Nu är jag sommarledig efter en fantastisk resa till Kraków med 11 av mina totalt 15 kollegor. Till hösten är de 13 kvar och  även från dem dras några procent till annan verksamhet. Jag hoppas att de trots allt kan behålla den fantastiska verksamhet vi har. Vi som jobbar på programmet som få vill gå och som politiker och media inte sällan sågar. Och ja, jag håller med om att det bästa vore om alla klarade grundskolan, men när det nu inte är så kan jag inte nog framhålla betydelsen av bra introduktionsprogram.

Skärmavbild 2013-06-20 kl. 14.53.14

 

Hösten blir kanske tyngre för dem som nu lämnar grundskolan utan gymnasiebehörighet, men det är långt ifrån självklart. Under de sex år jag arbetat på introduktionsprogrammen Individuellt alternativ och Språkintroduktion, har jag sett otroligt många ungar växa. Från de stukade och många gånger arga barn de är i augusti, till de trygga vuxna de är i juni. Vissa behöver två år, andra till och med tre, men de har tiden så länge de får den hjälp de behöver. Oftast kommer de på någon gång på våren att det bästa för dem faktiskt är att landa rejält och en gång för alla fixa sina betyg, eller på något annat sätt finna en sysselsättning för framtiden som de tror på. Alla vägar till ett bra liv går inte via gymnasiet.

Vi utvärderar vår verksamhet varje termin och våra elever är nöjda. Inte alla självklart, men näst intill. När de väl insett att de faktiskt inte är värdelösa för att de har få betyg, tar de vara på den hjälp de får. Ofta hittar de en inre motor som de tidigare aldrig använt. När vi lärare hunnit bygga en stabil relation till dem, kan vi också ställa höga krav.

Det som gör mig oroad och ledsen är det faktum att de elever som behöver stöd mest nu får två lärare färre. Mina kollegor kommer att få arbeta mer och risken är stor att de då inte hinner se alla elever lika mycket, länge och ofta som de behöver. En trasig sextonåring som lämnat grundskolan stukad behöver nämligen otroligt mycket stöd och omtanke. Att inte ge förutsättningar till lärare som vill hjälpa att faktiskt göra det är en dyr besparing. Kanske ser det bättre ut i årets budget, men varje förlorad ungdom kostar betydligt mer i längden.

När jag sa hej då till mina kollegor efter ett fint tal från min närmaste kollega, gjorde jag det genom att tacka dem för allt de lärt mig. Jag är en annan lärare idag än jag var för sex år sedan. Min elevsyn har förändrats, sättet att ställa krav har gjort det och framför allt har jag insett att det för många elever kan vara bra med ett extra år på introduktionsprogrammen. Ett litet tag kan de få vara precis de personer de är och förhoppningsvis hitta mål och mening i sitt liv. En framtidstro som de inte har.

Så Natanael Derwinger, jag förstår din och andras oro, men om introduktionsprogrammen håller samma kvalitet som de gör på min före detta arbetsplats kommer dessa barn att få det bra. Om kommuner, som den jag bor och arbetar i, envisas med att spara på skolan i allmänhet och på dem som behöver hjälp i synnerhet kommer jag dock att dela din oro. Att tro att den som inte lyckats i grundskolan ska kunna göra det i stora grupper med få lärare är naivt, för att inte säga korkat. Där behöver politikerna definitivt tänka om. Ingen lärare kan trolla, men med resurser har vi lyckats över förväntan väldigt många gånger. Och varje gång ett barn med noll poäng från grundskolan blir behörig för gymnasiet, tar examen från folkhögskola eller hittar ett fast jobb har vi sparat kommunerna mer pengar än dessa barn kostat under sin tid på vårt program. Det tål att tänkas på.


Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.