Är det inte märkligt att jag just inlett år tjugoett som lärare och ändå känner mig som en förvirrad nybörjare? Jag ifrågasätter mina idéer och gör om lektionsplaneringar om och om igen. Kanske handlar det om att mycket är kaos just nu efter en lokalflytt som bara är halvfärdig och att detta kaos påverkar mig mer än det borde. Klart är i alla fall att jag lever lektion till lektion och desperat söker efter flyt.
Jag inser att jag är en person som behöver en förutsägbar och ganska fyrkantig struktur i vardagen för att inom denna vara kreativ. När salar byts och jag ska förflytta mig alldeles för långt på fem minuter mellan två lektioner blir jag stressad och stressen spiller över. Mitt i flyttkaoset saknar jag också att hinna lära känna våra nya ettor, som utan uppehållsrum är utspridda i en gigantisk skola.
Om några veckor finns i alla fall lite av den yttre strukturen igen. Vi har varit bortskämda med att ha ett stort, gemensamt arbetsrum och utanför det ett stort uppehållsrum för eleverna. För mig är gemenskapen med kollegor superviktig och jag märker hur mycket svårare det är att sprida information och ta snabba beslut när vi aldrig tycks ses på riktigt. När det gäller eleverna så behöver jag ibland få tag på någon av dem snabbt och då är ett uppehållsrum bra. Det nya gemensamma utrymmet byggs just nu och jag ser fram emot att det blir färdigt.
Det hjälper mig visserligen inte just nu, när jag vet vad jag ska göra imorgon, men inte så mycket mer. Hur kan man förlora sitt flyt efter så här många år i yrket och hur ska jag egentligen göra för att få tillbaka det? Kanske ger det sig när arbetsmiljön blir bättre igen, men det hjälper mig inte just nu. Andas Linda, andas! Nu drar jag och yogar!
Photo by Raphael Schaller on Unsplash
