då hade vi kunnat sätta upp en första mål som kanske kunde vara att Lisa faktiskt ska komma in i klassrummet, men inte för att i första hand jobba, utan bara för att faktiskt känna att hon fixar att vara i klassrummet. Det är ett bra första steg och bygger man på med fler små delmål kan det förhoppningsvis sluta bra för Lisa och alla andra elever som inte riktigt vet hur de ska komma över alla rädslor de bär på.

 


0 kommentarer

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.