Jag arbetar som ni kanske vet på gymnasiets introduktionsprogram (IM). Ett program som förut hette individuella programmet (IV) och av Jan Björklund kallades ett stort misslyckande. På ett sätt kan jag hålla med honom — att elever lämnar grundskolan utan behörighet är ett misslyckande, men jag är stolt över att arbeta på ett program som ger dem en ny chans.

Det har varit en mer kaotisk terminsstart än jag tidigare upplevt, främst för att vi har fler elever än någonsin. I gymnasiets lokaler finns också en helt ny verksamhet där ett antal nyanlända flyktingar kartläggs och studerar. Om några veckor landar de hos oss.

Just i år arbetar jag inte med de mest nyanlända, utan delar min tjänst mellan Estetiska programmet, där jag har kvar mina gamla elever som nu läser Svenska 3 och IM där jag undervisar i svenska och svenska som andraspråk för de elever som arbetar för att få minst E på grundskolekurserna och i engelska för de elever som är behöriga för år 9 och därför börjar nosa på engelska 5.

En stor del av min tid ägnar jag åt att bygga relationer med eleverna och även deras föräldrar. Många har ett skolmisslyckande i bagaget och nu behöver de hjälp att hitta självförtroende och/eller motivation att arbeta mot en behörighet. Vi arbetar med MI — motiverande intervju och täta mentorssamtal. Jag har lärt mig att inte hitta lösningar, utan hjälpa eleverna att själva föreslå dem. Mycket handlar just nu om att välja väg. För den som tidigare gjort dåliga studieval av olika anledningar är det en utmaning att nu välja vägen som innebär seriösa studier.

Det handlar aldrig om att eleven gör fel eller är dålig på något sätt. En av grundbultarna i vår filosofi är att aldrig skuldbelägga. Däremot är det aldrig konstruktivt att skylla motgångar på andra. Vi vill att våra elever ska kämpa för att nå så långt det bara går och gör allt för att stötta dem. Ibland handlar det om flera mentorssamtal om dagen, längre eller kortare. Otaliga sms som peppar elever att ta sig iväg till skolan. Samtal och sms till vårdnadshavare med fokus på det som fungerar, men också direktkoppling om det inte gör det.

Det coolaste är de elever som visar sig vara en helt annan än den överlämningen från grundskolan berättar om. Det handlar sällan om att de tidigare lärarna har fel, men att en ny miljö kan ge en chans att börja om. Att bryta gamla mönster och faktiskt göra val som är bra för en själv. Det händer någonting med ögonen då en som tidigare misslyckats äntligen lyckas. Blicken mjuknar. Leendet kryper fram. Jag tror på lovebombing som pedagogisk metod. Ingen elev kan höra för ofta att det är trevligt att träffa hen och att det märks att hen anstränger sig. Ingen elev kan få för mycket beröm. En trygg elev, som känner sig omtyckt och viktig har också lättare att ta kritik. Jag kommer aldrig att tröttna på de mjuka, glada ögonen.

Många elever har börjat fantastiskt bra. Över alla förväntningar. Vissa vacklar fortfarande. Alla kommer de att ha bättre och sämre perioder under året, men jag kommer att göra allt för att de ska lyckas. För att det ska göra det krävs dock att de gör bra val. Att de lyckas får aldrig hända om att jag och mina kollegor har låga förväntningar och ger våra elever allt för enkla uppgifter. Det ska istället handla om att vi förväntar oss massor, men aldrig backar när någon behöver stöd.

Skolsveriges största misslyckande? Om du frågar mig är det inte Introduktionsprogrammen som är det, utan något helt annat. Vi kan istället bli en chans till nystart och det gör att jag är stolt över mitt jobb.

 

Photo by rawpixel on Unsplash

 


0 kommentarer

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.