Katederundervisningen tog sig in även i vårt arbetslag i veckan då vi diskuterade en bok vi läst och hur vi kan hantera våra elever som har problem med koncentration.

Vi hamnade i en diskussion där Björklunds debattartikel och vår tolkning av densamma togs upp. Vad är det egentligen han menar? Vad är det egentligen de som inte håller med honom menar?

Jag som kategoriserar mig som flumpedagog, blir jag vansinnigt rädd av det exempel som Maciej Zaremba tar upp där läraren leder en diskussion i inledningen av lektionen? Självklart inte. Jag vill också leda lektioner som lärare. Jag är den som har koll på betygskriterier och kursplaner, men jag är och får inte vara ensam expert. Det är väl utmärkt att leda lektioner och för mig handlar debatten inte om huruvida jag som lärare vågar leda en lektion eller inte, utan hur jag ser på eleverna. För mig doftar katederundervisning passivitet, där jag som lärare är expert och eleverna endast behållare som ska fyllas på med kunskap som sedan ska kontrolleras i ett nationellt prov. Förhoppningsvis menar an Björklund något helt annat, men jag tror tyvärr inte det.

Så här skriver Zaremba:

Jag skildrar detta så utförligt för att belysa det kanske mest bisarra inslaget i svensk skoldebatt. Denna lektion fick mig nästan att längta tillbaka till skolbänken. Men den anses vara helt förkastlig av många pedagoger, i synnerhet de som utbildar vår lärarkår. Det var ju ”katederundervisning”! Ledd av läraren från början till slut. Sådant anses omodernt och auktoritärt, det kväver barnens lust att lära själva. Det hade varit mer ”elevaktivt” och demokratiskt om de i grupper besvarade frågorna ur läroboken.

 

Och nej, det hade inte varit mer elevaktivt att låta elever besvara frågor i någon lärobok.  Det skulle jag snarare kategorisera som katederundervisning. Enkelt och faktabaserat.

För min definition av katederundervisning handlar om synen på kunskap. Att läraren har facit eller läroboken för den delen. En elevaktiv undervisning kan mycket väl ledas av läraren, men den är mer flexibel på så sätt att det handlar om diskussion.

Så här tänker jag. Alla elever har rätt till undervisning. Att jag som lärare presenterar det som ska göras först är självklart. Tydlighet är i alla fall för mina elever extremt viktigt. De ska veta vad de ska göra och varför. Jag är expert, men jag ska tydliggöra för mina elever vilka krav jag (och skolverket) ställer på dem.

För mig är katederundervisning nämligen det jag fick i skolan där det var ett mysterium hur man fick vilket betyg och lärarna sällan kunde förklara det. Det fanns till och med facit till hur en dikt skulle analyseras och detta facit satt läraren på. Tala om att kreativiteten dödades. Undervisningen handlade inte om att diskutera utan om att ta in den kunskap som läraren bestämt var viktig.

När jag och mina elever läst och analyserat dikter i veckan har jag lett samtalet och ställt frågorna, men de har gjort analysen. Ibland har de kommit med idéer som jag aldrig tänkt på. Tänk om personen i Tag mig. Håll mig. Smek mig sakta. är så rädd för döden för att hon tror på Gud och vet att hon gjort dumma saker, sa en elev och det är en tanke som aldrig slagit mig, men den är inte desto mindre sannolik. För jag har inget facit och en bra lärare ska inte alltid ha det.

Så Maciej Zaremba, jag är inte rädd för att leda lektionen och tycker inte heller att det exempel du ger är särskilt läskigt. Möjligen om läraren skulle fortsätta att leda hela lektionen och nästa och nästa. En bra lärare lämnar katedern ibland och lämnar över ansvaret till eleverna. Med tydliga instruktioner av vad som ska göras.

