Efter tips från Öpedagogen tittar jag på första klippet där Christer Lundahl talar om bedömning. Mycket intressant. Jag funderade lite på följande saker.

Han talar om att betyget ska representera kunskapsskillnader. Att bara spara all sin kunskap till slutprovet och tro att det räcker att visa den där funkar inte så bra. Eleverna lär sig bara en del av det som behövs och bidrar inte heller till sina klasskamraters lärande. Det här är allt för vanligt bland mina elever. Att få dem att göra uppgifter under arbetets gång har länge varit väldigt, väldigt trögt. De är så vana vi att det ska finnas ”exams” där allting viktigt testas. Resten spelar liksom ingen roll. För mig är det tvärt om. Processen är viktigast, produkten sekundär. Där krockar vi dagligen.

Viktigt också att eleverna får rätt information i förtid, inte i efterhand. Hur ska eleverna bli medvetna om hur t.ex. en bra text ser ut, vilka strategier som kan användas? Genom att dela erfarenheter och få se exempel. Just därför har jag svårt med prov som avslut, som t.ex. en studentexamen. Visst fyller de en funktion som kunskapskontroll, men har väldigt lite med inlärning och lärande att göra.

Hur kommunicerar vi till en elev att en text språkligt kan vara okej, men att den ändå inte når målen för t.ex. de nationella provens skrivdel då den inte följer de instruktioner som ges. Det är svårt.

Vi hade ett samtal med en elev förra veckan om just detta. En elev som skriver samma text om och om igen. Inte exakt förstås, men i stilen. Enkla kronologiska texter med enkel meningsbyggnad, utan chanstagningar eller stilistiska försök. Det finns inga känslor, inga tankar utan bara meningar staplade på varandra oavsett om texten ska vara en artikel, en novell, en krönika eller ett brev.

Jag tittar vidare och funderar säkert mer i framtida inlägg.


2 kommentarer

Morrica · januari 31, 2012 kl. 10:40 e m

Roddbåtsmetaforen kan vara verksam i fall som dessa – jag brukar jämföra språket med ett hav, och förklara att när eleverna började sin utbildning så stod de på bryggan. De kan välja att stå kvar, och vara trygga, och inte upptäcka så just mycket me, eller så kan de välja att kliva ner i roddbåten, fast den är vinglig och läcker, och ro, fast de inte är säkra på var de kommer att hamna. Om de väljer båten, om de väljer att chansa, att prova, att ge sig ut på språkliga äventyr, så kommer de att sjunka ibland, de kommer att gå på grund ibland, men de kommer också att få uppleva fantastiska saker, de kommer lära sig hantera årorna och båten och havet.

Och rätt som det är kommer de att hitta den där fantastiska segelbåten som ligger där ute någonstans och bara väntar på dem.

Den bilden fungerar ibland.

    Linda O · januari 31, 2012 kl. 11:21 e m

    Snygg metafor. Jag brukar mest prata pussel och maratonlöpning, men den här var tjusiga!

Kommentarer är stängda.