Igår gästade skolan jag arbetar på av Riksteatern/Regionteater Väst med starka föreställningen No tears for Queers. Pjäsen bygger på en bok av Johan Hilton som  nu ges ut igen och vi får följa tre män som utsatts för hatbrott och dött. Mördats.

Tre män, tre städer, tre brutala mord.

Mårten Andersson, Mattias BrunnPeter Eriksson och Helena Sandström går in och ut ur otaliga roller och lyckas berätta om både brotten, förhören och rättegångar. De vrider och vänder på våra fördomar, provocerar och får oss att tänka, spelar på våra känslor och får i alla fall mig att må fysiskt illa.

Starkast var det när alla brott mot homosexuella räknades upp. Den sexåring som knivskurit en jämnårig för att han gillade rosa fick mig kanske att bli räddast. Vad lär vi våra barn egentligen?

Tänk om min lilla rosaklädda fyraårige kille som inte vill välja mellan spiderman och sina rosa byxor provocerar någon så mycket att han utsätts för våld.

Mina barn har redan lärt sig att det inte spelar någon roll vem man blir kär i. De vet att vissa barn har två mammor eller två pappor. De vet också att vissa barn inte har några föräldrar alls. De vet att alla människor är lika mycket värda trots att en del är rika och andra fattiga. De vet att alla ska få vara som de vill. Jag hoppas att de inte glömmer sina kunskaper när de blir äldre.

Min uppgift under dagen var att informera och presentera böcker vid ett bokbord utanför biblioteket inför och efter föreställningarna. Det kom en del elever fram och bläddrade och ännu roligare diskuterade. Allt från dem som läst om både genus- och queerteorier till dem som var övertygade om att homosexualitet går i arv och att barn som adopteras av homosexuella automatiskt blir både olyckliga och homosexuella. Min fråga om det då var så att alla homosexuella i sin tur haft homosexuella fick den unge herren att i alla fall tillfälligt ifrågasätta sitt resonemang. Vi diskuterade länge och väl, en diskussion som gick ut på att han försökte pröva sina argument medan jag ifrågasatte och problematiserade dem.

Det är viktigt att vi pratar om olikheter och att vi, alla vuxna, hjälps åt att försvara allas rätt att älska dem de vill utan att riskera att diskrimineras eller ännu värre hotas, misshandlas eller till och med dödas.

Alla riksdagspartier har fått lov att komma till skolan och informera inför valet på söndag, Ödets ironi placerade Sd på skolan under just denna hbtq-dag. De höll sig längre bort i korridoren. Annars hade det varit spännande att diskutera rättigheter för alla med dem. Svenska bögar kanske är okej?

 

Samma inlägg har publicerats på enligt O.

Kategorier: Teater

2 kommentarer

Morrica · 11 maj, 2011 kl. 09:42

Och tänk om din rosaklädde lille kille inspirerar någon annan att också våga ta på sina rosa strumpor en morgon, fast det är skoldag?

Hatbrott är skrämmande, iskallt klibbigt kommer det så nära att man känner det i nackhåren, men din lille kille går rätt väg – gör vardag och normalitet av det som verkar udda och konstigt idag. Gör det vanligt istället för hotfullt och främmande. Då, först då, kommer vi till rätta med hydran hatbrott.

    Linda O · 11 maj, 2011 kl. 12:49

    Han har både vilja och integritet och har svar på varför han har de kläder han har, de är de finaste och han har valt dem. Ingen har protesterat ens åt hans glittriga strumpor med Hello Kitty på. Gott så, men visst är vår värld allt för grym och begränsande väldigt ofta.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.