Idag har mina elever fått sommarlov. Jag ska jobba några dagar till, men den positiva energi som jag fått idag gör att jag känner mig piggare än på länge.

Jag har just kramat om ett par elever som jag undervisade mitt första år på Individuella Programmet. De var då två arga 16-åringar. En med en tunga vassare än de flesta jag mött och den andra med en inställning till skolan som knappast var positiv. Inställningen till sin egen kunskap och förmåga var dessutom ytterst liten.

Vi gick rätt många ronder de första månaderna. Inte sällan undrade jag vad jag gett mig in på. Någonstans runt höstlovet vände det och resten av året kämpade de båda för ett VG som en av dem nådde. Båda blev dock behöriga och har klarat sig bra på gymnasiet. I förra veckan tog de studenten.

Mina små flickor har blivit vuxna. Tyvärr lyckades jag inte hitta dem i röran på studentdagen, men idag fick jag chansen att gratulera dem. Tro mig när jag säger att jag känner mig lika stolt som vilken förälder som helst över vilka fina, unga människor de utvecklats till. Jag är glad att jag fått vara en liten del av deras liv och få uppleva denna utveckling.

Jag har också fått gratulera två IVIK-elever som nu är behöriga. De har redan gått ett år på gymnasiet, men fortsatt kämpa med att klara svenska som andraspråk för grundskolan. Jag har känt dem sedan de lärde sig sina första ord på svenska. I februari 2009 kom de till Sverige. Nu har de slutat ettan på gymnasiet. Är det inte fantastiskt?

En försiktig grabb, som blivit både vuxen och säker. En arg grabb, som blivit en lugn och trygg vuxen. Det är inte ofta elever tackar för god undervisning och stöd, men de gjorde det. Det värmer. Det är dagar som denna då jag är helt säker på att ingen annan i världen kan ha ett lika bra jobb som jag har.

Fick en så skön kommentar från den av dem som har ungefär lika mycket temperament som jag. Hjälp vad vi har skrikit på varandra. Han sa: “I början tyckte jag bara att du var sträng och elak, men nu förstår jag att du tycker om mig och bara vill att jag ska lära mig mycket.”

Och ja, den bilden stämmer nog. Jag ställer krav, höga krav, på dem som har möjlighet att nå upp till dem. Det kan verka hårt, men för mig är det snällt. Att inte ställa rätt krav på varje elev är att svika. Nu har vi alla tre fått vad vi vill, betyg i svenska som andraspråk.

Skolavslutningar är speciella. I år mer än någonsin, då hösten innebär stora förändringar. Ny chef och ny organisation. Det känns galet bra. Samtidigt som jag är riktigt trött efter ett ganska tungt år är jag så glad över vad hösten ser ut att bjuda på. Vi har fått tillbaka en chef som vi tidigare haft och trivts med. Efter en omorganisation bytte hon program, men nu är hon tillbaka. Det kommer att bli så himla bra. Det var länge sedan jag kände så inför ett läsår och det är så skönt att få göra det.

 


1 kommentar

Prestationsprinsen · 16 juni, 2011 kl. 21:20

Vilken underbar läsning. Det finns inget bättre än att se ungdomar utvecklas och det är en enorm belöning för eleven, läraren och föräldrarna.

Och det är ju speciellt eleverna som har extra stora hinder att klättra över som man gläds mest åt då de lyckas. Vare sig det är funktionshinder eller sociala, språkliga, psykiska, kulturella, tidigare misslyckanden … hinder.

Grattis till dig och eleverna!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.