Mina pojkar har fått lov att vara sig själva. I alla fall nästan. Jag har nämligen uppmuntrat dem att våga välja det de gillar och inte tänka så mycket på om deras beteende eller lekar är typiskt för tjejer eller killar. I deras rum har det funnits både bilar och dockor. I deras garderob kläder i alla färger.

Igår vid läggdags pratade vi om kompisar och lekar. Lillebror, som snart fyller fem, var lite orolig. Den enda killen som är lika gammal som han är på förskolan är en bra kompis, men han vill alltid leka krig. Lillebror vill inte bara göra det. Han funderade på hur han skulle kunna säga det till sin kompis. Jag hoppas att han vågar säga ifrån efter att både jag och Storebror peppat honom. Det hade varit synd om han redan nu tvingas in i en roll han inte alls trivs med.

Jag tror på en kompensatorisk pedagogik där barn erbjuds sysselsättning av alla de slag. Jag tror att vi vuxna måste ge dem möjligheter att välja andra lekar än de lekar de leker varje dag. Ja, mina barn har älskat bilar som många andra barn gör, men de har också haft andra leksaker som de lekt med ibland. Kanske lekte de inte med sitt dockskåp på samma sätt som jag lekte med mitt, men de var inte mindre kreativa.

Låt pojkar vara pojkar och flickor vara flickor säger många och rynkar på näsan åt genuspedagogik. Calle Schulman går till och med så långt att han säger att det är naturligt att flickor trivs bäst i klänning. Det är ett val inget annat. Både naivt och sorgligt tänker jag.

Jag säger låt barn vara barn och är glad att min son knallade iväg till förskolan med blå dinosaurietröja, rosa mysbyxor och spidermanstrumpor. Det bästa av två världar. Jag hoppas också att han får leka något annat än krig idag. Han har nämligen inte valt en snäv pojkroll själv, men riskerar redan att bli påtvingad en sådan.

Kan tycka att det är synd att personalen på vår förskola inte har mer kunskaper om genuspedagogik. Det betyder inte att jag vill kalla Lillebror för hen och tvinga honom att vara något han inte är. Jag vill bara att han ska ha möjlighet att vara den han är.  Jag vill ge honom hundra möjligheter, inte bara en.

Läs gärna Hanna Fridéns briljanta inlägg om genuspedagogik.


1 kommentar

Janne · 2 oktober, 2011 kl. 10:43

Intressant läsning. Jag var med min 3-årige son på leksaksaffären häromdagen och han såg en jättefin Tingeling-klänning som han ville ha – och han är gärna mamma när vi leker mamma, pappa, barn.

Han har också en hang-up på Hulken just nu och slåss en del.

Jag tror att omgivningen är tillräckligt bra på att tillskriva barn (och vuxna) standardiserade könsroller och i den mån det är möjligt är det vår roll som föräldrar (och som pedagoger) att hela tiden utmana, bryta och ifrågasätta tillskrivandet av de här rollerna. Dock är det förstås en balansgång och det får inte gå till överdrift i form av förbud mot könskodade kläder/leksaker.

Sedan, ang. Schulman, så vill jag med bestämdhet hävda att alla trivs bäst i klänning. Det finns (nästan) inget skönare plagg.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.