En del tänker att genuspedagogik handlar om att pracka på barnen motbilder som de inte vill ha. Man ska liksom göra alla likadana, fösa in dem i politiskt korrekta fållor. Men det är precis tvärtom. Det handlar om att erbjuda alternativ, öppna fållorna, låta barn använda hela paletten. Först då har de en chans att bli mer individer och mindre kön, inte tvärtom.

 

Niklas Hellgren skriver med ett annorlunda perspektiv om vårt behov av att sortera människor efter kön. Det första vi registrerar när vi möter en person handlar varken om hudfärg eller klädstil, utan om kön.  Vi klarar inte riktigt av att inte kunna katalogisera människor, stoppa ner dem i rätt lilla fack. Det är, som Niklas skriver, viktigt att vuxna blir medvetna om hur vi tänker och hur vi agerar. Det är vad genuspedagogik för vuxna handlar om.

När det kommer till barn märker jag tydligt att lillebror som är drygt sex och började i förskoleklass i höstas inte alltid vågar ha på sig det han vill av rädsla för vad andra ska säga. Han har alltid älskat starka färger, men medan rött, orange och lila fortfarande funkar är det sällan de rosa kläderna åker på. Rosa strumpor funkar och ett par shorts, men helt rosa är han aldrig längre. Mer nu än i september visserligen, så förhoppningsvis vågar han snart vara som han vill. Om inte annat kanske Yohio bidrar till att utseende och kön inte måste begränsas så mycket.

Storebror som går i ettan och fyller 8 i sommar har börjat inse att det går att vidga den mycket snäva roll en liten pojke tilldelats. Han tyckte att Yohio var cool och har den senaste tiden pratat en del om vikten att vara sig själv. Det är bra.

Läsa hela inlägget av Niklas Hellgren här. Bra och tänkvärt.

Läs också:


Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.