Jag såg Den övervakade skolan igår och avsnittet handlade mycket om Vinni, värstingen som omhändertagits och som är dömd att misslyckas. Så klarar har examensproven ganska bra, ett C i engelska till exempel. Vad händer? Det går utför.

Rädslan för att lyckas är svår att förstå, men ganska vanlig. Det är som om de som ofta misslyckats, som ofta blivit svikna verkar vara rädda för att deras liv kanske tar en annan riktning och att de då tappar sig själv, eller i alla fall kontrollen över sitt liv.

Det borde vara tvärtom, ett bra resultat borde sporra till fler. Så blir det ofta, men de gånger ett bra resultat leder till total genomklappning blir jag alltid lika överraskad och ledsen. Ibland är eleverna på IM kvar mer än ett år trots att de kanske haft kapacitet att fixa sina betyg på ett år. De har gjort ett mer eller mindre medvetet val genom att inte satsa på studierna. Ofta har de istället fått annat, som självförtroende, mål och framtidsplaner. Inte fy skam det heller.

Och så finns Vinni ändå där vid skolans bal. Utanför. Han vill höra till, men är inte beredd att göra det som krävs. Han blir besviken på sina resultat, men har knappast varit i skolan den senaste terminen.

Jag har mött många elever som Vinni, som har allt emot sig och som inte orkar bryta det utanförskap de är så säkra på att de ska hamna i. Inte sällan hittar de sin plats i livet, men deras väg är kanske inte via gymnasiet som det är för de flesta andra.

Jag kommer dock aldrig förstå varför en del verkar misslyckas medvetet. Aldrig. Kanske för att jag inte vill acceptera det och låta det ske utan en fajt från min sida.

 

Läs också:


Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.