 

 


11 kommentarer

Jan Lenander · april 19, 2011 kl. 8:52 f m

k-ordet är halt som en tvål på ett våtlöddrigt golv. Ibland är det lärarens placering, ibland är det makten och ledarskapet och ibland bara en benämning på dålig undervisning. När Björklund nämnde det inom citationstecken så känns det som att han vill ha igång debatten om ordens betydelse och visst har vi diskuterat vad undervisning, kunskap och lärande står för i dess kölvatten. Debatten om orden har fortsatt till uttrycket lärare och där har debatten blivit het så det kokar av ilska. Lärare = kantor och vad är vår yrkesidentitet? Vilka pratar vi om när vi pratar om lärare?

Kan det vara så att Björklund frågar oss lärare varför vi klagar så på varandra? Kan han fråga oss om vi använder k-ordet för att klaga på de där andra lärarna?

    Linda O · april 19, 2011 kl. 10:27 f m

    Debatten kom helt igång och visst är det bra. För mig handlar om att klaga på andra lärare, utan att styrdokumenten måste få just styra. Det är svårt att kritisera någon om man inte varit i deras klassrum, lärarvarianten av att gå i någons skor antar jag. Öppna dörrar och samarbete borde vara det som debatteras och det gör det kanske när ilskan lagt sig. Det som gjorde mig förbannad är att jag tolkade Björklund som att han utgick ifrån att alla lärare kapitulerat. Det är inget sätt att höja lärares status. Många har dock tolkat det annorlunda och menar att han gör just det. Oavsett så hoppas jag att vi kommer ifrån katederundervisning till att diskutera hur skolan kan bli bättre på riktigt.

Platon · april 17, 2011 kl. 3:09 e m

Att som Zaremba påstå, att den svenska skolans misslyckande bero på avsaknad av katederundervisning är minst sagt en grov tanke fel och brist på förankring i skolans verklighet.

En av de verkliga stora (kanske den största) problem skolan drabbas av är att det mesta av undervisningen fortfarande sker i katederundervisningens tecken! Det vill säga den didaktik som redan Platon bannlyste pga. bland annat en passiviserande inaktiv lärandet. Och nota bene, det är inte bara svenska pedagogikforskare (som Björklund och Zaremba menar), som motverkar förmedlings d.v.s. katederundervisningen, utan de främsta forskare i världen gör det. Piaget, Castells, Robinsson, med flera med flera.

Det är dialogen som är modellen då och nu. Och återigen vår brist på lagomhet i vår kultur gör sig gällande i denna debatt, (mesura i det gamla Grekland), och leder konsekvent till statiska icke dialektiska syn på undervisning. Naturligtvis i all undervisning bör ske i ringa grad, moment av förmedling.

Men dialogen i data ålder där det mesta av fakta finns på nätet, bör vara den dominerande formen för lärandet.

Eller förväxlar Zaremba et konsorters fakta med kunskap. Enligt l Wittgenstein med flera, är fakta allena inte kunskap. Därmed också ett annat fruktlös motsättning mellan fakta och kreativiteten som DNs Zaremba, P Wolodarski, Björklund med flera gör sig skyldiga till.

Att argumentera som Zaremba gör, med icke argument att det finns inga genvägar till kunskap är ett antiintellektuellt förhållningssätt som på ett vulgär enkel och populistiskt sätt bannlyser hela världens pedagogiska forskning.

Vi lever på 2000 talet inte på 1800 talet. Att plädera för katederundervisning i dagens värld är lika omöjligt som att återinföra skrivmaskiner istället för datorer i undervisning. För att nu uttrycka mig väldigt mild och lapidarisk.
Att sedan finns det förtjänster andra än pedagogiska i Zarembas artikelserie om skolan, är jag benägen att hålla med.

