Jag är ledig. Har semester. Sommarlov. Men ändå är jag lärare och debatten tystnar aldrig. I Almedalen diskuteras skolan. Jag tycker. Håller med, förvånas, förtvivlar.

Mest tänker jag på min vardag och funderar på vad jag behöver.

Jag byter jobb i höst. Från ett jag tycker mycket om, till ett jag tror blir bra. Besparingar, varsel och omplacering gör att jag inte bestämmer själv.

Det betyder inte att jag inte vill ha det jobb jag fått. Jag ser fram emot det. Utmanas av det. Tror att hösten kommer att bli spännande och lärorik.

Ändå funderar jag på vad jag mest vill ha.

Jag vill ha tid att möta eleverna. Kanske är mindre klasser svaret. Eller så handlar det om den tid jag har att planera och efterarbeta de möten, dvs lektioner jag har. Tid att göra ett så bra jobb som jag kan göra. Utifrån forskning. Utifrån beprövad erfarenhet.

Jag vill ha möjlighet att väcka mina elevers nyfikenhet. Den nyfikenhet de hade när de började skolan. Den nyfikenhet jag tror att de har kvar.

Jag vill att min passion för lärande ska smitta av sig. Att de ska tro och veta att de kan och att de ska vilja bli bättre. Att alla ska nå den kapacitet som de kan.

Jag tror på skolan. På kunskapen. På elever som vill ha kunskap.

Jag tror på öppna dörrar. På samarbete och på ett delande av kunskap och erfarenhet.

Jag tror på att jag kommer att få en fantastisk höst.

Allt annat vore omöjligt.