Diskussionen om vad som gör en bra lärare är ständigt pågående och när debatten flyttar till Twitter blir den självklart polariserad. På ena sidan står de som vill ha en lärare som kan sitt ämne och som undervisar, inte fokuserar på relationen. På andra sidan finns de som betonar lust och relationer framför en undervisning som vänder sig till en grupp. Självklart är en bra lärare inte det ena eller det andra.

 

De här två tweetsen får symbolisera debatten, även om jag inte utifrån två tweets kan ringa in exakt hur dessa lärare ser på den mycket komplexa lärarrollen. Därmot står det ganska tydligt för den som följer båda att de representerar olika synsätt som genomsyrar debatten om lärare just nu.

Det krävs mycket av dagens lärare. De ska självklart kunna sitt ämne och undervisa om det på ett varierat sätt. Dessutom ska de individualisera sin undervisning, så att alla elever når minst E, även om detta i realiteten är en omöjlighet. Inte konstigt då att vi lockas att lyfta fram delar av uppdraget som nyckeln till en bättre situation för läraren och en bättre kunskapsutveckling för eleven.

Hur mycket jag än kan irritera mig på formuleringar liknande ”idag får lärare inte automatiskt respekt, de behöver förtjäna den” är det en bild av verkligheten som inte sällan stämmer. Jag håller med Filippa Mannerheim i det hon skriver ovan. Barn och unga idag är mycket medvetna om sina rättigheter och respekterar inte någon automatiskt för att hen är lärare. Däremot möter jag få unga i min vardag just nu som inte gör det. Det handlar om sammanhang och elevgrupp, men också om att alla unga inte är lika. De ungdomar som jag träffat som inte tycker att de behöver respektera lärare har i princip alltid föräldar som är av samma åsikt. Troligen handlar det om ett kundtänk, där kunden alltid har rätt även om kraven är orimliga, men kanske också om att dessa föräldar har dåliga erfarenheter av sin egen skolgång, där det inte fanns något utrymme för kritik mot lärare.

Så vad är det egentligen jag försöker säga? De flesta respekterar fortfarande lärare, men alla gör det inte och även om det ibland kan vara befogat att kritisera lärare handlar det också om att vi byggt ett skolsystem där det är fritt fram att kritisera sådant som föräldrar och elever egentligen inte har kunskap nog att kritisera. Lärare får inte kränka sina elever, då är kritiken befogad. Men egentligen är det aldrig ”kundens” rättighet att kritisera innehållet i lärarens undervisning, förutsatt att hen inte utan tvekan struntar fullständigt i styrdokumenten. Att till exempel kritisera lärare för att hen ställer höga krav borde inte vara varken möjligt eller för den delen önskvärt. Bra lärare ställer krav, men de hjälper eleverna på vägen mot målet. En bra lärare låter inte elever slippa sådant som är svårt, utan ser till att de kan och vill utvecklas.

Vilka var då de bästa lärarna när jag gick i skolan? De som kunde mycket inom sitt ämne och som kunde förmedla det med inlevelse som skapade intresse. Då menar jag inte coola projekt eller glassiga presentationer, utan en lärare som gillade sitt ämne och ville sprida sin kunskap till eleverna. Dessutom med en tro på att dessa elever faktiskt kan lära sig. Ett av mina absoluta favoritämnen på högstadiet var lite otippat fysik. I alla fall i sjuan och åttan då vi hade en lärare som lyckades skapa ett stort intresse för ett ämne som traditionellt betraktas som både tråkigt och svårt. Det handlade om rena faktakunskaper, men också många praktiska övningar. Undervisningen var strukturerad och varierad. I slutet av nian slutade den här läraren och en annan tog över. En lärare som säkert kunde mycket också, men som var helt oförmögen att förmedla sina kunskaper, inte verkade gillade varken tonåringar eller att undervisa och som knappt lärde sig namnen på oss.