Socialliberal · april 11, 2011 kl. 1:03 e m

Jo, jo. Zaremba ska man icke läsa utan att ständigt ha i åtanke att denne har en tendens att ”vrida” på verklighet och fakta för att det ska se gynnsamt ut från dennes synvinkel. Även kan man ha åsikter på hur okritiskt Minervaskolan framställs. Absolut.
Men enligt mig så står fortfarande grundpoängen med artikelserien: vi kan inte hålla på så här.
– Utan klart ledarskap och viss struktur så produceras inte användbar kunskap. Grupparbete, nya perspektiv på kunskap och individuellt lärande i all ära, men det har gått överstyr, och studiedisciplinen därefter.
– Detta kan noteras i hur svenska skolbarn underpresterar i bland annat matematik, språk och naturorienterade kunskapstester.
– Detta kan även undertecknad notera, som fått se effekten på första parkett, där bland annat de matematiskt inriktade programmen på universitetsnivå tvingats ha repetitionskurser med gymnasiemattematik.
Med detta sagt, så måste vi få perspektiv på dessa observationer. Det handlar nämligen inte blott om synen på pedagogik och kunskap, utan om framtida underlag till innovation och forskning. Med detta menas i klartext; indierna och kineserna plockar oss. De är inte bara billigare, de är även skickligare, eftersom de använder sig för oss i Sverige sett som otyg, som ”elitklasser” och nämnda ”kravskola”. Alltså:
– Vi måste vända trenden. Annars kan på sikt vår industri hotas (då den som bekant är i extrem grad beroende på ständig innovation då de rör sig i lika extremt dynamiska branscher). Detta är faktum. Om vi inte håller jämna steg så krossas vi. Detta är också faktum. Vi måste forcera de logiska/matematiska momenten i skolan, trots gnäll från elevorganisationer och PK gänget.
– Den naturvetenskapliga/logiska/matematiska karriärvägen måste gynnas. Vi måste återta initiativet. Undervisningen på alla nivåer borde ställas in på att framförallt producera lämpligt råmaterial till R&D för de företag och institutioner som trots allt är vår välfärds kärna.
– Genomför radikal omställning inom hela skolsystemet så viktigare utvecklingsområden ges maximal prioritet. Nu är jag ingen expert, men jag kan tänka mig följande områden; avancerad matematisk analysmetod, bioteknik, maskin/elektronik/cybernetik, till farkostprogrammet hörande spetskompetenser rörandes materialkunskap, hydralik, styr & regler. Spillover effekter från de få high-tech noder vi har kvar (Astra, Volvo, ABB samt SAABs Aeronautiska disvision) måste tas till vara bättre för att forcera omställning till fjärde eller femte (helst mer) generationens verkstadsindustri.
– Nedprioritera rent humanistiska inslag till förmån av naturvetenskapliga (se ovan).
– Ytterligare pengar ska läggas till i utforskning av framtida teknik; robotik, experimentell kemi (förslagsvis i rikting mot bränsle/energi sektorn) mikroelektronik och naturligtvis medikamentsanknutna ämnen.
– Jag är inte främmande till tanken att återöppna tidigare nedlagda projekt inom kärnfysik (läs ABB Atom) framtida transportlösningar (läs Kalmar Verkstad, ABB Traction) och experimentell läkemedelsforskning (läs Pharmacia).
Detta måste göras för att hålla jämna steg med tigrarna från Asien. Vi måste få tillbaka den forskning och utveckling som var och är vår industris signum.
Det är min bestämda åsikt att detta inte att genomföra utan den så bespottade ”katederundervisningen”. Hotet ligger inte i styrelseformer, kunskapssyn eller liknande; om vi inte vänder trenden så blir vi utkonkurrerade. – Folk kan skrika sig hesa, det spelar ingen roll: vi måste fortare fram!

Anders · april 10, 2011 kl. 9:56 e m

Tack för svar, Linda

Du skriver själv, att ”säkerställa en lägstanivå med katederundervisning kan vara förståeligt, men [du] ser det absolut inte som optimalt”.

Medelmåttiga eller inte så bra lärare kanske alltför ofta inte når upp till någon lägstanivå, om/när de uppmuntrar det optimala ”flerstämmiga klassrummet” – i en klass med 20 – 30 elever.

Anders · april 10, 2011 kl. 9:20 e m

Tack för svar, Linda

Min poäng var, att du inte kan hävda, att du äger begreppet (katederundervisning) och slå andra (t.ex. Zaremba eller Björklund) på fingrarna för att de tolkar det annorlunda.

