Tillsammans med en elev som lider av svår talångest såg jag på programmet Helt blackout om 4 ungdomar som lider och scenskräck. En psykolog ska hjälpa dem att övervinna den, eller i alla fall bemästra den. Exponeringsövningar är det som hjälper, menar hon.

De fyra ungdomarna är:

Iris, reporter, hur kan man förresten vara det och ha scenskräck?

Nelly, jobbar med sjukvård och forskning.

Sanel, avdelningsledare på ett elektronikföretag. Vill inte prata inför folk, rädd att göra bort sig.

Frida, säljer vintagekläder på internet.

Känns som om de nått långt trots osäkerheten. Ändå blir det klart när de berättar att de alla har strategier för att undvika det som är extra jobbigt. Talskräcken har blivit en del av dem. Pulsen går upp när de blir nervösa. Då gäller det att inte tänka tankar som “jag duger inte, jag ser konstig ut osv.” Katastroftankar som, jag dör, svimmar, spyr osv om jag talar inför andra, är vanliga. Flera av deltagarna berättade att de undvikit möjligheter för att de inte vågat prata. De är rädda att anta nya utmaningar och vågar inte presentera nya idéer. Det ska vara perfekt. Det är en tanke som kan hindra väldigt mycket.

En av ungdomar berättar att det är jobbigt att träffa folk första gången. När hon ska tala inför folk blir hon sjukt medveten om allt runtomkring. Svettiga händer, kissnödig. Hon tar allt väldigt personligt och har höga krav på sig själv, enligt kompisen Kim.

“Fake it til you make it” låtsas vara mer säker, är ett tips. Det har funkat för mig som också var en knäpptyst elev med ångest under större delen tonåren. Fortfarande går jag ibland in i en roll för att bemästra nervositeten. Jag är läraren Linda när jag har ett föräldramöte, eller föreläser inför kollegor. Det blir lättare då.

Vad är det värsta som kan hända? Kommer man egentligen att dö?

En spark i arslet åt rätt håll behövs, men hur ger vi elever det? Är det meningslöst för den utan talskräck att ge råd så blir det ju svårt. Synd bara att de med talskräck missar en massa möjligheter.

 

Ångesttrappa är ett begrepp som tas upp i programmet, hur obehagligt är olika saker? Pulsen, hur hög är den?

40, är okej, 100 är helt galet jobbigt och obehagligt, den värsta situationen du kan tänka dig. Psykologen kommer att ge deltagarna utmaningar från 40 till 100 för att de ska möta sina rädslor. Ska bli intressant att följa! Viktigt att vilja komma över sin talrädsla.

Jag gjorde en liknande ångesttrappa med min elev för att se om vi kan utmana hen på samma sätt. Det blev då väldigt tydligt att det var stor skillnad på att göra saker på sitt modersmål och att göra det på svenska. Det vet jag ju självklart, men tänkt vad lätt det är att ändå glömma bort det.  Mycket placerade hen på 50 eller 60, men en hel del ganska vanliga skolsaker hamnade på 100. Viktigt att tänka på. Vi talade också om strategier för att undvika det jobbiga. Det hade hen många. Dessutom påpekade hen att det var mycket bättre att inte veta innan när hen skulle göra något jobbigt, för att slippa ångesten innan.

 

De här sakerna fick min elev sätta in i en ångesttrappa.

Hur jobbigt är det att:

Presentera sig inför en person.

Presentera sig inför en grupp.

Svara på en fråga i klassen.

Prata med kompisar på sitt modersmål.

Prata med lärare och klasskamrater på lunchen,eller på rasterna.

Redovisa inför en person.

Redovisa inför klassen om ett ämne du förberett.

Ställa frågor inför klassen.

Svara på frågor i klassen.

Ställa frågor till en lärare.

Prata inför människor du inte känner.

Vara med i undervisningen i en grupp du inte känner så väl.

Ringa t.ex. tandläkaren och fråga om en sak på svenska.

 

Några av frågorna som jag funderade över under programmets gång är:

Om det är viktigt att framstå som självsäker trots att man inte är det. Hur gör man då?

Hur ska man övervinna sina rädslor?

Hur syns det på kroppen att man är stressad?

Hur kan man vara social, men ändå rädd för att tala inför folk?

Hur kan man ha kunnat tala inför folk förut, men inte längre? Vad förändras och när?

Här finns en temasajt om talängslan.

 

Läs också:


3 kommentarer

MalinC · 9 maj, 2012 kl. 21:23

Det här är viktigt att ta upp!
Jag tror på träning, träning, träning!!

Nelly Ljuslinder · 21 maj, 2012 kl. 12:15

Hejsan!
Jag vill bara önska Er och speciellt din elev lycka till!
Jag hoppas verkligen att Hen kommer att övervinna det hen tycker är jobbigt!

Hälsa så mycket och sänd även hen massor av tankar från alla oss i programmet och vi tänker på Hen!!! Det kommer bli kanon!

Må väl!

    Linda O · 21 maj, 2012 kl. 13:09

    Hej och tack! Små, små steg framåt, men ibland tre bakåt om inte mer. Ska hälsa!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.