När det talas om vikten av relationer med eleverna, tänker jag ofta på de lärare som inte verkade bry sig alls. De som mycket troligt kunde en hel del, men som inte gillade att undervisa och som talade till eleverna som en grå massa, men inte brydde sig om individen. De fanns, men de var inte på något sätt i majoritet. Minimikravet på en lärare måste ändå vara att hen tycker om sitt ämne, tycker om att undervisa om det och kan konsten att nå eleverna och få dem att vilja lära sig. Kravet på att veta allt om elevernas privatliv är varken önskvärt eller rimligt. Däremot att vara en empatisk vuxen, som kan finnas där och lotsa rätt vid behov.

Jag fnissade lite för mig själv när jag läste Filippa Mannerheims tweet om den buttra läraren med katthår på tröjan, då mina elever skulle kunna beskriva mig så. De skulle kunna lyfta fram att jag är sträng och kräver mycket, men också att jag alltid tror att de ska klara uppgifter och stöttar dem som har det svårt. De skulle också kunna säga att jag kan vara sur, men att jag också kan vara väldigt glad att se dem och gärna stannar och småpratar lite när jag har tid (och ibland när jag inte har tid också). De skulle kunna klaga på mina långa genomgångar och min fixering vid att de ska läsa massor, men också inse att det är vettigt att lära sig att anteckna och att det är svinjobbigt att läsa hela böcker, men ändå givande och lärorikt. De skulle kunna berätta om hur arg och besviken jag blir när de inte prestrerar, men också att jag försöker lyssna och hjälpa om det finns vettiga skäl till uteblivna uppgifter.

Är jag en bra lärare? Det hoppas jag. Däremot är jag inte perfekt. Jag skrattar inte hela vägen till jobbet varje dag, men jag gillar att undervisa och jag gillar mina elever. Ibland blir jag för arg, ibland tappar jag tålamodet och ibland är jag kanske lite väl barnslig och fnissig. Det går också att lura bort mig från ämnet med en tillräckligt intressant fråga, vilket kan vara både en fördel och en nackdel.

Jag har goda kunskaper i mina ämnen, men helt ärligt är det ibland svårt att få eleverna att engagera sig i medeltida texter eller utbyggda nominalfraser. Ibland får deras intressen styra, medan de annars får gilla läget och inse att det är jag som bestämmer. Det finns ingen prestige i att anpassa undervisningen efter gruppen om det är en vettig väg att gå. På samma sätt kan ett samarbete med en kollega vara viktigare än att genomföra det projekt jag planerat, som nu när jag och läraren i samhällskunskap jobbar med Factfulness, en bok som alla gymnasietreor fick gratis oc som eleverna engagerat sig i.

Jag försöker pröva det nya i form av digitala hjälpmedel eller nya metoder, men håller alltid fast vid det jag vet funkar. Jag är rastlös och blir lätt uttråkad, vilket är en förklaring till att jag aldrig skulle stå ut med att undervisa på precis samma sätt kurs efter kurs, men jag slänger inte alla mina gamla planeringar bara för att något nytt anses modernt. Någonstans finns alltid en lärobok, det har det alltid gjort under de snart 20 år jag varit lärare, men jag letar gärna efter andra, autentiska texter. Däremot är jag inte längre naiv nog att påstå att jag gör eget material när jag egentligen klipper och klistrar.

En bra lärare är svår att beskriva och ingen lärare kan vara den bästa för varje elev. Alla kommer aldrig att älska en lärare, men om de flesta gör det kan det vara så att läraren i fråga är bra. Det skulle också kunna vara så att det är en lärare som ställer låga krav, men någonstans tror jag ändå att elever genomskådar det. En bra lärare ställer nämligen krav, men inser också när kraven blir för höga och skyller inte alla misslyckanden på eleverna. En bra lärare anpassar sina uppgifter, men inte genom att sänka kraven, utan genom att tydliggöra dem. Det betyder att en bra lärare mycket troligt behöver sätta några F.