När jag läser vad du (och andra) skriver, så undrar jag om den pedagogik, som ni förespråkar, helt enkelt ställer för stora krav på läraren. De mycket bra klarar (som alltid) av att hantera situationen – medan medelmåttiga eller inte så bra lärare lätt abdikerar sin lärarroll (pga egna bristande kunskaper, osäkerhet och/eller lättja).

Jag undrar, om er pedagogik kanske har gjort det bästa till det godas fiende.

PS Jag är f.ö. inte alls förtjust i Zarembas journalistik, eftersom han brukar frikostigt utelämna fakta, som skulle kunna ge en annan bild än den, som han har bestämt sig för att skapa.

    Linda O · april 10, 2011 kl. 9:28 e m

    Jag hävdar inte att jag äger begreppet, men den officiella definitionen på katederundervisning som NE ger borde väl vara den gällande och då blandar Zaremba och kanske även Björklund, ihop äpplen och päron.

    Vad skulle du säga är min pedagogik? Jag är lite nyfiken på citatet ”Jag undrar, om er pedagogik kanske har gjort det bästa till det godas fiende.”

    Jag ser mig själv som en bra lärare, men jag har väldigt få elever vilket gör det lättare för mig att individualisera. Att just anpassa undervisningen till varje elev är svårt och i vissa fall omöjligt. Att då säkerställa en lägstanivå med katederundervisning kan vara förståeligt, men jag ser det absolut inte som optimalt.Det gäller att hela tiden veta exakt vart man vill komma med en lektion och dessutom acceptera när det inte blir så. Ibland kan elevernas frågor dra iväg planeringen och det behöver inte bli dåligt. Det kräver dock en hel del kunskap hos läraren.

Anders · april 10, 2011 kl. 8:23 e m

Det framstår som inte så lite ironiskt, att Linda utifrån ”synen på kunskap” gisslar uppfattningen, ”att läraren har facit” (som en förlegad syn) – och samtidigt själv (!) magistralt gör anspråk på att ha facit betr. vad som avses med ”katederundervisning”.

Om Linda är konsekvent i sin kunskapssyn och inte gör anspråk på att ha något facit t.ex. betr. vad som avses med ”katederundervisning” – då har ju Zaremba (minst) lika rätt som Linda betr. vad begreppet ”katederundervisning” betyder..?

    Linda O · april 10, 2011 kl. 8:45 e m

    Kära Anders. Du får gärna säga du till mig och dessutom gärna göra ett inlägg i den pedagogiska debatten. Nu vet jag inte vad syftet med din kommentar egentligen är, men jag försöker mig på ett svar.

    Jag har inget facit och funderar mycket på vad Björklund och Zaremba menar med katederundervisning. Om de menar den definition NE har ”katederundervisning, den traditionella undervisningsformen i skolan som styrs av läraren genom föreläsningar, förevisningar och förhör med klassen kollektivt. Motsatser är individualisering och grupparbete.” blir jag minst sagt rädd.

    Det finns självklart ett facit ganska ofta, 1 + 1 blir 2 och verb är en ordklass bestående av ord som berättar vad vi gör, men i många fall finns inget facit. Det går till exempel, som jag skrev, att läsa en dikt och tolka den på flera olika sätt och det går att utifrån en hypotes göra ett experiment i kemi. Att genom den traditionella definition av katederundervisning som jag tycker mig se Björklund förorda, ta bort den kreativitet eleverna besitter är inget annat än ett svek. Det Zaremba tolkar som katederundervisning handlar om det flerstämmiga klassrummet som bland annat Olga Dysthe skrivit mycket om.

Janis · april 10, 2011 kl. 2:15 e m

Glasklart! Jag har länkat till dig.

Skäms, Zaremba « metabolism · april 18, 2011 kl. 11:13 f m

[…] Ett glasklart informativt inlägg om det negativt laddade begreppet  katederundervisning:  Ordklyverier.Det där ordet igen, […]

Kommentarer är stängda.