Vi står inför en kris som ingen riktigt vill låtsas om. Det saknas behöriga lärare och även om många gör sitt bästa för att dölja bristen genom att anställa obehöriga och kalla dem lärare, eller genomföra effektiviseringar som innebär att de lärare som finns ska jobba mer, är det hög tid att faktiskt göra något åt saken på riktigt.

Bland de vänner jag har som är utbildade lärare är det få som tjugo år senare fortfarande arbetar i yrket. Vissa finns visserligen kvar i skolans värld, men i andra yrken. Några har varit borta några år och kommit tillbaka, men väldigt många har för länge sedan lämnat för gott. Om vi ska få bukt med lärarkrisen måste vi locka tillbaka behöriga lärare, men framför allt behålla dem som fortfarande hänger sig kvar.

Lönen står ofta i fokus och jag tror verkligen att en hög lön är viktig för att locka tillbaka lärare. Det finns dock några problem med lönesättningen som den ser ut idag. Vissa statliga påslag ges bara till några få. Det gäller till exempel lärarlönelyftet och i ännu högre grad förstelärarpåslaget. Den generella löneökning som lärare fått är ojämnt fördelad och systemet med individuella löner behöver ses över. Som det ser ut nu är lönekriterierna otydliga och risken för godtycklig lönesättning är stor. Ännu värre är det dock att de som stannar inte premieras, utan det krävs i princip alltid att lärare byter kommun för att få upp sin lön. Dessutom leder höjda lärarlöner till att kommuners budgetar blir ansträngda med neddragningar till följd. Lärare får kanske något högre lön, men samtidigt en försämrad arbetssituation. Ingen bra strategi om man vill behålla lärare i yrket.

Lönen måste förbättras för alla lärare. Och detta utan att arbetssituationen blir sämre. Istället behöver den bli bättre. Vi kan inte bygga ett utbildningssystem på några eldsjälar som arbetar tills de inte orkar mer. Lärare behöver en rimlig arbetssituation.

Arbetssituationen behöver förbättras. Det gäller dels den fysiska arbetsmiljön, som i många fall är bristfällig. Inte sällan har lärare sin arbetsplats i ett rum som de delar med många andra och med ett yrke som innebär många sociala kontakter är ett lugnt ställe för återhämtning nödvändigt. Det här kan självklart lösas med bättre lokaler, men också genom att faktiskt släppa på krav på närvaro på arbetsplatsen mer än de timmar då läraren har undervisning. Den psykiska arbetsmiljön kan t.ex. förbättras med mindre klasser och mindre undervisningstid.

Undervisningstiden behöver ses över. Sedan jag började som lärare för drygt 20 år sedan har den ökat rejält. Inte bara i ren lektionstid, utan också med annan elevtid som mentorstid, studietid och läxhjälp. Mer tid med elever betyder mindre tid för annat. Annat betyder ofta för- och efterarbete, vilket betyder att mer elevtid ger sämre kvalitet på undervisningen. Finland har ett system för undervisningstid som på pappret ser genomtänkt ut. Det bygger på lektioner som är 45 minuter långa och är olika många beroende på ämne. Eftersom jag är gymnasielärare är det den arbetstiden jag jämför med och konstaterar att en modersmålslärare (vilket torde likställas med svensklärare) undervisar 16 lektioner á 45 minuter dvs 720 minuter och 12 klocktimmar. Jag kombinerar svenskan med historia som istället har en undervisningstid på 21 lektioner, 945 minuter eller 15 h 45 min. Mitt tredjeämne engelska har istället 19 lektioner, 855 minuter eller knappt 14,5 h. Jag säger inte att systemet är perfekt, men det är tydligt och undervisningstiden är mindre än den vi har. Finska lärare har också 188 årsarbetsdagar mot våra 194.

Begränsa antalet elever per lärare. Det kan betyda mindre klasser, men framför allt färre klasser/kurser i lärares tjänst. Det är självklart enklare att anpassa om en lärare är behörig i flera ämnen, men som målsättning är det en nödvändighet. Varje elev är en relation och relationer måste få ta tid. Varje ämne/klass/kurs genererar förberedelsetid och antalet elever har betydelse för hur komplex lärarens planering måste vara, men kanske framför allt efterarbete. Att rätta prov och bedöma inlämningsuppgifter från 20 elever är självklart ett mindre arbete än att göra det om klassen består av 32 elever. I vissa fall är gymnasieklasser större än så. Märk väl, jag menar inte att små klasser automatiskt genererar mindre arbete än stora för så är det självklart inte, men just gällande betyg och bedömning har elevantalet stor betydelse.

