Jag älskar min dator. Mitt jobb har förenklats otroligt mycket sedan jag fick en egen dator på jobbet. I början av min karriär stod några få datorer i lärarnas arbetsrum och att få tillgång till dem var inte alltid lätt. Istället var det papper som gällde och papper är inte min grej. Jag är helt enkelt för slarvig.

GAFE är något av det bästa som hänt den här slarviga läraren. Jag kan få en överblick över mina dokument, enkelt dela dem med mina elever och dessutom få in elevernas arbeten digitalt. Inte heller behöver jag springa iväg och kopiera extra papper till de elever som glömt, då allt finns på datorn som de sällan glömmer. Det passar mig perfekt.

De som känner mig som lärare skulle säkert säga att den där Linda, hon har koll på digitalisering och datorer och ja, det har jag. Däremot är jag helt egoistisk i den digitalisering av undervisningen som definitivt finns. Jag gör det för att yrkeslivet blir enklare. Jag har alla dokument på ett ställe, inlämningar från eleverna hamnar där de ska och det är lätt att dela material och information. Vissa saker vill jag däremot inte digitalisera. Faktiskt ganska mycket.

Jag har t.ex. svårt för att ersätta läroböcker med att eleverna fritt söker material på internet. En digital lärobok hade kanske passat lika bra, för min poäng är att jag vill att eleverna ska ha tillgång till samma texter och att dessa texter används i undervisningen. Egentligen handlar det inte främst om formatet, utan just om undervisningen. Inte sällan får lärare som frågar efter bra läromedel i olika lärargrupper på Facebook tips på olika sajter som eleverna kan arbeta med istället. Det är säkert inget fel på många av dessa sajter, men de uppmuntrar inte sällan till eget arbete och även om sådant är en del av min undervisning har jag alltid varit en lärare som vidhåller att gemensamt, lärarlett arbete ger mycket mer.

Den kritik mot digitalisering som finns bland lärare tror jag handlar mycket om detta. Att de som lyfter fram digitalisering inte bara gör just det, utan samtidigt talar om vikten av att låta elever söka sin egen kunskap och arbeta mer fritt. Kritiken handlar då inte primärt om digitaliseringen, även om det handlar om det också, utan om synen på kunskap och undervisning. Digitala resurser kan vara en tillgång med kan och ska inte ersätta lärare.

Något annat som t.ex. Tankesmedjan Balans lyfter är tron att digitalisering ska fungera som en effektivisering av undervisningen, det vill säga att färre lärare ska kunna göra samma jobb när datorerna tar över en del av det. Det är det med rätta många lärare som reagerar på och inte heller här handlar det endast om digitalisering, men mycket om följderna av densamma.

Jag är som sagt en digital lärare på många sätt och mina elever använder sina datorer varje lektion. Däremot märker jag att vissa saker görs bäst analogt och då väljer jag det. Datorn har underlättat mitt arbete otroligt mycket och när det gäller just skrivundervisning har det också underlättat för mina elever. Att bearbeta text är t.ex. väldigt mycket enklare med hjälp av dator. Att planera det som ska skrivas görs dock oftast bäst på papper.

Det som skrämmer mig är när digitalisering ses som en frälsning som ska lösa alla skolans problem. En åsikt som inte sällan förs fram av politiker och en och annan skolledare. Visst finns det lärare i den kören också, men jag skulle säga att majoriteten är just politiker och andra som inte befinner sig i skolan. Det finns inga enkla lösningar på komplexa problem. Den som tror sig ha sådana har helt enkelt inte koll.

Det som också kan irritera mig är totalt motstånd mot att inrätta sig i kollektivet och t.ex. inte använda lärplattformer eller andra digitala verktyg som de flesta på en skola använder. Här måste chefer faktiskt våga sätta ner foten. Jag hade en gång en chef som varit militär och budskapet från honom var glasklart. Har vi fått ett uppdrag från högre ort (ofta skolledning) så kan vi protestera, men är det bestämt så genomför vi och utvärderar därefter. Ta Google Classroom som exempel. Mina elever och mina egna ungar blir totalsnurriga när de flesta lärare använder det i undervisningen, medan andra inte gör det och istället delar material på andra sätt. Som förälder blir jag irriterad över att informationen är svår att hitta och som mentor får jag möta lika irriterade föräldrar som har svårt att få en överblick över vad deras barn ska göra i skolan.

Vi kommer aldrig att kunna få lärare att göra exakt likadant och det ska vi inte heller kräva, men någon slags minsta gemensamma nämnare måste vi väl ändå kunna enas om på en skola? Just det här exemplet handlar om digitalisering, men det skulle kunna handla om annat. Vissa saker måste en skolledning få kräva, men personalen måste då å andra sidan veta att kraven är genomtänkta. Det finns inget tröttsammare än nya direktiv varje läsår när något nytt och fantastiskt gjort intåg på marknaden. I vissa fall måste vi självklart ha rätt att protestera högljutt, men ibland kanske vi istället ska bryta ihop, komma igen och faktiskt pröva det som föreslagits. Allt nytt är inte bra, men allt gammalt är det inte heller. Den som digitaliserar mest är inte per automatik bäst eller ens mest framåtsträvande. Däremot måste det finnas en lägstanivå som t.ex. innefattar digitala hjälpmedel där de krävs, t.ex. är det ett krav att NP:s uppsatsdelar ska skrivas digitalt och anonymt.

Själv skulle jag aldrig söka jobb på en skola som på ett näst intill religiöst sätt ser digitalisering som svaret på alla frågor och lösningen på alla problem. Det valet har vi alla och det är väl en av få fördelar med det rådande skolsystemet.

Photo by John Schnobrich on Unsplash


0 kommentarer

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.