Pauline Gibbons ska tala om stöttning och börjar med att visa hur vi gör det naturligt i vardagen hela tiden. Hon ger exempel på hur barn lär sig cykla och simma. Hög utmaning funkar med stöttning, men troligen inte utan.  Det gäller självklart även i skolan. Enkelt kan stöttning sammanfattas så här:

I do

We do

You do

Stöttning är en process, ett synsätt som ska genomsyra undervisningen. En tillfällig hjälp som ges tills eleven klarar sig själv, sedan stöttas kanske något annat. Eleverna lär sig inte vad de ska göra, utan hur de ska göra det. Huret är viktigt. Viktigt är också att veta när vi ska lämna över till eleverna, när de är redo. Just den aspekten av stöttning har inte undersökt lika mycket som de andra delarna i processen. En vuxen som lär ett barn att cykla springer inte bredvid hela tiden, utan slutar med det då barnet klarar sig själv.

Att uppgifter blir “riktiga” och har en riktig publik är viktigt. Gibbons berättar om en informationsfolder som elever gjorde och som fortfarande används av andra. Alla uppgifter kan inte vara utmanande, men det mesta. Att hela tiden arbeta med sådan som utmanar lite är inte utvecklande.

Gibbons använder begreppen high challange, low challenge, high support, low support i den klassiska figuren med fyra rutor. Att ge för mycket stöd är inte bra. Vi måste lämna över till eleverna. Att inte stötta dem alls gör dock att de kan ge upp. Idealet är att behandla eleverna som de människor de kan bli, inte de de är just nu. Vi kan inte behandla dem som elever som håller på att lära sig ett språk och ursäkta eller ännu värre ge dem färre utmaningar. Vi ska utmana dem för att de ska bli något annat.

Att undervisa elever som kommer med ett skolspråk är enklare oavsett om de kan undervisningsspråket eller inte. Skillnaden mellan elever med och utan skolspråk är större än den mellan de som är andraspråksinlärare och förstaspråkselever. Det blir i alla fall tydligt på IM med skolovana elever, som förvisso kan svenska, men inte det svensak skolspråket.

Ett intellektuellt utmanande innehåll kräver planerad stöttning,. Det Gibbons kallar planned scaffolding.

Det här ska göras innan läraren kommer in i klassrummet. Att i förväg planera den stöttning som eleverna troligen kommer att behöva. Där känner jag att jag ofta gör ett bra jobb. Möjligen behöver jag bli mer explicit i mitt arbetssätt när jag väl når klassrummet. Det går att koppla till tidigare föreläsningar idag och tanken att läraren alltid måste veta vad som ska läras ut och varför. Att visualisera med hjälp av bilder kan vara ett sätt att stötta. Gibbons ger ett exempel på en kostpyramid (foodpyramid)med typisk australiensisk mat, som visas i kontrast till vad barn i andra länder äter.

Gibbons uppmanar lärare att göra en språkplanering till varje arbetsområde. De ord som eleverna behöver lära sig. Dessutom ska planeringen innehålla ett hur, dvs hur eleverna ska göra dessa ord till dessa. Det ska inte bara vara begrepp, utan också t.ex. passande sambandsord och ord för att jämföra och kontrastera. Det här har jag jobbat mycket med i mina estetklasser, för att tydliggöra ett vetenskapligt språk och vilka bindeord som behövs för att texten ska bli korrekt.

Gibbons talar också om att utveckla det muntliga språket från prat till literacitet (from talk tom literacy). Målet ska vara att sätta ord på det som i de enklaste fall kallas “this” eller “that”. Det kan ändå vara ett lärande språk påpekar Gibbons och hänvisar till gårdagens föreläsningar om translanguaging. Eleverna måste dock få hjälp att utveckla sitt språk till ett litterärt muntligt språk, för att sedan stegvis utveckla ett vetenskapligt skriftspråk. Precis som Olvegård påpekade i sin föreläsning, är det ibland svårt för andraspråkselever att läsa texter med vetenskapligt språk, då det är uppbyggt på ett helt annat sätt än det språk som används då vi pratar. Om vi uppmanar eleverna att förklara för andra skapar vi en kontext där ett mer komplext språk krävs. Detta är bättre än att bara säga till eleverna att svara med en fullständig mening. Behöver du säga det är det någit fel, menar Gibbons. Lärarna i exemplen uppmanar eleverna att förklara flera gånger, för att hitta orden med hjälp av frågor.

Risken är att läraren talar för mycket och dessutom ställer alla frågor. Då blir det lilla eleverna får säga inte betydelsebärande. Det gäller att inte stötta för tidigt, utan låta eleverna få pröva sig fram och hinna pröva tankarna och smaka på orden. Att sedan låta eleverna skriva ner vad de lärt sig ger troligen en mycket bättre text. Exemplet hon ger handlar om att lärare måste hjälpa eleverna att själva få säga allt som är betydelsebärande. Vi måste läman över mer till elever och inte svara för dem. Vi ska pusha dem att använda ett mer skriftspråkligt talspråk, för att få fatt på det akademiska språket.

Trots att Gibbons ger naturvetenskapliga exempel känner jag igen mina elever i Svenska 3. Jag brottas med att de ska använda ett adekvat ämnesspråk, men märker att de undviker det svåra. Då är det lätt att ge upp, men i år har jag bestämt mig för att fortsätta tills jag vet att begreppen sitter och eleverna kan använda dem själva i tal och skrift. “Amplifying”, not “simplifying”, säger Gibbons och menar att vi måste ge eleverna samma stöd som en gps. Instruktionerna ska vara korta och upprepas flera gånger under vägen. Om man ska svänga vänster varnas det flera gånger innan svängen, talar om exakt när man ska svänga och blir inte arg om man ändå missar svängen. Om man inte förstår de muntliga instruktionerna finns bildstöd och symboler. Multi-semiotisk information är vad som behövs för att Gibbons ska hitta rätt och hon menar att vi behöver tänka så med andraspråkselever. Visuellt stöd är mycket viktigt för att eleverna ska lära sig ett nytt språk.

Att använda genrepedagogikens skrivmodell med “field-building”, modellering, gemensamt skrivande, själständigt skrivande och slutligen reflektion kan användas i alla ämnen. Gibbons talar dock om vikten av att vara medveten om att alla elever inte är redo för individuellt skrivande efter den gemensamma modelleringen. De behöver mer stöttning, t.ex. genom skrivmallar med färdiga fraser att inkludera i sina texter. Hon talar också om vikten av att ge alla elever samma uppgift, trots att den är för svår för vissa. Bättre att ge mer stöttning än att förenkla för mycket “dumbing down”. Anpassa inte genom att ta bort, utan genom att lägga till stöttning. Så tänker jag ofta i min undervisning och tänker att det är ett bra sätt att individualisera på, utan att tappa känslan av att eleverna alla ingår i en grupp.

Även frågor gällande respons räknas som stöttning, något jag inte tänkt på, men självklart är det så. Genom att ge frågor, hjälper vi eleverna att förbättra sina texter. Frågorna handlar om organisation, ex. inledning, styckeindelning, avslutning, bindeord, meningsbyggnad och interpunktion, samt stavning. Genom att visa vad en bra skribent ska göra, utvecklar eleverna sitt skrivande. Målet är att de ska tänka på sitt språk och innehållet i texterna. inte att du som lärare ska behöva berätta vad som är fel eller som behöver ändras för att texten ska bli bättre. Jag brukar kalla det att planera för att planera bort mig själv. Det betyder inte att jag inte stöttar mina elever, men jag lämnar över en del av ansvaret åt dem.

 

Läs också:

  • No Related Posts

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.