Vet ni vad jag är trött på? Att alltid få förklara att vi inte är lediga när eleverna är det och att vi därmed inte går hem när eleverna slutar för dagen. Förstår inte hur någon fortfarande kan tro att det är så, men tydligen är det fortfarande en utbredd uppfattning. Läraryrket är ett glassigt jobb, vi jobbar aldrig men gnäller ändå.

Inte konstigt egentligen att gemene man tror så när vår egen arbetsgivare är helt säker på att lärare är ett gäng smitare. Johan Kant skriver bra om  varför staten måste ta ansvar för lärarna, istället för SKL som uppenbarligen har noll koll på vad det innebär att vara lärare.

Jag ska berätta en historia om ett helt annat jobb jag hade för väldigt länge sedan för att visa vad resultatet blir när de anställda ses som smitare. Jag arbetade som telefonist på ett bolag där köerna ibland var långa. Självklart ska kunder inte behöva vänta i telefonen, där håller jag med. Detta kan lösas på flera sätt. Ett naturligt kunde varit att anställa fler telefonister.

Istället sattes skyltar som visade antal personer i kö in i kontoret. Cheferna hoppades säkert att detta skulle få de anställda som ibland maskade, tog raster oftare än andra, sprang på toa och satt och småpillade med annat istället för att ta ett nytt samtal.

Vad hände då alla fick veta hur många kunder som väntade i kö? Satte smitarna fart? Självklart inte, däremot jobbade de som tidigare gjort mycket ännu mer. De blev tröttare och mer stressade, tyckte sämre om sitt jobb och många av dem sökte sig till andra företag.

Redan nu flyr många av de riktigt bra lärarna skolan. De orkar inte med ett jobb som sliter ut dem utan att betala sig. De trötta lärarna blir kvar. Dels orkar de knappast söka sig vidare och frågan är vem som vill anställa dem. Till saken hör att de är just trötta och att de snarare blir sämre än bättre av att arbetsuppgifterna ökar.

Eva-Lis Sirén efterlyser högre lön och bättre karriärmöjligheter för lärare för att få fler att välja läraryrket och dessutom stanna där. Det är riktigt viktiga frågor och tillsammans med ett förstatligande kan det säkert ge goda resultat.

Jag efterlyser dock en diskussion om vad som är lärarnas uppgift och vad som ska antas rymmas inom vår arbetstid. Som det är nu, med 35 timmar i skolan och 10 därutöver hinner jag med mitt jobb ganska bra. I alla fall så länge undervisningstiden inte ökar, något som ständigt diskuteras. Mycket av den stress som finns bland lärare tror jag handlar om att många nya direktiv kommer uppifrån och väldigt ofta handlar mer om att kontrollera än att inspirera och förbättra. Hur ska vi hinna och vad ska tas bort. Vi måste prioritera själva, men också ges möjlighet att göra det i dialog med både kollegor och inte minst med våra chefer, både rektorer och politiker.

Varför vill arbetsgivaren att lärarna ska vara 40 timmar i skolan och dessutom arbeta 5 timmar till? För att kvaliteten ska bli högre säger SKL. För att kontrollera mer säger jag. Jag tror inte heller att denna åtgärd på något sätt ökar kvaliteten. Det är bara en köskylt som stressar de redan stressade och gör de tröttare ännu mer uppgivna. Säkert kan det också skrämma bort en hel del duktiga lärare.

Läs också:


5 kommentarer

Morrica · 4 augusti, 2011 kl. 23:04

Kanske för att man inte vet bättre? Vi är väldigt duktiga på att tala om hur vi behöver ha det, men inte fullt lika duktiga på att tala om varför det är bättre för alla, elever såväl som skolan i stort.

    Linda O · 5 augusti, 2011 kl. 10:11

    Precis, och om vi bara säger att och inte varför blir det lätt gnälligt. Det är mer professionellt att göra en konsekvensanalys, men det kan känna motigt och tar tid. Vår senaste gjorde dock att planerade neddragningar minskades.

      Morrica · 6 augusti, 2011 kl. 03:54

      Det är klart det tar tid, och kan kännas motigt. Personligen tycker jag det känns många gånger mer motigt att framstå som gnällig. Men det är jag det.

        Linda O · 6 augusti, 2011 kl. 10:16

        Jag har turen att arbeta med kollegor som i princip aldrig gnäller. Det är så himla skönt! Däremot kan vi diskutera högt och mycket, men det brukar leda någonvart.

          Morrica · 6 augusti, 2011 kl. 11:44

          Det är sannerligen något att glädjas åt! Jag gläds med dig i detta.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.