Att klasstorlek inte skulle spela någon roll är ett korttänkt argument. Det är sant att undervisningens kvalitet inte automatiskt blir bättre för att en klass är mindre, utan det krävs självklart en skicklig lärare i katedern och skickliga blir de lärare som får tid att ägna sig åt att förfina sin undervisning. Om läraren undervisar 35 eller 25 elever kan tyckas vara ointressant, men det argumentet håller bara om undervisningen vore som på universitetet med föreläsningar och självstudier. På grundskolan och gymnasiet betyder större klasser mer ljud, fler som behöver och kanske inte får hjälp och i förlängningen sämre resultat. Eftersom F är ett betyg som betyder underkänt är det jobb en lärare behöver lägga ner för att en elev ska klara minst E inte sällan omfattande. I stora, heterogena grupper är risken större att eleverna inte får den hjälp och det stöd de behöver.

Ge lärare mer frihet. När fler och fler jobbar på distans binds lärare istället hårdare till sin arbetsplats. Det går inflation i möten och många av dem hade lätt kunnat ersättas av ett mail. Jag samarbetar gärna med kollegor och hade önskat tid till det. Varför inte avsätta tid varje vecka för frivilliga möten, men minska på tiden som läggs på obligatoriska sådana?! Jag önskar mig också “komma-ikapp-dagar” som kan ägnas just åt att hämta andan och ägna sig åt det som inte hunnits med. De skulle göra mycket mer nytta för lärarkåren än studiedagar som inte sällan tar mer än de ger. Nu inser jag att vissa kanske ser detta som en extra semesterdag, men låt det vara så då. En dag utan måsten kanske är precis vad den personen behöver och återhämtningen kan mycket väl göra hen till en bättre lärare.

Anställ fler yrkesgrupper i skolan. Och nej, jag menar inte hittepå-yrken som lärarassistenter, även om bra administratörer är guld värda. Jag menar istället t.ex. kuratorer, socialpedagoger, skolsköterskor, fritidspedagoger, studievägledare och elevassistenter. Vissa skolor har heltidsmentorer och jag har tidigare varit skeptisk till det med argumentet att relationen mellan lärare och elever är viktig. Nu har jag insett att argumentet inte riktigt håller. Jag vidhåller fortfarande att en god relation är superviktig, men varför ska jag ha den bara med den bråkdel av de elever jag träffar? Om jag istället sluppit alla extra möten och uppgifter som mentorsskapet innehåller, hade jag haft tid att möta fler elever. Kanske till och med sätta mig en stund och bara prata, vilket jag gärna gjort om mitt schema innehållit mer luft och mindre stress. Det behöver inte vara en lärare som är mentor. Kanske är det till och med så att andra yrkesgrupper hade gjort det bättre.

Det borde också vara självklart med vaktmästare, städpersonal, administratörer och andra som underlättar vardagen för alla som arbetar i skolan. Lärare ska inte snickra, flytta möbler, städa eller liknande på arbetstid. Det om något är slöseri med pengar och resurser. Lärare ska inte heller fungera som vakter på raster eller i matsalen. De ska vara lärare.

Men blir inte det här väldigt dyrt? Jo, det blir det om man bara ser på kostnaderna i en kommun under ett budgetår. Det är dock ännu dyrare på lång sikt att driva en skola med obehörig personal där eleverna riskerar att få undermålig undervisning och därmed lära sig mindre. Det är också riktigt dyrt att utbilda lärare som stannar några år i yrket och sedan i bästa fall byter yrke och i sämsta fall blir sjukskrivna för utmattning. Det är kortsiktigheten och kommunernas begränsade budgetar som gör att jag anser att staten behöver ta ett större ansvar för skolan. Gärna också begränsa friskolors rättigheter att ta ut vinst, så att skattepengar inte försvinner ur systemet. Det är hög tid för mindre snack och väldigt mycket mer verkstad och med verkstad menar jag inte fler nationella prov, en utbyggd skolinspektion och förbud mot mobiltelefoner.

Photo by Dan Dimmock on Unsplash

Kategorier: Skoltankar

1 kommentar

Linda läser “De effektiva” del 2 · 19 augusti, 2019 kl. 18:07

[…] Hur blir läraryrket mer attraktivt? […]

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.